Zoe Valdes och revolutionen

Mamma har berättat att det var den första maj, 1959, hon var i nionde månaden och visste att jag var en flicka. Hon har berättat att hon gick den långa vägen från Habana Vieja till Revolutionspalatset för att höra Fidel tala.

Ur Vårt dagliga intet av Zoe Valdes

I dag diskuteras Zoe Valdes, Kuba, revolution, författarskap i exil m m i DN. Snart 50 år sedan den kubanska revolutionen bör diskussionerna ta fart om USAs embargo mot landet, om materiella och politiska rättigheter. Om bra och dåliga vägval.

Med det inflytande Världsbanken och WTO haft i Sydamerika så är en delvis självpåtagen isolering från Kubas sida förstålig. Hur väljer man ett annat ekonomiskt system än den nyliberala våta kapitalistdrömmen om största vinst till korrupta regimer och CocaCola? Om gränslös utsugning av arbetare och ökad frihandel som svar på misär?

När jag arbetade på Kuba var situationen ekonomiskt bättre än i dag. Det kändes också som att det fanns hopp för ön och att det var bättre att solidarisera sig med landet att ansluta sig till ett kompakt och nyanslöst motstånd mot den kommunistiska staten.

I dag vet jag inte alls. Det är ju lättast att välja mellan motpolerna - eller hur? Att vilja skapa ett matriellt jämlikt land är provocerande och lättast blir det om man hatar eller älskar. Betonar låg spädbarnsdöd och god utbildning eller samvets/politiska fångar.

Läs författare, bloggare och skribenter som lever såväl i exil som på Kuba.

Uppgång och fall. Repris.

Jag har ju försökt med Widmarks LasseMaja böcker, om ungas nätverkande, sågat umo.se, risker, cyborgare, litteratur & utsatta barn, elaka myndigheter, feministiskt initiativ, genus & klass m m. Reaktionerna har oftast varit väldigt ljumma...

Efter senaste krönikan fick jag dock lite respons. Många blev förbannade över att jag sågade den nya ungdomsmottagningen och det känns skönt!

Om umo.se sas att "tanter på biblioteket inte behöver bry sig". Nu är jag ju ingen tant, befinner mig aldrig på något bibliotek och tycker tvärtom att bibliotekspersonal borde bry sig en hel del om offentliga informationsresurser.

Jag hatar tystnaden. Efter min Lassemaja- krönika kände jag mig riktigt patetisk. Inte så att jag var oärlig men just att jag försökte använda mitt uppdrag som skribent till att bli en mer uppskattad bibliotekarie... Sorgligt?

Får nu se om mitt pirat-ältande kan ge några responser. Jag är tillbaka på ruta ett och känner inte att jag behöver kyssa någon röv. Det är väldigt väldigt skönt. Troligtvis får jag en praktikplats och det ger mig glädjefjärilar i magen. Utan riktig anställning och lön tror jag att mitt engagemang och min kärlek till unga & bibliotek kommer att uppskattas reservationslöst. Visst är jag stöddig nu: Men allvarligt, genom att stå lägst i rang utgör jag inget hot mot någon och därmed bör mina idéer vara mer uppskattade. Eller?

Bye-bye Lassemaja-gulleri, på lördag blir det digitala klyftor, pirater och alfagroddar mellan tangenterna igen. Tills dess bara Madonna och långa promenader.

Digital oppvekst

Spännande initiativ bjuder konferensen Digital Oppvekst på. Åk till Askers kulturhus! Och det här gör mig ju rörd... När man presenterar allt från Microsoft, Oslo universitet m fl. Målgrupp:
Målgruppen er skoleverket, barnehager, bibliotek, foreldre og andre interesserte.

Så lämna önskemål om fortbildning till era chefer nu. Konferensen är i mars.

Urvattnad utbildning borde snarare gå mot specialisering

Arkitekten som har fingertoppskänsla för digitala miljöer! Varför nappar så få? Det här låter ju som en drömutbildning och ändå har högskolan i Borås inte lyckats att få genomslag för den specialisering som behövs inom bibliotekarie/biblioteks och informations- utbildningen.

Om man under det sista året fokuserade allt engagemang på ett fält så skulle man göra ämnet rättvisa. Hur kan man hålla kvar vid de generella utbildningarna när informationslandskapet och kunskapsbyggandet hela tiden växer och ger fler möjligheter?

Kanske är ABM-utbildningarna den mest sorgliga utvecklingen. När blev det lämpligt att samköra utbildningen för arkiv, museum och bibliotek? Hur kan man reducera de tre arbetsområdena till en resonanslös generalism istället för att professionalisera utbildningen inom varje inriktning?

Detta betyder inte att kunskap mellan fälten inte skall utbytas eller berika varandra. Frågan är bara hur mycket vi kan smeta ut vår humanistisk- samhällsvetenskapliga inriktning till att gälla allt och alla. Varför inte samköra informations och omvårdnadsvetenskap? Litteratur och informationsvetenskap? Förskolelärare och barnbibliotekarier borde väl vara finnemang?

Söker andra utbildningar som är realistiska att läsa utan studielån. Polisutbildning på distans i t ex Växjö verkar som en bra utmaning. Men man får visst inte ha synfel... Kanske borde man se mer till social lämplighet än en intakt biologisk organism vid antagningen? På samma sätt som biblioteks och informationsutbildningarna skall sluta söka allmänt kulturintresserade själar och inse att såväl teknister som flumvänster behövs inom vårt breda kunskapsfält.

Kunskapskrav i nedförsbacke

Jag tittar på högskoleförordningen/lagen och funderar över informationskompetens (IL känns som ett bättre begrepp). Det förundrar mig att välutbildade personer ofta har en avslappnad eller kanske rent av disträ inställning till vilken information de återvinner. Kunskapen om det som kallats dolda webben eller osynliga webben (det måste finnas bättre uttryck, det är ju varken dolt eller osynligt bara utom räckhåll för dem som inte trampar stigar utan stannar på motorvägen - läs Google) är löjligt bristfällig.

I högskolelagen uttalas explicit att man skall kunna söka och utvärdera kunskap samt kunna följa utvecklingen inom sitt fält.

Inom det område som utbildningen avser skall studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att
- söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå.- följa kunskapsutvecklingen, och- utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.(Lag 2006:173)

Vad betyder det i praktiken för en examinerad student? Att känna till två databaser som man följer frekvent? Att känna till en sorts sökstrategi?

Men om vi nu har en yrkeskår med informationsvetare med en magisterexamen i bagaget som har svårt att hålla mer än Libris och Alex databas i huvudet då är det väl inte märkligt om alla yrkeskårer googlar - i populärkultur och verklighet.

Som vanligt väljer jag en generalisering för att ni skall förstå mitt resonemang. Men till er som är lättprovocerade: Javisst är det en enorm spännvid i vårt skrå. Allt från sökfreaks som gör det omöjliga till dem som bara kommer ihåg hur man söker i sin egen opac... Eller kanske inte ens det. När ser man de publika verktygen och arbetar med dem för att genomföra sökprocesser tillsammans med användarna?

Det är inte lätt att hålla sig uppdaterad om man inte befinner sig i en uppmuntrande miljö. Vem skapar denna kontext? Jag tror vi gör det i samtal och med explicita mål för våra arbetsplatser.

Tyvärr tror jag främst barnbibliotekarier behöver en puff för att återta det fält som högskolan ledde in dem på och vilket de snabbt lämnat för språkfrämjeriets repetitiva arbetsmoment.

Ta och för en logg över referensfrågorna och hur ni löst dem under ett par veckor. Kolla på dem tillsammans. Kan man förflytta sig mellan databaser och bokhyllor? Uppmuntra engagerade barn att använda wikis samtidigt som man raddar upp hockeyböcker framför dem. Kan vi göra något mer än att flytta oss från K.2 till K när det vi saknar inte finns i det fysiska fack vi väljer?

Är det så att barns frågor filtreras och reduceras genom att man inte ens för ordentliga referenssamtal? Häst, hund, ko. Visa en hylla.

Hur orkar ni arbeta så här?

Kulturarbetare överlever borgerlig styrning?

Funderar på marknadskrafter och kulturpolitik. Arbetet är i första hand inte tänkt för denna blogg utan annan vänlig uppdragsgivare.

Felet är förstås just nu borgerliga politikers... Niklas Rådström... (och kulturutredning). Men det är klart. Debatten är gammal (Kajsa Borgnäs skrev bra och sammanfattande i mars i år) och sponsring av kulturevenemang känns hemvant. För oss i biblioteksvärlden återkommer tankarna om stöd från företag. Inte i första hand för att vi har en tradition av att vilja stödja oss på osäkra bidragsgivare eller sprida andras budskap och därmed underminera vår position som fristående serviceinstitution. Orsaken att idéer om att samarbeta med Åhlens, VM DATA eller bokförlag poppar upp handlar om vår vilja att göra mer än vad kommunbyråkratiska gränser ger möjlighet till.

Långt ner i hierarkierna sitter bibliotekarier med visioner och projektidéer. I toppen finns de chefer som hellre lyssnar till gatukontorets arbetare än kulturkids i ABF-regi. Eller? Hoppas ni bor i kommuner där det känns helt annorlunda.

Frågorna som jag nu måste fundera kring är kulturen som opinionsbildande kraft, normförändrande och ifrågasättande grund i en demokratisk samhällsstruktur. Vad betyder det för offentlig debatt och uppochnedvända perspektiv om författare, konstnärer, museum och bibliotek skall marknadsanpassas? Var går gränserna? Hur mycket krav på deltagande i de vanliga ekonomiska ekorrhjulen klarar "vi"?

Malmö stadsbibliotek med MCdonalds som sponsor. Jag huttrar vid blotta tanken. Men SAS logga på marknadsföringen för något stort kulturevenemang som opera? Malmö musikteaters ekonomiska problem har känts riktigt obehagliga. Kanske skulle vi bli lättade om den jokerliknande clownen med religiös M-symbol kunde säkra ensemblens framtid?

Nu ställer jag grunda och förenklade frågor. Bättre att se historiskt hur skönlitteratur och politiska processer följt på varandra för att kontextualisera hur kultur betytt "allt" för genusvetare och arbetarpolitik. Hur erövrades allmän rösträtt? Vilken funktion har nordiska författare med hon-genus spelat för kvinnors rättigheter? Minns ni kura skymning härom året (2007)? Läste ni alla Sigrid Undset och Astrid Lindgren som icke kontextualiserade och "ofarliga"? Kafferep och tända ljus. Engagerade högläsare på podier inte olikt nyhetsuppläsarna på kubanska cigarrfabriker. Vackert, javisst. Men kvinnokamp utelämnas. Som jag skrivit om förut: Litteratur skall vara underhållning och språkutveckling. Inte vräka omkull möbler och invanda tankestrukturer. Inte i bibliotekens regi i alla fall. I den meningen är vi lika Akademibokhandeln som frankt slutar med smala titlar. Inte kan de sitta på massa olönsamt tjafs när Stieg Larsson och Jan Guillou säljer?

Om ni nu är kvar och läser inlägget trots dess omväg till målet så ska ni nu få ett sammanhållet paket idéer om kulturen som nödvändigt fristående kraft, inte inlåst i mainstream tråk-institutioner (som gör tjolahopp- bokfestivaler utan teoretisk grundtanke) eller är beroende av externa ekonomiska krafter som inte alls stödjer kulturen för dess revolutionära ådra.

Vad blir kvar av den kultur som bidragit till förändring av rösträttslagar, genus och rasistisk politik om H&M villkorar verksamheten? Sponsorer är (oftast) noga med att inte explicit yttra sig kring evenemang. Men de är en skugga (ett kapitalistiskt spöke) som i bakgrunden berättar för oss vad som är okej eller inte.

Vilken kultur kommer överleva den borgerliga regeringen?

Efter nästa val vill jag se Maria-Pia Boethius och Dario Fo dela på kulturministerstolen.

Ingen Björk på Youtube

Warner Music har stoppat skägget i brevlådan. Förhandlingarna med Youtube/Google har ju strandat och man kräver nu att hundratusentals klipp tas bort, läs mer i DI.

Hur intressanta kommer deras artister vara när de inte finns på de stora mötesplatserna och den databas där många söker musik?

Lite engagemang för bib kanske?

Tänk om biblioteken kunde uppbåda en procent av den aktivitet varje tal om piratpartiet eller pirater ger?
Kanske kan vi som fristående bibliotekarier samarbeta med Pp kring frågor om rättssäkerhet, informationsfrihet och digitala allmänningar? På det sättet visar vi vår plats i analysen.

Browsa mer

Väntar på Kalle Anka just nu? Eller står med en sur disktrasa i handen och svär över patriarkala jul-strukturer?

Bibliobuster kommenterade igår DNs användning av forskning kring hur vi "läser webben". Liksom henne reagerade jag starkt och undrade hur skribentens användning av forskningsresultaten kunde bli så enkelriktad.

DN beklagar sig över att folk inte längre kan läsa utan inriktar sig på någon slags snuttifiering av nyheter och information.

Informationsvetare känner till det stora värdet i att kunna browsa, söka igenom stora textmassor och ha möjlighet att sortera ut det viktigaste. Att dagstidningar såväl som fysiska bibliotek (?) och databaser uppmuntrar till effektivt sökande är inget märkligt i sig och betyder naturligtvis inte att läsandet och fördjupningen upphör. Snarare betyder det att vi behöver mer informationskunskap i skolorna och mer kritiska bibliotekarier och journalister som i sitt sökarbete tänker igenom vilka ideologiska grunder ens söktaktiker baserar sig på. Kan tänka mig att Wolodarski et al på DN mest återvinner utländska liberala ledarskribenters ord, bakar om dem och publicerar på DNs ledarsidor.

Just p g a detta (jag erkänner mig skyldig till liknande upprepningsbeteende) är det än viktigare att vi kan lära oss att överblicka och sålla bland stora textmassor.

Skumma mer, inte mindre. Vrid och vänd på begreppen. Den hjärna som sabbar fördjupning och språkförståelse har helt andra problem än nätanvändning.

Kanske är det den ökade användningen av Sodoku som sabbar folks tänkande. Eller Scrabble? Snacka om avsaknad av fördjupning.

Tassarna bort från barnens magar

Barnen skall mätas, normaliseras och standardiseras. För fet, för lång, tidig eller sen pubertet. Vägning och "höjning" gång på gång på gång. Nu tar man ytterligare ett fascist- steg i sin normalitetsnoja. Mäter magen på barnen med måttband. Fy fan Halland!

Strängnäs

Strängnäs förefaller vara en aktiv biblioteks och kulturkommun. Nu satsar man på Berätta, leka, läsa. Kul att de har litteraturpedagoger i projektet! En sån kanske jag ska bli när jag blir större.

Piratparti, populism och ideologi?

Är det bästa för politiken stagnerade aktörer med blåa och röda kragar? Halvkonservatister/nyliberalister i lånad röd klädsel och rödlätta betongrumpor som är betydligt mer jämlika i retoriken än i det politiska arbetet...

Antagligen tycker etablerad media det eftersom ett rosa parti som kan måla upp en fullvärdig politisk karta utifrån flera maktordningar förlöjligats i föregående val. Nu ser vi samma tendens kring rapporteringen om Piratpartiet. Vill man inte diskutera politiken och sakfrågorna eftersom de är för utmanande? Är det för jobbigt att fokusera genus snarare än att blunda med ena ögat och bara se (manliga) arbetare? Är det för jobbigt att tänka sig äganderätt i andra former än feodala principer såväl IRL som i Second Life?

Bland dem som känner sig nödgade att klämma åt Piratpartiet inför kommande val finns DN och Journalisten. Man känner sig där benägen att frammana verkligt endimensionella spöken som Ian och Bert för att jämföra med PP.

Men är talet om populism och ideologifattighet sant? Att jag genast ställer mig frågande har att göra med att man försökte kväva feministiskt initiativ på samma sätt: I en av de obehagligaste (och av mig själv sämst utförda) bataljerna blev (jag och) Fi golvade av Josefin Brink (V) som siktade in sig på klassmotsättningar och Fi:s påstådda oförmåga att interagera med rådande, avgörande maktordning (socialgrupp) och därmed möjliggöra borgerlig politik.

Brink är en jäkligt bra feminist men ville så klart inte se ett försvagat Vänsterparti. Därmed valde hon att inte tala om att genus är en lika stark (starkare?) samhällsordning som klass och att vårt traditionella höger-vänster-tänkande osynliggör och förminskar andra motsättningar.

Feminismen har behövt såväl liberalismen som vänstern för att nå till de insikter som den har i dag. Därmed är den blocköverskridande. (Jag ser t ex hellre liberalerna Birgitta Ohlsson och Maria Carlshamre vid makten än kommunistgubbar i Vänsterpartiet som håller den feministiska kunskapen ifrån sig med Marx-citat.)

Tillbaka till Piratpartiet: Nu talar man om dessa utmanare som "populister" och ideologilösa. Är det inte ett ganska billigt sätt att med retorik köpa sig fri från diskussioner om övervakning, upphovsrätt och fri information?

Partiet skriver:

Vi vill ändra den globala lagstiftningen för att gynna det framväxande informationssamhället som präglas av mångfald och öppenhet. Detta sker genom att kräva en ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv, samt en reform av immaterialrätten.

Jag tror att de flesta engagerade informationsvetare inser att det här är frågor som spänner över globala, nationella och sociala fält och grupper och att man kan vara/är besviken på hur de traditionella partierna arbetar med dessa frågor. De lagstiftningar som kommer om övervakning visar precis som oförmågan att se behovet av gemensamt ägande genom öppen källkod och förändrad upphovsrätt att Piratpartiet behövs. Jag hoppas dock att många uppsöker wikis och diskussionsforum för att bilda sig en uppfattning av partiet istället för att tro att DN, Sydsvenskan och kanske Piratebay ger hela bilden.

Men Piratpartiet skiljer sig från Feministiskt initiativ när de skriver

För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat.
Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.

Härmed överlämnar partiet ett stort ansvar till väljarna att följa deras utveckling för att själv skapa sig en bild av hur de som eventuellt folkvalda i politiska församlingar kommer att agera i frågor som (i första ledet) inte kan kopplas till det förändrade informationssamhället och synen på integritet.

Feminismen är en ideologi som spänner över alla samhällsområden och Fi tar också ställning inom alla politikområden. Huruvida vi får se en sådan utveckling i Piratpartiet återstår att se. Hur mycket perspektiven på fri information och gemensamt ägande av (blivande) digitala allmänningar kan växa lämnar jag som en öppen fråga. Informations- arbetet, politiken och motsättningarna är redan nu oöverskådliga. Kanske blir/är Piratpartiets perspektiv därför inte alls av karaktären opinionsbildande enfrågerörelse?

DIK plockar upp min boll

Jag är just nu på aktuellt, tips mm hos DIK,
"bloggat om DIK" med min Trafficking-snäckor, negerbollar och rasism i biblioteksarbete.
Citatet man valt som blänkare är:

Sparka lokala DIK-representanter i röven om de arbetar för lugn och status quo

Kul att se mina ord hos DIK, vilken överaskning!

Piratebay, KK-stiftelsen och kanske några folkbibliotek

Att Piratebay ingår i ett av de projekt som fått bidrag från KK-stiftelsen känns bra. Vidgade vyer och olika portar till förståelsen och kunskapen om unga och ungas nätkulturer och lärande är ett måste. Umeå universitets val att använda teoribildningen kring performativitet när de nu ska studera Youtube är lika kul.

KK-stiftelsen gör en stor insats för att öka kunskapen på det här avgörande områdena och deras satsning på forskning kommer förhoppningsvis "strila ner" i olika verksamhetsområden inom pedagogik, informationsvetenskap och humaniora. Kanske kommer det ökade intresset även leda till att intresseorganisationer börjar arbeta med "nya" (?) publikationsformer, socialisationsmiljöer och medvetandehöjande aktiviteter via nätet.

Får vi i de forskningsprojekt som nu ges anslag se frågor lyftas kring genus och andra sociala kommunikationsformer, regler och beteenden? Jag tror det. KK-stiftelsen visar vägen just nu. Hoppas många följer efter...

Vi inom bibblobranschen skapar så mycket med små medel. Varför inte arbeta med informationsresurser och gemensamt kunskapsbyggande?


Kommunikativt lärande borde vara varje bibliotekaries dröm. Kan ni få in det i barnverksamheten på ett litet hörn 2009 eller är det mer up to date att krampaktigt hålla kvar i snuttefilten augustpris, sagostunder och bibliotekskunskap?

Tack

Stort tack till er som "tipsat" om mig, bjudit mig till kommande seminarier etc och därmed bidragit till att min bibliotekariehjärna växer och inte låter misströstande reptilhjärna ta över.

Tack, ni vet vilka ni är!

Sveriges fucking radio: Självsvält, är det radikalt?

Nu har jag sett dokumentären om barn och konsumism. Inte fasen handlade den om "köpgalna barn". Snarare om en ganska blind vuxenvärld och en etik-lös kapitalism.

Tittade uppmärksamt när man talade om dataspel. Hur våldsskildringarna blivit tyngre och en gammalmodig dominerande maskulinitet marknadsförs.

Hemma hos mig dominerar rosa omlinespel. Inte mycket bättre det. Kan bara tänka att folkbibliotekens spelarbete blir än viktigare i det här ljuset.
Konsumentvägledare... Nu har de väl en tuff arbetssituation men det vore väl intressant att se mer ideologiska diskussioner startade från dem.

Sen är det ju som vanligt: folkbiblioteken kan arbeta med konsumentkunskap och samtidigt som man talar om hur kul penguin club är så kan man berätta för barnen vilka aktörer som står bakom och vilka syften de har. Sociala nätverksforum är ju ofta vinstdrivande. Pratar ni om det när ni träffar barn och ungdomsgrupper? Visar hur bra spel och wikisar är men samtidigt visar på strukturer på nätet och 2.0-skapande i altruistisk form?

En lite malplacerad iaktagelse: De här P3-galningarna som sitter i en glasburk på Gustav adolfs torg i någon slags sjuk big brother- anda. Varför äter de inte? Kan någon förklara idén med sex dagars fasta med en stor ung publik? Är det radikalt? Modigt? Eller helt enkelt korkat, ohälsosamt och sänder skitdåliga budskap från public service?

Var tråkig. Lyssna på P1.

Navelskåderi, igen

Alfons Åberg och Bu & bä på datorväskan. En namnbricka i ytterfacket. Fler vita och guldiga med namninformation på anslagstavlan hemma. Kan inte riktigt bestämma mig för om det är ok. Jag har t o m ramat in mitt examensbevis. Gör ni andra så här?

Farligt att engagera sig i sin yrkesroll, jag förstår det först nu. Kanske är det därför många väljer studiecirklar eller friskis & svettis för att fylla sina liv? Varför följa biblioteksdebatt och B&I- framsteg när det är en mycket mer långsiktig investering att meditera eller läsa språk.

Bibliobuster skriver om arbetsmarknaden och rapporten som visar att de som kommit in på arbetsmarknaden ofta blir kvar medan de nyexade bibliotekarierna står på kö.

Är bibliotekarier nostalgiker? Vill vi till varje pris blir kvar i biblioteksvärlden? Eller vad beror det på att vi inte syns i andra sektorer?

Jag tror att det är den viktiga demokratifrämjande och mycket sociala arbetsmiljön vi håller fast vid. För mig är det svårt att tänka mig hur jag skulle kunna uppbåda samma engagemang utan användarnas behov och relationerna man bygger till kunskapssökande barn som gör att vi inte omdefinierar oss själva.

Kommer detta bli en lidandets blogg skriven av en f d okuvlig bibliotekarie som en gång var predikant, extremist eller bara härligt engagerad? Hoppas inte det. För jag har ingen aning om hur man lider snyggt eller intressant. Jag har inte lagom raseri som Maria Sveland. Inte tårdrypande publikfrieri som den där pojken som inte fanns.

Jag har ett skitfint liv på väg till äldsta dotterns skolavslutning. Tonårstidens dagböcker fyllda av en tjej som städade undan sig själv, vinflaskor och tomma tablettkartor finns ej mer. Inga vuxna att stoppa om och trösta.

Jag skall vara glad . Har aldrig avgett ett nyårslöfte men i år kanske det är läge: Byt biblioteksengagemang mot friskis och svettis. Kanske träffar jag er där också?

Barnlitteratur & genus i juletid

Hur gärna man än vill sätta en vadderad säck över huvudet och vila förbi julen så fastnar man i samtal, stämningar och idéer kring vad julen skall vara. Morgontidningen, radion, bloggar och sociala nätverksforum fylls med julklappsidéer och nojor.

När Jan Svärdhagen (Etik & IT-guru) önskar att IKEA ska gå i konkurs, då blir jag på gott humör. Att blanda högt och lågt. Koncentrera sig både på politik och pyssel. Inse att man är fostrad, vaggad och piskad i en kapitalistisk längtan efter glitter, blingblong och plastelände. Införa vegetarisk julmat och bok-klappar. Små motståndshandlingar och stora kompromisser.

I dag skriver Stina Zethraeus att vi som skall köpa litteratur till de yngre kan vara glada. Nya trender och titlar ger pojkgestalter som är genusöverskridande. Zethraeus menar att detta är en nödvändig utveckling för att bygga vidare på barnlitteraturen om starka flickor som hon menar fått stort uppsving.

Visst är Lill-Zlatan, lillkillen Gösta, Herman och Helena Willis Viktor givande tillskott. Men hur radikala är de egentligen? (Och vill vi verkligen upphausa dem till att framstå som det?)Litteraturkritiker, bibliotekarier, lärare och föräldrar är för lättflörtade tror jag. Starka tjejer har passerat i litteraturdebatten och mest jämförts med orginalen/normaliteten; böcker med återhållsamma kvinnoroller och utlevande pojkar. Men om vi på ett hårdhänt sätt skalar av den s k trenden med Racer-Rakel, hur mycket blir det då kvar av "Starka flickor myllrar det av"? Ett par titlar med mycket uppmärksamhet, en trend som tar in perspektiv som vi inte riktigt är vana vid: Strax kan man tro att någon slags revolution pågår i barn och ungdomslitteratur-kretsar. Kan vi inte vara lite mer djuplodande? Zethraeus exempel hade, hur intressanta de än är, tjänat på ytterliggare en teoretisk mangling. För i korrekt litt.vet-anda tittar vi på bilderna, drömmer med språket och applåderar Ulf Nilsson och Kristina Digman. För att de uppfyller de gamla kriterierna för god litteratur och samtidigt kryddar med lite avvikelse... "Det var en gång" skall inte ryckas upp och planteras om. En liten gren ympas in och jag tror den kommer självdö genom kvävning av omgivande lummig normalitet.

I vanan och de många andra kvalitetskriterier som styr vårt val av litteratur-älsklingar behöver bara en liten pusselbit röra sig i handlingen. Systemförändringen lyser med sin frånvaro. Men kanske vill vi inte ha höghus, kärnkraft, fredsduvor och sopsortering tillbaka som barnboksteman från fjärran 70-tal?

Även om pojkar diskar och flickor blir astronauter så kvarstår normalitet och strukturer. En Pippi Långstrump skapar inte en kultur där flickor upplever att de får leva ut. Hon är annorlunda... Och kring henne män, män, män. Vi fortsätter att göra genus och tycka att de starka flickorna och känsliga pojkarna är intressanta. Men de sticker ut och skaver för vuxna och barn som är vana vid en annan ordning. (Även de avvikande exemplena hjälper oss att hålla ordning på genussystemets avgränsade maskulinitets och femininum-fält.)

Samma sak med Rakel. Med ett spetsigt, avskalat språk skall en flicka beskrivas som tar plats. Visst är det bra. Men tar riddar- Rakel smidigt plats eller är hon en anomali som fortsätter att göra oss blinda för den överväldigande mängden litteratur som konserverar barnutveckling i syltburkar med för länge sedan passerat bäst före- datum? Det är lätt att peka finger åt Wahlström eller Egmont förlag med sina missfoster- féer, men finkulturen i hårda band eller på stora scener är lika konserverande fast i mindre arbetarklassig dräkt.

Om julen igen...
Jag tänker inte så mycket på IKEA men hoppas på att talet om en kommande vänstervind i politiken blir verklighet. Får vi åter ett solidariskt klimat snarare än krösus sork-mentalitet bland såväl småarbetare som storkapital?

Jag önskar...
Vänstervind, hela avloppsrör, ett jobb.

Till barnen blir det Dracula och Ture Sventon hur lite de än tycker att böcker och strumpor hör julafton till.

BRIS-sajt utvecklas

Organisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, får 3,5 miljoner kronor av regeringen för att utveckla en interaktiv och stödjande sajt för föräldrar och andra vuxna som har frågor kring barn.

Skriver DN.

Hoppas på en bra sajt där servicen överlever till skillnad från Rädda barnens viktiga initiativ med nätpsykologer. Det gick ju i graven p g a bristande resurser (mer). Men stödet har ju varit känt tidigare, jag bloggade om det 18/3. Hoppas att nyhetsrapporteringen nu beror av att projektet breddats.

Är regeringen på offensiven? Umo, BRIS-stöd och utbildning av lärare etc (mer). Bara att hoppas.

Trafficking-snäckor, negerbollar och rasism i biblioteksarbete

Sapp & Van Epps (pdf) skriver vältaligt om bibliotekens uppdrag att bedriva demokratiskt arbete utan diskriminering:

For years, the ALA Library Bill of Rights has reinforced the ideal of open access in the face of racism, sexism, ageism, elitism, and the many other -isms that haunt our society. This has ensured that libraries have stayed focused on providing service to our patrons.

Känner ni igen er? Är ni fokuserade på jämlik biblioteksservice i takt med tidens behov av aktörer som överbrygger digitala och sociala klyftor i olika former?

Jag har länge varit skeptisk och fick i helgen eld i röven...

Dottern går på barnkalas i värsta prinsessmunderingen. Där hade ju samhällets strukturer kunnat stanna för dagen och sluta lysa upp hela min & samhällets politiska inkorrekthet. Men hemma igen undrar dottern varför värden (fadern i familjen) gick runt och bjöd barnen på "negerbollar". Heter det så? Jag tänkte på diskrimineringsombudsmannen och de många ärendena kring just n-ordet. Såg för mig konditoriet i Malmö som inte bara sålde n-bollar utan även Hottentottar. Kanske skulle jag föreslagit dem någon annan slags slav-kaka på menyn? Vad sägs om trafficking-snäckor?

Man måste ju kanalisera frustration på något sätt. Här i Hässleholm finns många "skinnskalliga" (som lilla E formulerade det) och tydligt segregerade områden med bara svenskfödda med porslinstomtar på trappen, så nu har ni bakgrunden till att jag plöjt artiklar om bibliotek, bibliotekarier, LIS/ B&I samt utanförskap och rasism.

Mark Winston menade nyligen i New library world att LIS behöver arbeta mer med frågor om rasism och skriver:

The research among communication scholars also indicates a predisposition to avoiding communication about difficult topics, such as race and racism, reflective in the use of more benign terminology, such as diversity.

Man fegar för konfrontationerna och väljer bort dessa perspektiv i forskningen liksom man i folkbiblioteksvärlden väljer mjuka och exkluderande sätt att närma sig ämnet. Hur många bibliotekarier tänker kring ämnet (som de kallar mångkultur) belyses i en magisteruppsats i B&I av Björkman & Harrtoft (pdf) där man konsekvent talar om dom andra, deras traditioner, deras kryddor och vanor. Kulturer är således statiska och vi kan peka ut och arbeta med kids (som många gånger är födda här och får lära sig i skolan att de är annorlunda) utifrån deras beskrivbara karaktäristika och åsikter utifrån t ex föräldrars ursprungsland. Att möta individer och riva hindrandet av gruppbildningar och utanförskap möts med institutionsstödda förhållningssätt och projekt där man gör samma sak som t ex Sverigedemokrater: Man pekar ut de annorlunda men beskriver dem som en tillgång. Same, same. Men att klaga på en enskild magisteruppsats när Christine Pawly undersökt och beskrivit hur bristfällig och fattig bibliotekarie/biblioteks och informationsutbildningarna är när det kommer till frågor om rasism och positiv särbehandling i förhållande till "whiteness" är väl en fattig inkörsport i ämnet.

Halal-TV både medverkar och motverkar de här tendenserna och deras besök i Bromölla var välbehövligt. Att fråga sig vad blivande eller nyblivna medborgare kostar, avgränsat från vad jag eller mina döttrar eller kommunalrådet i Bromölla, det är obeskrivbart korkat. Vad kostar barnen i skolan? Barnbidrag? Sjukvård? Insatser för alkolism eller saltning av vägar på vintern? Tack Lo Kauppi för att du berättat om vad du kostat "skattebetalarna" i form av institutionsplaceringar etc. (Vad kostar jag själv - just nu - i behandling för ätstörning? Bra att räkna ut i fall samhället har råd med folk eller inte. Sen kan man ju skapa en nazifierad metod: Livsduglig eller ej? Framtidsutsikter? Jag kostar liksom Lo Kauppi en jävla massa pengar. Utvisa oss först.)

Men vad behöver skolor och bibliotek skapa för miljöer för att motverka etnocentrism, rasifiering och utanförskap? Man måste skapa en inkluderande verksamhet där alla kan delta och sluta hålla fast vid påstått svenska värderingar som invandrare skall lära sig. Vår s k värdegrund är en chimär som döljer och gör oss vana vid de förtryck som utövas av institutioner och individer.

I Stigendals bok (som jag tidigare recenserat) påtalas personer i utanförskap som en resurs i samhället som inte tas tillvara (se t ex s 37 ff)... Men insikten i och diskussionen om utanförskap som en social stigmatiserande och skapande av de andra, den diskussionen saknas trots bokens aktualitet. Bibliotekarier deltar i definieringen av de andra och skapar biblioteksplaner där man upprätthåller klyftor och konstruerade skillnader istället för att överbygga och inkludera (åter till detta senare).

Är då en virtuell biblioteksmiljö en del av lösningen? Många teoretiker har ju hoppats på överbyggande av funktionshinder, genus etc genom öppnare samtal och den fysiska blickens dom frånvarande? I en artikel i Informacao & sociedade från i år skriver Silva et al:

The advances propitiated by information and communication technologies brought new ways of stranging others, producing languages, images, representations, subjectivities and identities, starting from racist sites that, many times, escape from ethical principles of human coexistence.

"Stranging others" är ett bra sätt att beskriva hur man fördomsfullt klassificerar utifrån en rasistisk eller etnocentristisk grundsyn. Artikeln understryker behovet av fortsatt arbete även med digitala resurser. Biblioteks- och informationsvetaren Wendy Furlan t ex har undersökt referensarbete via e-post m m och funnit att "librarian bias" är påtaglig även här. Hon talar om "virtual racism" och ger ingen hoppfull bild av surfande bibliotekariers förmåga att överbrygga gränser och behandla alla uppdragsgivare med samma engagemang och respekt.
Wendy furlan (pdf) skriver om sin undersökning:

a discriminatory pattern was clearly evident, with the African‐American and Muslim users receiving poor levels of service from virtual reference librarians across all dimensions of quality evaluated.

Bibliotekschefer och bibliotekarier borde bli bestörta över detta konstaterande och bli öppnare i sitt förhållningssätt gentemot diskriminerande bemötande eller samtal. Men status quo är ju enligt majoriteten bekvämt. Eller? Varför stöta sig med en kollega eller en medarbetare under sig när man bara kan låta dagar passera, flina åt rasistiska mail eller tolerera en verksamhet som inte sakligt och på god kunskapsgrund skapat likvärdig och god service "för alla". Ingen biblioteksplan skall bygga enbart på common sense: Avsätt tid, studier och användarundersökningar hellre än ett hastverk där man på papper befäster en redan bristfällig och dåligt teoretiskt förankrad och förändringsbenägen verksamhet.

Har du chefer som blundar för diskriminering? Blir du diskriminerad? Anmäl diskriminering. Sätt press på svensk biblioteksförening att arbeta mot rasifiering och sexism på våra arbetsplatser och i vår utåtriktade verksamheter. Sparka lokala DIK-representanter i röven om de arbetar för lugn och status quo snarare än kunskapsbyggande och öppna (men många gånger obekväma) diskussioner.

Ett aktuellt projekt att följa för att se hur man klarar att arbeta med dessa utmaningar är det samarbete som The library of congress och Unesco startat: World digital library. I beskrivningar av arbetet talas om mångfald, internationell och interkulturell förståelse. Är detta progressivt eller cementerande? Jag är i alla fall hoppfull.

För att avsluta detta långa inlägg vill jag nämna någor om vad jag själv arbetat med: Flerspråkighet (såklart), ställt upp som levande bok/fördom och utarbetat service till alla föräldrar på t ex BVC-träffar. Men lite mer fantasifullt är kanske det arbete jag påbörjade (blev bara en oprövad prototyp) med att skapa nätverk och sprida informatiom om rättigheter i s k utsatta områden. Assimilering, nej tack. Empowerment - javisst om det är på deltagarnas villkor. Community- tänkande kan avfärdas som identitetspolitik och oförmåga att se sociala strukturer. Men för biblioteken tror jag att den identitespolitiska grunden är den som i första hand skall användas när man arbetar "på golvet". Sedan kan man anlägga socialpolitiska aspekter när man avgör var projekt skall genomföras.

Pedofiler & hotbilder, murar, trygghet och normalitet

Av en slump tittar jag på TV4s nyheter. Ganska exotiskt i mitt "välj själv"- liv. Hatar TV som serverar.

Nyheterna tar bland annat upp att datainspektionen undersöker om den hemsida som listar svenskar som dömts för sexuella övergrepp på barn är laglig (Här kan du se inslaget, Här läsa om hemsidan i DN). Fyrans kamera filmar ett antal ortsnamn som finns på hemsidan varav ett ligger runt hörnet och har få invånare. Uppfattningen att upphovspersonerna bakom den här informationen agerar rätt får väl säjas förstärkas av att etablerad media väljer att locka fler till sidan samt bidra till att oroa dem som bor i de här samhällena.

Över till frågan om att publicera namn på personer dömda för brott, i det här fallet sexuella övergrepp på barn: Vilka signaler sänder man förutom det självklara att människor som begått en grym kriminell handling inte skall få någon chans att återkomma i samhället utan att stigmatiseras?

Än viktigare tycker jag frågan om hur man skapar monster, hot och rädsla utifrån enkla stereotypa bilder är. Pedofiler är en kategori som vi kan avgränsa, markera genom att sätta upp en skylt utanför deras hus och skydda oss ifrån genom att hålla oss på avstånd. Eller?

Kriminologin sysslar mycket med bilder av brott, gärningsmän och offer. Påtagligt är hur ofta människors rädsla inte baseras på "verkligheten" utan just på fasansfulla bilder som sprids av t ex massmedia. Bebisar i frysboxar eller familjemedlemmar som lever inlåsta i en källare väcker starka känslor och säljer tidningar. Säkert fyller de också många behov hos oss av att ha tydliga skräckbilder för att kunna skapa vi och dom, här och där, det trygga och otrygga, det normala och onormala. Vilka handlingar vi kan utföra och hur vi kan leva för att vara trygga och undvika brott och övergrepp.

Liksom de många skräckscenarion som lärare och föräldrar fått "lära sig" att barn möts av i chat och genom att publicera bilder på sociala nätverksforum så fyller "pedofil-hemsidan" vårt behov av att fjärma oss från våld, övergrepp och otrygghet. Pedofiler är en särskild grupp såväl på nätet som IRL. Vi kan ge dem ett namn. Punkt.

Här konstrueras också barn som passiva offer, ovetande och sårbara. Visst kan det vara en relevant bild. Men låt inte den aktivitet, de motståndsstrategier som barn utövar t ex genom politiska aktiviteter osynliggörs genom vuxencentrerade diskurser. De stämmer inte med våra hegemoniska uppfattningar av värnlösa barn (läs vidare om dessa resonemang (i min magisteruppsats, pdf) som kan härledas tillbaka till Kitzinger med flera.

Precis som barnen skapas och deras handlingar förstås genom kulturella prisman kontextualiserar och agerar vi gentemot risken för sexuella övergrepp med att skapa bilder av förövarna: Barn behöver skyddas och främmande vuxna hållas på avstånd. Med den nämnda hemsidan och mediabilder skapar man patologiserade inidvider som avviker från normerna: De är hotet. Om man då skyddar barn genom att hålla dem i hemmets lugna vrå - är de då trygga? Pedofiler i Motala, Vittsjö eller Stockholm (nu gör jag samma sak som TV4) kan ju inte skada ditt barn om du övervakar och begränsar deras livsvärld, lär dem om "fula gubbar" och sexfixerade chattare. Denna protektionistiska filosofi kan ju klart vara lockande...

Ur inslaget: "Vem som är en potentiell förövare", det ska vi få veta enligt upphovspersonen.
Men var finns de vanligaste hoten? I hemmet. Var sker de flesta övergreppen? Vilka är de vanligaste förövarna? Det är inte i parken eller motionsspåret som kvinnor är mest hotade. Det är de av män de känner. Samma sak med sexuella övergrepp mot barn: Överfall är inte det representativa. Barn skadas främst av närstående. På vilket vis ökar förståelsen och insatserna mot utsatta barn genom nämnda foton och kontaktuppgifter till dömda sexual-brottslingar?

Våra normer och tankekonstruktioner förblir i alla fall intakta. Rädslan kan kontrolleras. Hoten finns uppraddade på nedladdningsbara listor. Därmed minskar vår lyhördhet för den stora grupp barn som skadas av närstående.

Kapitalismen och konsumtionskulturen? Barnens val?

Även barns naturliga mentala utveckling under lek sägs vara hotad av den moderna konsumismen. I dataspelen finns allting färdigt att ta emot medan barnens egen fantasi inte tillmäts någon betydelse. Själva grunden för barns naturliga utveckling i lek och samvaro med andra är därmed hotad, menar många experter.

Detta finns att läsa i dagens DN. Artikeln handlar om den dokumentär som kommer att sändas i SVT ikväll. I både marknadsföringen från SVT och i DN-artikeln talas om barn på ett respektlöst sätt. Att man inte problematiserar dataspelens betydelse för social och kognitiv utveckling hos barn blir faktiskt till en parantes. Viktigare känns att kommentera språkbruket: "Köpgalna barn" och "barn och ungdomar i USA far illa av den onyttiga mat de sätter i sig. "

Barn sätter i sig? Frosseri och ansvarslöshet? Köpgalna barn? Sen när fyller barnen själva kylskåpet eller beslutar vilken mat som skall serveras i skolan/säljas i skolan? Vilka barn är det som själva tar ansvar för ekonomi och konsumtion? Vilka barn är det som väljer att leva i en konsumtionskultur där utseende och prylar betyder allt?

Ansvaret är kapitalismens och vuxenvärldens som helhet. Barn är inte galna och de sätter inte i sig och de förlorar inte sin förmåga till fantasi p g a dataspel. Frånvarande och ignoranta vuxna borde ha pisk, liksom SVT och DN som väljer att beskriva barn på det här sättet istället för att skapa samhällskritik. Individualismens framfart omfattar nu även barnen.

Kloka och kritiska barn? Välj istället att se Rör inte min sup. Kidsen har superkoll men måste finna sig i att leva i en sjuk kultur där deras åsikt inte efterfrågas.

"Queering the canon"

Stockholmarna kommer ju kanske få en egen kanon med Fogelström et al. Hoppas dom inte dör av leda.

Men fanfiction är kul. Harry Potter kommer aldrig dö. Hans öden och äventyr fortsätter att torna upp sig utan Rowlings som avsändare. Homosexualitet på Hogwarts blir slutligen explicit. Fansen lyckas när författaren vilar på hanen. Läs det här .

WoW screw you

Highlights från Eftersnack i SVT som Elza och Jan tipsar om:

*"det var helt enkelt kul att springa runt där"
*prata IT-strategier med 8-åringar:

*detta är en generationsfråga som kommer växa bort .
*dataspelsberoende har ingen diagnos i dag

*Kollapsa...

*Skolka?

Ja det kan man ju av dataspel. Fast jag skolkade för att äta kex och dricka the hos min kompis var och varannan dag.... Och spelade det farliga rollspelet Drakar & demoner med blodiglar i träden.

Själv har jag snöat in på gårdagens höjdare som Bubble Bobbel, Giana sisters och Boulder dash. Min slöa hjärna passar i 80 och 90-tal.

Obama, bredband, barn, kampanjande. Sen då?

– Det är oacceptabelt att USA rankas som 15:e nation i bredbandsanvändande. Alla barn ska få tillgång till webben, säger Barack Obama till IDG News (IDG). Här fokuseras på den fysiska tillgången och jag undrar om ambitionerna är lika höga ifråga om användandet och raderandet av digitala klyftor. Läge att följa den här satsningen.

Ska vi ta till oss Obama som nätförebild? Han beskrivs i dessa termer vad gäller opinionsbildning och kommunikation via sociala webben (och hans (?) taktiker föreslås importeras till svensk kampanjande 2010). Frågan kvarstår dock i hur hög utsträckning Obamas kampanjstab kan ta åt sig äran. Utifrån vad som skrivits om valprocessen har ju Obama varit framgångsrik så till vida att han haft en "ärlig" kommunikation och låtit även kritiska frågor ligga synliga på sina nätverksplatser. Samtidigt har Obama lockat en stor del av de yngre generationerna samt studenter. De har självklart på ideell basis bidragit till Obamas framgång som "social politiker" och att försöka importera det konceptet som att det är en PR-byrås logistik som ligger bakom, det är sorgligt. Finessen med en fungerande kollaborativ webb är ju just att de mångas engagemang krävs och att enskilda starka aktörer inte kan bomba sajterna med envägsbudskap och uppnå samma effekt. (Glöm inte mobilize.org, rockthevote m fl).

Lycka till Reinfeld et al. Socialisera mera. Men det finns inte ett PR-koncept typ de nya moderaterna på webben. Istället krävs engagemang, tid och vilja till samtal.

Eva Funck som hedersbibliotekarie

Eva Funck får "begriplighetspriset" och hade mottagaren varit mindre välbekant hade jag inte förstått meningen med utmärkelsen. Men Funcks tilltal, inlevelse och självklara respekt för barn under de gångna åren gör att ordet begriplighet stiger på min tio i topp lista för barnverksamhet.

DN skriver att Funck tycker att vuxna har en skyldighet att ge svar på alla de frågor barn ställer sig, även de svåra frågorna.
DN: Du håller ett ganska högt tempo i ditt program. Går det inte för fort ibland? - Nej, barn är snabba på att ta in saker; det är vi vuxna som är långsamma.

Men visst får Funcks nya program också skäll. Begriplighet betyder inte att föräldrar och debattörer trivs med tilltal eller innehåll. Funcks program ingår i en högervridning av barnkanalen menar författaren Petra Glaser som skriver: Utrustad med en auktoritär sanning som ska förmedlas till det uppväxande släktet vrider man snabbt klockan tillbaka till en tid när barn betraktades som ofärdiga vuxna. Nu brukar jag inte tycka att Funck gör detta, tvärtom. Hon talar till som om hon hela tiden hade en diskussionspartner, ett barn. Det Petra Glaser önskar, en mer komplicerad syn på barn, lyser väl ständigt med sin frånvaro? Varför förvandlas annars morbröder, bibliotekarier, fritidsledare och handelspersonal till små fascister i mötet med barn? Alla "uppfostrar" istället för att interagera och lära i två riktningar.

Hur mycket pisk har Tårtan och Vilse i pannkakan fått? Protesterna blir starka mot de program som talar allvar och därmed inte kan undgå att i någon mån ideologisera.

Heja jobbiga SVT, högervridning eller ej. Vår invanda tolerans mot disney-sexism är mycket sämre...

Nu tänkte jag att Funck borde få ett andra pris: Titeln hedersbibliotekarie, d v s en person som genom sin verksamhet synliggör många av de viktigaste delarna i vår kompetens- och gör det med glans fast med en annan yrkesbakgrund.

Starkvinsglögg till den som har tålamod med mina bibliotekariska brister

Ibland får jag enorma bibliotekarie-mindervärdeskomplex... Som till julen t ex. Äldsta dottern önskar en likbil och en buktalardocka. Vari ligger bibliotekarieångesten? Jo, det tog mig 45 minuter att hitta en likbil (som var hyfsat fin). Tänk om jag hade fått det som en referensfråga. Då hade jag fått bjuda låntagaren på starkvinsglögg för att ha tillräckligt med tålamod med mig.

Buktalardocka? Natten blir lång...

Webb 3.0, 4.0 och 5.0.

I Journal of business strategy frågar sig Ajit Kambil What is your Web 5.0 strategy? Kambil gör en kort översikt från statiska webbsidor till effektiva system för att söka och jämföra informationsresurser i en semantisk era. Men mer intressant är väl funderingarna kring den fortsatta utvecklingen? Om nu 3.0 blir den dominerande verkligheten runt 2010 (ett årtal jag stött på ett par gånger) så behöver vi inte bara hänga kvar vid 2.0-tänk, hur stort behov vår verksamhet än fortfarande har av det.

Istället kan vi undvika att hamna på efterkälken i jämförelse med kommersiella aktörer, fria kulturutövare och intresseorganisationer om vi i fortsättningen även diskuterar morgondagen.

Kambil beskriver 4.0 (i mitt tycke) som ganska grått och tråkigt. Smarta gps-sändare som kommunicerar med varandra, är det verkligen utveckling? Däremot är tankarna om integration mellan virtuella världar och det vi kallar IRL viktigt. Men i min enfald trodde jag detta hörde 2.0-tänkandet och utvecklingen till? Att den sociala webben avknoppas i varje del av våra vardagliga liv och därför blir transparent IRL2 snarare än icke-IRL. (Men "Many applications integrating real and virtual objects with users have yet to be imagined") Hur som helst så placerar författaren detta under webb 4.0 och beskriver även den spännande utvecklingen mot Haptics (projekt på KTH, Wikip.).

Webb 5.0 känns som en stor tankekullerbytta att förutspå eftersom där vi nu befinner oss; i 2.0 och semantisk utveckling är frågetecknen och utvecklingsbehoven fortfarande stora. Men Kambil beskriver ändå väldigt övertygande vad vi kan vänta oss/hoppas av utvecklingen. Han beskriver den nuvarande webben som flat och känslolös. Visst skrattar vi eller blir förbannade i interaktion eller mottagande av innehållet men webb 5.0 handlar om "a quasi-emotive web that is more aware of your feelings". Vilket betyder att datorn inte bara interagerar utifrån semantiska kommandon utan också svarar på emotioner. Detta känns som en bra utveckling av webbdebatten eftersom den tar en riktning mot idéer och samhällsvetenskap snarare än den teknikfixering och expertifiering som 3.0 just nu domineras av (says who? Me.).

Rationalitet är grunden för planeringen av IT-resurser. Men människors agerande och responser är mångbottnade och detta tar författaren fasta på i sin beskrivning av 5.0-målen. Vad betyder då detta praktiskt? Bl a nämns neurologisk aktivitet som möjlig att utnyttja för att styra mjukvara. Men för att sammanfatta:

"In web 5.0 the next managerial challenge will be to truly tailor interactions to create rich, emotionally-resonant experiences for users."

Ses då, med kärlek, hat och känslomässig vilja i vårt integrerade liv...

IPRED & makt, inte bara bokcirklar.se

Vi behöver ju både Sverker Olofsson, Christer Hermansson, Åsa Moberg, Bitterfittan, Peter Englund, 2.0, Birgitta Ohlsson & Baader-Meinhof.....

Folkbildning, det där viktiga benet i folkbibliotekens verksamhet som vi inte vill tappa men fylla med nya metoder och innehåll. På samma sätt som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen behövt ett stort kunskapskapital för att nå mål som allmän rösträtt, reglerad arbetstid, föräldrapenning, abort mm, så behövs folkbildning, starka individer och grupper i dag som agerar för de ideologier, orättvisor och sakfrågor som är viktiga nu. Mot orättvisor menar jag ju såklart...(Däribland står arbetare och kvinnors rättigheter fortfarande i fokus anser jag.)

Men påtagligt för de flesta är väl förhoppningar om ökade demokratiska möjligheter och minskade sociala klyftor. För oss bibliotekarier handlar detta om att minska kunskaps och informationsklyftorna i samhället. På samma sätt som medborgarkontor etableras och en del kommunfullmäktigen valt att ta emot medborgarförslag bör biblioteken tänka till hur man bidrar till vår demokratiska grundstruktur.

Senaste vändan som bibliotekarie har jag arbetat med barn & unga och därför går mina tankar omgående till frågor om språk, IT, informationsfrihet och samhällsmedvetande. I Bromölla fick jag, med bra chefers stöd, starta skrivarverkstäder (vilket jag bloggat om tidigare, här, här & här). Värdet av sådana initiativ kan nog knappast överskattas: Att tillsammans med barn och unga arbeta med språk, litteratur och olika informationsförmedlingsformer och möten.

På samma sätt är de traditionella bokcirklarna självklart värdefulla men i hur hög grad arbetar biblioteken medvetet med ett brett perspektiv på informationsmedvetenhet och kultur? Har man biblioteksplaner som synliggör mål och metoder för att verka mot sociala klyftor, sexism och rasism?

Bokcirklar på nätet och i det fysiska biblioteket är självklart bra på våra folkbildande institutioner. Men varför är det så svårt att kontextualisera den verksamheten? Att sätta in skönlitteratur i politiska betraktelser, historiska processer och skapa just den gamla formen av studiecirklar där olika informationsresurser möts: Sociala nätverksforum, film, musik, litteratur och föreläsningar.

När får vi se en kulturlunch eller bokcirklar.se om informationsåtervinning, socialt nätverkande, IPRED, FRA och maktförhållande på nätet. Gårdagens arbetarrörelse behöver i dag kunskap och makt inom informationsflödena, opinionsbildningen och kommunikationen. Nej, jag är ingen pastor som tänker att om jag säger samma sak tillräckligt många gånger så blir ni slutligen troende. Däremot upprepar jag mig eftersom jag genom omvärldsbevakning ser så mycket exempel på "det traditionell" och enkla.

Någon som spolat kura skymning i år och investerat sin arbetstid i något mer konstruktivt och kraftfullt?

Navelskåderi

Framtidens barn i framtidens bibliotek - mot nya horisonter
Anteckningar finns nu att tillgå. Lite navelskåderi:

"Dagens sista föreläsare, Lina Ydrefelt, dök tyvärr inte upp. "
Det låter ju ganska ansvarslöst.
Vill därför, här i mitt eget kungarike s a s, tydliggöra att jag var på min ätstörningsbehandling och hade meddelat förhinder.

Google, DN, Umo. 2.0-debatt på efterkälken

Ska google ta över?
Är en inte alltför begåvad rubrik på en essä i Dagens nyheter. Skribenterna Arnet Ruth & Bjarne Stenquist belyser traditionell pappersmedias utmaningar i och med allt större användning av digitala nyhetskanaler. Essän är ytlig och innehåller mest sådant som länge debatterats i 2.0-kretsar som förändrade mediavanor, sociala medier och utmanad envägskommunikation.
Trots mycket lite nytt under solen antar jag att essän fyller en funktion för det flertal som å ena sidan ofta kommer i kontakt med sociala medier och utnyttjar dem men som samtidigt inte sätter in förändringen i en teoretisk ram.

Ett av Ruths & Stenquists exempel på hur dagstidningar inte längre står för dagens nyheter är presidentvalet. Om man går djupare in i denna fråga så blir ju deras frågeställningar mycket mer komplexa. Problemet är inte att man är senare med nyhetsrapportering än vad webben kan vara, utan att man erbjuder ett fåtal bilder och perspektiv. Under valvakorna kring Obamas/McCains kamp kunde man sitta vid youtube och följa klipp som visade hela Obamas karriär. Många små tal framför små anhängarskaror fram till valdagen då han framförde bakom skottsäkert glas och lovade en ny hundvalp i vita huset.

Häri anser jag att de traditionella mediernas stora utmaning ligger; deras lilla kontaktyta med världens skeenden som de erbjuder. Ruth & Stenquist önskar (?) ”en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser.”

Återigen: Det här är gammal skåpmat som inte för vår 2.0-debatt framåt. Men som sagt: För den stora grupp som inte funderar över gårdagens paradigmskifte så fyller essän säkert en stor funktion. Något att arbeta med på bibliotek kanske?

Efter att jag skrev om umo.se blev det många reaktioner (tyvärr inte på min blogg, den verkar sällan leda till reaktioner trots över 500 besök per vecka). De samtal som då uppstod liknar DNs essä: Man är förvånad och tagen på sängen av hur nyhets och kommunikationsverkligheten förändrats och hur man måste arbeta från verkligheten här och nu – om man vill göra ett bra arbete för unga. Bibliotekariers syn på umo (bra eller dålig informationsresurs?)lyser totalt med sin frånvaro: Liksom DN-läsarna kanske de fortfarande funderar över varför de gamla sätten inte håller? Ja det gör de ju, om man bygger webbplatser som liknar kropp och snopp-böckerna på ungdomsavdelningarna. Eller diskuterar 2.0 som att google skulle vara den stora sinnebilden för utvecklingen.

Ingen webbhage för barnen

Vad betyder "childsafe"? Uttrycket borde vara bannlyst så länge det inte konkretiseras.

KidZui, the child-safe browser maker, has put out a Firefox extension that offers all the functionality of its standalone browser right inside of Firefox. Skriver The download blog. Samt: Once installed and activated by a parent, it locks the child (or anyone else for that matter) out of accessing non-Kidzui approved sites.

Inga mer inhängnade webbhagar för barn med ett fåtal prylar i.

Echelon, IPRED, FRA & utvecklingen av semantisk sökoptimering

Ofta låter det som att vi är tillbaka vid gamla diskussioner om klassifikation och indexering när vi talar semantik, metadata, osynliga webben, kontroll och sökbarhet. Det är kanske ett gott tecken eftersom jag tror att fler yrkesverksamma i vår bransch kommer att känna igen sig och delta i diskussionen, kanske i högre grad än i 2.0-utvecklingen då många ansåg att vi gick från professionalism till relativism.

De semantiska verktygen eftersträvar en förfining och professionalisering av det som 2.0-miljön skapat, men med målet en webb 3.0 som återinför (?) regler, protokoll och expertis. De teoretiker vars arbeten jag följt visar dock respekt för det kollaborativa arbetet inom 2.0 som t ex gett värdefulla folksonomies. Men samtidigt tror jag att i de (ibland svårbegripliga) processer man utvecklar inom semantiska projekt finns en önskan om att åter skapa ett sammanhang, samlande noder och expertsystem som sorterar och väljer bort den information vi skapat. Är det inte vad vi alla vill? Hitta och sortera bort? Problemen är maktmissbruk och kommersialisering av vår informationsåtkomst. (Varje liten 2.0-del vi bygger för folkbildning översvämmas av tjänster och meddelanden som är kommersiellt skapade.)

I vilket fall som helst finns en önskan att skapa system som kan sortera och gruppera, "förstå" människors intentioner. Kan detta betyda ett möte mellan högt kvalificerad och svårgripbar informationsbehandling samt de 2.0-system som är tänkta att kunna användas av alla/de flesta?

Allan Cho sammanfattar utvecklingen:
only through harnessing Web 2.0's social and collective collaboration and applying it using Semantic Web's intelligent technologies can we realize the potential of Web 3.0.

Adams & Martell (Topic detection and Extraction in Chat) beskriver hur man ur den enorma informationsmängd som olika typer av socialt samspel på nätet ger kan söka och inringa mening med utvecklingen av semantiska webben. En "vanlig sökning" av det material som ges vid en chat eller genom IM behöver (som vi vet) inte inringa alla intressanta delar utifrån vår efterfrågan. Genom att använda författarnas semantiska sökmetoder, detection and extraction, når man djupare och får mer relevanta grupperingar av sina förfrågningar. Väldigt spännande med deras arbete är hur Tacit knowledge kan avkodifieras med deras semantiska verktyg. Detta betyder att i en konversation blir även det som inte uttalas explicit utan genom mänsklig kommunikation är underförstått eller självklart tas med i betänkanden kring informationsåtervinning av internetbaserat socialt samspel.

"Intelligenta" och flerbenta system som kan associera?

Men det är inte bara hiphop-glada känslor som utlöses av att röra sig bland semantiska teoretikers alster. I utvecklingen av nya system, övergripande lösningar och kontroll (på gott och ont) hittar jag mycket som jag associerar till Echelon, företaget/samarbetsorganisationen som blivit en av sinnebilderna för övervakning, Big brother och 1984-associationer (de sägs uppsnappa ca tre miljarder meddelanden dagligen) har möjlighet att utvinna kunskap ur information på alla nivåer om individer, företag och organisationer. Vilka är intentionerna? En av de artiklar man kan anknyta till är hur sökverktygens utveckling gjort att jakten på terrorister kan bli (som Ahsan & Shah så fint uttrycker det) effektiv, tryggare och billigare. Men om nu sökverktygen, som vi redan konstaterat, leder till bättre informationsåtervinning är det lika påtagligt att de ger ökade möjligheter till övervakning och kontroll av personer och grupper. Europaparlamentet har belyst problemen med Echelons stora makt som världsomspännande och icke- transparent/osynlig övervakare av informationsflöden för de stora västmakternas räkning (min fria sammanfattning) och frågar sig hur man skall bemöta och skydda sig. (Samtidigt är Echelons kapacitet omtvistat.)

För informationsvetenskapen blir frågorna kring semantiska webben och i förlängningen 3.0 att skapa alternativ och system för att bemyndiga och ge kontroll åt individer i ett svällande och faktiskt mycket övervakat informationslandskap. Sökbarhet skall inte betyda att andra klassificerar dig utifrån unkna normer eller politisk korrekthet. Redan i våra gamla 1.0 och 2.0- klassificeringssystem, expert eller pöbelgenererade, befästs och stämplas kunskap eller personer på ett rasifierat och sexistiskt sätt. Hur ser denna utveckling ut i ett mer komplicerat system av övervakning och indexering. Vem är det som etiketterar dig? Sorterar ut det relevanta?

Identitetsstölder är tjatigt eftersom de ofta har sitt ursprung i teknikrädsla. Men vad kan vara värre än myndigheter och fristående aktörer med politisk agenda (som Echelon) som har kontroll över våra göranden och låtanden? Personnummer och att samköra försäkringskassa och CSN är väl nada. Att diskutera övervakningskameror på gator och torg känns också fattigt när man jämför med hur vår integritet kan urholkas genom tekniska framsteg som befrämjar informationsåtervinning.

Vilka aktörer har störst nytta av att driva på utvecklingen från den kollaborativa webben till den professionaliserade och mer tekniktyngda semantiska? Är det bibliotekarier som vill arbeta för informationsfrihet och förutsättningar för opinionsbildning eller är det Echelon som vill, ja vadå? Ha värdsherravälde över våra tankar, ord och meddelanden. Inga smutsiga krig mer kanske. Bara nätverk som "vet" allt.

Man kan skapa många konspirationsteorier och en del av dem kan väl stämma. Just nu har jag skapat ett sådant resonemang: IPRED och FRA- debatterna släpps fram eftersom det finns mycket större frågor om integritet och nätbaserad information som man tydligen inte orkar/vill ta tag i.

Pirate bay är således en pissmyra i havet när man talar om juridik och nätbaserade aktörer, Echelon och annat spioneri som inte vet några gränser är betydligt mer omoraliskt och bakom aktiviteterna står världens makthavare. Ändå är det Disneys uteblivna vinst vi går med på att diskutera.

Det är meningen att man ska bli glad av utvecklingen mot en semantisk webb och därigenom nå 3.0, 4.0 och 5.0. Men frågan är i hur hög grad ökad övervakning och minskad integritet blir följden.

Städa din skit på webben, eller inte

Nu vet jag inte om det finns något expert i bloggetikett och vett, så som Magdalena Ribbing är för ängsliga och/ eller fisförnäma personer i det fysiska rummet. Men de råd och "regler" som återkommer kring bloggande handlar ofta om att värna om din integritet, hålla dig till ämnet och uttrycka dig kortfattat. (Hur pisstråkig får man bli?)

På vilken av dessa punkter lyckas jag?

Ärligt talat skiter jag i vilket. Jag kan lyssna till Ebba von Sydow i senaste Internetworld och inse att jag enligt hennes varumärkestänkande gör något rätt; blir hatad och älskad (av den lilla introverta skara vi surfande bibliotekarier är). Men samtidigt blir jag mest skitsur på tidskriftens råd för att "höja ditt varumärke"... Kapitalismen är bullshit och med tanke på topplistor för sökord och mest lästa bloggar så får man ju dra slutsatsen att folk antingen är idioter eller att de faktiskt skiter i om bloggaren är påläst, har integritet & ett bra språk och kunskap inom sitt område. (Mycket fantasilösa personer har tusentals läsare varje dag...)

Men den dag jag blir utstämplad ur både det ena och andra trygghetssystemet (enligt den nya borgliga skyll dig själv politiken) så kan jag faktiskt "städa" efter mig på nätet. Uppgifter om att jag är feminist, grinig och har ätstörningar kan för den nätta kostnaden av 240 kronor per objekt försvinna från den påstått opåverkbara webben. (Källa är återigen Internetworld.)

Det är således aldrig för sent att klippa sig och skaffa ett jobb även om man lämnat PR-logiken i sitt sociala nätverkande.

Laglig våldtäkt, informationsbärarnas selektivitet & blog- history

Right livelihood award tilldelades i år en journalist som är aktiv för yttrandefrihet och massmedia-arbetares rättigheter. Pristagaren Amy Goodman skriver att journalister aldrig varit så utsatta som nu och ger otaliga exempel på hur yrkesgruppen världen över trakasseras och fängslas. Samtidigt pekar hon på hur mediabruset styrs av storföretag och ett fåtal aktörer som snarare återger påståenden än eftersträvar att klä av makthavares deras retoriska verklighetsbeskrivningar. Goodman skriver:

Att söka upp tystnaden. Det är en journalists ansvar - att ge röst åt de bortglömda, åt de övergivna och de som slagits till marken av de mäktiga. Det är det bästa skäl jag känner till för oss journalister att ta våra pennor, mikrofoner och kameror med oss ut i våra egna samhällen och ut i vida världen. Genom att erbjuda ett forum för människor att tala om sig själva kan medierna bli en avgörande kraft för fred. Medierna kan bygga broar mellan samhällen, snarare än att förorda bombandet av broar. Medierna bör utgöra en fristad för avvikande åsikter.

Men vilka bör då Goodman och andra yttrandefrihetsaktörer skapa allians med? Var finns mångfalden? Democracy now skriver att

A new report by the Committee to Protect Journalists says more internet journalists are jailed today than journalists in any other medium.

Medborgarjournalistik i form av t ex bloggar har skapat flera nyhetsvågor och avslöjanden, men nu tänker jag i första hand inte på dessa. Istället tänker jag på nätverkande bloggare, wikis och diskussionsforum som skapar alternativa och ändå kunskapsfyllda verklighetsbeskrivningar och informationsflöden. Personer som Noam Chomsky och Mia-Pia Boethius har ju i o f s lyckats föra fram obehagliga påståenden genom mediabruset men de hör till undantagen i en CNN och FOX-styrd värld.

Djurrättsfrågor är ett bra exempel på hur debatter och nätverkande i princip bara tar sin början i "alternativa forum" eller på kommersiella nätverksforum där man för det mesta kan lägga ut påståenden och grupper som går emot The grand narratives av vår tid.

Under min tid i feministiskt initiativ var vi ett nätverk spritt från Umeå till Malmö som arbetade med djurrätt. Bland annat skrev jag ett djurpolitiskt manifest och la fram vid konferensen som föregick valet. En av de frågor som dominerade texten var tidelag vilket i princip är lagligt i Sverige till skillnad ifrån våra grannländer.

Som väntat antogs inte texten, allt trams (män är djur etc) i etablerad media gjorde att Fi ville hålla sig på mattan och inte ta alltför radikala beslut. Sen var det väl säkert också så att partiet dominerades av s k djurvänner, men inte djurrätts-tänkare - vilket är ngt helt annat. Man månade i samma anda (?) om att få upp "rumsrena" medelklassdebattörer högt på sin lista inför valet och de pysslade inte i första hand med feministiska perspektiv på djur & natur. Gräsrötter med mer förankring i alternativa rörelser plockades konsekvent ner på icke valbar plats av konferensen (tvärtemot valberedningens önskan. De ville se en blandad lista där starka lokala krafter hade en lika stark position som Stockholmsbaserade medelklassfeminister.) Nu är jag ju dock part i det här målet (dvs petad från valbar plats) så om ni är intresserade är det vettigt att även söka andra personers syn på Fis utveckling för att få en mer nyanserad historieskrivning... (Och jag önskar er all lycka i EU-valet, Kram Gudrun). Det här var på sätt och vis en parantes... Men historieskrivning via bloggar kommer nog bli lika stort som det man i dag kallar Oral history.

På sociala nätverksforum försöker man nu lyfta tidelags-frågan och demonstrationer kommer äga rum på olika håll i landet den tionde december. Att opinionsbildning i gerillaform på nätet är nödvändigt för organisationer som Djurens rätt (blogg) och Djurrättsalliansen är tydligt. Etablerad media må följa upp frågor om trångbodda höns eftersom Astrid Lindgren fick en ny lagstiftning i present på detta område men när det kommer till frågor om slöseri, överkonsumtion, läkemedelstester och koldioxidutsläpp så håller man för det mesta käft. Rör inte min skinka bör väl bli julens sorgliga huvudslogan. Exempel på hur man mer eller mindre blint återger den etablerade samhällsnormen istället för att skapa ifrågasättande journalistik som låter skavande åsikter ta plats i den ena vågskålen, är programmet Pälsjägarna som finns att se på svt.se... Nu är det ju ett äldre program och kanske är det bättre att vända blicken mot debatter om bantning och CO2. Köttindustrins koldioxidansvar är påtagligt liksom de bantningsgurus som plockar bort kolhydrater till förmån för protein.

Utan "massans" arbete med små medel hade frågor om Djurrätt haft svårt att slå igenom Arlas, svensk köttindustris och läkemedelsbolagens propaganda & marknadsföring. Glada Bregott- kor och hemmaodlade hönor hos rödrosiga skånska bönder... Det är vi vana vid. Liksom alla barns rätt till mjölk! Tack EU för alla mjölk och tobaksbidrag.

Summan av kardemumman: Använd uppmärksamheten kring Right livelihoodpriset och journalisters situation till att tala och skriva om medborgarjournalistikens möjligheter och många gånger utsatta aktörer. Samla också exempel på hur mindre aktörer breddar debatter och når igenom etablerad medias företräde till vårt tänkande och meningsskapande. Informationsmotorvägar kan vi ju påstå att vi har. Men om trafiken fortsätter att styras i makthavarnas filer, då är ju förändringen med en ökad informationsmassa inte särskilt stor.

Bromöllastrulet lever

En kollega skriver:
Kort fortalt ønsker vi at du forteller om dine erfaringer fra Bromölla, og det faktum at biblioteket ble nektet adgang til Facebook og Myspace..

Drömmen om liberalismen och det egna informationsansvaret

När den interna kommunikationen inte fungerar i organisationer så blir det allt populärare att tala om individens egna ansvar att "informera sig". Varje diskussion om att kommunikationen brustit avrundas med anklagandet om att enskilda medarbetare inte tar makten över företaget/arbetsplatsens/skolans informationsflöden. För det är ju så lätt (?). Informationen är ju ingen bristvara längre, istället pratar vi om hur den flödar över, hur hjärnan klappar ihop under trycket och hur nätbaserade resurser ger alla frihet.

Nina Björks Fria själar (recenserad bl a i ETC) blir förvånande nog min frustrations förlösning. Hennes bok lindrar all den ångest som myterna om individernas fria vilja, oändliga möjligheter och totala oberoende väcker. Utifrån Locke, Mill och Benedictsson diskuterar hon individers beroende av varandra och samhällets strukturer. När sista sidans sista rad möter min blick slår det mig hur väl den här läsningen samspelade med den sönderlästa Kampen om kunskapen av statsvetarna Bjereld, Demker et al. Den sistnämnda tar effektivt död på myten om allas informationsfrihet och tillgång till kunskap. Nya strukturer och makthavare växer fram. Björk å sin sida visar på människornas beroende av varandra och att de många val som vi påstås ha mest rör sig på ytan (nu tolkar och använder jag egna ord). Hennes text påminner om Ulrich Becks klassiker där det blir tydligt hur de egna valen är en chimär samtidigt som resultaten och de konsekvenser och öden vi möter ständigt tolkas som utkomsten av hur vi planerar våra liv.

Hur passar då informationsprocesser & överflöd, folkbildning, kunskapssamhälle och eget ansvar in i det här resonemanget?

Jo, hela vår mainstream-uppfattning av informationsresurser har blivit någon slags never ending chokladask där alla kan plocka till sig vad helst de önskar. Barn och ungdomar googlar. Lärare och föräldrar suckar för att de inte hinner med i "den nya teknikens" utveckling. Läkaren öppnar söksidan på Yahoo och visar med översvallande glädje hur många träffar man får på en diagnos. Är det inte fantastiskt? Konstigt att biblioteken inte slagit igen för länge sedan.

Liberalism och myterna om allas frihet att oberoende uppfylla sina mål och ta ansvar för alla delar av sitt liv harmonierar inte särskilt bra med de uppgifter vi har i bibliotekssverige. Vem vill söka upp bokfyllda lokaler och fråga några damer om hjälp när man inte har förtroende för deras informations- professionalism? Mycket bättre att stanna vid Google. Här finns ju alla svaren eller ledtrådarna för att knappa sig vidare.

Den självständiga informationssökaren som känner sig kompetent med sökmotorernas hjälp, de är liberalismens dröm eftersom de bygger på myten om vår möjlighet till totalt ansvar för vår verklighet, livsmål och utkomsten av våra beslut.

Att ungdomar anses så extremt IT-kompetenta för med sig att man också betraktar dem som informationskompetenta. Men de många olika verktyg och delar som informationssamhället erbjuder och döljer begränsar sig inte till effektiv kommunikation i en kamratkrets eller vänsterungdomars opinionsbildning på sociala nätverksforum.

Är biblioteken en socialistisk relik som tar känslan av självständighet ifrån oss? Att uppsöka vårdcentralen med ett benbrott är inget genant. Den biologiska kroppen får ännu ett tag ta sig friheter och lämna oss ansvarslösa inför skadorna/resultaten (om det inte gäller fetma eller psykiska problem för då har vi naturligtvis oss själva att skylla... Återigen är du din egen lyckas smed och bristande koll på ångestbubbleri och ätande är bara bevis på bristande kontroll och moral.)

Klipp dig, skaffa ett jobb och sluta besöka bibliotek. I informationsålderns och nyliberalismens tidevarv är det bara att koppla upp sig och hitta svaren. Eller följa chefens PM eller kollegornas beslutsfattande på fikaraster eller i informella sällskap.

Ryck upp dig, kort sagt. Google väntar på dig!

IPRED & Patriot act, målet helgar unkna medel

Tack Telenor, Datainspektionen och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet för att ni kritiserat/varit tveksamma till IPRED.

Lite pisk skickar jag däremot till

Justitiekanslern, Försvarets Materielverk, Patent- och registreringsverket, Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Stockholms handelskammare, Svensk Handel, Sveriges Radio, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, Copyswede, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, International Federation of the Phonographic Industry, Bildleverantörernas förening, Svenska Förläggareföreningen, Föreningen Svenska Läromedel, Business Alliance Europe, Filmfolket och Svenska Antipiratbyrån.

... för att ni på ett mycket flaggrant sätt säljer ut vår integritet (läs vidare i IDG). Att söka upp datoranvändare beroende av hur de använder sina burkar är lika illa som att med Patriot Act i ryggen begära ut listar på medborgares boklån.

Några bibliotekschefer med råg i ryggen som äntligen tar bort identifieringstvånget för att få tillgång till internetbaserad information, kommunikation och kultur?

De tjänar grisigt mycket på IT

De tjänar mest i IT-sverige, jag stirrar på gubbar gubbar gubbar. Varför är inte Elza Dunkels här? Eller Stig Roland Rask? Och vi bibliotekarier lyser helt med vår frånvaro.

Revolution- någon?

Varningvarning för homosar

Jan Svärdhagen bloggar om de spel som kanske kommer ligga under granen till förväntansfulla barn och ungdomar (samt förhoppningsvis till många vuxna). Han har tittat på en amerikansk varningvarning-lista till föräldrar där man redogör för spel med fult språk, våld, "nudity", alkohol och "Gay and Lesbian"- tema.

Visst har Svärdhagen rätt i att föräldrar har ansvar för vilka spel de köper hem och att de bör spela tillsammans med barnen. Men det överordnade syftet med detta är att det är kul och utvecklande att spela. Träna strategiskt tänkande, snabbhet och inlevelseförmåga. Stanna inte vid att oroa dig för våld (om man nu ska ha någon form av lista varför finns det inte en kategori som heter sexism eller extremt stereotypa mans och kvinnoroller?). Istället skall man testa spelen i butikerna, läsa recensioner i dagspress etc och lyssna på barn och föräldrar omkring sig. Har man tur finns det också ett vettigt folkbibliotek i närheten som kan hjälpa till att tipsa om spel i olika genrer.

När eventuella julgåvor sedan öppnas bör det vara lika självklart att samlas kring böcker, brädspel och TV-spel. Förra julen fastnade vi alla runt ett rosa DS lite och det var hur mysigt som helst...

Så lägg de mesta av moralkakorna på hyllan och försök leta spel utifrån positiva grundvalar snarare än med målet att sortera bort.

Också hoppas jag att ni inte använder listan Top offensive Games (pdf) i ert urval/"bortval" utan snarare eftersträvar att det ska finnas några spel med homosexualitet, nakenhet och fula ord under granen... Mångfald och spänning. Bort från amerikansk nymoralism och skräck för könsord.

Goodgame bjuder betydligt bättre problematiseringar, men ytterst är det vi själva som liksom med annan rörlig bild och litteratur i samtal och umgänge med unga hittar "lagoma" vägar.

Kulturarbetare

Medierådet mer än bara skräck och skadlig påverkan...

Medierådet har en nyrenoverad hemsida och med tanke på allt material och all inspiration den bjudit förut så kan vi bara applådera att webbplatsen fortsätter att utvecklas. Kommer ni ihåg vilket hallå det blev om studien, baserad på djupintervjuer, om World of warcraft som rådet presenterade. Jag tycker det var en av de bästa händelserna i svensk debatt om ungas medievanor eftersom moraltanterna/gubbarna/psykologerna blev tvungna att krypa fram ur sina förvirrade vrår.

Mindre kul brukar medierådets statistik över ungas användning och attityder vara. Mer fokus på att belysa ungdomars utveckling genom de enkäter man distribuerar hade varit kul att se. Kanske kan KK-stiftelsen inspirera? Men med det uppdrag som medierådet fått så är det väl kanske inte helt lätt att ta ut svängarna:

Medierådet är en kommitté inom Regeringskansliet som arbetar med frågor om mediepåverkan och barns och ungas mediesituation, med syfte att minska riskerna för skadlig påverkan.

Just nu skriver Medierådet om Umeå biblioteks TV-spel, ungdomsmottagningen på nätet och en studie som visar att nätet är "nyttigt" för barnen. Så surfa in en stund...