Var är kidsen?

När nu Kalmar-rapporten presenteras känner jag en stor glädje över de kreativa biblioteksmänniskor som finns "där ute". Tack för er hjälp.

Nu skulle jag vilja gå vidare och göra en inventering av hur barn och ungdomar behandlas på biblioteken och om de överhuvudtaget har något där att hämta längre. Lyckas jag starta ett företag eller liknande kanske man kan klämma in en så viktig uppgift på idéel basis?

Ni finns ju där ute; Erik Edwardsson och andra som kan jämföras med de många, faktiskt genanta och sorgliga, bibliotek som ignorerar de nya informationsbegreppen och ungas annorlunda sätt att arbeta med kunskap.

Vad tänker ni? Ge mig gärna en smällkäft för att gårdagens biblioteksverksamhet är lika bra och relevant i dag. Jag vill inte stå oemotsagd.

Snabb webb-tidsaxel

Istället för att skriva ut så mycket psykofarmaka så borde kanske det lokala konsum sälja vin? Ibland hjälper det i alla fall.
Två glas vin och en dragning av föreläsningen. Tappade tråden ganska många gåner. Det beror på att publiken som tvingar fram fokusering saknas och att stödanteckningar lyser med sin frånvaro. Bättre att glömma en tredjedel och lägga till en annan, oplanerad än att inte ha ögonkontakt och fritt svängrum.

Läste om digitala klyftor, genusskapande på kommersiella "klippdocks-sajter" och UNICEF-initiativ i Mocambique på resan hit. Texterna var lite gamla tyckte jag. Från oktober 2007. Men faktiskt; de höll bra. Kanske är det lätt att vara över-nojig när det gäller åldern på skrifter och diskussioner om nätanvändning. Perspektiven från 2003 är t ex inte desamma. Men jag tycker de är relevanta än i dag. Uppfattar diskussionsutveckling något i den här stilen:
Webben börjar bli känd och använd: Tapscott och andra är snabba med sina stora (kloka) ord om informationsflöden och möjlighet till maktförskjutningar.
Sedan, när webbanvändningen etablerats börjar forskare se och upptäcka hur alla möjliga stratifierande mekansimer kan övervinnas när vi samspelar genom sociala nätverksforum. Just nu har panikens och orons vågor fortsatt slå mot stranden trots ett par år på nacken. Men samtidigt talar man i realistisk ton om behovet av IT-kompetens. Observera att detta oftast inte har något med 2.0 att göra. Den världen är fortfarande en lekpark.

Kunskap klibbar

Dagens lärdom: Yttrandefrihet är inget som upplevs ha med vår direkta verklighet att göra... Åtminstone reflekteras det inte så. Det fria ordet behöver inte skyddas och försvaras, vi behöver inte här och nu fundera över hur tystnad skapas och gränser byggs. Censur intar inte våra sinnen genom yttre revolution utan genom ständig påverkan.

Nu: Svettig buss fullpackad med förvirrade resenärer som inte vet var de ska... Bättre bloggmiljö kan jag önska men blev tvungen att relatera till en artikel om att veta... Vad vill vi veta och hur skall lagstiftningen förhålla sig till det komplex av information om oss själva som kan sparas och ge oss?

Vill vi veta vad vår genuppsättning säger om vår framtid? Christian Turner skriver i artikeln The burden of knowledge om autonomin som en möjlighet och utgår från kunskapens

"stickiness, meaning that once you acquired knowledge may not be abandoned but only fortuitously and (2) its capacity to impose substantial disutilities on its holder. If ignorence is a good, then knowledge must be avoided in the first place."

Ni hängde kanske inte med i min bristande röda tråd: Vill eller vill mäniskor inte veta vilket kaos som väntar dem? När det gäller resor är informationsbrist och Goffmans tillit egentligen lämpligare teoretiska begrepp att diskutera...