Traditionellt bibliotekariekunnande, sociala medier, danska föregångare och folkbibliotekens fega nätinitiativ

Att hantera och integrera sociala medier i kunskapsförmedling bland informationsspecialister bör leda till många dispyter med grund i kunskapsteoretiska resonemang. Enbart genom att ha ontologiska diskussioner kan vi förklara och kvalitetssäkra vårt informationsarbete.

Att vända sig till välbekanta, trygga och upplevt säkra former för kvalitetssäkring är ingen god väg för att tillgodogöra den mångfald vägar till kunskap som finns i dag. Det är inte heller ett demokratiskt gödande att vända sig tillbaka mot gammalmodiga / traditionella former för information literacy / kompetens.

Genom ett radikalt tänkande där vi på allvar tar till oss rönen om en majoritet av befolkningen som bärande av viktiga pusselbitar i vårt nyfikna strävande efter att förstå eller försvåra tolkningen av olika ämnen kan vi kullkasta ett förtryckande kunskapsbegrepp och postmodernistiska berättelser om värderingsinfluerad s k objektivism blir möjligt.

Arbetet med att diskutera hur information och kunskap skall utvinnas ur sociala medier pågår i forskarsamhället och borde få betydligt större plats bland yrkesverksamma bibliotekarier. Att tjänster som technorat, Google blog search & Blogpulse är till god nytta i återvinnandet av bloggbaserad gemensam kunskap (Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofer i IEEE Internet computing mars/april) är t ex välkommet. Mycket behöver göras men dessa publikt inbjudande tjänsterna är välkända och välanvända.

För samhällsvetare och humanister som är kritiska mot hegemeoniska sanningsbegrepp är den sociala webben en revolution olik alla andra upror mot makt och totalitära berättelser vi tidigare upplevt. Denna form av kollektivt kunskapande leder dock även till mycket kritik och uppmärksammande av gruppers styrka ifråga om medvetna försök att sprida rykten etc. Men samtidigt är den ideologiska våg som hävdar de sociala forumens kunskapsmässiga värde också starkt påtaglig. Kanske har detta bland annat med medelklassens (och framför allt mäns) deltagande i produktionen av texter och samtal i gemensamma forum att göra. Ju mer familjära inflytelserika grupper känner sig i digitala landskap desto mindre kan riskinspirerad mystik och avfärdande marginalisera massans röster.

Men den sociala webben kan också fragmentiseras och olika sociala nätverk växa i anseende och neka tillgång till sina kretsar. Medelklassens makt över det fria ordet kan därför pågå även med en starkare social webb. Sambanden är naturligtvis inte lika enkla men en del nätbaserad opinionsbildning påminner om etablerad dagsmedias och i dessa fall kan även en amatöranalytiker sätta röda ringer kring olika personer och t ex tankesmedjor som kan liknas vid redaktörer (eller kanske dirigenter som skickligt skapar stora grupper av budbärare på diverse allmänna sociala forum).

Ifråga om kunskap och trygghet att använda sociala medier i kunskapsförmedling och informationstillhandahållanden bör vi gemensamt hjälpas åt för att inte söka enkla metoder och mätbarhet. Kvalitetssäkring av dynamiska miljöer kan inte ske med hjälp av den förenklade postpositivism som bibliotekarier i dag lutar sig mot i sitt arbete med fysisk facklitteratur och webbplatser med institutionella avsändare. Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofers artikel Knowledge discovery in the blogosphere,
som refererats ovan, visar hur begrepp och metoder som främst har kvantitativa grundförutsättningar och sin idégrund i traditionell textanalys nu återanvänds i kampen med de sociala medierna. Artikelförfattarnas sammanförande av ett par olika undersökningskriterier i algorithmer för att ge överblick över trender, tyckanden och återkommande uttryck i bloggar är intressant och ger gemensamt bättre möjlighet för personer att följa bloggarna trots deras stora dynamik och krav på ständiga uppdateringar från informationssökarens sida. Men verktygen förefaller ändå trubbiga. Författarna återkommer till välkänd teori inom informationsåtervinning. Spårande av populära ämnesord, sökningar och rankning. (Författarna uttrycker att de använder "three prominent techniques that are frequently applied to discovery in blogs - clustering, matrix decomposition, and ranking".)

Trots dessa invändanden är även texter där man efterlyser nycklar och system för att närma sig kunskapsmassorna intressanta. Varken relativism eller strypande av kreativitet med sanningsanspråk och hierarkisering leder till "målen" d v s tillgodogörande av kunskapsmassorna som produceras genom sociala webben. Utvecklingen av den semantiska webben pågår och måste följas. Inte för att hålla bibliotekariers slitna tesaurus-fana högt utan för att tvärtom värna om ett flytande sanningsbegrepp. Att frenetiskt försöka sortera och bringa ordning i en mångfald informationsbrunnar är bra, men inte om det präglas av förgivettaganden om att kvalitetsbegreppet skall se likadant ut i en digital tid som i en åttiotalsmiljö.

Om man återvänder till redan nämnda taktiker för att skapa överblick och större samsökningsmodeller kan vi också finna att detta inte behöver vara en motsättning till att bejaka och behandla olika informationsvägar med respekt och öppenhet. Bibliotekarier måste i dagsläget, medan kunskapsteoretiska diskussioner blir alltmer av nöden, ha rätt att falla tillbaka på klassiska metoder för kvalitetssäkring i sin presentation av olika resurser. Att däremot osynliggöra eller bortse från stora gruppers gemensamma informationsarbete är inte acceptabelt. Det må vara besvärligt att presentera olika resurser med stora differenser i uppkomst, spårbarhet och avsändare. Men i det danska projektet TING kan vi få inspiration till hur man börjar ta steg mot att inte diskriminera alternativ till bobliotekskataloger, institutionella hemsidor och klassiska referensverk.

TING (se även En okuvlig bibliotekarie: Århus plus Köpenhamn= Ting. Siktar på The pervasive library) eftersträvar att erbjuda användarna en mångfald informationsingångar, publicerade på ett överskådligt sätt samtidigt som avsändare och typ av informationstillgångar blir begripligt. Trots den stora upphandling av ny nätservice till biblioteksanvändare i kommunerna har man inte styrkan och självförtroendet att samtidigt ta tillfället i akt och finna radikala former för integrering. Exempel på steg i den riktningen finns. Men att alltid presentera resurser från den sociala webben som alternativ, tydligt hierarkiskt underordnat t ex opacen är näst intill patetiskt.

Det är inte alls utopiskt att använda traditionella bibliotekarie-skills och kombinera detta med en öppenhet mot olika former av informationsproduktion. Snarare blir den stora utmaningen att utbilda användare och ha en tillräckligt god pedagogik för att användarsamhället skall ha tillgång till flera informationsvärldar och kritiskt kunna använda dem alla.

Bibliotekarier- vill ni också rycka ut till nödställda?

Tvärsöver gången sitter någon som pratar i mobil om att han inte hittar i (f d) rixlex. Han frågar mobilvännen om det går att maila honom den eftersökta texten. Jag vill springa tvärs över gången, sätta mig bredvid och visa hur man gör, hur basen är uppbygd och hur man söker i den. Men naturligtvis håller jag käft. Varför är inte bibliotekarier databasernas gudar?

Tänk om konduktören hade ropat ut; finns det en bibliotekarie på tåget? När min morsa hade skurit sig och fått blodförgiftning ropade de ju ut om det fanns ngn läkare.

Gratis lätthanterliga datorer och praktiska väskor till alla bibliotekarier- staten kan väl stå för kostnaden som satsning på ett verkligt uppkopplat, konkurrenskraftigt folk. Därmed skulle vi i alla situationer kunna erbjuda hjälp. Snacka om PR för bibliotekarier och bibliotek. Något för Svensk biblioteksförening att begära vid nästa reklamkampanj?

Drömmen om liberalismen och det egna informationsansvaret

När den interna kommunikationen inte fungerar i organisationer så blir det allt populärare att tala om individens egna ansvar att "informera sig". Varje diskussion om att kommunikationen brustit avrundas med anklagandet om att enskilda medarbetare inte tar makten över företaget/arbetsplatsens/skolans informationsflöden. För det är ju så lätt (?). Informationen är ju ingen bristvara längre, istället pratar vi om hur den flödar över, hur hjärnan klappar ihop under trycket och hur nätbaserade resurser ger alla frihet.

Nina Björks Fria själar (recenserad bl a i ETC) blir förvånande nog min frustrations förlösning. Hennes bok lindrar all den ångest som myterna om individernas fria vilja, oändliga möjligheter och totala oberoende väcker. Utifrån Locke, Mill och Benedictsson diskuterar hon individers beroende av varandra och samhällets strukturer. När sista sidans sista rad möter min blick slår det mig hur väl den här läsningen samspelade med den sönderlästa Kampen om kunskapen av statsvetarna Bjereld, Demker et al. Den sistnämnda tar effektivt död på myten om allas informationsfrihet och tillgång till kunskap. Nya strukturer och makthavare växer fram. Björk å sin sida visar på människornas beroende av varandra och att de många val som vi påstås ha mest rör sig på ytan (nu tolkar och använder jag egna ord). Hennes text påminner om Ulrich Becks klassiker där det blir tydligt hur de egna valen är en chimär samtidigt som resultaten och de konsekvenser och öden vi möter ständigt tolkas som utkomsten av hur vi planerar våra liv.

Hur passar då informationsprocesser & överflöd, folkbildning, kunskapssamhälle och eget ansvar in i det här resonemanget?

Jo, hela vår mainstream-uppfattning av informationsresurser har blivit någon slags never ending chokladask där alla kan plocka till sig vad helst de önskar. Barn och ungdomar googlar. Lärare och föräldrar suckar för att de inte hinner med i "den nya teknikens" utveckling. Läkaren öppnar söksidan på Yahoo och visar med översvallande glädje hur många träffar man får på en diagnos. Är det inte fantastiskt? Konstigt att biblioteken inte slagit igen för länge sedan.

Liberalism och myterna om allas frihet att oberoende uppfylla sina mål och ta ansvar för alla delar av sitt liv harmonierar inte särskilt bra med de uppgifter vi har i bibliotekssverige. Vem vill söka upp bokfyllda lokaler och fråga några damer om hjälp när man inte har förtroende för deras informations- professionalism? Mycket bättre att stanna vid Google. Här finns ju alla svaren eller ledtrådarna för att knappa sig vidare.

Den självständiga informationssökaren som känner sig kompetent med sökmotorernas hjälp, de är liberalismens dröm eftersom de bygger på myten om vår möjlighet till totalt ansvar för vår verklighet, livsmål och utkomsten av våra beslut.

Att ungdomar anses så extremt IT-kompetenta för med sig att man också betraktar dem som informationskompetenta. Men de många olika verktyg och delar som informationssamhället erbjuder och döljer begränsar sig inte till effektiv kommunikation i en kamratkrets eller vänsterungdomars opinionsbildning på sociala nätverksforum.

Är biblioteken en socialistisk relik som tar känslan av självständighet ifrån oss? Att uppsöka vårdcentralen med ett benbrott är inget genant. Den biologiska kroppen får ännu ett tag ta sig friheter och lämna oss ansvarslösa inför skadorna/resultaten (om det inte gäller fetma eller psykiska problem för då har vi naturligtvis oss själva att skylla... Återigen är du din egen lyckas smed och bristande koll på ångestbubbleri och ätande är bara bevis på bristande kontroll och moral.)

Klipp dig, skaffa ett jobb och sluta besöka bibliotek. I informationsålderns och nyliberalismens tidevarv är det bara att koppla upp sig och hitta svaren. Eller följa chefens PM eller kollegornas beslutsfattande på fikaraster eller i informella sällskap.

Ryck upp dig, kort sagt. Google väntar på dig!

Bibliotekarie blir 30- kulturrådet & censur på tapeten

Två bibliotekarier, en journalist, en socionom och en psykologstuderande talar om kulturrådets stödköp av Åke Jävel (uppkäftig, underhållande, tjatig, kuken- kritik av patriarkat och kapitalism i serieform) & Närstrid Vanessa, (feministisk porr som var och en borde köpa ett eget ex av) till folkbiblioteken.

Okej, erkänner... Under kvällens mangodrinkar och åtskilliga glas med vitt vin blev det en del häcklande av litteraturvetare och Darwin (!) också,samt diskussion om huruvida svampar kommunicerar smärta till varandra.

Trots närvarande litt-vetare tog hur som helst ingen Christer Hermanssons mossiga biblioteksvisioner i försvar. Kan ju i o f s bero på att värdinnan drack mest och höll tal om den försoffade folkbiblioteksvärlden och lät C Hermansson stå som symbol för en förlegad, ensidig biblioteksverksamhet som inte har vett att ta vara på "nya" bibliotekariers idéer (och utbildning om bibliotekets funktion i ett nätverks/informations och kunskapssamhälle). Istället beklagar man dagens biblioteks och informationsvetenskapliga utbildningar och drömmer sig tillbaka till dammiga hyllor och kvalitetslitteratur.

Även om jag överhuvudtaget (trots min titel) inte har den kompetens som C H menar är bibliotekariens viktigaste - djup kunskap om förmedling av god skönlitteratur - så tror jag vi på ett grundläggande plan är ganska överens. Biblioteket är ett öppet rum med vägar till gränslös kunskap och upplevelser. I vilka former denna gestaltar sig borde ju egentligen vara sekundärt. Men medan många bibliotekarier av den äldre skolan (varning för grova generaliseringar) talar om folkbildning som frigörelse och bemyndigande av medborgarna tänker jag att ökad demokratisk informationsförmedling via webben och överbryggande av kön, sexualitet och funktionshinder i cybervärlden har större chans att revolutionera det civila deltagande samhället än Ivar Lo och Moa M.Därmed inte sagt att vi kan vara dem utan ... Alla delar behövs men exkluderande argumentation som Hermansson fördjuper sig i eller ökad stereotypisering gm SecondLife gör väl ingen glad.