Hur gärna man än vill sätta en vadderad säck över huvudet och vila förbi julen så fastnar man i samtal, stämningar och idéer kring vad julen skall vara. Morgontidningen, radion, bloggar och sociala nätverksforum fylls med julklappsidéer och nojor.
När Jan Svärdhagen (Etik & IT-guru) önskar att IKEA ska gå i konkurs, då blir jag på gott humör. Att blanda högt och lågt. Koncentrera sig både på politik och pyssel. Inse att man är fostrad, vaggad och piskad i en kapitalistisk längtan efter glitter, blingblong och plastelände. Införa vegetarisk julmat och bok-klappar. Små motståndshandlingar och stora kompromisser.
I dag skriver Stina Zethraeus att vi som skall köpa litteratur till de yngre kan vara glada. Nya trender och titlar ger pojkgestalter som är genusöverskridande. Zethraeus menar att detta är en nödvändig utveckling för att bygga vidare på barnlitteraturen om starka flickor som hon menar fått stort uppsving.
Visst är Lill-Zlatan, lillkillen Gösta, Herman och Helena Willis Viktor givande tillskott. Men hur radikala är de egentligen? (Och vill vi verkligen upphausa dem till att framstå som det?)Litteraturkritiker, bibliotekarier, lärare och föräldrar är för lättflörtade tror jag. Starka tjejer har passerat i litteraturdebatten och mest jämförts med orginalen/normaliteten; böcker med återhållsamma kvinnoroller och utlevande pojkar. Men om vi på ett hårdhänt sätt skalar av den s k trenden med Racer-Rakel, hur mycket blir det då kvar av "Starka flickor myllrar det av"? Ett par titlar med mycket uppmärksamhet, en trend som tar in perspektiv som vi inte riktigt är vana vid: Strax kan man tro att någon slags revolution pågår i barn och ungdomslitteratur-kretsar. Kan vi inte vara lite mer djuplodande? Zethraeus exempel hade, hur intressanta de än är, tjänat på ytterliggare en teoretisk mangling. För i korrekt litt.vet-anda tittar vi på bilderna, drömmer med språket och applåderar Ulf Nilsson och Kristina Digman. För att de uppfyller de gamla kriterierna för god litteratur och samtidigt kryddar med lite avvikelse... "Det var en gång" skall inte ryckas upp och planteras om. En liten gren ympas in och jag tror den kommer självdö genom kvävning av omgivande lummig normalitet.
I vanan och de många andra kvalitetskriterier som styr vårt val av litteratur-älsklingar behöver bara en liten pusselbit röra sig i handlingen. Systemförändringen lyser med sin frånvaro. Men kanske vill vi inte ha höghus, kärnkraft, fredsduvor och sopsortering tillbaka som barnboksteman från fjärran 70-tal?
Även om pojkar diskar och flickor blir astronauter så kvarstår normalitet och strukturer. En Pippi Långstrump skapar inte en kultur där flickor upplever att de får leva ut. Hon är annorlunda... Och kring henne män, män, män. Vi fortsätter att göra genus och tycka att de starka flickorna och känsliga pojkarna är intressanta. Men de sticker ut och skaver för vuxna och barn som är vana vid en annan ordning. (Även de avvikande exemplena hjälper oss att hålla ordning på genussystemets avgränsade maskulinitets och femininum-fält.)
Samma sak med Rakel. Med ett spetsigt, avskalat språk skall en flicka beskrivas som tar plats. Visst är det bra. Men tar riddar- Rakel smidigt plats eller är hon en anomali som fortsätter att göra oss blinda för den överväldigande mängden litteratur som konserverar barnutveckling i syltburkar med för länge sedan passerat bäst före- datum? Det är lätt att peka finger åt Wahlström eller Egmont förlag med sina missfoster- féer, men finkulturen i hårda band eller på stora scener är lika konserverande fast i mindre arbetarklassig dräkt.
Om julen igen...
Jag tänker inte så mycket på IKEA men hoppas på att talet om en kommande vänstervind i politiken blir verklighet. Får vi åter ett solidariskt klimat snarare än krösus sork-mentalitet bland såväl småarbetare som storkapital?
Jag önskar...
Vänstervind, hela avloppsrör, ett jobb.
Till barnen blir det Dracula och Ture Sventon hur lite de än tycker att böcker och strumpor hör julafton till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar