tisdag 5 augusti 2008

Stigendals vandring mot en gränsöverskridande mötesplats (?)



...är ett bibliotek en verklighet i form av hus, samlingar och personal, men det är också bärare av betydelse. Det förknippas med bildning, men också bland annat frihet, lugn och ro. Det symboliserar något annat än det som har med byggnaden och böckerna rent materiellt att göra. Det är därför inte bara byggnaden och böckerna som får människor att söka sig till biblioteket. Det beror också på det som biblioteket symboliserar.
Stigendal, s. 23

Det sägs i Nickel and Dimed: On (Not) Getting by in America att man kan se på fötterna och i munnen vilka som lämnats vid sidan om. Är det denna form av utanförskap som Stigendal diskuterar i relation till folkbiblioteksverksamheten? Eller är det en analys utifrån idéer om kulturellt kapital och stigmatiserande processer vid sidan av materialismen?

Tidigt i Stigendals redogörelse kommer begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft in. Med valet av Tönnies begrepp har författaren valt kraftfulla verktyg att belysa bibliotekets funktion med. Men medan han snabbt förflyttar sig till konservativa och liberala välfärdregimer liksom integration och EUs definition av utanförskapet... Så stannar jag i närhet och distans: Gemeinschaft och Gesellschaft. Omsorg eller kvävande närhet? Kundorientering och funktionalitet eller uteslutande marknadsretorik?

Ja, biblioteket inbjuder till en form av gemeinschaft, inkluderande verksamhet genom att finnas i människors närhet, genom att erbjuda personliga möten och ledsagande i informations och kunskapsvärldar... Och visst. Biblioteket erbjuder gemenskap i form av gesellschaft genom att vara en institution bland andra. En plats där du kan vara en anonym individ, en kund som nyttjar de reglerade relationer som den offentliga sektorn byggt. En plats som effektivt bidrar till att hålla dig kvar i samhällsorganismens ordning. Kanske möter jag här Stigendals betoning på att biblioteket som nuvarande projekt bygger på den socialdemokratiska välfärdsstatens grund?

Men om vi startar i folkhemmet och fortsätter vår resa framåt. Då som nu har välfärd betytt inkludering och exkludering. Folkbiblioteket är således inte bara en plats som behöver skyddas från privatisering och en pervers form av distanserad gesellschaft...
Biblioteket är här och nu en institution bland andra som sorterar efter kön, klass och etnicitet. Bemötandet är aldrig detsamma. Gränserna är det inte heller. Den sortering av gränser som författaren strävar efter i sitt mjuka tilltal av intervjupersonerna bryts gång på gång av ofullständiga resonemang.

Eller en mer påtagligt: Diskrimineringen är en institutionaliserad del av folkbibliotekens verksamhet. Hur kan Stigendal undgå att diskutera detta i en skrift om innanförskap och utanförskap på folkbibliotek? Istället är det bibliotekariernas berättelser som relateras till olika teoretiska aspekter på innanförskap och utanförskap. Men vad hände då med den biblioteksluft som andas institutionaliserad diskriminering? Den praktik som är en förlängning av samhällets sorteringsmekanismer... Dess tentakler sträcker sig in mellan hyllorna och präglar bemötande, möblering och planering av verksamheten.Stigendal väljer trots sin teoretisk förankring att resonera i ett ”fritt” landskap där utanförskap och innanförskap är definitioner som vi inte intenaliserat och omsatt i följande praktik:

Barn har aldrig samma rättigheter som vuxna. Deras gränser är strängare, avgränsningen av deras bibliotekssfär påtaglig och toleransen för deras "kultur" och sociala samspel är lägre än för äldre låntagares. På folkbiblioteken likväl som inom andra institutioner är barnens utanförskap större. Barns kultur är alltid mindre värd om den inte kommer till uttryck då en vuxen håller i taktpinnen.
Personer med flera språk är alltid "de andra", en avgränsad grupp med speciella resurser avsatta för sig. Det finns inget "vi" utan deras behov definieras i en etnocentristisk analys att "de" skall bli vi genom att assimileras... Inte inkluderas. Inte bjudas innanförskap. Sin "särart" kan de behålla och erbjuda som exotiska inslag... Mikael Stigendal diskuterar huruvida biblioteket är/kan vara en gränsöverskridande mötesplats men han tassar runt sitt ämne genom att inte tala om konstruktioner eller diskriminering i relation till sina intervjuresultat... Detta trots att han pekar på tolkningen av verkligheten som en konstruktion.

Ja. Personer i utanförskap påtalas som en resurs samhället som inte tas tillvara (se t ex s 37 ff)... Men insikten i och diskussionen om utanförskap som en social stigmatiserande process där bibliotekarierna är aktiva deltagare - den diskussionen saknas.

En mängd intervjucitat passerar och många av dem platta och intesägande. I kvalitativ forskning brukar man annars njuta just av det intervjumaterial som redovisas. Där finns nyanserna, människors känslor och tolkningar. Där når vi personerna som deltagit i studien trots att vi dem aldrig mött. I Stigendals Biblioteket i samhället är intervjusubjekten fantasilösa och med ett fattigt språk. Antagligen är det författarens ansvar snarare än de deltagande bibliotekarierna. Med noggrannt och skarpt urval kan även de stelaste intervjuer återges på ett sätt så att kärnan blir levande och övrigt lämnas därhän.

Stigendal fångar aspekten att biblioteken - om någon institution - står för den genrella välfärden och lika villkor (s. 62). Hur ser den aspekten ut i förhållande till den "outsoursing" av biblioteksverksamheten som t ex svenska boklån AB önskar se? Den privatiserade välfärden (vilken är en motsägelse i sig självt) når aldrig in i Stigendals betraktelse eftersom han själv inte lyckas knäcka nöten vad biblioteken betyder för välfärden.

Polariseringen skola- bibliotek (s. 93) är inte heller "olycklig". Snarare är det väl så att denna polarisering tvärtom är alltför svag. Biblioteken fungerar ofta som grundskolans förlängda arm och behandlar barn och unga just som elever. Även biblioteken blir en fostrande institution snarare än en fristad för lärande och njutning på egna villkor.

Stigendals viktigaste poäng är att kunskapsbegreppet behöver belysas i biblioteksverksamheten. Jag tror att vägen till att "formulera en gemensam retorik" för en gemensam kunskapssyn - som han efterfrågar - är omöjlig att beträda just därför att biblioteken är en plats för olikheter och tolkningar. Biblioteksverksamhet är det som finns i luften, i tankarna, i mötena. Och där måste finnas öppenhet för såväl de besökare som söker en positivistisk kunskapsinhämtning som de vilka önskar flyta med postmodernistiska strömningar och bejaka kunskap 2.0. Och liksom besökarna bekämpar ordningsmakter och ord med strukturalistiska insikter... På samma vis måste biblioteket rymma bibliotekarier planterade i praktik och positivism, liksom personal som bygger nätverk, relativiserar och ifrågasätter den reglerade kunskapens makt.

Nattens bibliotek är omvälvande läsning om bibliotekens kraft i samhällsutvecklingen och här är den fysiska platsen påtagligt berörbar... Men med den som grund köper jag ändå inte Stigendals fysiska bibliotek. Hans slutsatser alltför förankrade i Malmös, Landskronas och Helsingborgs folkbiblioteks/folkhems-betong...

I vår praktik måste vi inse att kunskapen inte längre kan paketeras och fördelas. Biblioteket kan aldrig mer vara just byggnad. Verksamheten kan aldrig mer ha sin bas i "utlån". Bibliotek är inte längre byggnad plus böcker. Någon gång måste vi frigöra oss från de hus och fysiska samlingar vi släpar på. Stigendal är sociolog - men även han ser böcker och byggnader. Vardagsrum för stressade invånare. Snarare än den aura av skapande, upplevelser och ”rörelse” som biblioteket skapar i samhället... Oavsett dess längtan efter gemenskap i form av gemeinschaft eller gesellschaft.


4 kommentarer:

anna-stina sa...

Om jag någon gång kommer mig för att recensera Stigendals bok, så skulle jag ta upp i alla fall en av de aspekter som du belyser: Att de intervjuade bibliotekariernas perspektiv på bibliotek får stå helt oemotsagt och som någon slags sanning.

Det är lite förvånande att intervjupersonerna är såpass naiva i sin uppfattning om biblioteket som överskridare av gränser (eller är det hemmablindhet?).

Naturligtvis är biblioteket inte ett ställe som är till för alla på lika villkor. Det är en plats vars kultur idag domineras av etniskt svenska kvinnor, medelålders och medelklass. Det i kombination med bibliotekets system - skrämmande i sitt krav på kunskap hos besökarna ("jag vet inte hur man hittar, och jag vågar inte fråga!") är bara det en spärr för många att våga gå in på ett bibliotek. Är det ingen av de intervjuade som har erfarenhet av det? Som skolbibliotekarie mötte jag den rädslan varje dag.

För övrigt tycker jag avsnittet och kunskapssyn och skola var upplysande och intressant.

Lina Zoe Ydrefelt sa...

Absolut. Viktiga synpunkter. Homogeniteten borde lyfts.
Ja, kunskapssyn är intressant men mycket svårt för informationsvetare att nå samsyn om. Kanske kan man nå samsyn om att det inte går att bli överens. ( :) )

anna-stina sa...

Ja, kunskapssyn är jättesvårt. Min erfarenhet är att det går ganska bra att arbeta tillsammans med någon som inte har samma kunskapssyn som jag (jag har arbetat mycket tillsammans med lärare), men att det aldrig går att fördjupa ett samarbete som inte har en gemensam grund i kunskapssynen. (på ett sätt så att både blir helt nöjda) Jag tror att vi aldrig kommer att finna en genensam kunskapssyn inom biblioteksområdet! Men som sagt, kan vi debattera den och komma överens om att vi inte är överens så är det en framgång. :)

anna-stina sa...

Ja, kunskapssyn är jättesvårt. Min erfarenhet är att det går ganska bra att arbeta tillsammans med någon som inte har samma kunskapssyn som jag (jag har arbetat mycket tillsammans med lärare), men att det aldrig går att fördjupa ett samarbete som inte har en gemensam grund i kunskapssynen. (på ett sätt så att både blir helt nöjda) Jag tror att vi aldrig kommer att finna en genensam kunskapssyn inom biblioteksområdet! Men som sagt, kan vi debattera den och komma överens om att vi inte är överens så är det en framgång. :)