Natten var lång. Ruhn kunde inte sova. Han gnagde på knogarna för att inte skrika. Han var uppfylld av fasa. Gestalter störtade sig över honom, fadern, lärarna, sådana som han trodde hade försvunnit i glömska för länge sedan.
(Glauser, Morfin s.87)
För något år sedan var Morfin av Friedrich Glauser kulturrådsbok.
Nu uppmärksammas författaren i DN den 4/4 2009 (jag hittar den inte på webben, hjälp mig!) och Överkonstapel Studer utkommer i pocketformat. (Recension även i SVD).
Tråkigt att böckerna inte fick uppmärksamhet samtidigt som Morfin skickades till biblioteken. Kanske hade den blivit bättre omhändertagen och inte given som gåva till bibliotekarier utan fyllda bokhyllor (?).
DNs recensent Per Landin ägnar inte i första hand Morfin uppmärksamhet, trots att den i sig hade kunnat ägnas en hel kulturbilaga (Ibid).
Ont i magen, någon slags insikt i livets hela smärtoregister och kärlek till en författares destruktiva skildringar. Det är omöjligt att avfärda berättarjaget vad han än gör och jag står ständigt på hans sida.
Peter Landin tycks delvis hålla med:
Glauser är en stor humanist med medkänsla brinnande i ögonen.
/.../ "Morfin" framför allt ger en närgången bild av en narkomans hopplösa kamp mot drogerna: de regelmässiga avgiftningarna, abstinensen, receptförfalskningarna, återfallen, tvångsintagningarna, självmordsförsöken.
Men tonen är hårdare i slutet av recensionen:
Han påpekar ofta att han förstör sig själv, men tycks oförmögen att göra någonting åt det. Den smärtande återblicken på den olyckliga barndomen i Wien tycks mest fungera som ett alibi.
Här tappar jag Landins tankegång. Läs böckerna. Betänk inlåsningarna, omyndigförklarandet (som hans far ordnade), knarkandet och det jagande som Glauser hela tiden befinner sig under. Låt honom lägga ansvar på sin uppväxt, gång på gång på gång på gång. Annars har du inte läst, inte tänkt med intellekt, utgångspunkt i biografi och medkänsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar