En god vän skriver:
/.../ jag vill bara skriva "fatta hur jävla bra jag är! ni kommer inte att ångra er! välj mig! jag är lojal som en jävla golden! jag är snäll! jag kan bjuda på bullar! och jag vill så gärna jobba så att jag inte blir knäpp i huvudet! please! jag kan det här! jag vet hur man gör! och jag är inte dum, jag kan lära mer!", /.../ Desperation är av någon anledning inte attraktivt. Jävla piss. Man ska vara så jävla kärringaktig för att få ett jobb, men om man verkligen presterar något, det är inte alls lika viktigt. Viktigast är att smälta in i den unkna gruppen och inte säga emot och inte röra om. Då blir det oro i lägret. Då blir man hotad med uppfostringsanstalt i Sibirien eller möjligen avsked. Jävla runksamhälle.
Jag önskar att det fanns möjlighet att vråla detta när man är arbetslös. För just så jobbigt känns det. Varje liten del av livet präglas och bestäms av sysselsättning/anställning. Utan detta förloras identitet, upphör fritid, saknas självklart umgänge, försvinner de fysiska nödvändigheterna och nöjena. Steg för steg tar desperationen vid och jag tackar dig, finaste vännen, för dina ord.
Världen förändras, men inte bibblan. Ge det tio år till, så kan vi k-märka hela skiten och använda de fysiska lokalerna som tidsmaskiner. Bakåt. Framåt går inte. Framtiden är avlägsen. Den är inte nu. Och nu. Och nu. Den är sedan. /.../ Så länge lönen vackert dimper ner varje månad, så är det ingen ko på isen. Nä, jag vetefan om jag ska jobba på bibliotek. Jag ska nog söka jobb på en bygghandel. Där ordnar de ju i alla fall nya typer av våtrumsgips då och då.
Du på bygghandel och jag kanske på biografen i Hässleholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar