När den interna kommunikationen inte fungerar i organisationer så blir det allt populärare att tala om individens egna ansvar att "informera sig". Varje diskussion om att kommunikationen brustit avrundas med anklagandet om att enskilda medarbetare inte tar makten över företaget/arbetsplatsens/skolans informationsflöden. För det är ju så lätt (?). Informationen är ju ingen bristvara längre, istället pratar vi om hur den flödar över, hur hjärnan klappar ihop under trycket och hur nätbaserade resurser ger alla frihet.
Nina Björks Fria själar (recenserad bl a i ETC) blir förvånande nog min frustrations förlösning. Hennes bok lindrar all den ångest som myterna om individernas fria vilja, oändliga möjligheter och totala oberoende väcker. Utifrån Locke, Mill och Benedictsson diskuterar hon individers beroende av varandra och samhällets strukturer. När sista sidans sista rad möter min blick slår det mig hur väl den här läsningen samspelade med den sönderlästa Kampen om kunskapen av statsvetarna Bjereld, Demker et al. Den sistnämnda tar effektivt död på myten om allas informationsfrihet och tillgång till kunskap. Nya strukturer och makthavare växer fram. Björk å sin sida visar på människornas beroende av varandra och att de många val som vi påstås ha mest rör sig på ytan (nu tolkar och använder jag egna ord). Hennes text påminner om Ulrich Becks klassiker där det blir tydligt hur de egna valen är en chimär samtidigt som resultaten och de konsekvenser och öden vi möter ständigt tolkas som utkomsten av hur vi planerar våra liv.
Hur passar då informationsprocesser & överflöd, folkbildning, kunskapssamhälle och eget ansvar in i det här resonemanget?
Jo, hela vår mainstream-uppfattning av informationsresurser har blivit någon slags never ending chokladask där alla kan plocka till sig vad helst de önskar. Barn och ungdomar googlar. Lärare och föräldrar suckar för att de inte hinner med i "den nya teknikens" utveckling. Läkaren öppnar söksidan på Yahoo och visar med översvallande glädje hur många träffar man får på en diagnos. Är det inte fantastiskt? Konstigt att biblioteken inte slagit igen för länge sedan.
Liberalism och myterna om allas frihet att oberoende uppfylla sina mål och ta ansvar för alla delar av sitt liv harmonierar inte särskilt bra med de uppgifter vi har i bibliotekssverige. Vem vill söka upp bokfyllda lokaler och fråga några damer om hjälp när man inte har förtroende för deras informations- professionalism? Mycket bättre att stanna vid Google. Här finns ju alla svaren eller ledtrådarna för att knappa sig vidare.
Den självständiga informationssökaren som känner sig kompetent med sökmotorernas hjälp, de är liberalismens dröm eftersom de bygger på myten om vår möjlighet till totalt ansvar för vår verklighet, livsmål och utkomsten av våra beslut.
Att ungdomar anses så extremt IT-kompetenta för med sig att man också betraktar dem som informationskompetenta. Men de många olika verktyg och delar som informationssamhället erbjuder och döljer begränsar sig inte till effektiv kommunikation i en kamratkrets eller vänsterungdomars opinionsbildning på sociala nätverksforum.
Är biblioteken en socialistisk relik som tar känslan av självständighet ifrån oss? Att uppsöka vårdcentralen med ett benbrott är inget genant. Den biologiska kroppen får ännu ett tag ta sig friheter och lämna oss ansvarslösa inför skadorna/resultaten (om det inte gäller fetma eller psykiska problem för då har vi naturligtvis oss själva att skylla... Återigen är du din egen lyckas smed och bristande koll på ångestbubbleri och ätande är bara bevis på bristande kontroll och moral.)
Klipp dig, skaffa ett jobb och sluta besöka bibliotek. I informationsålderns och nyliberalismens tidevarv är det bara att koppla upp sig och hitta svaren. Eller följa chefens PM eller kollegornas beslutsfattande på fikaraster eller i informella sällskap.
Ryck upp dig, kort sagt. Google väntar på dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar