Zoe Valdes och revolutionen

Mamma har berättat att det var den första maj, 1959, hon var i nionde månaden och visste att jag var en flicka. Hon har berättat att hon gick den långa vägen från Habana Vieja till Revolutionspalatset för att höra Fidel tala.

Ur Vårt dagliga intet av Zoe Valdes

I dag diskuteras Zoe Valdes, Kuba, revolution, författarskap i exil m m i DN. Snart 50 år sedan den kubanska revolutionen bör diskussionerna ta fart om USAs embargo mot landet, om materiella och politiska rättigheter. Om bra och dåliga vägval.

Med det inflytande Världsbanken och WTO haft i Sydamerika så är en delvis självpåtagen isolering från Kubas sida förstålig. Hur väljer man ett annat ekonomiskt system än den nyliberala våta kapitalistdrömmen om största vinst till korrupta regimer och CocaCola? Om gränslös utsugning av arbetare och ökad frihandel som svar på misär?

När jag arbetade på Kuba var situationen ekonomiskt bättre än i dag. Det kändes också som att det fanns hopp för ön och att det var bättre att solidarisera sig med landet att ansluta sig till ett kompakt och nyanslöst motstånd mot den kommunistiska staten.

I dag vet jag inte alls. Det är ju lättast att välja mellan motpolerna - eller hur? Att vilja skapa ett matriellt jämlikt land är provocerande och lättast blir det om man hatar eller älskar. Betonar låg spädbarnsdöd och god utbildning eller samvets/politiska fångar.

Läs författare, bloggare och skribenter som lever såväl i exil som på Kuba.