Den sydkoreanska filmen I´m a cyborg but thats ok (trailer nedan) om vänskap, psykisk ohälsa och hopp fick min annars hollywoodskadade hjärna att gå in i koncentrations-trans. Så här engagerad har jag inte blivit av en film sedan jag som tonåring fördärvades av Dirty dancing.
Ibland tänker jag att psykisk sjukdom kan botas av att man ersätter drabbade områden i hjärnan med elektroder och datachip. Det skulle fungera som en form av modern lobotomi. En dröm när man crashat. Men ingreppet skulle väl göra att vi inte längre var människor? Inte för att cyborgtanken i sig innebär ett fjärmande från mänskligheten utan för att känslor, tillkortakommanden och grader av psykisk smärta gör oss just till de vi är. Att byta bort glädje eller smärta mot uppfattad perfektionism är en skrämmande tanke.
Att däremot leka med cyborg eller inforgbegreppet för att se hur våra olika livsrum och världar kan bli mer sammanlänkade och ha mjukare, eller inga, gränser tror jag är bra för våra samtal om nätkulturer och vänskap.
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
Fula gubbar & dumma vuxna
Ask vill spärra in nätets "fula gubbar" skriver DN i sin serie om s k grooming, (fast nu ser stavningen annorlunda ut: gromning.)
Polisen skriver på sin hemsida: Groomaren kan till exempel utge sig för att vara en ung flicka med hästar som sin stora hobby. När första kontakten etablerats försöker groomaren att göra sig själv intressant genom att lägga ut lockbeten som exempelvis att ha tillgång till att rida hästar gratis. /.../
Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. ...
Man fortsätter med de vanliga råden om hur barn/unga ska "avslöja" om de talar med en vuxen.
Likheten mellan polisens uttryckssätt, DNs och konsulter som parasiterar på föräldrars och lärares rädsla är påtaglig. Lägg märke till hur det alltid är konståkning eller hästar som omnämns. Ju flickigare, oskyldigare och skörare man föreställer sig flickorna, desto bättre. På det viset överlever diskursen om svaga flickor och den stereotypa främmande gärningsmannen. Därför är det inte förvånande att Asks förslag nu blir mer uppmärksammat.
Det är inget nytt att många starka aktörer väntar på att Sverige skall följa Storbritanniens exempel och kriminalisera avsikter dvs ännu inte skedda händelser. Kommer det att bli så? Beatrice Ask väljer att exemplifiera hur man bokar hotellrum och stämmer möte. Men "jakten" på "pedofiler" på nätet handlar inte om att nå den punkten där sexförbytare praktiskt planerar övergrepp. Är Internet då intressant i sammanhanget? Man söker vuxna som överskrider en viktig moralisk gräns och skadar ungas integritet, men vad handlar det om? Vuxenvärldens övergrepp mot personer som socialiseras in i undergivna roller. Vad anhöriga eller bekanta män som begår övergrepp mot barn gör är att förlita sig till det samhälleliga kontrakt som säger att vuxna har rätt att bestämma över barn, att det är dem de ska lita till eller underkasta sig framför sin egen upplevelse.
Misshandeln av barn ökar kan vi läsa samma dag. Övergreppen mot barn är utbredda. Godtyckligheten i hur man skapar regler och straffsystem i barnuppfostran är också exempel på övergrepp. Varför lära barnen att deras upplevelser och avsikter inte är viktiga?
Beträffande nätanvändning är det förbryllande hur man ständigt varnar barn för vuxna- dolda vuxna med onda avsikter, inte de vuxna som finns i deras omedelbara närhet och har betydligt större möjligheter att skada barnen.
Barn skall från tidig ålder lära sig sina rättigheter och ges rikliga möjligheter att uttrycka sig, sprida sina tankar, söka information och bjuda motstånd mot övergrepp- från såväl jämnåriga som äldre personer. Med fokuseringen på "fula gubbar" missar man faktumet att många flickor blir trakasserade av jämnåriga killar. Skall man frukta personer baserat på en åldersanalys eller en slutsats dragen utifrån dagens genussystem? Män äger 98% av världens resurser och står för en överväldigande del av övergreppen och våld. Varför skall barnen undvika vuxna på nätet? Är det inte män och pojkar man ska fokusera?
Jag tycker naturligtvis inte att man skall belysa någon av "grupperna" som potentiella gärningsmän på nätet: Utgångspunkten är felaktig, syften och uppsåt beskrivs inte av kön, utbildning eller ålder. Vem skapar ett sådant samhälle? Jo de som hetsar mot vuxnas närvaro på s k ungdomssajter. Genom att understryka att vuxna inte har någon plats i ungas liv, inget intresse av att chatta eller bli vän med dem skapar man en självuppfyllande profetia: Träffar du en vuxen har de dåliga avsikter. Vi andra vet att det är fult att chatta med ett barn eller hjälpa ett barn i parken upp på en gunga eller dela med sig av matsäcken. Varför vill vi vara rädda? Rädslan fyller en funktion: Den skapar onekligen makt för den grupp vi blir rädda för.
Jag hoppas att vi inte får se chattande poliser som skall hitta vuxna på Bilddagboken. Istället hoppas jag att vi bibliotekarier finns på nätet och kommunicerar kring barns rättigheter. Jag vill också att vi empower barn istället för att försvaga dem genom att skapa rädsla och begränsa barnens, speciellt flickornas livsvärld.
Tidigare talade man om 3000 pedofiler som letar efter ditt barn, bl a Netscan stod för uppgiften. Nu talar polisen om 3 till 400 s k pedofiler. Hur kan dessa befolka nätet men inte våra skolor eller som släktingar på våra fester?
Polisen skriver på sin hemsida: Groomaren kan till exempel utge sig för att vara en ung flicka med hästar som sin stora hobby. När första kontakten etablerats försöker groomaren att göra sig själv intressant genom att lägga ut lockbeten som exempelvis att ha tillgång till att rida hästar gratis. /.../
Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. ...
Man fortsätter med de vanliga råden om hur barn/unga ska "avslöja" om de talar med en vuxen.
Likheten mellan polisens uttryckssätt, DNs och konsulter som parasiterar på föräldrars och lärares rädsla är påtaglig. Lägg märke till hur det alltid är konståkning eller hästar som omnämns. Ju flickigare, oskyldigare och skörare man föreställer sig flickorna, desto bättre. På det viset överlever diskursen om svaga flickor och den stereotypa främmande gärningsmannen. Därför är det inte förvånande att Asks förslag nu blir mer uppmärksammat.
Det är inget nytt att många starka aktörer väntar på att Sverige skall följa Storbritanniens exempel och kriminalisera avsikter dvs ännu inte skedda händelser. Kommer det att bli så? Beatrice Ask väljer att exemplifiera hur man bokar hotellrum och stämmer möte. Men "jakten" på "pedofiler" på nätet handlar inte om att nå den punkten där sexförbytare praktiskt planerar övergrepp. Är Internet då intressant i sammanhanget? Man söker vuxna som överskrider en viktig moralisk gräns och skadar ungas integritet, men vad handlar det om? Vuxenvärldens övergrepp mot personer som socialiseras in i undergivna roller. Vad anhöriga eller bekanta män som begår övergrepp mot barn gör är att förlita sig till det samhälleliga kontrakt som säger att vuxna har rätt att bestämma över barn, att det är dem de ska lita till eller underkasta sig framför sin egen upplevelse.
Misshandeln av barn ökar kan vi läsa samma dag. Övergreppen mot barn är utbredda. Godtyckligheten i hur man skapar regler och straffsystem i barnuppfostran är också exempel på övergrepp. Varför lära barnen att deras upplevelser och avsikter inte är viktiga?
Beträffande nätanvändning är det förbryllande hur man ständigt varnar barn för vuxna- dolda vuxna med onda avsikter, inte de vuxna som finns i deras omedelbara närhet och har betydligt större möjligheter att skada barnen.
Barn skall från tidig ålder lära sig sina rättigheter och ges rikliga möjligheter att uttrycka sig, sprida sina tankar, söka information och bjuda motstånd mot övergrepp- från såväl jämnåriga som äldre personer. Med fokuseringen på "fula gubbar" missar man faktumet att många flickor blir trakasserade av jämnåriga killar. Skall man frukta personer baserat på en åldersanalys eller en slutsats dragen utifrån dagens genussystem? Män äger 98% av världens resurser och står för en överväldigande del av övergreppen och våld. Varför skall barnen undvika vuxna på nätet? Är det inte män och pojkar man ska fokusera?
Jag tycker naturligtvis inte att man skall belysa någon av "grupperna" som potentiella gärningsmän på nätet: Utgångspunkten är felaktig, syften och uppsåt beskrivs inte av kön, utbildning eller ålder. Vem skapar ett sådant samhälle? Jo de som hetsar mot vuxnas närvaro på s k ungdomssajter. Genom att understryka att vuxna inte har någon plats i ungas liv, inget intresse av att chatta eller bli vän med dem skapar man en självuppfyllande profetia: Träffar du en vuxen har de dåliga avsikter. Vi andra vet att det är fult att chatta med ett barn eller hjälpa ett barn i parken upp på en gunga eller dela med sig av matsäcken. Varför vill vi vara rädda? Rädslan fyller en funktion: Den skapar onekligen makt för den grupp vi blir rädda för.
Jag hoppas att vi inte får se chattande poliser som skall hitta vuxna på Bilddagboken. Istället hoppas jag att vi bibliotekarier finns på nätet och kommunicerar kring barns rättigheter. Jag vill också att vi empower barn istället för att försvaga dem genom att skapa rädsla och begränsa barnens, speciellt flickornas livsvärld.
Tidigare talade man om 3000 pedofiler som letar efter ditt barn, bl a Netscan stod för uppgiften. Nu talar polisen om 3 till 400 s k pedofiler. Hur kan dessa befolka nätet men inte våra skolor eller som släktingar på våra fester?
De aktörer som skapar rädsla och tar dyrt betalt för att sprida den ifrågasätter inte patriarkatet. Mats Andersson med sitt företag Netscan berättar om hur han samlade tjejers trosetiketter som troféer när han var ung och uttrycker att det är normalt. Samtidigt säger han att flickorna inte skall få publicera foton. Utöka killarnas fält, begränsa flickornas.
På digital oppvekst hemsida presenteras en föreläsare som skall tala om nätet som "vilda västern". Honom kommer jag således få möta och jag blir utmattad i förväg. Beatrics Ask skulle nog dock uppskatta resonemanget: Poliserna kan ju ge sig in i leken med cowboy och indianer, rensa fältet och bara lämna kvar barnen och de stora kommersiella aktörerna på ungdomssajter. Du och jag skall inte umgås över åldersgränserna men Lunarstorm, McDonalds och Disney skall med sina vinstintressen ensamma få indoktrinera unga. Logik?
I min magisteruppsats finns grooming, bomber och allt annat skitprat samlat: Riskbilder och kontroll av barns och ungas Internetanvändning. Att jag inte skrev om ungas nätkulturer och det grundläggande problemet att vuxna är pantade ickesurfare är ett tecken i tiden: Ständigt lägger vi kraft på att mota bort moralpaniken och de personer och institutioner som bygger en Berlin eller Gaza-mur mellan barn och nätresurser.
När skall vi kunna andas och dela med oss av möjligheter? När kommer ingen i publiken käfta emot och fortsätta fokusera på "problem", mobbning och exploatering? Det svåraste med den här missriktade uppmärksamheten och engagemanget är att man per automatik väljer att bestraffa barnen genom att begränsa deras nätvärld, att man skrämmer dem och lär ut undvikande och inte motstånd.
När ska vi lära tjejer att nita killar när de förtjänar det?
torsdag 29 januari 2009
Bibliotekarieyrkets kärna
En föreläsningsskiss vilar nu ganska tryggt. Då blir det dags att kanske stress-tänka inför nästa. Digital oppvekst,17-18 mars i Askers kulturhus, behöver presentation av mig och information om min föreläsning. Det jag tidigare har sagt till dem är att mitt föredrag skall handla om ungas kunskapande på nätet. Nu känns det som att min insikt i dessa frågor kanske är baserade på smältande is. Wikisar självdör och gamla kontakter försvinner. Nästa veckas bibliotekskonferens blir ju en barnlek jämfört med att tala om ungas nätkulturer och digital uppväxt. Varför? Jo för jag är bibliotekarie och kommer antagligen bli respekterad som sådan på en bibliotekskonferens. Ämnet för min föreläsning då är ju också invävd i mitt medvetande; jag har genomlevt konflikterna med IT-gubbar och undrande kollegor. Erfarenheterna kan nu struktureras som motsatta teorier om information och kommunikation. Att sedan knyta bibliotek 2.0 till det är ju logiskt.
Digital oppvekst däremot kommer befolkas av människor jag beundrar. Hur hanterar jag om de lyssnar till mitt föredrag? Om de spelar på samma bana men gjort det tio år längre och inte surfar på sin fritid utan dagarna i ända på ett vackert kontor?
Jag försöker utgå från vad jag vet, upplevt och diskuterat. Om inte annat kan jag ju diskutera utifrån medierådets uppgifter eller projekten i Bromölla. Kanske är det sista mer relevant: Det var ju dessutom som yrkesperson jag arbetade med sociala forum, bloggar och wikis med ungdomar.
En mentor hade inte varit så dumt. Nu får jag tala in i en vägg och försöka lyssna till och redigera mina egna ord. Ungefär halvvägs glömmer jag och börjar fundera på något annat. Än föreläsning är en berättelse som är omöjlig att skapa utan åhörare.
Jag känner mig som en riktig nybörjare, en bra och kreativ nybörjare- men ändå. Är det inte vanligt att man har någon " i bakgrunden"? Om man är doktorand finns erfarna kollegor. Har man en anställning finns förhoppningsvis en chef som coachar. När man uppfostrat sig själv inom ett område och byggt en logik genom egna litteraturstudier och erfarenheter; då är man inte del av ett kunskapskollektiv och det är tungt. Visst har jag biblioteksbloggosfären att luta mig mot och hämta inspiration av. KK-stiftelsen, Elza Dunkels, Enochsson är kunskapsklippor i nätförståelse. Men de spelar i en totalt annan division och utom räckhåll för mig. Socialt nätverkande i digitala rum i all ära; men att där inordna sig under någons kunskapsparaply, det är rätt kört.
Samtidigt drömmer jag om att komma tillbaka till folkbiblioteksvärlden. Är det möjligt? Får man i dagens läge en andra chans efter att ha sprungit in i en vägg? Kanske är det detta faktum som gör mig obekväm, annars är det min syn på hur barn och ungdomsarbete ska bedrivas. Vilken orsaken än är kan jag inte bara glida in i någon IT-tjänst inom biblioteksvärlden som passar bättre för en webbutvecklare. Jag är en bibliotekarie. Hur långt tid skall det ta innan jag kan kommunicera att mina kunskaper är bibliotekariska. Det handlar inte om nät, IT, webb, Opacar eller messtjänster.
Det handlar om informationsflöden och kunskap, bibliotekarieyrkets kärna.
God natt.
Media och Kognitiva förändringar
Lilla E kommer hem från skolan. Tjugo sekunder senare är hörlurarna på och musen placerad inom räckhåll.
Att se en ny film tar ungefär tio minuter, hon väljer de scener som verkar intressanta och ignorerar helheten.
Jag fungerar lite grann som Lilla E, fast jag har inte hennes snabba uppfattningsförmåga. Jag kan inte browsa lika fort och det är ganska fascinerande. Min lilla tjej har ännu inte helt erövrat skriftspråket och ändå hittar hon mycket som hon vill ha.
Vad kommer de förändrade medievanorna och mediehanteringen betyda? Många har svarat svävande och bergsäkert på denna fråga. Lyriska teorier om hyperkompetenta hjärnor. Skräckprat om oförmåga till koncentration.
Inget av det tycks stämma på lilla E. Koncentrationsförmågan är stor, speciellt vid datorn (!) och kommunikationen mellan hennes medieanvändning och vi föräldrars, den fungerar bra. Jag känner mig inte "bakom", bara annorlunda.
Vid den bärbara datorn sitter pappan och spelar Carcasonne. Vid otympliga datorn med stor hårddisk sitter Lilla E och spelar samma spel. De har träffats på spelsighten och påbörjat en allvarlig strid om byar och fält. Dödstyst i rummet. Umgås de inte? Jo i en strid på liv och död...
Till Mcdonaldspappor och mammor
Efter två års sorg över att ha blivit en McDonalds-mamma upptäcker jag nu att kvalitetstids-begreppet inte är totalt ”fnosk”. Långsamt finner jag och Stora E vägen tillbaka till varandra trots att jag inte kramar och hjälper med läxor de flesta vardagarna.
Visst är jag en skugga som inte följer med till baletten eller hemspråksundervisningen. Ändå kan jag nu börja lägga märke till vad som är bra. Två år. Så långt tid tog det att halvt om halvt läka mitt svek så att vi kunde gå vidare. Nu är jag mamma och en vän. Vi sitter i telefon på kvällen och pratar öronen varma. Vi tittar på film, fikar och pratar i timmar. Insikten i hur mycket en egen relation oss emellan betyder hade jag glömt de åren vi hade en stor familj igen. Min och hennes kontakt vattnades ur när innersta kretsen inte längre var mamma-barn. Men andra relationer fyllde tomrummet, extra pappa, en lillasyster... Kanske är vi lite tillbaka i den tighta känsla vi skapade som ensamstående-familj?
Nu är jag en glad McDonaldsmamma och hoppas att ni andra som ofrivilligt skillts från era barn får uppleva samma sak. Jag har återfunnit denna fantastiska person som jag har privilegiet att få följa.
Ännu ett tecken på nätvilsna vuxna
Hur kan detta vara en nyhet: Arbetsgivare kollar upp dig på Facebook
Naturligtvis, hur skulle det annars se ut? Naturligtvis vill man ha information, därför ber man om CV, referenser och kollar sociala forum.
Men: Det är viktigt att kunskapen om nätbeteende är stor hos arbetsgivare, försäkringskassan etc. Att utgå från egenhändigt skapade uppgifter rakt av är naivt. Min blogg: Mina val. Mitt facebookkonto: mina val. Mina bilder: Mina val.
Naturligtvis, hur skulle det annars se ut? Naturligtvis vill man ha information, därför ber man om CV, referenser och kollar sociala forum.
Men: Det är viktigt att kunskapen om nätbeteende är stor hos arbetsgivare, försäkringskassan etc. Att utgå från egenhändigt skapade uppgifter rakt av är naivt. Min blogg: Mina val. Mitt facebookkonto: mina val. Mina bilder: Mina val.
Tiden står stilla, barnplågeri på nätet?
Många föräldrar är omedvetna om vad barnen egentligen gör när de är på nätet - och om vilka riskerna är
Ja, vad gör dom egentligen. Detta ord betyder att vi tror det ena och inte vet det andra. Det finns en misstänksamhet i Ewa Thorslunds uttalande som implicerar det vi länge pratat om; barnens osynliga nätkulturer som skrämmer vuxna och s k experter till döds eftersom de inte tagit sig tid att få insyn i denna dynamiska värld.
Artikeln är publicerad i Expressens Allt om barn och rubriken är Anmäl alltid om ditt barn trakasseras på nätet.
Har vi någonsin sett rubriker som
*Uppmärksamma alltid vilka lärprocesser ditt barn involveras i på nätet.
*Tala alltid med skolan om de framsteg ditt barn gör socialt och kognitivt på nätet.
*Berätta alltid för andra föräldrar vilka stödjande, fina sociala nätverk ditt barn är med och bygger upp.
Eller mer negativa:
*Det finns fortfarande barn som inte hittar på nätet!
*De digitala klyftorna kan ge stora problem i undervisningen
*Lärare och bibliotekarier fientliga till IT
Nej, istället skall samtalen fortfarande domineras av en inställning som betyder att barnen skall dra på sig kampssportsdräkter innan de besöker nätet- som på Thorslunds boks omslagsbild. Sorgligt nog delar Medierådet ut den här boken, men vad har de för val när beslutsfattare har gett dem uppdraget att utgå ifrån s k skadlighet?
En enkel handling hade de kunnat göra; att byta ut Thorslunds bok mot Elza Dunkels, den förstnämnda passiviserar, den senare skapar förståelse mellan vuxna och barn samt stödjer de ansvars och verkliga självförsvarsprocesser som försiggår mellan unga.
För Ewa Thorslund, expert på säkerhet och etik på nätet och författaren bakom boken ”Säker på nätet?”, är det förvånande att så många föräldrar inte ser det som sitt ansvar att lära sina barn hur man beter sig på nätet och vad som är rätt och fel.
Men är det första steget inte att ställa krav på vuxenvärlden att lära sig använda och förstå socialt nätverkande? De samtal de annars lyfter med sina barn kommer att bli en envägskommunikation där i bästa fall barnen stänger öronen för mammors och pappors fördomar, i sämsta fall blir de förbannade eftersom deras livsvärld återigen underkänns. För vuxna har ju alltid rätt och maktmedlen i sin hand- oavsett hur lite de vet.
Hur blir man för övrigt expert på ämnet? Det är ett lika tveksamt epitet som "nätanalytiker", en titel Mats Andersson på Netscan använder sig av för att skyla över sin smutsiga chatt-byk.
Många ungdomar lägger upp bilder på sig själva på nätet utan att tänka efter. Ewa Thorslund tycker i princip att man bör avstå från att publicera bilder på nätet.
Det här är den absolut mest pinsamma passusen i intervjun. När grävdes detta gamla råd upp igen? Mats Andersson gillade inte webbcams, nu är de inbyggda i datorn. Således får föräldrarna nu istället skapa muntliga förbud, för meningen med att bygga upp en identitet på olika forum eller att dela med sig av bild, text och musik- det har de ingen aning om. Tänk om vuxna vågade låna gräsklipparen av varandra? Nej, eftersom de bygger murar mellan mitt och ditt kan de heller inte förstå verksamheten i digitala rum (eller Piratpartiets retorik).
alla seriösa sajter ska ha tydlig information om vart man vänder sig om barnet blir
trakasserat
Just det. När jag skapar en wiki tillsammans med mina vänner är det viktigt att skapa en 112-förbindelse på sidan? Seriösa sajter? (För när scouterna ska ut i skogen så kollar alla att de har ICE i sin telefonbok samt med ett knapptryck kan ta sig till polisen.) Riksdagen.se och kommersiella forum som samarbetar med Friends i stil med fröken Sverige som skall vara rökfri och stödja no smoking generation.
Ju mer vuxenvärlden fortsätter så här, desto mer pinsamma blir de och ju mindre kommer unga lyssna till dem. Ewa Thorslund bör använda sig av sociala forum innan hon skriver fler böcker.
onsdag 28 januari 2009
Min julafton 2.0
Jag ska åka till Norge... Ha ha. Det blir flyg fast jag alls inte vill det. Inte bara miljötanke utan även oro för att jag faktiskt inte vet hur man gör. Jag är en tågslav. Senaste flygturen (den andra i mitt liv) gick till Kuba och det är 15 år sedan. Upptäcker att flyget kräver pass trots att inte Norge gör det. Tror ni jag har pass? No.
Dagarna tickar ner och jag kan förväntansfullt gå igenom övriga seminariepunkter:
Att bibliotekssystem och 2.0 serveras bör ge mig en oväntad ingång till mitt utredningsuppdrag som egentligen startar på söndag. Men även tanken på blogg som en hemsida bör tas med i min översikt. Jag har tidigare arbetat för en organisation som just flyttade sin aktivitet från enstatisk sida till en blogg. Fördelarna var inte bara att sidan blev snyggare med massa gratis kommersiell hjälp utan även att arbetsbördan minskade dramatiskt för oss webbredaktörer. Istället för att gång på gång fundera över hur vi skulle pilla med småsaker för att förändra i cementklumpen som utgjorde vår webbplats kunde vi nu fokusera på innehållet och dialogen. Det viktigaste för organisationer är ju också kommunikationen, inte de blänkare man publicerar inför torgmöten eller annat.
Ståsted 2.0 tar sin början på torsdag. I min planering har nu Towards a sociological understanding of information hjälpt mig att förklara de olika informationsperspektiv som 1.0 och 2.o bjuder.
Dagarna tickar ner och jag kan förväntansfullt gå igenom övriga seminariepunkter:
Brukerne vil organisere verden selv
Bibliotek uten grenser
Biblioteksystemleverandørene og 2.0
Biblioteklabororatoriet
Blogg som hjemmeside
Att bibliotekssystem och 2.0 serveras bör ge mig en oväntad ingång till mitt utredningsuppdrag som egentligen startar på söndag. Men även tanken på blogg som en hemsida bör tas med i min översikt. Jag har tidigare arbetat för en organisation som just flyttade sin aktivitet från enstatisk sida till en blogg. Fördelarna var inte bara att sidan blev snyggare med massa gratis kommersiell hjälp utan även att arbetsbördan minskade dramatiskt för oss webbredaktörer. Istället för att gång på gång fundera över hur vi skulle pilla med småsaker för att förändra i cementklumpen som utgjorde vår webbplats kunde vi nu fokusera på innehållet och dialogen. Det viktigaste för organisationer är ju också kommunikationen, inte de blänkare man publicerar inför torgmöten eller annat.
Ståsted 2.0 tar sin början på torsdag. I min planering har nu Towards a sociological understanding of information hjälpt mig att förklara de olika informationsperspektiv som 1.0 och 2.o bjuder.
tisdag 27 januari 2009
Vägval 1.0 och 2.0 för bibliotek. Respekt för olika informationsförståelser
Jag skrev visst IT med två II i föregående inlägg men det ser så snyggt ut att jag inte ändrar det. Kanske kan man relatera till Wii? Jag använder inte det men fasen va snyggt namnet är, Wii Wii Wii som när man gungar eller nåt.
I dag tittade jag på den föreläsningsskiss jag gjort i en bok jag satt och läste på ett café. Plötsligt var det helt klart för mig hur man kan utgå från Bromöllaexemplet och visa hur två parallella skeenden kan se ut om man väljer två punkt noll- vägen eller ett ortodoxt, positivistiskt handlingssätt grundat i t ex kvantitativa analyser av informationsflöden eller bibliometriska samband för att analysera kunskapshierarkier etc (pdf från Åbo om bibliometri). Parantes: När jag läste på Bivil tyckte jag Finland verkade vara ett föregångsland inom informationsvetenskap, så varför är det nu bara danska artiklar och initiativ som fladdrar förbi mina ögon? Dags att uppsöka Finländska resurser.
Min skiss visar på punkt efter punkt hur ideologi och praktik skiljer sig mellan de båda valen och vilka konsekvenser det får för webbplatsers utformning och kommunikation samt samarbete mellan informationsproffs och användare. Många vägar bli ju resultatet av en två punkt noll linje. Dynamiken blir betydligt större men samtidigt är det uppenbart varför många vill följa vad som kanske kan kallas en 1.0-linje. Denna är ju väletablerad i utbildningar och högre akademiska studier. Det blir en svår övergång för forskare och universitet om de ska anamma kollektivt bygd kunskap. Detta kan man absolut respektera och låta ta tid. Svårare är det att förstå folkbiblioteken, de har en mycket öppnare funktion än högskolebibliotek.
Min föreläsning kommer att finnas i punkter för att de norska kollegorna skall kunna spara den. Jag kommer lägga ut samma material efter min föreläsning i Norge den 5-6 februari. Jag tror att mina parallella analyser i två kolumner som följer varandra kan vara jättebra som diskussionsunderlag för de många bibliotek som skall välja väg. Den kan även fylla en stor funktion genom att den diskuterar kunskapssyn och ideologi, vilket biblioteken är dåliga på i dag. Man använder bloggar och ibland andra sociala medier men har svagt grepp kring varför man gör det. Syftet är ju inte att lägga upp fler webbsidor utan att i grunden förändra spelreglerna.
Visst finns tankarna att finna i tusen andra resurser, men när jag tittar på Youtube och Slideshows om bibliotek 2.0 och webb 2.0 tycker jag att min översikt är bra, tydlig och relevant. Det är skönt att inte bara känna sig som en papegoja som upprepar vad något 2.0-guru sagt. De år jag tillbringat på sociala forum och studerat informationsbeteenden och nätverk ger mig också en annan 2.0-utgångspunkt än många tongivande 2.0-personligheter.
Hoppas denna och andra föreläsningar kan bli till nytta för någon. Stort arbete kan man ta del av gratis. För mig är det den allra bästa funktionen hos 2.0, jag kan alltid dela med mig, ta del av andra perspektiv och diskutera- utan att betala för dyra evenemang. För biblioteken med tynande resurser betyder det att man slipper ta in mig för typ 2 till 3000 spänn. På nätet är jag gratis så länge det bara går. Hoppas ni andra många klokingar arbetar på samma sätt.
Vad jag dock skulle önska är att jag själv och andra med denna kompetens togs till vara i folkbiblioteksbranschen. Om inte annat så kan den kommun som anställer mig tjäna pengar på mitt jobb genom att låta föreläsningarna bli en del av min tjänst och därmed casha in arvodena.
Nu, efter min behandling, är jag inte lika försynt och horar för att bli anställd. Min kompetens är viktig och kommer bli än värdefullare på sikt när bakgrunden till webbens utveckling saknas för många institutioner. Nu blir det en utredning på halvtid åt Kalmar regionbibliotek. Kanske väntar ett spännande liv runt hörnet fjärran från tjatande och omöjliga kompromisser med bibliotekarier och chefer som alltid prioriterar samlingarna framför utveckling. Mediaplanering (kan man kalla det när btj sköter allt tänkande?) och ständiga upprepningar kring hur vi kan bytas ut mot utlåningsmaskiner... Jag beundrar er som är kreativa och orkar samarbeta i de här miljöerna. Visst vill jag det också. Men det tenderar att bli enkelriktade möten. Jag städar mer och chattar mindre (typ). Orsaken till detta, har jag nu tänkt, bör vara att det är svårt för mig att i den dagliga praktiken förmedla vad det faktiskt är jag gör. Eget kontor i Bromölla gav mig en avlastning; jag kunde hjälpa bromöllabarn med läxor via MSN när de inte hade tid att komma till biblioteket. Blir jag i sådana stunder betraktad av bibliotekarier som hellre vill arbeta handfast och fysiskt, visst blir det en svår kommunikation kring mål och mening. Det värsta en bibliotekarie kan göra på en barnavdelning är ju att sitta still utan något i händerna att pilla med.
Men om jag och andra som kombinerar språkutveckling och insatser för att ge barnen olika förmågor och möjlighet att delta i demokratiska processer (språket är ju grunden! Tvärtemot vad många tror om t ex chatt.) hela tiden backar och drömmer om fasta tjänster i den offentliga sektorns trygga lunk (barnen slutar ju inte behöva skor för att morsan kanske uppfattas som anarkist- eller överdriver jag nu? Tillskriver mig själv lite väl stor betydelse?)
Ingen Backlash. Det har vi absolut inte tid med när vår verksamhet redan befinner sig i mellenieskiftets webbdimma.Jag behövs. Elisabeth behövs. David behövs. Erik behövs. Bibliobuster behövs. Ta vår kunskap på allvar, vi lyssnar till er.
Återkommer efter konferensen.
I dag tittade jag på den föreläsningsskiss jag gjort i en bok jag satt och läste på ett café. Plötsligt var det helt klart för mig hur man kan utgå från Bromöllaexemplet och visa hur två parallella skeenden kan se ut om man väljer två punkt noll- vägen eller ett ortodoxt, positivistiskt handlingssätt grundat i t ex kvantitativa analyser av informationsflöden eller bibliometriska samband för att analysera kunskapshierarkier etc (pdf från Åbo om bibliometri). Parantes: När jag läste på Bivil tyckte jag Finland verkade vara ett föregångsland inom informationsvetenskap, så varför är det nu bara danska artiklar och initiativ som fladdrar förbi mina ögon? Dags att uppsöka Finländska resurser.
Min skiss visar på punkt efter punkt hur ideologi och praktik skiljer sig mellan de båda valen och vilka konsekvenser det får för webbplatsers utformning och kommunikation samt samarbete mellan informationsproffs och användare. Många vägar bli ju resultatet av en två punkt noll linje. Dynamiken blir betydligt större men samtidigt är det uppenbart varför många vill följa vad som kanske kan kallas en 1.0-linje. Denna är ju väletablerad i utbildningar och högre akademiska studier. Det blir en svår övergång för forskare och universitet om de ska anamma kollektivt bygd kunskap. Detta kan man absolut respektera och låta ta tid. Svårare är det att förstå folkbiblioteken, de har en mycket öppnare funktion än högskolebibliotek.
Min föreläsning kommer att finnas i punkter för att de norska kollegorna skall kunna spara den. Jag kommer lägga ut samma material efter min föreläsning i Norge den 5-6 februari. Jag tror att mina parallella analyser i två kolumner som följer varandra kan vara jättebra som diskussionsunderlag för de många bibliotek som skall välja väg. Den kan även fylla en stor funktion genom att den diskuterar kunskapssyn och ideologi, vilket biblioteken är dåliga på i dag. Man använder bloggar och ibland andra sociala medier men har svagt grepp kring varför man gör det. Syftet är ju inte att lägga upp fler webbsidor utan att i grunden förändra spelreglerna.
Visst finns tankarna att finna i tusen andra resurser, men när jag tittar på Youtube och Slideshows om bibliotek 2.0 och webb 2.0 tycker jag att min översikt är bra, tydlig och relevant. Det är skönt att inte bara känna sig som en papegoja som upprepar vad något 2.0-guru sagt. De år jag tillbringat på sociala forum och studerat informationsbeteenden och nätverk ger mig också en annan 2.0-utgångspunkt än många tongivande 2.0-personligheter.
Hoppas denna och andra föreläsningar kan bli till nytta för någon. Stort arbete kan man ta del av gratis. För mig är det den allra bästa funktionen hos 2.0, jag kan alltid dela med mig, ta del av andra perspektiv och diskutera- utan att betala för dyra evenemang. För biblioteken med tynande resurser betyder det att man slipper ta in mig för typ 2 till 3000 spänn. På nätet är jag gratis så länge det bara går. Hoppas ni andra många klokingar arbetar på samma sätt.
Vad jag dock skulle önska är att jag själv och andra med denna kompetens togs till vara i folkbiblioteksbranschen. Om inte annat så kan den kommun som anställer mig tjäna pengar på mitt jobb genom att låta föreläsningarna bli en del av min tjänst och därmed casha in arvodena.
Nu, efter min behandling, är jag inte lika försynt och horar för att bli anställd. Min kompetens är viktig och kommer bli än värdefullare på sikt när bakgrunden till webbens utveckling saknas för många institutioner. Nu blir det en utredning på halvtid åt Kalmar regionbibliotek. Kanske väntar ett spännande liv runt hörnet fjärran från tjatande och omöjliga kompromisser med bibliotekarier och chefer som alltid prioriterar samlingarna framför utveckling. Mediaplanering (kan man kalla det när btj sköter allt tänkande?) och ständiga upprepningar kring hur vi kan bytas ut mot utlåningsmaskiner... Jag beundrar er som är kreativa och orkar samarbeta i de här miljöerna. Visst vill jag det också. Men det tenderar att bli enkelriktade möten. Jag städar mer och chattar mindre (typ). Orsaken till detta, har jag nu tänkt, bör vara att det är svårt för mig att i den dagliga praktiken förmedla vad det faktiskt är jag gör. Eget kontor i Bromölla gav mig en avlastning; jag kunde hjälpa bromöllabarn med läxor via MSN när de inte hade tid att komma till biblioteket. Blir jag i sådana stunder betraktad av bibliotekarier som hellre vill arbeta handfast och fysiskt, visst blir det en svår kommunikation kring mål och mening. Det värsta en bibliotekarie kan göra på en barnavdelning är ju att sitta still utan något i händerna att pilla med.
Men om jag och andra som kombinerar språkutveckling och insatser för att ge barnen olika förmågor och möjlighet att delta i demokratiska processer (språket är ju grunden! Tvärtemot vad många tror om t ex chatt.) hela tiden backar och drömmer om fasta tjänster i den offentliga sektorns trygga lunk (barnen slutar ju inte behöva skor för att morsan kanske uppfattas som anarkist- eller överdriver jag nu? Tillskriver mig själv lite väl stor betydelse?)
Ingen Backlash. Det har vi absolut inte tid med när vår verksamhet redan befinner sig i mellenieskiftets webbdimma.Jag behövs. Elisabeth behövs. David behövs. Erik behövs. Bibliobuster behövs. Ta vår kunskap på allvar, vi lyssnar till er.
Återkommer efter konferensen.
Surfande, kompetenta barn och vuxna med IIT-skräck är dagsaktuellt, tyvärr
Känslan av anonymitet på nätet får vissa barn att våga bete sig illa. Använder barnet MSN Messenger se till all konversation sparas, så att om till exempel kränkningar eller mobbing förekommer finns bevisen kvar.
Kanske är det världsfrånvänt att bli förvånad av artiklar om hur du "skyddar ditt barn på nätet". Men medan man som engagerad i den akademiska och bibliotekariska debatten om ungas nätanvändning lätt tappar perspektiven som institutioner fortfarande dras med, måste vi anstränga oss att vara verklighetstillvända när vi arbetar med förskolor och grundskola. Kanske kan man börja redan med BVC-grupper att tala om bra nätsajter och pedagogiska, sociala och kognitiva fördelar med att barnen använder dessa. Eller är det bättre att stanna vid upprepande om läsning och intelligenta barn. Varför skall föräldrarna genom bibliotekens försorg stå på detta enda ben? Oberoendeframkallande eller enbent?
Citatet ovan passar i och för sig bra i dagsläget då det är mycket populärt att tala om s k nätmobbning. Men följande rader hade lika väl kunnat skrivas 2004 som 2009, på fem år har tonfallet eller råden inte förändrats:
I Windows Vista finns föräldrakontroll där man kan ställa in vilka hemsidor barnen får besöka
/.../ Kolla först om ditt säkerhetsprogram har funktionerna du söker. Annars finns det föräldrakontrollprogram som till exempel Net Nanny och Cybersitter..
Vilka vuxna skulle inte bli urförbannade av att datorn låses klockan tio på kvällen, när man kanske är mitt uppe i en konversation eller ett avgörande skede i WoW? Att ställa in ett antal sidor som barnen får besöka är ungefär som att ge dem en bok och riva ut alla sidor som är avgörande för att få veta berättelsens slut. Eller att riva ut alla sidor ur uppslagsverket som man inte anser passa barn.
Filter och blockeringar. Borde vi inte med all den kunskap och erfarenhet vi kan samla från amerikanska exempel kunna lämna denna "lösning"? Utlämna inte åt kommersiella företag vars affärshemlighet det är att inte redogöra för algorithmer och normerna bakom blockerade sökord.(du skall inte veta vad som saknas)att välja. Vems ideologi stödjer cybersitter? Amerikansk kristen höger?
Och varför rama in nätresurser istället för att lära? Vem tycker att övriga livet fungerar bra med dolda aktörer som styr över våra barns medvetande och uppfostran? Kanske borde jag blockera Svensk köttinformation och lägga djurens rätt som startsida på mina barns inlogg?
Det är märkligt hur lite media, i detta fallet VLT.se och tongivande föreläsare minns om censur och problemen med att gå emot grundlagens och barnkonventionens syften. Barn är lisom vuxna beroende av att vara informationsmottagare och sociala aktörer. Att begränsa, censurera och sätta in tidsspärrar för tankarna till antidemokratiska regimer eller transnationella bolag som censurerar ungas skapelser. (Ja jag har referenser på det här vilket blev ifrågasatt när jag föreläste i höstas. T ex Yahoo har stängt ner Pro-Ana sajter bygda av unga kvinnor.)
Berätta för ditt barn att personer inte alltid är den de utger sig för att vara på nätet, och därför bör de inte acceptera kontaktförsök från människor de inte känner.
Att ge detta råd utan att exemplifiera eller förklara varför barnen inte får prata med nya bekantskaper är rent av kränkande för den yngre användargruppen. Jag tvivlar starkt på att de vuxna surfande på parship eller andra tramssajter på allvar tycker att detta är en möjlig strategi. Eller? Vuxna får klanta till sig bäst de vill. Men barnen kan ju träffa pedofiler, eller? I samtal med barn kan vi diskutera hur de agerar när de blir bemötta på ett sätt de inte önskar. Vanligt är att man vid sådana möten upptäcker att unga flickor, tvärtemot vuxnas uppfattning, har en kaxig inställning till jävliga kommentarer och ociviliserade chattare ( det visas bla annat i min magisteruppsats i B&I, Riskbilder och kontroll av ungas nätanvändning.) Att blockera dem som inte talar respektfullt eller i grova ordalag be folk fara och flyga är inte ovanligt. Är vuxna så smarta? Förstår de att artighet inte är nödvändigt? Att det inte är läge att tala folk till rätta? Ignorera, lär av barnen.
Och om de finner digitala rum med människor som diskuterar för dem givande eller stödjande ämnen? Barn till psykiskt sjuka kan hitta själsfränder. Dessa bör de om de vill naturligtvis också få träffa IRL. Varför utgår man från att personer som talar genom avatarer och självvalda karaktärer är onda? En minoritet sysslar med skit. Ska det betyda att vi lär våra barn att ha det som utgångsläge? Att bemöta alla med misstänksamhet?
Argumentera för era puckade idéer VLT!
Låt datorn stå framme, till exempel i vardagsrummet, så att du enkelt har koll på vad barnet gör och vilka hemsidor han eller hon besöker.
Vilka barn vill surfa i vardagsrummet och t ex diskutera skoldagen med kompisar på MSN om föräldrarna rör sig i bakgrunden? Vilka av oss släpade inte in telefoner på våra rum eller i garderoben för att få föra egna samtal? Tänk om någon skulle sitta bredvid en surfande vuxen? Kanske ska vi införa det på arbetsplatserna för att garantera effektivitet?
Artikeln som VLT dessutom länkar till Internet är både roligt, matnyttigt och farligt vill jag gärna garva åt. Men i linje med tidigare resonemang kan man fråga sig om det är läge när de offentliga samtalen befinner sig i sådan diskrepans med aktuell svensk forskning?
För mer nyfikna barn kan ett hemsidesfilter vara en bra lösning
När blev nyfikenhet något negativt som skall begränsas? Upptäckande, vetgiriga och sökande unga har de bästa förutsättningarna att bli IT och informationskompetenta. De får betydligt fler verktyg än andra barn. Ta inte det ifrån dem!
Ytterligare kommentarer finns i mitt aktuella blogginlägg Panikresonansen klingar svagare? där jag undrade om den danska forskaren Larsens upplevelser av en förbättring i diskussionsklimatet är representativt för hur omgivningen resonerar.
Ordning, pedanteri, klassifikation och 2.0
Biblioteks- och informationsvetare lär sig vikten av ordning och systematik. Klassifikationsystemens alla förfiningar hjälper sökaren i databaserna och bibliotekens innersta vrår. Men kan man förlora något på ordning eller t o m pedanteri vilket biblioteksverksamhet ibland tenderar att uppfylla? Inte alltid med klara syften eller till mer glädje för besökarna. Kalla kårar rör sig utmed ryggen på frågande besökare som känner sig fördummade av SAB-systemet. På barnavdelningen saknas figurer, pilar och blommor. Vi är slavar under bokstavskombinationerna.
I SVT har dokumentären Renheten framför allt sänts vilken handlar om vad man kanske kan kalla pedanteriets tyranni. En mindre del av världens befolkning har detta ordningssinne som är vår allmänna norm. Trots detta underkastar sig slarviga, kreativa eller tankspridda människor kraven på fasad. I filmen får vi dock se exempel på personer som menar att röra ger inspiration, att högarna med papper och litteratur bildas efter deras sätt att tänka. IT-gurun Esther Dyson deltar och till mångas förvåning är hennes kontor en helgedom fylld med papper och saker. Kring henne samlas arbetet i stora travar. Men varför inte? Hur många av oss har ett rum med stängd dörr där det ser ut ungefär så där? Där vi likt en person i filmen plötsligt hittar det ena eller det andra som ger oss nya infallsvinklar.
Esther Dyson har ett bra argument för att inte städa och hålla iordning: det tar tid från något annat.
Om vi funderar bortanför våra fysiska kontor och ser till 2.0-tjänsternas blandade resultat ifråga om ordning och kunskapsorganisatorisk logik är variationerna betydligt större än i de professionella indexerings och klassificeringssystem som biblioteksinstitutioner använder. Men å andra sidan eftersträvas att indexera vardagligt och utifrån en mänsklig, inte vetenskaplig logik.
Betyder det röra? Ibland, ibland inte. Påtagligt är hur mycket djupare resurserna indexeras än i de ytliga poster som skapas av t ex btj. Två tre ämnesord eller ett flertal som inte bara berättar om funktionshinder eller genus utan bryter ner kategorierna till begrepp och ord som ligger närmare oss själva. Kan katalogisatörer och 2.0-tjänster någonsin komma överens? Pöbeln har ju tagit deras status ifrån dem... Vi kommer röra oss bort från dessa sterila system och begränsande söktermer som även databaser kännetecknas av. Ju mer vi vänjer oss vid 2.0, desto mer kommer det bli allmänhetens norm och biblioteken blir tvungna att tänka radikalt för att vara intressnta.
Vilka 2.0-tjänster för vilket ordningssinne? Vill man ha rörigt och upptäcka saker på nytt så delicious gör då lite nytta. kanske kan stumble upon sägas utgöra ett mer stökigt alternativ? Att städa är som att utföra en lobotomi hävdas i dokumentären. Funderar över om det även gäller översvämmade hårddiskar, mailkonton och bortglömda platser man fyllt med innehåll på nätet? Är det bra att behöva leta?
Filmens deltagare säger bl a:
*större ordea ger mer idéer
*man hittar i röran, är the master of the mess.
Kanske får vi se bibliotekarier utan militäriskt ordningssinne i framtiden?
I SVT har dokumentären Renheten framför allt sänts vilken handlar om vad man kanske kan kalla pedanteriets tyranni. En mindre del av världens befolkning har detta ordningssinne som är vår allmänna norm. Trots detta underkastar sig slarviga, kreativa eller tankspridda människor kraven på fasad. I filmen får vi dock se exempel på personer som menar att röra ger inspiration, att högarna med papper och litteratur bildas efter deras sätt att tänka. IT-gurun Esther Dyson deltar och till mångas förvåning är hennes kontor en helgedom fylld med papper och saker. Kring henne samlas arbetet i stora travar. Men varför inte? Hur många av oss har ett rum med stängd dörr där det ser ut ungefär så där? Där vi likt en person i filmen plötsligt hittar det ena eller det andra som ger oss nya infallsvinklar.
Esther Dyson har ett bra argument för att inte städa och hålla iordning: det tar tid från något annat.
Om vi funderar bortanför våra fysiska kontor och ser till 2.0-tjänsternas blandade resultat ifråga om ordning och kunskapsorganisatorisk logik är variationerna betydligt större än i de professionella indexerings och klassificeringssystem som biblioteksinstitutioner använder. Men å andra sidan eftersträvas att indexera vardagligt och utifrån en mänsklig, inte vetenskaplig logik.
Betyder det röra? Ibland, ibland inte. Påtagligt är hur mycket djupare resurserna indexeras än i de ytliga poster som skapas av t ex btj. Två tre ämnesord eller ett flertal som inte bara berättar om funktionshinder eller genus utan bryter ner kategorierna till begrepp och ord som ligger närmare oss själva. Kan katalogisatörer och 2.0-tjänster någonsin komma överens? Pöbeln har ju tagit deras status ifrån dem... Vi kommer röra oss bort från dessa sterila system och begränsande söktermer som även databaser kännetecknas av. Ju mer vi vänjer oss vid 2.0, desto mer kommer det bli allmänhetens norm och biblioteken blir tvungna att tänka radikalt för att vara intressnta.
Vilka 2.0-tjänster för vilket ordningssinne? Vill man ha rörigt och upptäcka saker på nytt så delicious gör då lite nytta. kanske kan stumble upon sägas utgöra ett mer stökigt alternativ? Att städa är som att utföra en lobotomi hävdas i dokumentären. Funderar över om det även gäller översvämmade hårddiskar, mailkonton och bortglömda platser man fyllt med innehåll på nätet? Är det bra att behöva leta?
Filmens deltagare säger bl a:
*större ordea ger mer idéer
*man hittar i röran, är the master of the mess.
Kanske får vi se bibliotekarier utan militäriskt ordningssinne i framtiden?
måndag 26 januari 2009
Sorgligt och respektlöst Konstfack
Performance syftar till att ställa frågor och skapa upplevelser. Inför dem ryggar vi kanske men ofta sätter framförandet fingret på något väsentligt i samhället.
Detta är min amatöranalys av performance-aktivitet.
En konstfackelev, Anna Odell, har nu enligt DN ställt sig på en bro, hotat att ta livet av sig, slagit poliser, tvångsmedicinerats på psykakuten där hon bet vårdare. Efter allt detta berättade hon att allt var spelat.
Att spela psykiskt sjuk bör ha ett syfte. Med tanke på de stigma och utanförskap som psykiskt sjuka redan bär på är det anmärkningsvärt att studenten väljer att karaktärisera en utåtagerande våldsam person. Det stora flertalet psykiskt sjuka är bortglömda, instängda, osynliga och lider i ensamhet utan att göra någon annan människa illa.
Studenten bygger på den schematiska diskurs om galningar/psykon som oresonliga, våldsamma, verklighetsfrånvända och utåtagerande i offentlig miljö.
Visst kan kulturen som all annan social verklighet syfta till att cementera befintliga normer och befästa redan etablerat utanförskap.
Konstfack har kollat juridiken innan studenten valde att bita vårdpersonal. Men har de tänkt på ansvaret inför "mänskligheten"? Kulturen är gränsöverskridande, men det betyder inte att den saknar ansvar och bör ta eventuella konsekvenser av sitt handlande.Framförandet var simpelt men tillräckligt spektakulärt för att Odell skall bli ihågkommen.
Eleven bör bli polisanmäld för att hon brukat våld mot människor, det är aldrig försvarbart. Vidare behöver konstfack fundera över hur det är att leva med en eller flera psykiska sjukdomar och söka förståelse snarare än brutala stereotypiserande mediebilder av män med hjärnrör som kör bil på gågator.
Om jag hade möjlighet kanske jag också skulle göra en performence; bege mig till Konstfack och kissa i studentens skor.
Detta är min amatöranalys av performance-aktivitet.
En konstfackelev, Anna Odell, har nu enligt DN ställt sig på en bro, hotat att ta livet av sig, slagit poliser, tvångsmedicinerats på psykakuten där hon bet vårdare. Efter allt detta berättade hon att allt var spelat.
Att spela psykiskt sjuk bör ha ett syfte. Med tanke på de stigma och utanförskap som psykiskt sjuka redan bär på är det anmärkningsvärt att studenten väljer att karaktärisera en utåtagerande våldsam person. Det stora flertalet psykiskt sjuka är bortglömda, instängda, osynliga och lider i ensamhet utan att göra någon annan människa illa.
Studenten bygger på den schematiska diskurs om galningar/psykon som oresonliga, våldsamma, verklighetsfrånvända och utåtagerande i offentlig miljö.
Visst kan kulturen som all annan social verklighet syfta till att cementera befintliga normer och befästa redan etablerat utanförskap.
Konstfack har kollat juridiken innan studenten valde att bita vårdpersonal. Men har de tänkt på ansvaret inför "mänskligheten"? Kulturen är gränsöverskridande, men det betyder inte att den saknar ansvar och bör ta eventuella konsekvenser av sitt handlande.Framförandet var simpelt men tillräckligt spektakulärt för att Odell skall bli ihågkommen.
Eleven bör bli polisanmäld för att hon brukat våld mot människor, det är aldrig försvarbart. Vidare behöver konstfack fundera över hur det är att leva med en eller flera psykiska sjukdomar och söka förståelse snarare än brutala stereotypiserande mediebilder av män med hjärnrör som kör bil på gågator.
Om jag hade möjlighet kanske jag också skulle göra en performence; bege mig till Konstfack och kissa i studentens skor.
Del 2: KIDO´Z Browser, safe and free?
Jag måste tillägga lite till min föregående bloggpost. Browsertjänsten (som inte ens kan kallas det) ägs av Nickelodean. Allt är präglat av deras intressen.
Även reklam riktat till barn att köpa CD och liknande.
Vuxenreklam: Fick ett vuxenreklam-meddelande, att boka en båtbiljett.
Så gott folk: Det var dumt att överhuvudtaget recensera tjänsten, den är inte värd det.
Hoppas på fina webbplatser från bibliotekens sida istället. (Ja, jag tror fortfarande på oss som kreatörer även om fria initiativ är mycket bra.)
Även reklam riktat till barn att köpa CD och liknande.
Vuxenreklam: Fick ett vuxenreklam-meddelande, att boka en båtbiljett.
Så gott folk: Det var dumt att överhuvudtaget recensera tjänsten, den är inte värd det.
Hoppas på fina webbplatser från bibliotekens sida istället. (Ja, jag tror fortfarande på oss som kreatörer även om fria initiativ är mycket bra.)
KIDO´Z Browser, safe and free?
Sen Phil Bradley skrev om KIDO'Z Browser - A browser made for kids och kallade den "Safe and free internet browsing for children" har jag undrat över vilka eventuella framsteg som gjorts just för att den växande gruppen barn och unga på nätet skall ha bra vägar att söka och presenteras för logiska lättåtkomlig kunskapsorganisation och bra sociala forum.
Men intresset blir också stort utifrån benämningarna "free" och "safe". I nätvärlden klingar dessa begrepp falskt, speciellt när det är tjänster till barn man beskriver. Det finns i praktiken alltför lite "gratis" eftersom så många aktörer frånsäger sig sitt ansvar att bygga upp bra tjänster åt barn. Istället låter vi dem pumpas fulla med reklam av Disney, McDonalds och Martell. Frågan är om denna fria nätplats överhuvudtaget finns för barn. I det aktuella fallet är det Dora och Cinderella som presenteras.
Vad betyder då säkerhet/safety, ett ord som det gått inflation i?
Att barnen i amerikansk anda inte träffar några homosexuella när de surfar? Säkerhet är ett svårt begrepp utan självklar innebörd. Speciellt med tanke på historia och nutid i relation till ungas nätkulturer. I praktiken har aktörerna fullständigt sabbat trygghetsbegreppet. En fattig, instrumentell ram kringgärdar ett antal regler: Inget naket, inga vuxna, inget blod, inga fula ord och kanske t o m ingen chatt eller möjlighet att ladda upp foton.
Vad borde säkerhet handla om? Kunskap och möjlighet till egen kontroll över sitt surfande. Barn bör veta att deras gränser är de rätta- ingen annans.
Safe & free internet browsing for kids.
Easy to use. Kids don't need to know how to read or write.
Direct access to the best sites, videos and games for kids on the net. Lovar nättjänsten. Känns väldigt ambitiöst och faktiskt som falsk marknadsföring i förhållande till sidans nuvarande utformning.
Yngre barn kan navigera via Kido´Z men det är en avskuren liten nätvärld. Här kommer väl säkerhetsbegreppet in, I brist på fika eller lekrum på nätet så kan Kido´z vara tilltalande. Men det bygger på en konservativ logik att barn bara kan hantera ett litet fåtal ingångar och att allt som presenteras skall vara på förhand välkänt. Nalle Puh, disney-prinsessor och Pingu. Att barnen här kan "browsa" är väl att lova för mycket... Vilka arbetar på allvar för att de ska ha den möjligheten?
One of our missions at KIDO’Z is to bring the kids fresh, new content all the time.
Men är inte meningen med en söktjänst att varje individ själv skall kunna skapa sina vägar? Semantiska sökverktyg borde vara mest av nöden för den här användargruppen men istället känner vi igen 1.0-tänket. Klicka här, få detta... Bilderna borde få fungera som rötterna i ett sökträd/tesaurus som kan växa i många riktningar. Istället är det ett par länkar som presenteras.
Med genvägar på skrivbordet för de yngre och en stumbleupon- sida för de lite äldre kan jag erbjuda betydligt bättre tjänster för ungas browsande... Kanske har de ingen bibliotekarie på KIDO´Z?
(Vill du inte pröva själv så presenteras tjänsten naturligtvis på Youtube.)
Men intresset blir också stort utifrån benämningarna "free" och "safe". I nätvärlden klingar dessa begrepp falskt, speciellt när det är tjänster till barn man beskriver. Det finns i praktiken alltför lite "gratis" eftersom så många aktörer frånsäger sig sitt ansvar att bygga upp bra tjänster åt barn. Istället låter vi dem pumpas fulla med reklam av Disney, McDonalds och Martell. Frågan är om denna fria nätplats överhuvudtaget finns för barn. I det aktuella fallet är det Dora och Cinderella som presenteras.
Vad betyder då säkerhet/safety, ett ord som det gått inflation i?
Att barnen i amerikansk anda inte träffar några homosexuella när de surfar? Säkerhet är ett svårt begrepp utan självklar innebörd. Speciellt med tanke på historia och nutid i relation till ungas nätkulturer. I praktiken har aktörerna fullständigt sabbat trygghetsbegreppet. En fattig, instrumentell ram kringgärdar ett antal regler: Inget naket, inga vuxna, inget blod, inga fula ord och kanske t o m ingen chatt eller möjlighet att ladda upp foton.
Vad borde säkerhet handla om? Kunskap och möjlighet till egen kontroll över sitt surfande. Barn bör veta att deras gränser är de rätta- ingen annans.
Safe & free internet browsing for kids.
Easy to use. Kids don't need to know how to read or write.
Direct access to the best sites, videos and games for kids on the net. Lovar nättjänsten. Känns väldigt ambitiöst och faktiskt som falsk marknadsföring i förhållande till sidans nuvarande utformning.
Yngre barn kan navigera via Kido´Z men det är en avskuren liten nätvärld. Här kommer väl säkerhetsbegreppet in, I brist på fika eller lekrum på nätet så kan Kido´z vara tilltalande. Men det bygger på en konservativ logik att barn bara kan hantera ett litet fåtal ingångar och att allt som presenteras skall vara på förhand välkänt. Nalle Puh, disney-prinsessor och Pingu. Att barnen här kan "browsa" är väl att lova för mycket... Vilka arbetar på allvar för att de ska ha den möjligheten?
One of our missions at KIDO’Z is to bring the kids fresh, new content all the time.
Men är inte meningen med en söktjänst att varje individ själv skall kunna skapa sina vägar? Semantiska sökverktyg borde vara mest av nöden för den här användargruppen men istället känner vi igen 1.0-tänket. Klicka här, få detta... Bilderna borde få fungera som rötterna i ett sökträd/tesaurus som kan växa i många riktningar. Istället är det ett par länkar som presenteras.
Med genvägar på skrivbordet för de yngre och en stumbleupon- sida för de lite äldre kan jag erbjuda betydligt bättre tjänster för ungas browsande... Kanske har de ingen bibliotekarie på KIDO´Z?
(Vill du inte pröva själv så presenteras tjänsten naturligtvis på Youtube.)
söndag 25 januari 2009
Hoppet till nästa generation Y
Vi i femman revansch. Ett barn vid varje dator under tidspress. Språk, geografi fladdrar förbi. Ungefärligt resultat för alla i klassen; 100 poäng. En pojke slår till med 240 p och bröstar sig inför de andra killarna. Stora E visar skärmen. 340 poäng. Kanske hoppar intelligensen över en generation?
Panikresonans klingar svagare?
Malene Charlotte Larsen skriver om hur facebook används i hög grad av danskarna och omskrivs i media. Unga och gamla utnyttjar socialt nätverkande.
Are the moral panics over? Have social network sites become so naturalised in society that the previous moral panics concerning e.g. Arto in Denmark or MySpace in the US have faded out?
I intervjuer, i samband med föreläsningar etc har undringarna förändrats. Föräldrar och journalisters utgångspunkt har funnit sig bättre till rätta utan lika mycket skav, menar bloggaren som har stor kunskap om ungas nätverkande.
Det är bra att väletablerade personer märker en skillnad i inställningen till sociala medier. Då föräldrar och lärare skapade trånga föreställningsvärldar kring vad Lunarstorm hade för syfte syntes det omöjligt att de själva skulle ha en profil eller avatar. Nu ser vi, som Larsen påpekar, olika åldrar på Facebook.
Tyvärr tror jag att Facebook representerar en ny form av mainstreambeteende. Liksom kommersiella forum för bantning eller barnuppfostran flyttar ämnen och personer aktiviteter till nya rum. Det betyder kanske inte att förändringen blir radikal. Samtalen blir fler, kanske insikterna också. Men drunknar inte vinsterna i de bestämda strukturer och massiva annonskampanjer som begränsar oss? Kommer medeldansken också att använda sociala rum till att förbättra kommunikation och informationsspridning på arbetsplatserna? Kommer 2.0 att betyda mycket mer än reunion med gamla klasskamrater, födelsedagskalender och knulltest för det stora flertalet?
Visst ser vi informationsvetare att många positiva processer pågår och att skapandet och delandet av information och kunskap växer. Men samtidigt är jag tveksam till de grupper Larsen pekar på:
Föräldrar, troligtvis lärare, journalister.
Facebook blir ett begrepp som konsum eller Ica. Därmed är det inte säkert att trygghetskänslan och utforskandet följer med till andra digitala rum.
Informationskompetensen sviktar fortfarande avsevärt och många har svårt att sätta in Facebook i ett sammanhang. Vad gäller begränsande och förminskande av ungas nätverkande, kunskapande och sociala normer har vi ännu inte nåt längre än att den grövsta moralismen och rädslan lagt sig. Fortfarande är skolorna dåliga på att använda sociala medier eller ens tillskriva dem betydelse. Biblioteken nobbar fortfarande i hög grad 2.0 och lyfter inte ett finger för att förändra sin medieanvändning med unga besökare. Föräldrar stryker fortfarande runt surfande barn och har svårt att delta i deras sociala liv. Barn nekas uppkoppling utan vuxnas närvaro. Webbverktygen används för att kränka barns integritet. Skräckpropagande från t ex Netscan säljer fortfarande stort i skolorna- 2.0 föreläsningar gör det definitivt inte.
Så. Nu har jag grumlat min egen och kanske andras söndag istället för att glädjas över det Larsen upplever. Hennes berättelse är definitivt värd att minnas och sätta sitt hopp till. Men som alltid så scannar min blick snabbare av maktmissbruket än framgångarna.
Are the moral panics over? Have social network sites become so naturalised in society that the previous moral panics concerning e.g. Arto in Denmark or MySpace in the US have faded out?
I intervjuer, i samband med föreläsningar etc har undringarna förändrats. Föräldrar och journalisters utgångspunkt har funnit sig bättre till rätta utan lika mycket skav, menar bloggaren som har stor kunskap om ungas nätverkande.
Det är bra att väletablerade personer märker en skillnad i inställningen till sociala medier. Då föräldrar och lärare skapade trånga föreställningsvärldar kring vad Lunarstorm hade för syfte syntes det omöjligt att de själva skulle ha en profil eller avatar. Nu ser vi, som Larsen påpekar, olika åldrar på Facebook.
Tyvärr tror jag att Facebook representerar en ny form av mainstreambeteende. Liksom kommersiella forum för bantning eller barnuppfostran flyttar ämnen och personer aktiviteter till nya rum. Det betyder kanske inte att förändringen blir radikal. Samtalen blir fler, kanske insikterna också. Men drunknar inte vinsterna i de bestämda strukturer och massiva annonskampanjer som begränsar oss? Kommer medeldansken också att använda sociala rum till att förbättra kommunikation och informationsspridning på arbetsplatserna? Kommer 2.0 att betyda mycket mer än reunion med gamla klasskamrater, födelsedagskalender och knulltest för det stora flertalet?
Visst ser vi informationsvetare att många positiva processer pågår och att skapandet och delandet av information och kunskap växer. Men samtidigt är jag tveksam till de grupper Larsen pekar på:
Föräldrar, troligtvis lärare, journalister.
Facebook blir ett begrepp som konsum eller Ica. Därmed är det inte säkert att trygghetskänslan och utforskandet följer med till andra digitala rum.
Informationskompetensen sviktar fortfarande avsevärt och många har svårt att sätta in Facebook i ett sammanhang. Vad gäller begränsande och förminskande av ungas nätverkande, kunskapande och sociala normer har vi ännu inte nåt längre än att den grövsta moralismen och rädslan lagt sig. Fortfarande är skolorna dåliga på att använda sociala medier eller ens tillskriva dem betydelse. Biblioteken nobbar fortfarande i hög grad 2.0 och lyfter inte ett finger för att förändra sin medieanvändning med unga besökare. Föräldrar stryker fortfarande runt surfande barn och har svårt att delta i deras sociala liv. Barn nekas uppkoppling utan vuxnas närvaro. Webbverktygen används för att kränka barns integritet. Skräckpropagande från t ex Netscan säljer fortfarande stort i skolorna- 2.0 föreläsningar gör det definitivt inte.
Så. Nu har jag grumlat min egen och kanske andras söndag istället för att glädjas över det Larsen upplever. Hennes berättelse är definitivt värd att minnas och sätta sitt hopp till. Men som alltid så scannar min blick snabbare av maktmissbruket än framgångarna.
Arbetslöshet och frustration
En god vän skriver:
/.../ jag vill bara skriva "fatta hur jävla bra jag är! ni kommer inte att ångra er! välj mig! jag är lojal som en jävla golden! jag är snäll! jag kan bjuda på bullar! och jag vill så gärna jobba så att jag inte blir knäpp i huvudet! please! jag kan det här! jag vet hur man gör! och jag är inte dum, jag kan lära mer!", /.../ Desperation är av någon anledning inte attraktivt. Jävla piss. Man ska vara så jävla kärringaktig för att få ett jobb, men om man verkligen presterar något, det är inte alls lika viktigt. Viktigast är att smälta in i den unkna gruppen och inte säga emot och inte röra om. Då blir det oro i lägret. Då blir man hotad med uppfostringsanstalt i Sibirien eller möjligen avsked. Jävla runksamhälle.
Jag önskar att det fanns möjlighet att vråla detta när man är arbetslös. För just så jobbigt känns det. Varje liten del av livet präglas och bestäms av sysselsättning/anställning. Utan detta förloras identitet, upphör fritid, saknas självklart umgänge, försvinner de fysiska nödvändigheterna och nöjena. Steg för steg tar desperationen vid och jag tackar dig, finaste vännen, för dina ord.
Världen förändras, men inte bibblan. Ge det tio år till, så kan vi k-märka hela skiten och använda de fysiska lokalerna som tidsmaskiner. Bakåt. Framåt går inte. Framtiden är avlägsen. Den är inte nu. Och nu. Och nu. Den är sedan. /.../ Så länge lönen vackert dimper ner varje månad, så är det ingen ko på isen. Nä, jag vetefan om jag ska jobba på bibliotek. Jag ska nog söka jobb på en bygghandel. Där ordnar de ju i alla fall nya typer av våtrumsgips då och då.
Du på bygghandel och jag kanske på biografen i Hässleholm.
/.../ jag vill bara skriva "fatta hur jävla bra jag är! ni kommer inte att ångra er! välj mig! jag är lojal som en jävla golden! jag är snäll! jag kan bjuda på bullar! och jag vill så gärna jobba så att jag inte blir knäpp i huvudet! please! jag kan det här! jag vet hur man gör! och jag är inte dum, jag kan lära mer!", /.../ Desperation är av någon anledning inte attraktivt. Jävla piss. Man ska vara så jävla kärringaktig för att få ett jobb, men om man verkligen presterar något, det är inte alls lika viktigt. Viktigast är att smälta in i den unkna gruppen och inte säga emot och inte röra om. Då blir det oro i lägret. Då blir man hotad med uppfostringsanstalt i Sibirien eller möjligen avsked. Jävla runksamhälle.
Jag önskar att det fanns möjlighet att vråla detta när man är arbetslös. För just så jobbigt känns det. Varje liten del av livet präglas och bestäms av sysselsättning/anställning. Utan detta förloras identitet, upphör fritid, saknas självklart umgänge, försvinner de fysiska nödvändigheterna och nöjena. Steg för steg tar desperationen vid och jag tackar dig, finaste vännen, för dina ord.
Världen förändras, men inte bibblan. Ge det tio år till, så kan vi k-märka hela skiten och använda de fysiska lokalerna som tidsmaskiner. Bakåt. Framåt går inte. Framtiden är avlägsen. Den är inte nu. Och nu. Och nu. Den är sedan. /.../ Så länge lönen vackert dimper ner varje månad, så är det ingen ko på isen. Nä, jag vetefan om jag ska jobba på bibliotek. Jag ska nog söka jobb på en bygghandel. Där ordnar de ju i alla fall nya typer av våtrumsgips då och då.
Du på bygghandel och jag kanske på biografen i Hässleholm.
lördag 24 januari 2009
Upphovsrätt, ungdomsförbund & bibliotek
Ungdomsförbundens representanter offentliga med sin fildelning hos SVT. Sossar, kristdemokrater, moderater och liberaler: Era yngre språkrör belyser hur gränserna och möjligheterna flyttats.
Hur skall biblioteken revidera sina uppfattningar kring upphovsrätten? Åtgärder är av nöden om man ser till hur mycket mer omfattande och enklare service fildelningen bjuder än vår favoritinstitution.
Hur skall biblioteken revidera sina uppfattningar kring upphovsrätten? Åtgärder är av nöden om man ser till hur mycket mer omfattande och enklare service fildelningen bjuder än vår favoritinstitution.
Bolibompa på nytt
31-åring och 7-åring ägnar eftermiddagen åt Bolibompas nya webb. Grafiken är härlig och målet att man ska uppleva sig träda in i barnlandet fungerar ganska bra. Via videokiosken kan man posta meddelande till programmet. Bilder och annat kan laddas upp om man blir medlem hos svt.se. Vi enas snart om att häxan surtant är roligast.
Men visst hade man kunnat satsa på mer än frågor-svar och spel.
Hur hade det varit om barnen kunnat publicera mer och diskutera på sidan? Eller haft var sin Bolibompa-avatar att röra sig med?
Någon resursstark institution kan väl skapa sociala nätverk i konkurrens med Penguinclub?
Men visst hade man kunnat satsa på mer än frågor-svar och spel.
Hur hade det varit om barnen kunnat publicera mer och diskutera på sidan? Eller haft var sin Bolibompa-avatar att röra sig med?
Någon resursstark institution kan väl skapa sociala nätverk i konkurrens med Penguinclub?
Lindberg bloggar
Niclas Lindberg har börjat blogga. Kanske kan det ge oss möjlighet att mötas mer över biblioteksvärldens mentala murar. Ganska överraskande har vårt ideologiska överhuvud länkat till Peter Alsbjer. Ett misstag? Jämför gärna de båda klokhuvudernas sätt att diskutera och vinkla biblioteksuppmärksamheten. Peter väljer ofta att bara tipsa och berätta. Men tydligt är ändå att de båda herrarna inte delar övertygelse om biblioteksvärldens mål och mening. En 2.0-kunnig Örebroare och en litteraturcentrerad stockholmare. Gemensam nämnare? Kanske är det genussystemets logik vi skådar. Män som länkar till varandra i en kvinnodominerad bransch. Eller så uppskattar Lindberg Peters kunskap. Men om han gör det varför kunde då olika läger inte mötas i diskussionen om Library lovers? Varför finns inte 2.0-andan i biblioteksföreningens avsiktsdokument?
Mellan referenslitteraturkramandet och 2.0 finns en milsvid skillnad. Tyvärr håller svensk biblioteksförening krampaktigt kvar vid den förstnämnda kategorin.
I ett av sina första inlägg diskuterar Lindberg kulturutredningen och tankarna på att överföra ansvar från Kulturrådet till KB. Skribenten är hoppfull inför detta förslag och skriver:
Jag hoppas att vi i biblioteksvärlden kan samla ihop oss och ta vara på den här chansen att ta rejäla kliv mot ett mål vi haft länge - att få en nationell bibliotekspolitik och en samlad biblioteksmyndighet.
Visst låter det bra med en bibliotekspolitik som kan garantera en bra biblioteksförsörjning i alla delar av vårt land, med en lägsta kvalitetsnivå säkrad. Men är det detta man uppnår med en eventuell biblioteksmyndighet? Vilka kommer aktörerna vara i denna? Kommer kompetensen svikta på liknande sätt som i kommunarnas nämnder? Förmodligen inte. Riksplanet bör ha bättre resurser och kunna rekrytera kompetent personal. Frågan är bara vem som skulle sitta vid rodret. En person som delar Lindbergs analys av folkbibliotekens kärnverksamhet?
Jag huttrar vid denna tanke. Den gemensamma politiken kommer då kanske inte slå vakt om mångfald och kopmpetens i den snabba informationsutvecklingen. Istället stannar man eventuellt kvar vid gammalmodiga perspektiv på folkbildning och läsfrämjande som en instrumentell isolerad företeelse.
Men varför fortsätta bråka? Kanske är det läge att börja böna och be om att andra perspektiv ska få ta del i biblioteksföreningens verksamhet och retorik? Jag skojar inte. Det är hög tid att olika delar av bibliotekssverige kan mötas. Så försvagad som vår ställning är och med den okunskap om vår funktion som råder måste vi inom fältet gemensamt höja vår status.
Men det krävs att biblioteksföreningen samlar de olika perspektiven. Ensamma debattörer som jag själv eller Christer Hermansson kan bara torgföra olika perspektiv, försöka bryta en kompakt tystnad. En nationell förening däremot har ett enormt ansvar. Såg vi dem ta det under Library lovers-diskussionerna? Ser vi det när biblioteksverksamhet censureras?
Återigen: Lindbergs blogg är säkert en bra start och med mer varierande seminarier och kampanjer från föreningens sida bör vi kunna bli fler bakom framtidens biblioteksslogans.
Här finns ett misslyckat samtal mellan mig själv och Lindberg: Betongrövar i svensk biblioteksförening? (Jag är inte stolt över blogginläggets titel.)
Mellan referenslitteraturkramandet och 2.0 finns en milsvid skillnad. Tyvärr håller svensk biblioteksförening krampaktigt kvar vid den förstnämnda kategorin.
I ett av sina första inlägg diskuterar Lindberg kulturutredningen och tankarna på att överföra ansvar från Kulturrådet till KB. Skribenten är hoppfull inför detta förslag och skriver:
Jag hoppas att vi i biblioteksvärlden kan samla ihop oss och ta vara på den här chansen att ta rejäla kliv mot ett mål vi haft länge - att få en nationell bibliotekspolitik och en samlad biblioteksmyndighet.
Visst låter det bra med en bibliotekspolitik som kan garantera en bra biblioteksförsörjning i alla delar av vårt land, med en lägsta kvalitetsnivå säkrad. Men är det detta man uppnår med en eventuell biblioteksmyndighet? Vilka kommer aktörerna vara i denna? Kommer kompetensen svikta på liknande sätt som i kommunarnas nämnder? Förmodligen inte. Riksplanet bör ha bättre resurser och kunna rekrytera kompetent personal. Frågan är bara vem som skulle sitta vid rodret. En person som delar Lindbergs analys av folkbibliotekens kärnverksamhet?
Jag huttrar vid denna tanke. Den gemensamma politiken kommer då kanske inte slå vakt om mångfald och kopmpetens i den snabba informationsutvecklingen. Istället stannar man eventuellt kvar vid gammalmodiga perspektiv på folkbildning och läsfrämjande som en instrumentell isolerad företeelse.
Men varför fortsätta bråka? Kanske är det läge att börja böna och be om att andra perspektiv ska få ta del i biblioteksföreningens verksamhet och retorik? Jag skojar inte. Det är hög tid att olika delar av bibliotekssverige kan mötas. Så försvagad som vår ställning är och med den okunskap om vår funktion som råder måste vi inom fältet gemensamt höja vår status.
Men det krävs att biblioteksföreningen samlar de olika perspektiven. Ensamma debattörer som jag själv eller Christer Hermansson kan bara torgföra olika perspektiv, försöka bryta en kompakt tystnad. En nationell förening däremot har ett enormt ansvar. Såg vi dem ta det under Library lovers-diskussionerna? Ser vi det när biblioteksverksamhet censureras?
Återigen: Lindbergs blogg är säkert en bra start och med mer varierande seminarier och kampanjer från föreningens sida bör vi kunna bli fler bakom framtidens biblioteksslogans.
Här finns ett misslyckat samtal mellan mig själv och Lindberg: Betongrövar i svensk biblioteksförening? (Jag är inte stolt över blogginläggets titel.)
Mika om 2.0 till semantisk webb
I en tid när "the web has become an extension of our self" är det rimligt att fråga sig hur länge vi skall vänta på applicerad semantisk software.
Samtidigt som Peter Mika rör sig mellan artificiell intelligens och analys av sociala nätverk är det fortfarande många som vill bromsa förväntningarna på vad våra "online ties" och gemensamma skapande och delande av kunskap och kultur kan betyda. Kanske är det därför vi nöjer oss med sämre webblogiker och söksystem? Semantiska webbens utveckling bör stå i skarp kontrast till pessimisternas rädsla att ta ut någon slags näteufori i förväg.
Kanske är det därför det finns en vilja att ta ett steg tillbaka i forskningens nätförväntningar och peka på i hur hög grad gamla informationsbeteenden och sociala mönster kan bevaras i digital form. Vännerna är ungefär desamma och Expressen.se vidgar inte fler horisonter än den fysiska kvällstidningen. Därmed behövs inte mer logiska och igenkännande informationsåtervinnings- verktyg. De allra enklaste kommandon från 1.0-eran bör räcka.
Peter Mika håller dock fast vid analysen att nätet avsevärt förändrat "the size and composition of our social networks". Webben har nu blivit den plats för skapande för och av människor som den bör vara. Men våra förväntningar och vår interaktion med webben ställer nya krav på sökbarhet. 2.0 skapar i högre grad förväntningar på semantiska system än vad 1.0 gjorde. Varför? Jo för att den skiftande mänskliga logiken och de olika systemen för taggning och sociala nätverk kring kunskap, information och kommunikation får de statiska sökmotorerna att alltmer visa sina brister.
Tekniskt behöver utvecklingen följa med i de förändrade sociala beteenden som börjar efterfrågas: Vackert uttryckt av Mika rör vi oss nu också mot att "programming is democratized and turned into a form of art". För oss som arbetar med communityintresserade unga är denna utveckling påtaglig. Men att med mindre praktisk kunskap än kreatörerna är det svårt att beskriva dessa skeenden i ord. Mikas formulering fyller därmed ett tomrum och tar steget vidare från att verklig nätdemokrati betyder applikationer och rss-flöden.
Den semantiska webben tar vid där denna snabba översyn slutar. För utvecklingen är i stort behov av intelligentare system för igenkännande och informationsåtervinning. Systemen är i dag klumpiga men vi blir blinda av det faktum att vi anpassar oss till bristerna. Vi låter oss formas av tjänster som har svårt att anpassa sig efter mänsklig logik. Ett kaos av ovidkommande träfflistor ses inte som ett nederlag: Istället är det invand vardag. 1.0 verkar då vara normen för vårt nätbeteende. Mika skriver: "We learned not to expect complete or correct answers and not to ask certain questions at all."
Större och bättre användning av information samt möjlighet att analysera sociala nätverk bjuder de semantiska verktygen nu. "The semantic web is the application of advanced knowledge technologies to the web and distributed systems in general." Svarar Peter Mika. Vad betyder det då i praktiken? En simpel lektion kommer jag för min egen skull att ge i följande bloggposter.
Referens: Mika, Peter Social networks and the semantic web s. VII-9
(hos amazon).
Samtidigt som Peter Mika rör sig mellan artificiell intelligens och analys av sociala nätverk är det fortfarande många som vill bromsa förväntningarna på vad våra "online ties" och gemensamma skapande och delande av kunskap och kultur kan betyda. Kanske är det därför vi nöjer oss med sämre webblogiker och söksystem? Semantiska webbens utveckling bör stå i skarp kontrast till pessimisternas rädsla att ta ut någon slags näteufori i förväg.
Kanske är det därför det finns en vilja att ta ett steg tillbaka i forskningens nätförväntningar och peka på i hur hög grad gamla informationsbeteenden och sociala mönster kan bevaras i digital form. Vännerna är ungefär desamma och Expressen.se vidgar inte fler horisonter än den fysiska kvällstidningen. Därmed behövs inte mer logiska och igenkännande informationsåtervinnings- verktyg. De allra enklaste kommandon från 1.0-eran bör räcka.
Peter Mika håller dock fast vid analysen att nätet avsevärt förändrat "the size and composition of our social networks". Webben har nu blivit den plats för skapande för och av människor som den bör vara. Men våra förväntningar och vår interaktion med webben ställer nya krav på sökbarhet. 2.0 skapar i högre grad förväntningar på semantiska system än vad 1.0 gjorde. Varför? Jo för att den skiftande mänskliga logiken och de olika systemen för taggning och sociala nätverk kring kunskap, information och kommunikation får de statiska sökmotorerna att alltmer visa sina brister.
Tekniskt behöver utvecklingen följa med i de förändrade sociala beteenden som börjar efterfrågas: Vackert uttryckt av Mika rör vi oss nu också mot att "programming is democratized and turned into a form of art". För oss som arbetar med communityintresserade unga är denna utveckling påtaglig. Men att med mindre praktisk kunskap än kreatörerna är det svårt att beskriva dessa skeenden i ord. Mikas formulering fyller därmed ett tomrum och tar steget vidare från att verklig nätdemokrati betyder applikationer och rss-flöden.
Den semantiska webben tar vid där denna snabba översyn slutar. För utvecklingen är i stort behov av intelligentare system för igenkännande och informationsåtervinning. Systemen är i dag klumpiga men vi blir blinda av det faktum att vi anpassar oss till bristerna. Vi låter oss formas av tjänster som har svårt att anpassa sig efter mänsklig logik. Ett kaos av ovidkommande träfflistor ses inte som ett nederlag: Istället är det invand vardag. 1.0 verkar då vara normen för vårt nätbeteende. Mika skriver: "We learned not to expect complete or correct answers and not to ask certain questions at all."
Större och bättre användning av information samt möjlighet att analysera sociala nätverk bjuder de semantiska verktygen nu. "The semantic web is the application of advanced knowledge technologies to the web and distributed systems in general." Svarar Peter Mika. Vad betyder det då i praktiken? En simpel lektion kommer jag för min egen skull att ge i följande bloggposter.
Referens: Mika, Peter Social networks and the semantic web s. VII-9
(hos amazon).
Vår verksamhet i IKT-erans tidevarv
I dag slutar The International Conference on Knowledge Networking in ICT Era (se även Sheila Webber). Där domineras inte uppmärksamheten av kallt duggregn gissar jag. Att tala om en IKT- era känns bra. Benämningen kan kanske ge lite mer input till att förstå vilken omvälvning vår bransch går igenom. Inom många yrkesgrupper blir man frustrerad över att det vetenskapliga fältet och den praktiska utvecklingen inte ger avtryck i en stelnad verksamhet (ofta offentliga sektorn?). Men frågan är om vi kan hitta någon grupp nyutbildade och omvärldsanalytiskt kunniga proffessionella som har lika stor orsak att frustreras som informationsvetare. För hur kan vi arbeta med en värld av information, kommunikation och kulturellt skapande som transkriberats till en mer demokratisk, fullödig och fri verksamhet, utan att låta vår praktik påverkas? Det är ingen retorisk fråga. Det är ett verkligt mysterium.
Jag har tidigare skrivit om mentors and mentees och att ett behov av ombytta eller växlande roller skall bejakas. Ett ömsesidigt och respektfullt givande och tagande som värdesätter kunskap inom olika områden. Den bibliotekarie som i likhet med en assistent ser till att taket inte ramlar in eller kanske bara att man inte får några nyttiga förändringar (?) är såklart bekväm för en bibliotekschef som inte bara prioriterar kontinuitet utan faktiskt tycker att det i sig är bra nog för användarna. Men återigen: Varför då anställa akademiker? Varför inte lyssna till de assistenter som inte förstår hierarkin på arbetsplatsen när de alla arbetar så lika?
En läkare som inte vårdar patienter väl, en lärare som inte utvecklas pedagogiskt eller en undersköterska som inte får använda sig av ny kunskap om demens i äldreomsorgen träder fram och får massmedialt utrymme. Vi accepterar inte vanvård, vi opponerar oss mot sviktande cancervård och utarbetade lärare med alltför stora barngrupper. Varför skall inte vår kompetens ställas i relation till den kommunala verkligheten? Varför skall inte (mestadels yngres) bibliotekariers frustration bemötas som ett tecken på brister i den nuvarande verksamheten? Kritiken är enkelriktad. Librarian dolls-inspirerade kollegor som får hyscha på den yngre generationen, föra över sina dåliga rutiner och missriktade prioriteringar. Yngre arbetare som skall bida sin tid och inte låta sig nedslås av omgivningens disrespect.
Biblioteksbranschen är inte svartvit. Kanske uppvägs en svår arbetsmiljö med de fantastiska möten man har med användarna? Eller så är det inte så extremt viktigt. Många arbetar i dålig vård/omsorg och tinnitus-skolor. De har sitt liv någon annanstans. Hade vi jobbat med prylar eller grönsaker hade det väl varit okej. Men den gemensamma nämnaren är att vi har ett samhällsansvar, liksom legitimerade socionomer som faktiskt har en plikt att leva med sin identitet som verksamma inom socialfältet bör vi använda vår kompetens explicit på många områden.
Kanske är så stor skada redan skedd inom vår bransch att vi under många år kommer få leva med en mental och intellektuell berlinmur mellan bibliotekskollegor. Är det således relevant att fundera på vad som kunde ha gjorts, kanske under 90-talet, innan skillnaderna mellan bibliotekariers kunskapsområde och informationsverkligheten blev så påtaglig? Kunde vi spolat tillbaka tiden hade det väl varit lämpligt om tidigare regeringar satsat avsevärda pengar på vår yrkeskårs kunnande och omgivande verksamhet. Inget skolbibliotek skulle försvunnit med en verklig behovsanalys. Ingen bibliotekarie hade stått på folkbiblioteksgolvet utan en rejäl utbildningspeng i ryggsäcken.
Ett samhälle utan kunniga bibliotekarier är tveklöst ett fattigt samhälle med bristande demokratisk potential.
Jag har tidigare skrivit om mentors and mentees och att ett behov av ombytta eller växlande roller skall bejakas. Ett ömsesidigt och respektfullt givande och tagande som värdesätter kunskap inom olika områden. Den bibliotekarie som i likhet med en assistent ser till att taket inte ramlar in eller kanske bara att man inte får några nyttiga förändringar (?) är såklart bekväm för en bibliotekschef som inte bara prioriterar kontinuitet utan faktiskt tycker att det i sig är bra nog för användarna. Men återigen: Varför då anställa akademiker? Varför inte lyssna till de assistenter som inte förstår hierarkin på arbetsplatsen när de alla arbetar så lika?
En läkare som inte vårdar patienter väl, en lärare som inte utvecklas pedagogiskt eller en undersköterska som inte får använda sig av ny kunskap om demens i äldreomsorgen träder fram och får massmedialt utrymme. Vi accepterar inte vanvård, vi opponerar oss mot sviktande cancervård och utarbetade lärare med alltför stora barngrupper. Varför skall inte vår kompetens ställas i relation till den kommunala verkligheten? Varför skall inte (mestadels yngres) bibliotekariers frustration bemötas som ett tecken på brister i den nuvarande verksamheten? Kritiken är enkelriktad. Librarian dolls-inspirerade kollegor som får hyscha på den yngre generationen, föra över sina dåliga rutiner och missriktade prioriteringar. Yngre arbetare som skall bida sin tid och inte låta sig nedslås av omgivningens disrespect.
Biblioteksbranschen är inte svartvit. Kanske uppvägs en svår arbetsmiljö med de fantastiska möten man har med användarna? Eller så är det inte så extremt viktigt. Många arbetar i dålig vård/omsorg och tinnitus-skolor. De har sitt liv någon annanstans. Hade vi jobbat med prylar eller grönsaker hade det väl varit okej. Men den gemensamma nämnaren är att vi har ett samhällsansvar, liksom legitimerade socionomer som faktiskt har en plikt att leva med sin identitet som verksamma inom socialfältet bör vi använda vår kompetens explicit på många områden.
Kanske är så stor skada redan skedd inom vår bransch att vi under många år kommer få leva med en mental och intellektuell berlinmur mellan bibliotekskollegor. Är det således relevant att fundera på vad som kunde ha gjorts, kanske under 90-talet, innan skillnaderna mellan bibliotekariers kunskapsområde och informationsverkligheten blev så påtaglig? Kunde vi spolat tillbaka tiden hade det väl varit lämpligt om tidigare regeringar satsat avsevärda pengar på vår yrkeskårs kunnande och omgivande verksamhet. Inget skolbibliotek skulle försvunnit med en verklig behovsanalys. Ingen bibliotekarie hade stått på folkbiblioteksgolvet utan en rejäl utbildningspeng i ryggsäcken.
Ett samhälle utan kunniga bibliotekarier är tveklöst ett fattigt samhälle med bristande demokratisk potential.
Habitanter är ett ok epitet, plagierare förnedrande
"The cut and paste generation" var något av det mest nedlåtande epitet jag stött på för att beskriva en åldersgrupps informationsanvändning. Begreppet har jag nu hämtat på Information literacy meet library 2.0. Inläggets författare Peter Goodwin brukar göra bra uppdateringar kring ämnets blogg och vår bransch. Men i detta fall tycker jag resonemanget kan mana många av oss till eftertanke. Vilka stereotyper och förenklade analyser skapar vi genom att ge åldersgrupper dessa labels?
Kanske ska jag inte citera Bourdieu på nytt, då framstår jag som att mitt medvetande kört fast. Men vi kan titta på många andra forskares analyser av hur man skapar egna avgränsade områden åt olika generationer. Individualitet försvinner framför fokus på beteenden som oavsett om det är representativt eller inte för åldersgruppen fäster sorgliga förutfattade förväntningar på oss utifrån vilket årtal vi fötts.
Det skulle förvåna mig mycket om yngre personer plagierar eller fuskar mer än äldre generationer. I vilket fall som helst bör vi kanske alla minska våra indelningar och förväntningar i natives, plagierare, mailare och fildelare. Idéen om att bara yngre personer fildelar är helt barock: På samma sätt som att community-inkompetenta personer uteslutande är fyrtio plus. Eller att jag med en gammal universitetsexamen inte fuskade vid något tillfälle. Vem behöver webben för att plagiera eller fuska på andra sätt?
Goodwins inlägg blir väl ännu mer obegripligt av att han tidigare skrivit om myterna som kringgärdar digital natives och immigrants. Detta inlägg belyser hur problematiskt det är att förvänta sig informationskompetens av personer bara för att de är i en viss ålder eller använder Internet frekvent.
Att använda begreppen habitanter och immigranter har dock ett starkt värde som inte behöver vara kopplat till en generation: Att det pekar på hur olika individer kan uppleva vistelsen i digitala rum. Är umgänget där lika mycket värt som kollegor eller vänner i den s k riktiga världen? Är det rent av så att vi släppt begreppet In real life och upplever att detta riktiga liv försiggår i lika hög utsträckning via vår chatt som hängande över grannens staket diskuterande sophämtning?
Jag tycker att vi skall våga beskriva oss som habitanter oavsett om vi är tolv eller femtiofem. Trivs vi? Kan vi umgås utan större hinder? Navigera oss till de platser där vi kan finna samhörighet?
Habitanter är ett bra begrepp eftersom det inte behöver vara åldersbundet och inte betyder att man behöver vara född in i någonslags digital värld. Om hörnet väntar väl dessutom en utveckling som kommer göra det skrattretande att kalla nu levande personer för nätgenerationen.
Eller?
/Från en habitant.
Kanske ska jag inte citera Bourdieu på nytt, då framstår jag som att mitt medvetande kört fast. Men vi kan titta på många andra forskares analyser av hur man skapar egna avgränsade områden åt olika generationer. Individualitet försvinner framför fokus på beteenden som oavsett om det är representativt eller inte för åldersgruppen fäster sorgliga förutfattade förväntningar på oss utifrån vilket årtal vi fötts.
Det skulle förvåna mig mycket om yngre personer plagierar eller fuskar mer än äldre generationer. I vilket fall som helst bör vi kanske alla minska våra indelningar och förväntningar i natives, plagierare, mailare och fildelare. Idéen om att bara yngre personer fildelar är helt barock: På samma sätt som att community-inkompetenta personer uteslutande är fyrtio plus. Eller att jag med en gammal universitetsexamen inte fuskade vid något tillfälle. Vem behöver webben för att plagiera eller fuska på andra sätt?
Goodwins inlägg blir väl ännu mer obegripligt av att han tidigare skrivit om myterna som kringgärdar digital natives och immigrants. Detta inlägg belyser hur problematiskt det är att förvänta sig informationskompetens av personer bara för att de är i en viss ålder eller använder Internet frekvent.
Att använda begreppen habitanter och immigranter har dock ett starkt värde som inte behöver vara kopplat till en generation: Att det pekar på hur olika individer kan uppleva vistelsen i digitala rum. Är umgänget där lika mycket värt som kollegor eller vänner i den s k riktiga världen? Är det rent av så att vi släppt begreppet In real life och upplever att detta riktiga liv försiggår i lika hög utsträckning via vår chatt som hängande över grannens staket diskuterande sophämtning?
Jag tycker att vi skall våga beskriva oss som habitanter oavsett om vi är tolv eller femtiofem. Trivs vi? Kan vi umgås utan större hinder? Navigera oss till de platser där vi kan finna samhörighet?
Habitanter är ett bra begrepp eftersom det inte behöver vara åldersbundet och inte betyder att man behöver vara född in i någonslags digital värld. Om hörnet väntar väl dessutom en utveckling som kommer göra det skrattretande att kalla nu levande personer för nätgenerationen.
Eller?
/Från en habitant.
fredag 23 januari 2009
Skolbibliotek- nödvändigt, givande och bortprioriterat
Ett skolbibliotek kan i princip se ut hur som helst. Ofta är det bara ett rum med lite böcker, uppställda på måfå som i bästa fall sköts av en skollärare på fritid. Inställningen att ”det där klarar väl vem som helst av” är märkligt långlivad.
Skriver Mats Myrstener i SVD.
Hårt arbetande och engagerade skolbibliotekarier känner igen sig. Att både behöva beskriva och försvara sin kompetens, sina resurser och hela tiden kompromissa kring prioriteringar måste tära.
I Lund finns en fantastisk skolbibliotekarie, Emelie, som på bara ett par år lyft just ett bokrum till att bli ett riktigt bibliotek med omfattande verksamhet för unga. Webbplats, läslust med förskoleklassen och informationsutbildning blandas med fantastisk självklarhet. Om jag varit rektor hade biblioteket fått betydligt mer resurser p g a sitt enorma bidrag till utbildningen av de unga, med så små medel.
Någon kallade skolbibliotekarier för en sämre "klass" än folkbiblioteksdito. Detta måste vara den värsta tänkbara missuppfattningen. De som gör den största insatsen inom vårt skrå bör finnas i uppsökande verksamhet och på just skolbibliotek.
Vad gäller att slå vakt om vår kompetens och stolthet: Skrota titeln lärarbibliotekarie. En lärare utan B&I-utbildning är definitivt ingen bibliotekarie. Möjligtvis är personen litteraturintresserad; Kalla den lärar-biblioteksassistent eller litteraturfrämjar-lärare. Men spara bibliotekarietiteln till oss som slitit för den och kan fylla den med kompetent och insiktsfullt innehåll.
En éloge till alla er som kämpar på grund och gymnasieskolorna!
Skriver Mats Myrstener i SVD.
Hårt arbetande och engagerade skolbibliotekarier känner igen sig. Att både behöva beskriva och försvara sin kompetens, sina resurser och hela tiden kompromissa kring prioriteringar måste tära.
I Lund finns en fantastisk skolbibliotekarie, Emelie, som på bara ett par år lyft just ett bokrum till att bli ett riktigt bibliotek med omfattande verksamhet för unga. Webbplats, läslust med förskoleklassen och informationsutbildning blandas med fantastisk självklarhet. Om jag varit rektor hade biblioteket fått betydligt mer resurser p g a sitt enorma bidrag till utbildningen av de unga, med så små medel.
Någon kallade skolbibliotekarier för en sämre "klass" än folkbiblioteksdito. Detta måste vara den värsta tänkbara missuppfattningen. De som gör den största insatsen inom vårt skrå bör finnas i uppsökande verksamhet och på just skolbibliotek.
Vad gäller att slå vakt om vår kompetens och stolthet: Skrota titeln lärarbibliotekarie. En lärare utan B&I-utbildning är definitivt ingen bibliotekarie. Möjligtvis är personen litteraturintresserad; Kalla den lärar-biblioteksassistent eller litteraturfrämjar-lärare. Men spara bibliotekarietiteln till oss som slitit för den och kan fylla den med kompetent och insiktsfullt innehåll.
En éloge till alla er som kämpar på grund och gymnasieskolorna!
Framkanten eller kölvattnet?
Erik Höy skriver på biblog:
Personligt er det min opfattelse at bibliotekerne, og dermed også bibliotekarerne, hænger bagefter med at inddrage de nye kommunikations- og informationsmedier i bibliotekerne. I stedet for at være godstogsvogn, kunne bibliotekarerne sætte sig på lokomotivførersædet og føre an i navigeringen gennem informations'junglen' og bl.a. gøre det via de nye kommunikationsformer.
Amen.
Personligt er det min opfattelse at bibliotekerne, og dermed også bibliotekarerne, hænger bagefter med at inddrage de nye kommunikations- og informationsmedier i bibliotekerne. I stedet for at være godstogsvogn, kunne bibliotekarerne sætte sig på lokomotivførersædet og føre an i navigeringen gennem informations'junglen' og bl.a. gøre det via de nye kommunikationsformer.
Amen.
torsdag 22 januari 2009
Internetsäkerhet utan barnhage och blek layout
Liksom Jack Nicholson tänker jag as good as it gets? Mina ticks kanske inte är lika påtagliga som den aktuella karaktären men på något inte så märkligt sätt börjar jag definiera mig med alla sårbara personer. En del skulle säga galna eller dårar. Jag kommer aldrig mer använda de orden. Psykon är vi allihopa men hur vi hanterar smärtan varierar.
Upplevd säkerhet och rutiner kan lindra psykisk smärta och Nicholson bäddar in sin ångest i tvångsbeteenden. Kanske är det på liknande sätt vi fungerar i förhållande till s k Internetsäkerhet? Varifrån hoten lurar går inte att sätta fingret på och därför hittar vi på invecklade regler och rutiner för att "skydda oss". Förhoppningsvis har de flesta gått vidare från idéerna om att inte ha webcam men nya teknikfientligheter lär väl följa.
Avgörande är inte att vi släpper denna s k riskmedvetenhet. Vi har väl alla gjort korkade saker som är värda att bevara. Men att låta cybercrime, nätmobbning, virus och varumärkesskydd hindra kommuner och deras folkbibliotek att ha en god kontakt och väl utbyggd service med/till sina användare är fördomsfullt. Är det viktigt att våra webbplatser är tråkiga för att signalera offentlig verksamhet? Samtidigt säger vi; välkommen in om du måste men välj hellre ett välstrukturerat Eniro.
Shaw, Chen, Harris och Huang skriver om hur medvetenhet om säkerhet och IT kan öka genom träning och rikligt med information. Intressant? Ja eftersom man söker reella problem i sina exempel. Här byggs inte scenariorna på halvdolda, ännu inte inträffade övergrepp mot de egna tjänsterna och systemen. I teknikrädslan finns annars en stor del oro just för det man inte känner till. En liten bit skymtar och uppsnappade berättelser får därför fylla kunskapsbristen som t ex föräldrar upplever. Har man inte egen erfarenhet och empiriska bevis för hot och risker tenderar man att bygga för många, inte för få, stängsel kring IT. Detta tvärtemot vad som målas upp i den aktuella diskursen: Det man inte känner till släpps löst och de unga eller våra kommunala webbplatser kan skadas. Handfallna och lätt puckade pappor och IT-chefer beslutar därför att agera utifrån lösa antaganden. Inga bloggar, inga externa webbplatser, ingen kommunikation med medborgarna. Konsekvenserna för barnen har jag skrivit om många gånger: Vuxna skapar med praktiska förbud, normer och mjukvara en digital babyhage som ingen surfande individ över ungefär sex år kan trivas i.
Men tillbaka till organisationerna. Shaw et al menar i Computers & education att vi behöver
-become aware
-be aware
-stay aware
Uppmaningen gäller alla individer i en organisation och beskriver just behovet av konkret innehåll i säkerhetsanalyser och åtgärder. Kunskap och empiri är grunden - inte förutfattade antaganden och vilja att skydda sig mot det osedda, oupplevda utom räckhåll. Dumpa det hjärnspöke som viskar om ännu inte upptäckta problem. Kan vi leva våra liv så? Kan företag och myndigheter utveckla en god IT-service om man innan verksamhetens tentakler får nå nya områden ska vänta och se? Låta alla andra icke-altruistiska aktörer springa före. På det sättet kan vi aldrig erbjuda någonting. Barnen får stanna på Penguin club och spionera på sina medpingviner åt Walt Disney. (oh yes du kan vara angivare - är de inte antikommunister over there? Fast Stasi och KGB kan väl brädas av kapitalistiska underrättelseorganisationer d v s goda borgare.)
Att hitta vettiga sätt att agera och använda sina nätbaserade resurser utan obefogad rädsla kan lyfta medvetenheten och göra att vi undviker slentrianmässiga förklaringar om säkerhet som orsak till våra bakbundna bibliotekshänder.
Upplevd säkerhet och rutiner kan lindra psykisk smärta och Nicholson bäddar in sin ångest i tvångsbeteenden. Kanske är det på liknande sätt vi fungerar i förhållande till s k Internetsäkerhet? Varifrån hoten lurar går inte att sätta fingret på och därför hittar vi på invecklade regler och rutiner för att "skydda oss". Förhoppningsvis har de flesta gått vidare från idéerna om att inte ha webcam men nya teknikfientligheter lär väl följa.
Avgörande är inte att vi släpper denna s k riskmedvetenhet. Vi har väl alla gjort korkade saker som är värda att bevara. Men att låta cybercrime, nätmobbning, virus och varumärkesskydd hindra kommuner och deras folkbibliotek att ha en god kontakt och väl utbyggd service med/till sina användare är fördomsfullt. Är det viktigt att våra webbplatser är tråkiga för att signalera offentlig verksamhet? Samtidigt säger vi; välkommen in om du måste men välj hellre ett välstrukturerat Eniro.
Shaw, Chen, Harris och Huang skriver om hur medvetenhet om säkerhet och IT kan öka genom träning och rikligt med information. Intressant? Ja eftersom man söker reella problem i sina exempel. Här byggs inte scenariorna på halvdolda, ännu inte inträffade övergrepp mot de egna tjänsterna och systemen. I teknikrädslan finns annars en stor del oro just för det man inte känner till. En liten bit skymtar och uppsnappade berättelser får därför fylla kunskapsbristen som t ex föräldrar upplever. Har man inte egen erfarenhet och empiriska bevis för hot och risker tenderar man att bygga för många, inte för få, stängsel kring IT. Detta tvärtemot vad som målas upp i den aktuella diskursen: Det man inte känner till släpps löst och de unga eller våra kommunala webbplatser kan skadas. Handfallna och lätt puckade pappor och IT-chefer beslutar därför att agera utifrån lösa antaganden. Inga bloggar, inga externa webbplatser, ingen kommunikation med medborgarna. Konsekvenserna för barnen har jag skrivit om många gånger: Vuxna skapar med praktiska förbud, normer och mjukvara en digital babyhage som ingen surfande individ över ungefär sex år kan trivas i.
Men tillbaka till organisationerna. Shaw et al menar i Computers & education att vi behöver
-become aware
-be aware
-stay aware
Uppmaningen gäller alla individer i en organisation och beskriver just behovet av konkret innehåll i säkerhetsanalyser och åtgärder. Kunskap och empiri är grunden - inte förutfattade antaganden och vilja att skydda sig mot det osedda, oupplevda utom räckhåll. Dumpa det hjärnspöke som viskar om ännu inte upptäckta problem. Kan vi leva våra liv så? Kan företag och myndigheter utveckla en god IT-service om man innan verksamhetens tentakler får nå nya områden ska vänta och se? Låta alla andra icke-altruistiska aktörer springa före. På det sättet kan vi aldrig erbjuda någonting. Barnen får stanna på Penguin club och spionera på sina medpingviner åt Walt Disney. (oh yes du kan vara angivare - är de inte antikommunister over there? Fast Stasi och KGB kan väl brädas av kapitalistiska underrättelseorganisationer d v s goda borgare.)
Att hitta vettiga sätt att agera och använda sina nätbaserade resurser utan obefogad rädsla kan lyfta medvetenheten och göra att vi undviker slentrianmässiga förklaringar om säkerhet som orsak till våra bakbundna bibliotekshänder.
Obama, öppenhet & internetdemokrati
Trots motgångar, omfattande moralpanik genom åren och stora digitala klyftor har insikten om socialt nätverkandets betydelse för politiken antagligen nått längre i USA än i Sverige. (Lite pessimistiskt om svenska politikers sociala nätverkande skrev jag om tidigare, då också med utgångspunkt hos Obama.)
Efter en valrörelse med omfattande opinionsbildande via sociala forum av såväl huvudperson som anhängare och staff följer nu Obama upp inriktningen med att tillsätta en chef för dessa nygamla medie och kommunikationsformer (läs vidare i computer sweden). Vita huset får även en blogg. Att kommentarer inte kan lämnas på denna känns dock beklämande. Med de resurser som finns borde det vara möjligt att ha en dialog med medborgarna den vägen. Att som computer sweden jämföra bloggandet med andra presskanaler är något fattigt och förenklat. Genom presskontakter skapar man inte dialog och tar emot respons. Däremot stödjer man den tredje statsmakt som kommer falla samman eller förändra sina arbetsformer.
Att kalla Obama för internetpresidenten känns också för tidigt. Han bör ha mycket kvar att bevisa innan epitetet förtjänats ifråga om intensifierat arbete med utbildning, demokratiska villkor för kommunikationen samt frihet för offentliga institutioner att tillhandahålla ocensurerad uppkoppling. Även frågan om restriktioner och godtyckliga avskedanden på arbetsplatser och skolor behöver regleras.
Vid sidan av dessa självklara betänkligheter bör presidenten och hans administration fundera över hur genusperspektivet kan utnyttjas för att utveckla nätarbetet med unga. Sexualiserad mobbning, stereotypiserande mediarapportering och en alltför långsam utveckling av unga kvinnors mötesplatser är bråskande frågor om inte nätets former och våra normer kring användningen skall cementeras.
Sammanfattningsvis är målet att ha en transparent verksamhet med större insyn en lovande inriktning från Obama. Men i hur hög utsträckning skall vi hoppas? Att presidenten Twittrar betyder inte att supermaktens politiska spel blir mer demokratiserat och öppet för fler aktörer att bidra.
Efter en valrörelse med omfattande opinionsbildande via sociala forum av såväl huvudperson som anhängare och staff följer nu Obama upp inriktningen med att tillsätta en chef för dessa nygamla medie och kommunikationsformer (läs vidare i computer sweden). Vita huset får även en blogg. Att kommentarer inte kan lämnas på denna känns dock beklämande. Med de resurser som finns borde det vara möjligt att ha en dialog med medborgarna den vägen. Att som computer sweden jämföra bloggandet med andra presskanaler är något fattigt och förenklat. Genom presskontakter skapar man inte dialog och tar emot respons. Däremot stödjer man den tredje statsmakt som kommer falla samman eller förändra sina arbetsformer.
Att kalla Obama för internetpresidenten känns också för tidigt. Han bör ha mycket kvar att bevisa innan epitetet förtjänats ifråga om intensifierat arbete med utbildning, demokratiska villkor för kommunikationen samt frihet för offentliga institutioner att tillhandahålla ocensurerad uppkoppling. Även frågan om restriktioner och godtyckliga avskedanden på arbetsplatser och skolor behöver regleras.
Vid sidan av dessa självklara betänkligheter bör presidenten och hans administration fundera över hur genusperspektivet kan utnyttjas för att utveckla nätarbetet med unga. Sexualiserad mobbning, stereotypiserande mediarapportering och en alltför långsam utveckling av unga kvinnors mötesplatser är bråskande frågor om inte nätets former och våra normer kring användningen skall cementeras.
Sammanfattningsvis är målet att ha en transparent verksamhet med större insyn en lovande inriktning från Obama. Men i hur hög utsträckning skall vi hoppas? Att presidenten Twittrar betyder inte att supermaktens politiska spel blir mer demokratiserat och öppet för fler aktörer att bidra.
onsdag 21 januari 2009
Nostalgi, utbud, bevarande & piratebay. Och GB som föredömlig IT-nation?
Kan man njuta av Piratebays utbud? Kan man länka till dem frågas på kk-stiftelsens blogg efter diskussion kring deras beviljade bidrag till studie och projekt om bl a performativitet, piratebay och utube.
Så länge jag vågar och kan tänker jag vara en offentlig utnyttjare av fildelning. Inte nyttjare utan just utnyttjare eftersom jag frossar i Agatha Christie-filmer från 1945 och Ernst Hugo Järegårds uppläsning av Skräckens labyrinter, utan att bjuda ut något själv.... "Boklappen" på PB borde väl ha något slags kulturstöd för att gamla kasettband finns tillgängliga för oss alla i mp3-format? Pröva. Det är värsta nostalgitrippen när uppläsare säger "detta är kasett 1 sida A" och det sedan raspar lite grann. Kanske kan kulturrådet om det inte läggs ner skapa en fond för fildelares uppehälle ungefär som författarkontot?
Annat från KK:
Beträffande beskrivningarna av Storbritannien som en framgångsrik nätnation ställer jag mig lite frågande. Har vi glömt landets alla skumma tilltag för att begränsa och censurera ungas vistelse i digitala rum? De satsningar som gjorts på propaganda och netsafe-konferenser? Eller de många filter och regleringar som slås i huvudet på offentliga institutioner? Eller de digitala klyftor som landet dras med?
Från Storbritannien kommer märkliga förslag om att åldersmärka webbsidor. Det är ju nästan så knasigt att man kan le åt eländet. Fast egentligen är det ju tragiskt med tanke på vilken okunskap som måste ligga bakom.
Pålsson beskriver målen:
En viktig grundsten i satsningen är att inspirera ungdomar att arbeta inom IT-sektorn, och att se till att hela befolkningen verkligen utvecklar de digitala kunskaper och färdigheter som är nödvändiga i dagens samhälle.
Stefan Pålsson gör rätt i att framhålla Storbritanniens IT-satsningar. Men jag är pessimist tills dess man visat att sjuk lagstiftning förändras och strukturella hinder samt begränsningar skall överbryggas.
... I ett barnförtryckande extremt klassamhälle.
Så länge jag vågar och kan tänker jag vara en offentlig utnyttjare av fildelning. Inte nyttjare utan just utnyttjare eftersom jag frossar i Agatha Christie-filmer från 1945 och Ernst Hugo Järegårds uppläsning av Skräckens labyrinter, utan att bjuda ut något själv.... "Boklappen" på PB borde väl ha något slags kulturstöd för att gamla kasettband finns tillgängliga för oss alla i mp3-format? Pröva. Det är värsta nostalgitrippen när uppläsare säger "detta är kasett 1 sida A" och det sedan raspar lite grann. Kanske kan kulturrådet om det inte läggs ner skapa en fond för fildelares uppehälle ungefär som författarkontot?
Annat från KK:
Beträffande beskrivningarna av Storbritannien som en framgångsrik nätnation ställer jag mig lite frågande. Har vi glömt landets alla skumma tilltag för att begränsa och censurera ungas vistelse i digitala rum? De satsningar som gjorts på propaganda och netsafe-konferenser? Eller de många filter och regleringar som slås i huvudet på offentliga institutioner? Eller de digitala klyftor som landet dras med?
Från Storbritannien kommer märkliga förslag om att åldersmärka webbsidor. Det är ju nästan så knasigt att man kan le åt eländet. Fast egentligen är det ju tragiskt med tanke på vilken okunskap som måste ligga bakom.
Pålsson beskriver målen:
En viktig grundsten i satsningen är att inspirera ungdomar att arbeta inom IT-sektorn, och att se till att hela befolkningen verkligen utvecklar de digitala kunskaper och färdigheter som är nödvändiga i dagens samhälle.
Stefan Pålsson gör rätt i att framhålla Storbritanniens IT-satsningar. Men jag är pessimist tills dess man visat att sjuk lagstiftning förändras och strukturella hinder samt begränsningar skall överbryggas.
... I ett barnförtryckande extremt klassamhälle.
Demokratisk sådd genom tumult och pirater?
Massans bästa hotas alltid av de mäktigas egenintresse. Det är bara genom tumult och bråk som överheten kan hållas i schack (Carl Rudbeck, DN-ännu ej på nätet förutom här).
Illustrerat med en bild av demonstrerande pirater.
Illustrerat med en bild av demonstrerande pirater.
Släpp in psykisk ohälsa i er omsorg
Försöker få ihop mitt liv och steg för steg undersöka hur mycket jag orkar med. Undrar hur många som trevar runt och diskuterar med försäkringskassa och Arbetsförmedling samtidigt som de lite räddhågset söker jobb? Att leva så här är en heltidsuppgift. Trots det möts vi bara av bilder kring de omotiverade slashasar med rörmockarleende som gärna lever på ett par tusen spänn och njuter av kaffe & en joint till frukost. Om nu dessa människor ens existerar önskar jag dem bara lycka till. Jag hade gärna bytt: Kom hit och lär mig spela gitarr eller njuta av trädgårdsarbete så kan jag kanske också leva lugnt på existensminimum... Nej, knappast. Har man en hjärna som ett vindkraftverk är det ganska kört. Varje liten bris sätter fart på tankarna och skall analyseras och följas upp.
Hur lever man vidare efter ett sammanbrott? Glädjs över att åter kunna breda ut vingarna, skratta och springa? Samtidigt mullrar oro i bakgrunden. Vi som är uppväxta med psykiskt sjuka föräldrar känner oss alltid hotade av orden sårbarhet, arv och miljö. Sällan har forskningen talat om oss som kapabla överlevare. Istället är det statistiska analyser av hur vi obönhörligt går samma öde som våra föräldrar till mötes. Missbruk, manier och utåtagerande aggressioner. Personen vid toalettspegeln som slutat borsta tänderna och tvätta håret kommer alltid värka i mig. Men förhoppningsvis är minnena inbäddade i andra erfarenheter av kamratskap och utmaningar. Månader på Kubas apelsinplantage när jag var femton, tågluffning i Skottland när jag var sexton. Vackraste stora E när jag var arton. Allt detta skapade motbilder till en hotfull och oförutsägbar hemmamiljö. Kanske var det därför jag fortsatte kräva av mig själv att ha en stolthet, ett människovärde och inte bara ett stort stigma att bära med mig.
Maskrosbarnen finns. De som spränger sig igenom asfalten och lever harmoniska liv trots dimhöljda värkande barndomsår. Dem lyssnar jag gärna på. Däremot vill jag piska författaren till Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Visst skapar jag mitt eget liv men det måste också innehålla min egen historia och min smärta. Trots insikt och förståelse i en psykiskt sjuk människas oförmågor och krackelerade liv måste övergrepp och försummelse få vara en parallell historia till den vuxnes lidande.
Skapa era egna berättelser och dela med er av dem när ni orkar och vill. Jag tror världen blir tryggare då, för de barn som lever innanför kalla husfasader och för oss andra som vill minnas och öppna vårt medvetande för de olika öden som möter oss. Tumörer i själen bör leda till samma stöd och öppna samtal som trasiga ryggar och stress.
Hur lever man vidare efter ett sammanbrott? Glädjs över att åter kunna breda ut vingarna, skratta och springa? Samtidigt mullrar oro i bakgrunden. Vi som är uppväxta med psykiskt sjuka föräldrar känner oss alltid hotade av orden sårbarhet, arv och miljö. Sällan har forskningen talat om oss som kapabla överlevare. Istället är det statistiska analyser av hur vi obönhörligt går samma öde som våra föräldrar till mötes. Missbruk, manier och utåtagerande aggressioner. Personen vid toalettspegeln som slutat borsta tänderna och tvätta håret kommer alltid värka i mig. Men förhoppningsvis är minnena inbäddade i andra erfarenheter av kamratskap och utmaningar. Månader på Kubas apelsinplantage när jag var femton, tågluffning i Skottland när jag var sexton. Vackraste stora E när jag var arton. Allt detta skapade motbilder till en hotfull och oförutsägbar hemmamiljö. Kanske var det därför jag fortsatte kräva av mig själv att ha en stolthet, ett människovärde och inte bara ett stort stigma att bära med mig.
Maskrosbarnen finns. De som spränger sig igenom asfalten och lever harmoniska liv trots dimhöljda värkande barndomsår. Dem lyssnar jag gärna på. Däremot vill jag piska författaren till Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Visst skapar jag mitt eget liv men det måste också innehålla min egen historia och min smärta. Trots insikt och förståelse i en psykiskt sjuk människas oförmågor och krackelerade liv måste övergrepp och försummelse få vara en parallell historia till den vuxnes lidande.
Skapa era egna berättelser och dela med er av dem när ni orkar och vill. Jag tror världen blir tryggare då, för de barn som lever innanför kalla husfasader och för oss andra som vill minnas och öppna vårt medvetande för de olika öden som möter oss. Tumörer i själen bör leda till samma stöd och öppna samtal som trasiga ryggar och stress.
tisdag 20 januari 2009
Informationsbegreppet måste vara flytande
Jag läser tillskruvade och mycket kvantitativa resonemang kring vad information är. Boken hette ju Philosophy of information och jag tänkte att det bör ju vara som hand i handske. Att större delen av boken består av invecklade matematiska resonemang, ekvationer och överförda bits var ju något av ett antiklimax.
Men vad ska man tro när Luciano Floridi, cyborgtänkaren med sina avfärdanden av IRL kontra digitalt liv, är en av skribenterna? Om ni läst min blogg förut vet ni att jag skulle kyssa hans fötter som om han vore påven i fall han fanns inom synhåll (om inforgs & infosfären t ex) ...
”the threshold between online and offline will soon disappear, and that once there is no difference, we shall become not cyborgs but rather inforgs, that is, connected informational organisms.” (ref finns här)
Inte för att jag gillar katolska kyrkan. Det var ett helvete att ta sig ur deras garn när en öm moder banat väg för religiös karriär genom att begära såväl kommunion som skydshelgon och konfirmation av sina båda döttrar. Pojkarna slapp undan. Antar att gud klarade sig utan dem. Kyrkan blev nog renare utan mig också. Ogifta tonårsmödrar tas inte direkt emot med öppna famnen, inte ens av gudföräldrarna... Det där med en snäll & homovänlig gud gäller kanske bara svenska kyrkan.
Hur som helst. Någon nytta med denna tyngande läsning? Jo det är fantastiskt spännande att läsa hur informatiker och andra typer av datorvetare beskriver information som en flyttbar, beskrivbar entitet. Ni vet väl att information alltid är sann? Eller att det oavsett om det finns människor alltid finns information? Endast kunskap är bundet till mänskligt intellektuellt arbete.
Det här med sanning är kanske mest intressant. Om du får besked om tågtider och dessa inte stämmer, då har du inte mottagit information...
Nyttig läsning för fördärvade postmodernistiskt matade samhälls- och kulturvetare som inte längre tror på ont och gott, vedertaget och obekräftat?
Knappast. Mest blir jag nervös över denna trånga syn på information som en ständigt mätbar massa. Tyvärr tror jag att biblioteksvärlden präglas av liknande "sjuka". Genom tiderna har sanning varit sanning och överhet/auktoritet därmed självklart. Två punkt noll tänkandet kan därför naturligtvis inte tas emot med öppna armar. Våra referenssamtal skall präglas av hänvisningar till just denna typ av kvantifierbara resonemang och etablerade kunskapare... Helt i linje med utopiska tankar om allomfattande klassifikationssystem utan rasbiologi och sexism.
Kanske är en revolution på gång i och med den ökande biblioteksnärvaron på nätet. Men pessimist som jag är tror jag kommunerna måste bli noggrannare i sin rekrytering av biblioteksarbetskraft innan "vår verklighet" i digitala rum kan komma verksamheten till godo. Tyvärr behövs i nuläget också strängt och kunnigt ledarskap eftersom golvet befolkas av en oroande stor andel erfarenhet men en försvinnande liten del medvetenhet om dagens informationsverklighet och dess utmaningar.
Men vad ska man tro när Luciano Floridi, cyborgtänkaren med sina avfärdanden av IRL kontra digitalt liv, är en av skribenterna? Om ni läst min blogg förut vet ni att jag skulle kyssa hans fötter som om han vore påven i fall han fanns inom synhåll (om inforgs & infosfären t ex) ...
”the threshold between online and offline will soon disappear, and that once there is no difference, we shall become not cyborgs but rather inforgs, that is, connected informational organisms.” (ref finns här)
Inte för att jag gillar katolska kyrkan. Det var ett helvete att ta sig ur deras garn när en öm moder banat väg för religiös karriär genom att begära såväl kommunion som skydshelgon och konfirmation av sina båda döttrar. Pojkarna slapp undan. Antar att gud klarade sig utan dem. Kyrkan blev nog renare utan mig också. Ogifta tonårsmödrar tas inte direkt emot med öppna famnen, inte ens av gudföräldrarna... Det där med en snäll & homovänlig gud gäller kanske bara svenska kyrkan.
Hur som helst. Någon nytta med denna tyngande läsning? Jo det är fantastiskt spännande att läsa hur informatiker och andra typer av datorvetare beskriver information som en flyttbar, beskrivbar entitet. Ni vet väl att information alltid är sann? Eller att det oavsett om det finns människor alltid finns information? Endast kunskap är bundet till mänskligt intellektuellt arbete.
Det här med sanning är kanske mest intressant. Om du får besked om tågtider och dessa inte stämmer, då har du inte mottagit information...
Nyttig läsning för fördärvade postmodernistiskt matade samhälls- och kulturvetare som inte längre tror på ont och gott, vedertaget och obekräftat?
Knappast. Mest blir jag nervös över denna trånga syn på information som en ständigt mätbar massa. Tyvärr tror jag att biblioteksvärlden präglas av liknande "sjuka". Genom tiderna har sanning varit sanning och överhet/auktoritet därmed självklart. Två punkt noll tänkandet kan därför naturligtvis inte tas emot med öppna armar. Våra referenssamtal skall präglas av hänvisningar till just denna typ av kvantifierbara resonemang och etablerade kunskapare... Helt i linje med utopiska tankar om allomfattande klassifikationssystem utan rasbiologi och sexism.
Kanske är en revolution på gång i och med den ökande biblioteksnärvaron på nätet. Men pessimist som jag är tror jag kommunerna måste bli noggrannare i sin rekrytering av biblioteksarbetskraft innan "vår verklighet" i digitala rum kan komma verksamheten till godo. Tyvärr behövs i nuläget också strängt och kunnigt ledarskap eftersom golvet befolkas av en oroande stor andel erfarenhet men en försvinnande liten del medvetenhet om dagens informationsverklighet och dess utmaningar.
måndag 19 januari 2009
Bra, skitdåligt, skittråkigt biblioteksarbete
En uppsats om myspace och bloggar i biblioteksregi har sett dagens ljus:
“MySpace-kontona och bloggarna startades upp i samråd med bibliotekscheferna, vilka alla var positiva till tjänsterna. Dock kan man ana att cheferna inte har insettvärdet av arbetet med tjänsterna. Detta då många inte erkänner arbetet med tjänsterna som “vanliga” arbetsuppgifter utan bibliotekarierna får ta sig tid till att arbeta med dem utöver sina övriga arbetsuppgifter.”
(saxat från Peters blogg. Läs mer om hela uppsatsen där.)
Problemet som här belyses är mycket omfattande och tangerar vad jag ofta skriver om: Vad är biblioteksarbete och hur skall vi definiera en bra bibliotekarie? Detta är frågor vid sidan av den självklarar diskussionen om i vilka forum vi får och ska hjälpa våra användare.
*Bra biblioteksarbete: Att dra ut en stol åt talbokslåntagaren. Att med gränslöst tålamod lyssna på personers livshistoria när andra arbetsuppgifter väntar. Att tejpa trasiga böcker.
Dåligt biblioteksarbete är det som kollegor upplever som ostrukturerat och svårare att bevaka. Tyvärr tror jag detta visar på bristen på tillit och uppskattning. På de två mindre bibliotek jag jobbat mig in i väggen på har det varit mycket svårt att få credit för arbete som kollegan mitt emot inte kan scanna av omedelbart. Skyltning och inköp är bra. Städning lika så. Att planera projekt och nya teman är däremot sämre.
"Du behöver ett friare arbete." Nej, ni behöver en spark i röven eller ett jordskalv som tvingar er att sluta tro att militärisk rutinartad ordning är det som användarna kommer älska er för.
*Bra bibliotekarie.
En person som sitter på sitt kontor- utan att röra datorn- eller står i informationsdisken.
Känns inte igen? I så fall har du lyckan att inte befinna dig på golvet i ett folkbibliotek utan syre där det är viktigare att skälla om datortider och inlines än att arbeta kreativt med kultur och information.
Dikotomin digitalt-fysiskt. Ja, inte ens svensk biblioteksförening bryr ju sig ett piss. När vi stängde ner Bromöllas spirande verksamhet på Myspace hördes inte ett pip "uppifrån".
Det talas om habitanter och immigranter på nätet. Den dag vi alla är immigranter på biblioteket kanske vi kan göra skillnad och erkänna att femtio heltidstjänster på golvet betyder att man satsar på det fysiska biblioteket och att det är skit samma om någon tycker "det här med IT är så fint"... Och därmed jävligt provocerande.
Men IRL-människor. Ni har nästan all makt i vår tråkiga bransch. Tur för er att ni hinner pensionera er innan verkligheten kommer ikapp.
“MySpace-kontona och bloggarna startades upp i samråd med bibliotekscheferna, vilka alla var positiva till tjänsterna. Dock kan man ana att cheferna inte har insettvärdet av arbetet med tjänsterna. Detta då många inte erkänner arbetet med tjänsterna som “vanliga” arbetsuppgifter utan bibliotekarierna får ta sig tid till att arbeta med dem utöver sina övriga arbetsuppgifter.”
(saxat från Peters blogg. Läs mer om hela uppsatsen där.)
Problemet som här belyses är mycket omfattande och tangerar vad jag ofta skriver om: Vad är biblioteksarbete och hur skall vi definiera en bra bibliotekarie? Detta är frågor vid sidan av den självklarar diskussionen om i vilka forum vi får och ska hjälpa våra användare.
*Bra biblioteksarbete: Att dra ut en stol åt talbokslåntagaren. Att med gränslöst tålamod lyssna på personers livshistoria när andra arbetsuppgifter väntar. Att tejpa trasiga böcker.
Dåligt biblioteksarbete är det som kollegor upplever som ostrukturerat och svårare att bevaka. Tyvärr tror jag detta visar på bristen på tillit och uppskattning. På de två mindre bibliotek jag jobbat mig in i väggen på har det varit mycket svårt att få credit för arbete som kollegan mitt emot inte kan scanna av omedelbart. Skyltning och inköp är bra. Städning lika så. Att planera projekt och nya teman är däremot sämre.
"Du behöver ett friare arbete." Nej, ni behöver en spark i röven eller ett jordskalv som tvingar er att sluta tro att militärisk rutinartad ordning är det som användarna kommer älska er för.
*Bra bibliotekarie.
En person som sitter på sitt kontor- utan att röra datorn- eller står i informationsdisken.
Känns inte igen? I så fall har du lyckan att inte befinna dig på golvet i ett folkbibliotek utan syre där det är viktigare att skälla om datortider och inlines än att arbeta kreativt med kultur och information.
Dikotomin digitalt-fysiskt. Ja, inte ens svensk biblioteksförening bryr ju sig ett piss. När vi stängde ner Bromöllas spirande verksamhet på Myspace hördes inte ett pip "uppifrån".
Det talas om habitanter och immigranter på nätet. Den dag vi alla är immigranter på biblioteket kanske vi kan göra skillnad och erkänna att femtio heltidstjänster på golvet betyder att man satsar på det fysiska biblioteket och att det är skit samma om någon tycker "det här med IT är så fint"... Och därmed jävligt provocerande.
Men IRL-människor. Ni har nästan all makt i vår tråkiga bransch. Tur för er att ni hinner pensionera er innan verkligheten kommer ikapp.
Bibliotek är alltid en verksamhet
Kultur och fritidspolitiker kan fortsätta att definiera bibliotek som ett substantiv (självbetjäning i Lund på förslag). Inom branschen måste vi dock slå vakt om biblioteksbegreppet som ett verb. Bibliotek är lika med flöde och pågående verksamhet. Annars är ju min dator per definition ett bibliotek liksom ett par bokhyllor i vardagsrummet.
Som alltid finns orsak att uppfostra politiker, speciellt de som placeras i nämnder som relateras till vår verksamhet. Som förtroendevald på en sådan plats märkte man snart att frågorna behandlades som lättviktiga och att lösa påståenden om kulturverksamhet var lika normskapande som professionellas dragningar för nämnden.
Och kombinationen kultur och fritid? Inte så smidiga för de invigda. Ena dagen simbassäng och vindskydd vid skridsko-sjö. Nästa dag bråk om Ecce homo. Ja, det var länge sedan men vi lär ju aldrig glömma. Tror ni politikerna i min nämnd klarade av att försvara kulturhuset? Nej, man hade inga hållbara resonemang om kulturens funktion.
Själv bråkade jag så gott jag kunde vid vernisaget och kom i tidningen med mitt uttalande om att "Alfons har ingen pappa". Tråkigt att vara gammal och ha långt hår. Oroa sig för krakelerad ekonomi istället för Lacan och Butler.
Som alltid finns orsak att uppfostra politiker, speciellt de som placeras i nämnder som relateras till vår verksamhet. Som förtroendevald på en sådan plats märkte man snart att frågorna behandlades som lättviktiga och att lösa påståenden om kulturverksamhet var lika normskapande som professionellas dragningar för nämnden.
Och kombinationen kultur och fritid? Inte så smidiga för de invigda. Ena dagen simbassäng och vindskydd vid skridsko-sjö. Nästa dag bråk om Ecce homo. Ja, det var länge sedan men vi lär ju aldrig glömma. Tror ni politikerna i min nämnd klarade av att försvara kulturhuset? Nej, man hade inga hållbara resonemang om kulturens funktion.
Själv bråkade jag så gott jag kunde vid vernisaget och kom i tidningen med mitt uttalande om att "Alfons har ingen pappa". Tråkigt att vara gammal och ha långt hår. Oroa sig för krakelerad ekonomi istället för Lacan och Butler.
på banan 1994?
Sandra Bullock i The net. Socialt liv via digitala rum 1994. Ni som varit med sedan dess är avundsvärda. För oss andra finns många hinder att ta oss över.
lördag 17 januari 2009
Miljö, klimat och ekonomi
Jag skrev i veckan om problemet med hög konsumtion, IT kontra kött etc.
I går skrev DN (även Arbetaren tidigare i år) utifrån ny forskning (Karin Bradley, KTH) att låginkomsttagare är miljövänliga.
Profit-överkonsumtion.
Mindre bostad, mindre konsumtion.
I går skrev DN (även Arbetaren tidigare i år) utifrån ny forskning (Karin Bradley, KTH) att låginkomsttagare är miljövänliga.
Profit-överkonsumtion.
Mindre bostad, mindre konsumtion.
fredag 16 januari 2009
Karriär? Våra egna är blinda
Framtiden för oss informations- vetare, -proffessionella och -engagerade? Frågan infinner sig efter läsning av en bok som höjer vår kompetens till skyarna. Typ så som man själv ofta tänker i konfrontation med den oengagerade omvärlden...
I den bransch där vår kunskap borde vara som mest efterfrågad- folkbiblioteksfältet, finns en ganska förvånansvärd okunskap om informationsarbetet i dagens verklighet. Kulturdamer och herrar sorterar CD och skönlitteratur med van hand. Men vad hände med patoset kring yttrandefrihet och kunskapstillgång?
I en verklighet där informationskanaler ökar och översikten fragmentariseras blundar bibliotekarier med ett och ett halvt öga. Varför? För att vårt arbetsfält är så extremt krävande? Jag har många gånger blivit kritiserad och ifrågasatt för att det yrke jag är utbildad till korresponderar med mitt privata liv, den s k fritiden. Men om vi nu inte skruvar barnvagnar utan friserar hundar på en salong eller arbetar med demokrati och informationsåtkomst- är det då märkligt att livet inte blir hårt uppdelat i olika avgränsade fack? Om jag friserar mina hundar hemma, går på utställningar eller följer det informationsvetenskapliga fältets utbredning och utveckling. Är jag förlorad då? Tillhör jag 90-talets (snart) utbrända eldsjälar som "tar med sig jobbet hem"?
Jag vill ta med mig jobbet hem och vice versa. Mitt problem är att chefer tror att det är denna faktor som gör mig och andra till en utmattad arbetskraft. "Vi" tar ju alltid slut... Bättre att satsa på dem som aldrig ser orsak att skynda.
Sanningen (för mig) är väl ungefär tvärtom: När jag föreläser, bloggar, skummar artiklar eller studerar ungas internetbeteende är jag aldrig trött... Utan glad, tillfreds och nöjd med att vara med på vår bana.
Trött? Frustrerad? Ja, när det självklart är okej att inte följa med i vår branschs utveckling, i digitala möjligheter och olika gruppers informationsbehov. Lika trött blir jag av att, bildligt talat, bli slagen i skallen med btj-katalogen när min signatur inte finns på alla sidor.
Hur ser då framtiden ut för oss som har en hög utbildning i informationsvetenskap? Kathleen De La Pena McCook menar i Library and information science careers (t ex hos amazon) att den ökande mängden möjlig information omkring oss gör att vår marknad växer. Utan vår yrkesgrupp skulle inte företag och universitet klara sig.
Hur känner folkbiblioteken och grundskolan? Med axiell-tjänster och assistenter är det frågan om inte de något dyrare bibliotekarierna skulle kunna skrotas. Man kan ju bjuda in författare och föreläsare för festligare tillfällen. Däremellan kan man söka i bibliotek.se och den egna opacen. För är det inte den servicenivån våra chefer kräver?
Om man har en litteraturälskande, sångbegåvad och pysselengagerad bibliotekarie och sedan anställer ytterligare en med samma kvalifikationer. Då är risken stor att 1 plus 1 blir 1,5. För vilken dynamik blir det mellan arbetskamrater som är inskolade i samma sjuttiotalsanda och agerar som att yrket är sig likt är efter år? Kortkatalogen har stoppats in i datorn- det betyder inte att den har revolutionerat just ditt bibliotek.
Låt oss typer som vanligtvis stoppas undan på utrednings eller andra specialtjänster få vara med i er gemenskap.
Låt 1 plus 1 bli 2. (Religiöst och fint, eller hur!). Det ska jag skriva på min nästa ansökan... Och några vet vart den kommer postas.
I den bransch där vår kunskap borde vara som mest efterfrågad- folkbiblioteksfältet, finns en ganska förvånansvärd okunskap om informationsarbetet i dagens verklighet. Kulturdamer och herrar sorterar CD och skönlitteratur med van hand. Men vad hände med patoset kring yttrandefrihet och kunskapstillgång?
I en verklighet där informationskanaler ökar och översikten fragmentariseras blundar bibliotekarier med ett och ett halvt öga. Varför? För att vårt arbetsfält är så extremt krävande? Jag har många gånger blivit kritiserad och ifrågasatt för att det yrke jag är utbildad till korresponderar med mitt privata liv, den s k fritiden. Men om vi nu inte skruvar barnvagnar utan friserar hundar på en salong eller arbetar med demokrati och informationsåtkomst- är det då märkligt att livet inte blir hårt uppdelat i olika avgränsade fack? Om jag friserar mina hundar hemma, går på utställningar eller följer det informationsvetenskapliga fältets utbredning och utveckling. Är jag förlorad då? Tillhör jag 90-talets (snart) utbrända eldsjälar som "tar med sig jobbet hem"?
Jag vill ta med mig jobbet hem och vice versa. Mitt problem är att chefer tror att det är denna faktor som gör mig och andra till en utmattad arbetskraft. "Vi" tar ju alltid slut... Bättre att satsa på dem som aldrig ser orsak att skynda.
Sanningen (för mig) är väl ungefär tvärtom: När jag föreläser, bloggar, skummar artiklar eller studerar ungas internetbeteende är jag aldrig trött... Utan glad, tillfreds och nöjd med att vara med på vår bana.
Trött? Frustrerad? Ja, när det självklart är okej att inte följa med i vår branschs utveckling, i digitala möjligheter och olika gruppers informationsbehov. Lika trött blir jag av att, bildligt talat, bli slagen i skallen med btj-katalogen när min signatur inte finns på alla sidor.
Hur ser då framtiden ut för oss som har en hög utbildning i informationsvetenskap? Kathleen De La Pena McCook menar i Library and information science careers (t ex hos amazon) att den ökande mängden möjlig information omkring oss gör att vår marknad växer. Utan vår yrkesgrupp skulle inte företag och universitet klara sig.
Hur känner folkbiblioteken och grundskolan? Med axiell-tjänster och assistenter är det frågan om inte de något dyrare bibliotekarierna skulle kunna skrotas. Man kan ju bjuda in författare och föreläsare för festligare tillfällen. Däremellan kan man söka i bibliotek.se och den egna opacen. För är det inte den servicenivån våra chefer kräver?
Om man har en litteraturälskande, sångbegåvad och pysselengagerad bibliotekarie och sedan anställer ytterligare en med samma kvalifikationer. Då är risken stor att 1 plus 1 blir 1,5. För vilken dynamik blir det mellan arbetskamrater som är inskolade i samma sjuttiotalsanda och agerar som att yrket är sig likt är efter år? Kortkatalogen har stoppats in i datorn- det betyder inte att den har revolutionerat just ditt bibliotek.
Låt oss typer som vanligtvis stoppas undan på utrednings eller andra specialtjänster få vara med i er gemenskap.
Låt 1 plus 1 bli 2. (Religiöst och fint, eller hur!). Det ska jag skriva på min nästa ansökan... Och några vet vart den kommer postas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)