"Kom närmare"

Namnet på BOs rapport, Kom närmare, kunde inte varit bättre. Den får mig genast att associera till barn och vuxenvärlden i digitala rum (och då främst Elza Dunkels intervjuer). Att överbrygga samtalen, lära av varandra och avskaffa de mentala barn- och vuxenborden (som en del fysiskt skapar).

Rapporten handlar inte om detta utan om att barnkonventionen med engagemang behöver införas. BO har bl a som mål i sin rapport: Kännedom om barnkonventionen och implementering, pdf, och faktiskt hur barn upplever disrespect från vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit om DNs, Malin Siwes, kritik mot rapporten, (i vilken jag menade att hon ställer krav på unga men inte på vuxna- i vanlig ordning således).

Mot alla rapporter kan ställas frågetecken om metoder- hur har intervjuer sett ut eller enkätstudier gått till. Har man talat med barnen om deras upplevelser eller har de anonymt kryssat svar i förutbestämda svarsalternativ? Vilken typ av kunskap söks; kvalitativ eller kvantitativ? Är det ena mer värt än det andra? Är vetenskapsrådets riktlinjer (t ex) om forskning på barn bra eller dåligt formulerade? Vilken syn speglar de på hur man ser, inte ser, barn som personliga subjekt och ingen annans "egendom"?

Hela den här diskussionen blir intressant då kritik (som vanligt) riktas mot en rapports metoder, materialinsamling och analys. Minns vilket liv det blev kring Eva Lundgren efter rapporten Slagen dam eller Masoud Kamalis integrationsrapport åt dåvarande regeringen.

Nu som då är ämnet laddat: Genus får inte bli kontroversiellt, ej heller integration och diskriminering. Att nu Barnombudsmannens rapport möter samma kritik och att man systematiskt bortser från barnkonventionen i skolan, på biblioteken, av migrationsverket m fl ligger helt i linje med BOs slutsatser, och gör det etablerade samhället provocerat. Rucka inte på våra maktordningar. Ställ inte förutbestämda sanningar i strålkastarljuset. Ifrågasätt inte vår rättrådighet.

Att säga att barn har rätt att diskutera, att vuxna måste pläddera för sin sak inför de som är yngre, det är otroligt provokativt. Ordergivning, "hålla ordning" med systematiska regler utan undantag och individualism visar hur lite tilltro man vill visa barn. Som jag tidigare skrivit: de ska formas in i klassamhället och sedan bli nya förtryckare på olika nivåer. Framförallt som nya arbetare i barnomsorg, på bibliotek och i skola.

Thomas Hamberg, kommissionär, ber i BOs rapport (Ibid s. 74) om att barnkonventionen skall integreras i myndigheters och verksamheters arbete. Varför behöver en av de välinsatta aktörerna be om detta? Jo, för att vi har inte den "ordningen" ännu.

Att försvara biblioteken i det här sammanhanget är som att ta en hink ur sandlådan och sätta den över huvudet. Eller vara de tre aporna som verken ser, hör eller talar- om kontroversiella saker utan väljer att släta över.

Bibliobuster skriver t ex i sin blogg:

En stor del av mitt biblioteksyrkesliv har jag arbetat på ett bibliotek som sätter barnen i centrum, där man har vinnlagt sig om ett barnperspektiv på det mesta, från hur man ordnar och exponerar medier till hur man bemöter barnen.

BOs rapport:
Mycket och engagerat arbete behövs för att integrera barnkonventionen i pågående barnverksamheter (BO s. 76). Varför skulle biblioteken ha ett försprång?
Barnombudsmannen ser, trots att en förbättring skett, att institutioner måste arbeta hårdare med inflytande Man måste också arbeta systematiskt för att barn ska delta i framställande av dokument som rör dem: ta fram regelsystem och diskutera arbetsmiljönm, likabehandling etc (Ibid s.78 ff) I rapporten skriver man också om hur stora variationerna är i olika kommuner och landsting ifråga om hur man tar till vara barnens rättigheter (Ibid s. 86).

Okej. För att föra den här diskussionen mer praktiskt och bibliotekariskt vill jag veta (om man nu försvarar biblioteken); hur många bibliotek väljer bort det förvirrande SAB-systemet när de erbjuder barnen litteratur? Vad betyder det att sätta barnen i centrum? Vad betyder det att ha ett barnperspektiv? Allt detta är fina ord hämtade rakt av från Biblioteksplaner eller andra "vi är duktiga"-dokument från biblioteksvärlden. Men varför är då barnavdelningarna fyllda av - inte mini-fascister utan vuxna bibliotekarier som håller ordning, röjer och upprätthåller disciplin vid datorerna. Hur många bibliotekarier har ni sett sitta bredvid ett barn och hjälpa till med sociala nätverksforum när något strular, en annan deltagare är elak etc?

Hur många bibliotek har inte gränser för antal barn vid en dator, tidsbegränsningar och sätter digitala resurser i någon slags skamvrå med litteraturen som det självklara navet kring vilket allt skall kretsa? Hur ser de ekonomiska anslagen ut? Om man skulle flytta medieanslag från litteratur till TV-spel skulle det bli upplopp på många håll. Varför låtsas som att de radikala biblioteken är normen för hur biblioteken fungerar?

Hur många anser att barnbibliotekarier arbetar för barnkonventionens ord om fri informationsspridning och rätt att ta emot information? Att langa ut skön eller facklitteratur har nästan inget att göra med dessa paragrafer att göra.

Skulle paragraf 12 som BO lyfter i praktiken kunna betyda att barnen deltar i skolans olika beslutande organ (när inte enskilda elevärenden diskuteras) eller t o m ha praktisk möjlighet att ha en röst vid beslutande? Detta är en fråga som jag lyfte på den friskola där jag satt i styrelsen. Men sådana frågor anses fortfarande som otroligt kontroversiella.

Bibliobuster fortsätter:

Däremot upplever jag inte barnperspektivet som en icke-fråga i biblioteksvärlden. Bemötande av barn var t ex just det som pilotprojektet som jag skrev om tidigare fokuserade på. Det finns också många andra projekt med barnperspektiv.
/.../
Uppdatering 1/4: Hade jag läst själva undersökningen först hade jag inte formulerat mig som jag gjorde ovan. Man ska inte slarva med att gå till källan…

Tankeprodukter, konferenser och möten mellan barnbibliotekarier i regioner kan handla om barnkonventionen. De kan också handla om hur guldklimparna får en stor del av de ekonomiska resurserna (?!). Policy-dokumenten och konferensanteckningarna är roliga att spara på, tillfälliga interventioner med "nu ska det vara kul på bibblan" är inte heller helt ovanligt. Men inga konferenser är något värda om man inte ändrar teori och praktik.

Teorin är icke närvarande. Vad betyder barnkonventionen? Vad betyder det att skapa en miljö för barn och unga som speglar denna? Regler och åter regler.

Korrekta frågor som bibliotekarier gillar- gärna böcker som de just läst, välkomnas. Men hur många kämpar för att visa sig som barnens "detektiver" som hjälper till att hitta precis det barnen efterfrågar?

(En okuvlig bibliotekarie: Upplysning närsomhelst varsomhelst, jag är en detektiv med licens att finna)

Hur många delar inte bara ut barnens första bok och ger f*n i att lägga den lilla tid man har tillsammans på att prata om hur böckerna skall behandlas med omsorg och istället talar om att biblioteket tillhör barnen och hur många funktioner det kan fylla som informations och kulturinstitution? Hur många har slutat med biblioteksvisningar där man berättar om datoranvändning i 30 minuter om dagen och tvingar in barnen i Hcf och Hcg-fack beroende av deras ålder! Inte som individuella individer som skall välja efter egen vilja, intresse och kunskap.

Bibliobusters sista påpekande: Om hon hade läst ursprungsprodukten hade hennes blogginlägg sett annorlunda ut. Vad betyder det? Att barn faktiskt inte har det bra på bibliotek?

BO vill att barnkonventionen skall brytas ner och genomsyra alla nivåer. Alla nämnder skall använda barnkonventionen och alla verksamheter skall framförallt också utvärdera resultaten av sina formuleringar kring barnkonventionen (Ibid, flertalet sidor och formuleringar).

Kulturnämnder, kulrurchefer, bibliotekschefer- ni har det yttersta ansvaret och ni tar uppenbarligen inte det. Återigen: Handlar det om rädsla för konflikter? För att nyordning skall väcka ont blod? Eller har man samma syn på barnen som personerna i praktiken:

Det är inte intressant "att närmas". Avstånd är bekvämt.