måndag 29 december 2008

Kunskapskrav i nedförsbacke

Jag tittar på högskoleförordningen/lagen och funderar över informationskompetens (IL känns som ett bättre begrepp). Det förundrar mig att välutbildade personer ofta har en avslappnad eller kanske rent av disträ inställning till vilken information de återvinner. Kunskapen om det som kallats dolda webben eller osynliga webben (det måste finnas bättre uttryck, det är ju varken dolt eller osynligt bara utom räckhåll för dem som inte trampar stigar utan stannar på motorvägen - läs Google) är löjligt bristfällig.

I högskolelagen uttalas explicit att man skall kunna söka och utvärdera kunskap samt kunna följa utvecklingen inom sitt fält.

Inom det område som utbildningen avser skall studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att
- söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå.- följa kunskapsutvecklingen, och- utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.(Lag 2006:173)


Vad betyder det i praktiken för en examinerad student? Att känna till två databaser som man följer frekvent? Att känna till en sorts sökstrategi?

Men om vi nu har en yrkeskår med informationsvetare med en magisterexamen i bagaget som har svårt att hålla mer än Libris och Alex databas i huvudet då är det väl inte märkligt om alla yrkeskårer googlar - i populärkultur och verklighet.

Som vanligt väljer jag en generalisering för att ni skall förstå mitt resonemang. Men till er som är lättprovocerade: Javisst är det en enorm spännvid i vårt skrå. Allt från sökfreaks som gör det omöjliga till dem som bara kommer ihåg hur man söker i sin egen opac... Eller kanske inte ens det. När ser man de publika verktygen och arbetar med dem för att genomföra sökprocesser tillsammans med användarna?

Det är inte lätt att hålla sig uppdaterad om man inte befinner sig i en uppmuntrande miljö. Vem skapar denna kontext? Jag tror vi gör det i samtal och med explicita mål för våra arbetsplatser.

Tyvärr tror jag främst barnbibliotekarier behöver en puff för att återta det fält som högskolan ledde in dem på och vilket de snabbt lämnat för språkfrämjeriets repetitiva arbetsmoment.

Ta och för en logg över referensfrågorna och hur ni löst dem under ett par veckor. Kolla på dem tillsammans. Kan man förflytta sig mellan databaser och bokhyllor? Uppmuntra engagerade barn att använda wikis samtidigt som man raddar upp hockeyböcker framför dem. Kan vi göra något mer än att flytta oss från K.2 till K när det vi saknar inte finns i det fysiska fack vi väljer?

Är det så att barns frågor filtreras och reduceras genom att man inte ens för ordentliga referenssamtal? Häst, hund, ko. Visa en hylla.

Hur orkar ni arbeta så här?

2 kommentarer:

anna-stina sa...

Under många år var informationskompetens mitt främsta professionella objekt (http://biblioteksforeningen.blogs.com/bibliotekspedagogik/2005/03/professionellt_.html).

Om det är något som ska läras av t ex elever i skolan, så är det också något som både bibliotekarier och lärare måste behärska i någon mån.

Vi som arbetar på bibliotek använder oftast informationskompetensbegreppet i just den kontexten, att kunna söka i våra databaser efter textdokument, referenser etc. Det är det första vi själva måste behärska.

Det andra är att förstå att informationskompetens är ett bredare begrepp än så, och just kontextberoende. Man kan ha den kompetensen på ett område, men samtidigt sakna den på ett annat.

Jag har svårt att uttala mig om hur det står till med IL bland våra bibliotekarier. Min erfarenhet är just att spännvidden är väldigt stor. Samtidigt har jag svårt att se hur man idag kan klara av att arbeta i en "referensdisk" utan kunskaper i digitala källor, eller utan att ha ett pedagogiskt förhållningssätt.

Det är anmärkningsvärt hur många gamla och "opedagogiska" biblioteksdiskar det fortfarande finns, där bibliotekarier gör sökningar som skådas av deras egna ögon allena. Ett första steg måste vara att utforma miljön så att det går att vara pedagogisk. Synd att den där biblioteksmiljonen uteblev...

Lina Z Y sa...

Ja - att bygga in rutiner och avstånd genom att planera den fysiska miljön fel är förödande. Jag uppskattar runda informationsdiskar där användare och bibliotekarier står sida vid sida.