I min kritik (i somras) av DNs behandling av cyborgbegreppet och Haraways bok Apor, cyborger och kvinnor menade jag bl a att recensenten Ekis Ekman inte lever/levde i nuet när hon skrev om datanördar och cyborgare- som SF-illustrationer. Därmed inte sagt att hon inte är en bra skribent och recenserade boken med en del andra bra faktorer. Vi kan välja att se hennes cyborgtänkande enbart ur starka feministiska teorier. Det är inte fel, men onödigt begränsande:
Cyborgen är en fråga om fiktion och levd erfarenhet vilket förändrar vad som räknas som kvinnors erfarenhet i slutet av 1900-talet (Detta och följande citat; Haraway 2008, s.87 ff). Ja. Alla de som läser Haraway som en kraftfull, svårtolkad och intelligent feminist har rätt, men hur placerar de in cyborgen? Som vilken liknelse som helst? Som önskan om en könlös varelse eller en patriark i ny form?
Detta är också ett försök att bidra till den socialistiska feministiska kulturen och teorin på ett postmodernt, icke-naturalistiskt sätt, i den utopiska traditionen att föreställa sig en värld utan genus (Ibid).
Ja, Haraway kan ses som en viktig person i den socialistiska feministiska traditionen, liksom t ex Nancy Fraser (Den radikala fantasin, Mellan omfördelning och erkännande) som dock (anser jag) snubblar för mycket på de materialistiska och fördelningsmässiga principerna: klassisk socialism således. Kanske kan hon ses lite som en motpol till Haraway med sin starka kritik mot fokus på identitetspolitik (sexualitet, genus etc) och förlorandet av fokus på omfördelning av ekonomiska resurser. Hur skulle Haraway och Fraser mötas i en diskussion med följande citat av H: Cyborgen är en koncentrerad bild av både föreställningsförmågan och den matriella verkligheten.
Men tillbaka till socialismens rötter och frågan om valet av materialism framför Haraways blandning av tanke och formbar påtaglighet i ett postmodernistiskt tänkande. En klassisk feministisk politik inom vänsterkretsar där man inte klarar att sammanföra klass och kön utan alltid behandlar dem var för sig; och oftast är det klassperspektivet som "vinner". Det är arbetarmän framför överklasskvinnor helt enkelt. Djupare än så går ofta inte analysen.
Också Något till informationsvetarna och nätkulturarbetarna:
Detta kapitel är ett argument för den njutning som gränsernas oordning bär med sig och för det ansvar som konstruerandet av dem bär med sig.
Å, älskade oordning. Hur kan näthatarna och de vilsna som står utanför nätkulturernas och kommersialismens digitala rum hantera oordningen? Hur ska lärare och föräldrar orka? Oordningen är det som kommer ge cybernördarna rätt. Det är vi/de som kommer att få dela med oss och visa att oordningen är den nya tidens villkor. Behåll din rökruta men du kan inte spåra mig i mina många andra rum där jag har fler identiteter och "värre" befriande beteenden. (Jag tror det är detta KK-stiftelsen vill visa med sina gränsöverskridande nätprojekt. Ingen början, inget slut. Oordningens och skapandets Mecka.)
Nätkulturare: Använd oordningen.
Haraway följer ett feministiskt spår där det finns postmodernistiska drag och en tillskruvad bild av materialism och identitet. Allt får flyta och sedan belysas, så läser jag Haraways Apor, cyborger och kvinnor Att återuppfinna naturen. Men att läsa cyborgberättelsen som en stark teoretisk grund sammanblandad med feministiska visioner gör dock inte att den inte är stark i sig själv och ger informationsvetare med eller utan genusperspektiv möjlighet att ta till vara diskussionen om gränser och rättigheter: Haraways bok är som en postmodernistisk gåva till informationsvetenskapen.
När jag nu håller på och läser The allure of machine life (se tidigare bloggpost) har jag gått tillbaka till Haraways bok och hennes användning av cyborgen som metafor. Hennes tankar är mindre strukturerade men mer inspirerande:
Gränsen mellan science fiction och samhällelig verklighet är en synvilla (Ibid.).
Här är vi tillbaka i min bloggpost (En okuvlig bibliotekarie: Embodiment 2, Farbror Cyberskräck och empower) om att använda cyborg och överskridande/trasparens mellan olika vägar & väggar som möjlighet för gemensamma demokratiska rum och avskaffande av kvävande distinktioner mellan IRL och digitalt. Orden skapar verkligheten och mitt emellan praktiska exempel på cyborgarbete och utopiska illustrationer skapar Haraway en explosiv kraft, ifrågasättandet av människan som sådan. Om inte millenieskiftets drömfyllda nätlitteratur dög (den var ju alltför flummigt nätälskande) - varför inte vända sig till Haraways cyborger och se om vi med dem vågar tänka framåt? Till en värld av cyborgare där vi får agera utan vårt genus eller vår ålder som hindrande kraft. Haraway är inte den som bygger någon nätidé. Det är vi (?) som gör med hennes teoretiska grund.
Haraway skriver: Jag vill påstå att cyborgen är en fiktion som kartlägger vår sociala och kroppsliga verklighet och en fantasifull tillgång som antyder en del mycket fruktbara sammankopplingar(Ibid.). Verklighet och fantasi är inte heller uteslutande begrepp. Haraway anknyter också till tidigare teoretiker: Hon ser Foucaults biopolitik som en föregångare i cyborgtänkandet. Kanske skall man i dagsläget istället söka paralleller hos Ulrich Beck och rädslan?
Här kan man se att upphoven till konflikterna genomgår en egendomlig pluralisering under individualiseringarnas förlopp. Det individualiserade samhället banar väg för nya, mångfacetterade, ideologier och samarbetskoalitioner som spränger de hittills existerande schematiseringarnas gränser (Beck, Risksamhället). Men kanske gör jag här en höna av en fjäder. Visst balanserar också han på en kant kring verklighet och stratifierande. Men att tala om hans djupa analyser av individualisering i ett risksamhälle där varje person är ansvarig för sina val och öden, oavsett förutsättningar och tillgången till information.
Vad hade det betytt att ta dessa Ulrich Beck-tankar om alienation och lagt till cyborgare? Individualismen och det tunga ansvaret bör slås sönder i en verklighet där vi kan överskrida gränser, välja identitet, vänner och gömställen eller talarstolar. Här försöker jag beskriva samma sak som i tidigare blogginlägg som varit för avskalade/tunga/svårlästa: I ett överskridande mellan IRL och digital värld har du så många möjligheter till frihet som inte finns i dag. Identitetspolitik; javisst. Du är du och väljer som sagt dina platser oavsett var de befinner dig. Just nu blir cyborg mest ett begrepp som klargör en vilja. Men på sikt är cyborgen en realitet för oss alla. Det är just här jag vill ha med alla nätkultur- arbetare. Nya verktyg måste till. Visst kan jag fortsätta berätta liknande saker och klaga på sakernas tillstånd eller den kommersialistiska makten. Men för det oss framåt? Cyborgtänkandet gör det!
En annan parallell är Zygmunt Bauman som möter rädsla, konsumism, samhällsformationer och överskridanden. Men han når inte upp till den postmoderna tron på förändring. Hans liksom Becks texter är mer modernistisk fakta som Haraway höjt sig över. Eller?
I slutet av 1900-talet , vår tid, en mytisk tid, är vi alla chimärer, teoretiserade och uppdiktade hybrider av maskin och organism: Vi är kort sagt cyborger (Haraway, Ibid.).
Är tanken alltför skrämmande att arbeta med eller vad är annars skälet till att i så hög grad lämna det till SF-entusiasternas kulturella skapande? Här har vi rakt upp och ner ett fantastiskt citat att använda och förenkla till nätkulturernas tidevarv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar