Kulturarbetare överlever borgerlig styrning?

Funderar på marknadskrafter och kulturpolitik. Arbetet är i första hand inte tänkt för denna blogg utan annan vänlig uppdragsgivare.

Felet är förstås just nu borgerliga politikers... Niklas Rådström... (och kulturutredning). Men det är klart. Debatten är gammal (Kajsa Borgnäs skrev bra och sammanfattande i mars i år) och sponsring av kulturevenemang känns hemvant. För oss i biblioteksvärlden återkommer tankarna om stöd från företag. Inte i första hand för att vi har en tradition av att vilja stödja oss på osäkra bidragsgivare eller sprida andras budskap och därmed underminera vår position som fristående serviceinstitution. Orsaken att idéer om att samarbeta med Åhlens, VM DATA eller bokförlag poppar upp handlar om vår vilja att göra mer än vad kommunbyråkratiska gränser ger möjlighet till.

Långt ner i hierarkierna sitter bibliotekarier med visioner och projektidéer. I toppen finns de chefer som hellre lyssnar till gatukontorets arbetare än kulturkids i ABF-regi. Eller? Hoppas ni bor i kommuner där det känns helt annorlunda.

Frågorna som jag nu måste fundera kring är kulturen som opinionsbildande kraft, normförändrande och ifrågasättande grund i en demokratisk samhällsstruktur. Vad betyder det för offentlig debatt och uppochnedvända perspektiv om författare, konstnärer, museum och bibliotek skall marknadsanpassas? Var går gränserna? Hur mycket krav på deltagande i de vanliga ekonomiska ekorrhjulen klarar "vi"?

Malmö stadsbibliotek med MCdonalds som sponsor. Jag huttrar vid blotta tanken. Men SAS logga på marknadsföringen för något stort kulturevenemang som opera? Malmö musikteaters ekonomiska problem har känts riktigt obehagliga. Kanske skulle vi bli lättade om den jokerliknande clownen med religiös M-symbol kunde säkra ensemblens framtid?

Nu ställer jag grunda och förenklade frågor. Bättre att se historiskt hur skönlitteratur och politiska processer följt på varandra för att kontextualisera hur kultur betytt "allt" för genusvetare och arbetarpolitik. Hur erövrades allmän rösträtt? Vilken funktion har nordiska författare med hon-genus spelat för kvinnors rättigheter? Minns ni kura skymning härom året (2007)? Läste ni alla Sigrid Undset och Astrid Lindgren som icke kontextualiserade och "ofarliga"? Kafferep och tända ljus. Engagerade högläsare på podier inte olikt nyhetsuppläsarna på kubanska cigarrfabriker. Vackert, javisst. Men kvinnokamp utelämnas. Som jag skrivit om förut: Litteratur skall vara underhållning och språkutveckling. Inte vräka omkull möbler och invanda tankestrukturer. Inte i bibliotekens regi i alla fall. I den meningen är vi lika Akademibokhandeln som frankt slutar med smala titlar. Inte kan de sitta på massa olönsamt tjafs när Stieg Larsson och Jan Guillou säljer?

Om ni nu är kvar och läser inlägget trots dess omväg till målet så ska ni nu få ett sammanhållet paket idéer om kulturen som nödvändigt fristående kraft, inte inlåst i mainstream tråk-institutioner (som gör tjolahopp- bokfestivaler utan teoretisk grundtanke) eller är beroende av externa ekonomiska krafter som inte alls stödjer kulturen för dess revolutionära ådra.

Vad blir kvar av den kultur som bidragit till förändring av rösträttslagar, genus och rasistisk politik om H&M villkorar verksamheten? Sponsorer är (oftast) noga med att inte explicit yttra sig kring evenemang. Men de är en skugga (ett kapitalistiskt spöke) som i bakgrunden berättar för oss vad som är okej eller inte.

Vilken kultur kommer överleva den borgerliga regeringen?

Efter nästa val vill jag se Maria-Pia Boethius och Dario Fo dela på kulturministerstolen.