Donna Haraway
(I Socialist review, 1985. Reprinted i Feminism/Postmodernism)
Cyborgen är en mycket komplex skapelse, idé och konstruktion. Dess kraft som tankeobjekt i en tid när vi lever våra liv fragmentariserade och i olika skpenader beroende på den ”värld”, det forum vi befinner oss i, är påtaglig.
Kanske har cyborgen som tankefigur aldrig varit viktigare än den är nu. Därför är det kanske inte förvånande att Donna Haraways klassiska bok nu kommer på svenska. Att den ges nytt liv trots att dess engelska förlaga hörde 80-talet till.
I dagens DN recenserar Kajsa Ekis Ekman Haraways bok som i svensk översättning heter Apor, cyborger och kvinnor.”Man får dock aldrig reda på vem den här cyborgen är i verkligheten och på vilket sätt vi skulle vara maskiner nu.” skriver debattören & skribenten och det blir med detta citat extremt påtagligt att det är en feministisk recensent utan intresse för gränsöverskridande potentialer i virtuella världar eller blott tvådimensionella sociala nätverksforum som valts ut att recensera ett verk med explosiv idéhistorisk sprängkraft här och nu.
Ja, Ekis Ekman har läst boken och skriver om den. Men dess potentiella kraft som överskridare av de decennier som ligger mellan dagens cyberspace och det 80-tal som den skapats i fångar recensenten inte. För Ekis Ekman är Haraways bok en bland andra som tillför feminismen energi.
”Alla datanördar som exalterat ropar ’äntligen’ efter att ha läst cyborgmanifestet syftar inte på en seger över kapitalismen, utan över vad de uppfattar som fångenskapen i sina kroppar och beroendet av kvinnan.” I ingen annan del av Ekis Ekmans text blir det så här påtagligt hur ur fas hon är med det ämne hon skriver om. Datanörden existerar inte och är en konstruktion som definitivt inte har med Haraways klassiska verk att göra. Det är samhälls och beteendevetarnas möte med digitalt skapade kulturer som kräver en ny läsning av alla klassiska verk om identitet, sexualitet och förtryck. Foucault i dag är inte vad Foucault var före Internets utbredning. Disciplineringen av människan tar sig nya former och flykten från densamma har möjliggjorts genom den mångfald kulturer, uttryck och kommunikationsmedel vi skapat. Artefakten som möter mänsklig vävnad: Cyborgen är en kraftig symbol, ett viktigt verktyg för att kunna förstå vår samtid.
Ekis Ekman skrattar åt de diskussioner som Haraway återger kring forskningen om apor. Det är antagligen ett befriat skratt från en traditionell feminism som fortfarande lever med natur och kroppar som objekt för fantasi och studier.
Men det är inte i denna verklighet Haraway är central. Hennes sprängkraft i de djupa diskussioner som pågår kring överbryggande av kön och genus, de strider om huruvida vi kan vara hela utan våra kroppar, leva och skapa utan dem. Ingen av dessa diskussioner har Ekman följt upp. (Några timmar vid datorn hade kanske kunnat ge skribenten en aning om vad hon gav sig i kast med och hindrat missuppfattningen att Haraways verk är en klassiker för SF-älskare och ”datornördar”.)
Wake up Dagens Nyheter. Cyborgdiskussionen är mer än levande och översättningen av Haraways bok är en logisk följd av de strider som nu utkämpas – utan kropp – kring klass, kön och etnicitet. Bildtexten ”Venus som robot – en ny kvinnas födelse” är nästan smärtsam att mötas av... Eftersom den gör så mycket våld på de årtionden av diskussion och samhällsvetenskaplig forskning som ligger mellan SF-nostalgi och nuvarande erroderade gränser mllan kött, idéer och IT.
Se även mina tidigare bloggposter i ämnet: Från cyborgs till Inforgs, Reflektioner /.../, How do I know I´m an inforg, Cyborgs
8 kommentarer:
Jag tycker det känns som om det är du som inte läst recensionen. Hon skrattar väl inte åt aporna tvärtom står det väl att det är en intressant diskusion???
Jag menar att hennes uppmärksamhet är missriktad. Naturligtvis skrattar hon åt diskussionen forskarna emellan (om aporna).
Det vore kul att läsa din recension av boken istället för en recension av Ekman. Eller kan du kanske ge några länkar till texter som du tycker gör Haraways bok rättvisa?
Ja, snälla recensera! Bra inlägg, förresten. Jag är tidigare SF-nörd som är på väg ner i träsket igen.
Hej på er
Tack för era inlägg. Jag läste mycket Haraway i slutet av 90-talet när jag föreläste i sociologi. Det har sedan varit väldigt fscinerande att möte henne i diskussionen om att överbrygga klass, kön, identitet i sociala nätverksforum och digiitala världar. Jag kommer definitivt återkomma till Haraway. Tyvärr var storhetstiden för dem som trampade i liknande forspår som hon i slutet av 90-talet då man var mer öppen för möjligheten att funktionshinder, ålder etc skulle kunna överbryggas i och med internet.
Nu har vi kommit in i en era där man rycker på axlarna och konstaterar att rasismen, genus, ålder...
Age sex location
styr alla relationer på nätet också.
Kanske kan cyborg och inforgs- diskussioner åter ändra inriktningen på diskussionen?
Jag återkommer absolut. Ge mig en semesterdagtill så ska jag radda upp Harawayreferenser - med kärlek.
Har just sett filmen Utlämnad. Mår riktigt illa!
P S Ekis Ekman är en cool feminist. Min besvikelse handlade om hur hon använde cyborg-begreppet och inte gav det rättvisa i förhållande till senaste årtiondets diskussion. Kanske skulle en SF-älskare och Ekis-Ekman tillsammans kunnat fixat recensionen? Eller en beteendevetare med intresse för nätkulturer.
En kritisk hållning gentemot Donna Haraway som jag har stött på flera gånger är att eftersom vi har ännu inte blivit de cyborger som hon förutspått så faller hennes teoretiska resonemang. Särskilt lurade är de som Haraway talar om som cyborger – ”koreanskor som arbetar inom elektronikmonteringen och om fabriksarbeterskor i Silicon Valley”. När Kajsa Ekis Ekman framför en liknande kritik i DN den 6 augusti kan jag inte låta bli att reagera på en inkonsekvens i texten som inte bara handlar om ett allmänt ointresse för cyborgdiskussionen. Jag tänkte att det här var ett bra ställe att utveckla den iakttagelsen.
Haraway diskuterar vetenskapliga jämförelser mellan människor och apor för att visa att jakten på det essentiellt mänskliga är dömd att misslyckas – de biologistiska beskrivningarna är beroende av en politisk kontext och förändras i takt med att samhället förändras. Så långt allt väl. Men när Haraway granskar samtidsmänniskans situation med samma utgångspunkt drar Ekis Ekman en gräns för det postmodernistiska kritiska projektet. Apors kroppslighet kan dekonstrueras, men inte människans.
Men varför inte? På samma sätt som studierna av apor måste förstås mot bakgrund av den politiska och ekonomiska utvecklingen, är den tekniska utvecklingen inte en isolerad företeelse utan en oskiljaktig del av resten av våra liv. Datorn som puttrar under mitt skrivbord har delvis satts ihop av mänskliga händer, och att jag kan skriva den här texten och dela de med andra blir möjligt tack vare de underbetalda montörerna i Korea. Våra liv som de ser ut är beroende av fiberoptik, ekonomisk ojämlikhet och DNA-molekyler på en och samma gång. Detta gör oss till cyborger, och även om Haraway tenderar att romantisera detta tillstånd menar hon inte att detta nödvändigtvis måste leda till den slutgiltiga befrielsen från alla tänkbara orättvisor i världen. Däremot menar hon att en splittrad feministisk rörelse har mer att vinna än att förlora på att omfamna dessa spänningar som cyborgen ger upphov till och framhäva dem för att bekämpa den begränsande berättelsen om det Sanna Mänskliga.
Haraways teori är inte kroppsförnekande, som Ekis Ekman menar, utan dess styrka ligger just i att hon hjälper oss att hitta ett sätt att förstå det mångsidiga fenomen vi kallar kroppen. Ett teoretiskt feministiskt arbete som syftar till att på detta sätt skapa reda ibland motsägelsefulla kategoriseringar kan naturligtvis inte ersätta empirisk forskning och politiska rörelser, utan måste kunna existera sida vid sida med dessa verksamheter. Apberättelserna har i varje fall inte tagit oss någonstans, så varför inte fortsätta utmana själva berättandet?
David Redmalm
Beteendevetare och doktorand i sociologi vid Örebro Universitet
Oj, det blev ett långt inlägg.
Jag har alltid velat presentera mig som beteendevetare och doktorand i sociologi i slutet av ett debattinlägg - men jag är egentligen inte doktorand förrän 1 september - bäst att klargöra på förhand för att undvika personangrepp i den här debatten.
Skicka en kommentar