Melankoli och relativism

Svenska läkares dokumentation är

monoton: värk, kramp, kvävning, kräfta, kallbrand, förlossningsskador, infektioner och den förslitna kroppens alla symtom. Genom hela 1800-talet anges tungsinne, magkatarr och arbets-slet (värk) som jordbruksbefolkningens lika dystra som eviga följeslagare.
(Johannisson, Kroppens tunna skal s. 83)

Kroppen, smärta, känslan av olika delar. Förbindelse mellan intellekt och utseende. Tidens tecken på hur vi ser på smärta, beskriver den och erkänner eller avfärdar upplevd sjukdom. Ibland får den namn, ibland inte. Konservativa debattörer skapar bilder av icke-sjuka personer inlåsta i socialförsäkringssystem.

Här förklarar Johannisson (i mitt tycke) en historisk parallell som ger möjlighet att tolka de attacker som sjukskrivna nu utsätts för:

I allra högsta bestämdes smärttolkningen av livsvillkor, klass, kön och symbolspråk (Ibid.)

Ett års sjukskrivning. Sedan synnerliga skäl, läkarens kunskap om sin patient upphör att vara auktoritativ. Personen skall prövas mot hela arbetsmarknaden, i hela landet. Vi talar för sällan om klass och kön. Vilka drabbas av socialförsäkringssystemens nya funktion? Återigen använder jag Johannisson för att framför min egen tolkning av situationen:

Tanken att ont skall med ont fördrivas kunde göra den till en del av själva läkandeprocessen. Den kunde vara dödens försångare eller mörkrets bekräftelse (Ibid).

Kanske kan vi också tolka Johannissons beskrivningar av religionens funktion i tänkandet kring smärta och olycka i dagens nyliberalism: Misslyckas gör du utifrån egna villkor. Skyddad från utsatthet i form av arbetslöshet, dålig ekonomi och kontakt med obehagliga myndigheter är ditt eget stordåd, för att du valt att inte leva såsom underklassen.

I DN den 4/4 skrivs om Karin Johannisson och synen på Melankoli. I Recensionen/intervjun skrivs av Lena Jordebo:

Karin Johannissons egen bok handlar om melankolin ur ett histo­riskt perspektiv, hur den aldrig försvinner utan dyker upp och gör karriär under olika namn, präglad av sin tid.

Jag upplever idéhistorikern som en medkännande men starkt ifrågasättande och intellektuell person. Men det här uttalandet från DN gör mig betänksam:

Varför är vi så svaga för att krympa normaliteten genom att förlägga alltmer av det mörka och sårbara i medicinska diagnoser? (Uttalat av Johannisson)

Är forskaren inne på samma spår som DN-skribenter och okänsliga psykiariker som hävdar att vi numera inte klarar vanliga livskriser? Vi sitter och gråter på psykmottagningen för vanliga motgångar. Återigen: Klass. Det är knappast de som kan köpa god vård som beger sig till sunkiga avdelningar med grönmålade väggar, elchocker och plastbrickor.

Så vad är melankoli? Karin Johannisson skriver om gränstillstånd: de är som rum utan väggar och kan söka sig till – eller bort från – sjukdom (Ibid).

Här talas om melankolin och inte individen i bestämd form. Johannisson pekar också ut att melankolin förlorat sin status när den förflyttats från överklassens män till underklassens kvinnor. Men ändå? Är vår själsliga smärta så lättrörlig att vi kan beskriva den som utan väggar och avgränsningar?

Kanske kan vi återigen knyta frågan till människors utsatthet eller trygghet? Visst kan människor arbeta med sin "melankoli" det visar moderna verk av

*Nilsonne och Kåver

(även om de också pratar mycket överklasskit som är hämtat ur en priviligierad situation.)

*Andrew Solomon

i hans biografiska och populärvetenskapliga Depressionens demoner.

Det visar också skönlitterära verk som:

*Prozac min generations tröst/Prozac Nation, Wurtzel

*Känn Pulsen slå, Berny Pålsson/Berny Blue

Liksom klassiker av

*Sylvia Plath (Glaskupan, dagböcker)

*Virginia Wolf (dagböcker m fl)

Men betyder detta verkligen att melankolins avgränsningar är transparenta? Hade Virginia Wolfs känslotillstånd kunnat röra sig bort från depressivitet in i ett skiftande tillstånd? Hade Plaths självmord kunnat förbytts i en mindre allvarlig melankoli eftersom diagnoser, känslor och intellekt anses rörliga och tolkas utifrån tid?

Är det årtiondet som avgör hur vår sjukdom/ohälsa utvecklas? Vi är vår historia. Vi är vår tolkning. Vi är våra kroppar. Men vi är också smärta oberoende av tid och rum.

Med följande tankegångar där melankolin har mycket lite med klinisk depression att göra är det också lätt att man glömmer de båda tillståndens släktskap:

Men kraven på välbefinnande kan också begränsa vårt liv.
– Det är också en del av melankoli, att våga vistas i de skenbart passiva rummen. De kan vara trista och mörka och jobbiga, men de kan innehålla kraft också. Pendlingen som uppstår mellan olika mentala tillstånd skapar energi. Och har man lätt för att vara melankolisk kan man ofta ha lätt för att känna lycka, det gäller åtminstone mig (Ibid).

Kanske är det bra att Johannisson är lättrörlig i sina analyser och ser verkligheten genom historiens och idéernas prisma. Att tolkningarna har med upplevelserna att göra. Men vi bör inte glömma att vägg i vägg med ständigt ifrågasättande, förvrängning av människors upplevelser och analyserande av smärta bor relativismen, individualismen och avfärdandet.

Betyder det att nästa steg är att visa att depressionen är självskapad innanför de transparenta väggarna? Precis som Hanne Kjöller på Dagens nyheter har för vana att hävda att sjuka människor passiviserar sig själva.

Får vi?

Kan vi?

-Ha ont.

-Bli omhändertagna.