måndag 1 december 2008

Kommersiellt och allmännyttigt socialt nätverkande


Denna första decemberdag måste jag börja med att skicka goda tankar till alla er som är i Malmö och diskuterar framtidens barnbibliotek Om någon av er tar anteckningar vore det fint att se dem på några av era bloggar. Det vore t ex kul att höra Lo berätta om resan till Kanada och IFLAs mottagande av mars express.

Fortsatt funderande kring omvärldsanalytiskt förhållningssätt, eget ansvar för informationsförmedling och insikt i olika gruppers levnadssituation eller behov har fått mig att surfa runt och titta på riksdagskandidater, regeringskansli och ministrar. Här och där finns personer som ivrigt informerar om sitt arbete och diskuterar sina ställningstagande. Men min nästa fråga finner jag inget svar på: Utnyttjar folkvalda och myndigheter socialt nätverkande för att hålla sig uppdaterade kring sina målgruppers situation och behov? Genom att delta kan man bättre bedöma om ens planer på t ex ett allaktivitetshus (som här i Hässleholm) är förenliga med ungas rörelsemönster och vardagsliv. Hade man befunnit sig på Twitter, Lunarstorm och Bilddagboken hade man nog snabbt spolat idén om en tillbyggnad på Ljungdalaskolan. Som Anna Tyrsol på Hässleholms bibliotek påpekat skulle detta betyda att man skapar en fritidsgård, inte ett hus "för alla".

Att utnyttja analyser av socialt nätverkande i (främst) kommersiella syften är väl undersökt och utvecklat. Titta på The social web analytics eBook 2008 (pdf). Där konstaterar man träffande att man under mitten av 90-talet inte hade en aning om att man kunde "lyssna till" och delta i diskussioner med tusentals kunder/potentiella kunder från en burk på skrivbordet, oavsett tidzoner och geografisk hemvist.

De stora skillnader mellan förutsättningarna och målen man redovisar i den här boken och vår verklighet - som arbetar utan ekonomisk vinning för ögonen är att man i kommersiellt nätverkande gärna pumpar luft i sina påståenden och hellre skapar god stämning och religiös hängivenhet för sina produkter och varumärken. Naturligtvis står detta inte i rapporten. Det är bara min gammalmodiga kritik mot kapitalets lakejer... Fast så har jag ju stått under en sovjetisk flagga som barn och sjungit
sådan är kapitalismen otack är den armes lön
de är dom rikas paradis men
ingen hör en fattigs bön

och förståss...
venceremos vi ska segra
vi ska krossa bojornas band

och
Victor Jara Victor Jara dina sånger skall eka i
gruvornas gångar
från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land
samt
Svarta tupp när du hörs gala blir det mörkt
natten är inne
Men när den röda tuppen gal
då gryr morgonens timme

Nu blir jag nostalgisk och funderar på att sluta vara struntakademisk och bli arbetare. De ekonomiska villkoren är ju minst lika pissiga i kvinnoyrkena inom SACO så varför inte lära våra barn att inte ta 300 000 kronor i studielån för att sitta hemma och leka med två kaniner och få krav från CSN som är omöjliga att betala. Bitter? Javisst, det är min livsstil. Tycker du inte om det så välj en gladare bloggare.

Åter till offentlig verksamhet, socialt nätverkande och månande om varumärken. Nu tänker jag att det är viktigt att vi som (förhoppningsvis) nätverkar som servicegivare åt medborgarna, unga och gamla, inte inbillar oss att vårt jobb är att följa de PR-déer som vinstdrivande aktörer följer. Vår uppgift är inte att få folkbiblioteksloggan att glänsa. Uppriktigt bemötande och konkreta svar på kritik. Dessutom tror jag att en öppen och orädd diskussion utåt om vår verksamhet är bra för de samhällen och byar där vi verkar.

Kanske är det just modernt PR-tänkande som får kulturchefer att vara rädda för offentliga diskussioner kring arrangemang och ekonomiska prioriteringar. På min senaste tjänst hade jag inte lärt mig att leva efter denna devis som fack och arbetsgivare är överens om: Kritik och diskussion hålls innanför verksamhetens fyra väggar trots att det man gör bör utvärderas av uppdragsgivarna: Invånarna. Efter bokfestivalens genomförande i somras blev jag tillfrågad av Kristianstadsbladet om hur jag tyckte att festivalen avlöpt (Här finns artikeln). Helt naivt började jag diskutera vad som var positivt och vilka delar som kunde förbättras. Just då var jag inne i en period när jag tyckte det var fascinerande att se hur samhällets strukturer och trender så starkt gav avtryck i vilka författare vi bjöd in och vilka böcker som snabbt plockades från nyhetshyllorna. Därmed önskade jag mig en mer varierad festival med mer utmanande författare. Blir ni förvånade av att jag fick på nöten av kulturchefen? I tidningen säger man inte vad man tycker utan bygger kommunens och kulturförvaltningens varumärke.

Den här inställningen genomsyrar mycket av nätaktiviteterna: Synas, höras och glänsa. Problematisera är för jobbigt. Jag ser dock fram emot att myndigheter och servicegivande institutioner väljer en annan väg när de utnyttjar nätbaserat kontaktsökande och informationsgivning. Om man tittar på miljöorganisationer, politisk ungdomsförbund och utomparlamentariska rörelser så finns en mycket större spridning i tilltal och målsättning med nätverkandet. Mycket mindre luft i argumentationen och mer fokus på att skapa kritisk debatt och därefter samla människor kring gemensamma väl underbygda mål.

Det finns många studier om det här och jag lovar återkomma. Ämnet är aktuellt och skitkul. Tillsvidare hoppas jag att Luciano Floridi har rätt:

Vi är de sista generationerna som gör skillnad på on och offline- umgänge, kunskapsbyggande etc.



2 kommentarer:

Jenny E sa...

JA!
Oj vad jag känner igen mig i din text.

Nu måste vi förresten få till det där telefonmötet snart.

Lina Zoe Ydrefelt sa...

Oh yes!