Av en slump tittar jag på TV4s nyheter. Ganska exotiskt i mitt "välj själv"- liv. Hatar TV som serverar.
Nyheterna tar bland annat upp att datainspektionen undersöker om den hemsida som listar svenskar som dömts för sexuella övergrepp på barn är laglig (Här kan du se inslaget, Här läsa om hemsidan i DN). Fyrans kamera filmar ett antal ortsnamn som finns på hemsidan varav ett ligger runt hörnet och har få invånare. Uppfattningen att upphovspersonerna bakom den här informationen agerar rätt får väl säjas förstärkas av att etablerad media väljer att locka fler till sidan samt bidra till att oroa dem som bor i de här samhällena.
Över till frågan om att publicera namn på personer dömda för brott, i det här fallet sexuella övergrepp på barn: Vilka signaler sänder man förutom det självklara att människor som begått en grym kriminell handling inte skall få någon chans att återkomma i samhället utan att stigmatiseras?
Än viktigare tycker jag frågan om hur man skapar monster, hot och rädsla utifrån enkla stereotypa bilder är. Pedofiler är en kategori som vi kan avgränsa, markera genom att sätta upp en skylt utanför deras hus och skydda oss ifrån genom att hålla oss på avstånd. Eller?
Kriminologin sysslar mycket med bilder av brott, gärningsmän och offer. Påtagligt är hur ofta människors rädsla inte baseras på "verkligheten" utan just på fasansfulla bilder som sprids av t ex massmedia. Bebisar i frysboxar eller familjemedlemmar som lever inlåsta i en källare väcker starka känslor och säljer tidningar. Säkert fyller de också många behov hos oss av att ha tydliga skräckbilder för att kunna skapa vi och dom, här och där, det trygga och otrygga, det normala och onormala. Vilka handlingar vi kan utföra och hur vi kan leva för att vara trygga och undvika brott och övergrepp.
Liksom de många skräckscenarion som lärare och föräldrar fått "lära sig" att barn möts av i chat och genom att publicera bilder på sociala nätverksforum så fyller "pedofil-hemsidan" vårt behov av att fjärma oss från våld, övergrepp och otrygghet. Pedofiler är en särskild grupp såväl på nätet som IRL. Vi kan ge dem ett namn. Punkt.
Här konstrueras också barn som passiva offer, ovetande och sårbara. Visst kan det vara en relevant bild. Men låt inte den aktivitet, de motståndsstrategier som barn utövar t ex genom politiska aktiviteter osynliggörs genom vuxencentrerade diskurser. De stämmer inte med våra hegemoniska uppfattningar av värnlösa barn (läs vidare om dessa resonemang (i min magisteruppsats, pdf) som kan härledas tillbaka till Kitzinger med flera.
Precis som barnen skapas och deras handlingar förstås genom kulturella prisman kontextualiserar och agerar vi gentemot risken för sexuella övergrepp med att skapa bilder av förövarna: Barn behöver skyddas och främmande vuxna hållas på avstånd. Med den nämnda hemsidan och mediabilder skapar man patologiserade inidvider som avviker från normerna: De är hotet. Om man då skyddar barn genom att hålla dem i hemmets lugna vrå - är de då trygga? Pedofiler i Motala, Vittsjö eller Stockholm (nu gör jag samma sak som TV4) kan ju inte skada ditt barn om du övervakar och begränsar deras livsvärld, lär dem om "fula gubbar" och sexfixerade chattare. Denna protektionistiska filosofi kan ju klart vara lockande...
Ur inslaget: "Vem som är en potentiell förövare", det ska vi få veta enligt upphovspersonen.
Men var finns de vanligaste hoten? I hemmet. Var sker de flesta övergreppen? Vilka är de vanligaste förövarna? Det är inte i parken eller motionsspåret som kvinnor är mest hotade. Det är de av män de känner. Samma sak med sexuella övergrepp mot barn: Överfall är inte det representativa. Barn skadas främst av närstående. På vilket vis ökar förståelsen och insatserna mot utsatta barn genom nämnda foton och kontaktuppgifter till dömda sexual-brottslingar?
Våra normer och tankekonstruktioner förblir i alla fall intakta. Rädslan kan kontrolleras. Hoten finns uppraddade på nedladdningsbara listor. Därmed minskar vår lyhördhet för den stora grupp barn som skadas av närstående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar