Nu är Hermansson viktiga saker på spåret

Ibland frågar jag mig: Vad vore svensk biblioteksdebatt utan Hermansson? Kanske inte helt död men väldigt, väldigt fattig. Ge mig gärna exempel som visar på motsatsen- ni kommer få ett tungt jobb framför er.

Ur dagens GP:

Bibliotekarien Christer Hermansson varnar för avintellektualiseringen bland de svenska bibliotekarierna

På den här punkten är vi rörande överens. Jag brukar tala om rutinarbetets förbannelse och bibliotekariers ovilja att själva ta ansvar för sin utveckling och förändring av servicen och verksamheten.

I Strängnäs bibliotek arbetar vi med allt ifrån babykaféer, bokklubbar, bokcirklar, skrivarcirklar, författarbesök, arbetsplatsbibliotek till läsombud på äldreomsorgen. Vi bloggar, finns på Facebook och Myspace. Läsrörelsen kontaktade oss i julas och vi driver nu ett projekt tillsammans för de minsta barnen, 0-3 år.

Ja, vi har förstått att Strängnäs inte vilar på hanen utan ser till att personalen ständigt är i rörelse. Antagligen en plats där min ovanstående beskrivning av rutinerna som biblioteksarbetares religion inte stämmer in. Visioner, initiativ och fokus på verksamhet framför allt, det gör folkbiblioteket till det kulturella och sociala nav det bör vara i lokalsamhället. Med det flertalet olika aktiviteter man presenterar är chansen också god att man har en bred förankring och därmed lever upp till bibliotekens viktiga teoretiska grund (se En okuvlig bibliotekarie: Många visioner möts. Antirasism, socialt inkluderande och 2.0).

Hermansson skriver också om kvalitetslitteraturen och att som bibliotek inte falla in i en kommersiell fåra som ändå säljer. Här är vi både överens- och inte. Unga som frågar efter det som kallas dålig litteratur bör bli lyssnade till och få sina efterfrågade behov tillgodosedda. Att som bibliotekarie argumentera för att man inte köper in "skräp" utan väljer dammiga samlingar, det är helt enkelt inte okej. Jag har sett just avfärdade tonåringar som frågat efter populärlitteratur som troligtvis läses av alla deras vänner. Dessa, oftast flickor, får veta av kulturdamer att boken inte finns och inte ska köpas in. En del argumenterar ogenerat för att den sortens litteratur inte hör hemma på biblioteket, andra- nedröstade, står och hummar inför barnen/ungdomarna som inte skall känna sig lyssnade till och glädjas av att biblioteket är till för dem. Att köpa in på efterfrågan har blivit populärt, även om många håller kvar vid gamla traditioner. Är det inte viktigast att just till barnen använda denna metod- att köpa in vad som förr kallades böcker med röda och gröna ryggar? De som läser, de läser. Och det bör göra oss glada.

Men: Lyft fram kvalitetslitteratur, speciellt på barnsidan finns det så mycket kul som absolut inte säljs på Maxi stormarknad bredvid Disneys språkligt undermåliga (faktiskt svårlästa) berättelser med stereotypa kvinnor och mansfigurer.

Hermansson fortsätter:
Många folkbibliotek avsäger sig sina politiska uppdrag och vill hellre försöka leka bokhandel. Det ska vara mysiga jippon och lätt och trevligt. Att introducera och presentera krävande författarskap är inget som lockar. Det kräver ju hårt arbete.

Att avsäga sig sitt politiska uppdrag handlar inte bara om att glömma och gömma litteratur som man av många skäl borde marknadsföra utan också om att inte arbeta för att hela lokalsamhället skall känna att biblioteket är deras plats. Att inte söka sig utanför stadskärnorna, att inte arbeta med demokratifrämjande genom kulturprojekt och IKT-projekt som stärker gemenskap och bygger informationskompetens.

Beträffande speciell litteratur som anses smal så är det ofta inte det vid engagemang. En djupdykning krävs ofta inte "hårt arbete", utan vilja och engagemang. Bara en stunds tålamod och sedan öppnar sig världen med både tyngd, lättnad och lärande. Exempel på detta är boken Morfin som det lokalbibliotek jag då jobbade på nobbade när den kom från kulturrådet. Att kontextualisera den och göra en temakväll kring dess innehåll skulle inte vara omöjligt alls. Se gärna min bloggpost Morfin om författaren Freidrich Glauser.

Men om man nu vill välja något man anser har kvalité men ändå är lättsäljande: Varför är man då så lata? Kura skymning är mitt stående exempel men jag hade likaväl kunnat skriva om bokcirklar med kaffe på biblioteket. Man har högläsning till tända ljus men talar inte ett ord om vad författarna betytt för sin samtid; hur de revolutionerat politik och/eller kultur. Hur deras liv gestaltat sig etc. Jag går hellre på bio eller tittar på Disneychannel än besöker dessa långtråkiga fantasilösa folkbiblioteksevenemang.

I december beviljade Statens kulturråd den ekonomiska föreningen Bokhora 100 000 kr för läsfrämjande verksamhet. Man kan verkligen fråga sig varför. Bokhora är en blogg som drivs av några kvinnor som är amatörer på att läsa och skriva om litteratur.

Hermansson hade kunnat välja att skriva om Bokhora och Boktips.net. Ingen är bättre eller mer intressant än den andra. Bibliotekarier över hela landet skriver skitdåliga recensioner och publicerar på detta gemensamma forum. Fördomar, allvarliga feltolkningar, dåligt språk etc får vara kvar- oemotsagt. Man kan bli jävligt irriterad över Bokhoras ytlighet. Men är inte folkbibliotekens Boktips.net snäppet mer pinsam? Där utger man ju sig för att vara en kvalitetstjänst.

Och; viktigast av allt. Att ge Bokhora 100 000 spänn är ingen ungdomssatsning. Det är en 30plus-satsning som det ändå vimlar av... Vilket Hermansson också pekar på. Vi kan nog vara överens om att Kulturrådet har en jäkligt märklig syn på vad ungdom är för något.

Och varför lyssnar biblioteken till Bokcirklar.se och bjuder in dem till seriösa konferenser när det de gör kan göras gratis- av varje bibliotek utan att köpa sig ett rum på ytterligare en stängd sajt med vattentäta skott och reklambanners.

Statens kulturråd och folkbiblioteken måste ta sitt ansvar för att visa medborgarna vad den kvalificerade litteraturen har att erbjuda

Ja, eftersom kultur i alla former och litteratur i synnerhet ständigt påverkar samhällsutvecklingen. Kulturen förflyttar politikens och tänkandets gränser.

Banaliseringen och avintellektualiseringen kan inte fortsätta längre bland de svenska bibliotekarierna. Skit i dator- och tv-spelen och ägna er åt litteratur i stället.

Här skiljs våra vägar: Avintellektualiseringen består i lathet och ovilja att välkomna projekt, nya idéer och omvärldstänkande. Lättare att kicka ut personer som just inte gör samma sak är ut och år in.

Men: Dator och TV-spel i dag utgör många gånger avancerade kulturformer som utvecklar människors kognitiva, sociala och emotionella förmågor. Bibliotekens uppgift är inte att arbeta med en form av medier samtidigt som hela samhällsutveckling förflyttar sig åt ett annat håll. Olika medier kan istället presenteras sida vid sida och barn lockas att dela med sig av sin kunskap eller sina läsupplevelser på kvalificerade wikis. Det är inte ett skit sämre än att samla på frimärken.