Polisen skriver på sin hemsida: Groomaren kan till exempel utge sig för att vara en ung flicka med hästar som sin stora hobby. När första kontakten etablerats försöker groomaren att göra sig själv intressant genom att lägga ut lockbeten som exempelvis att ha tillgång till att rida hästar gratis. /.../
Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. ...
Man fortsätter med de vanliga råden om hur barn/unga ska "avslöja" om de talar med en vuxen.
Likheten mellan polisens uttryckssätt, DNs och konsulter som parasiterar på föräldrars och lärares rädsla är påtaglig. Lägg märke till hur det alltid är konståkning eller hästar som omnämns. Ju flickigare, oskyldigare och skörare man föreställer sig flickorna, desto bättre. På det viset överlever diskursen om svaga flickor och den stereotypa främmande gärningsmannen. Därför är det inte förvånande att Asks förslag nu blir mer uppmärksammat.
Det är inget nytt att många starka aktörer väntar på att Sverige skall följa Storbritanniens exempel och kriminalisera avsikter dvs ännu inte skedda händelser. Kommer det att bli så? Beatrice Ask väljer att exemplifiera hur man bokar hotellrum och stämmer möte. Men "jakten" på "pedofiler" på nätet handlar inte om att nå den punkten där sexförbytare praktiskt planerar övergrepp. Är Internet då intressant i sammanhanget? Man söker vuxna som överskrider en viktig moralisk gräns och skadar ungas integritet, men vad handlar det om? Vuxenvärldens övergrepp mot personer som socialiseras in i undergivna roller. Vad anhöriga eller bekanta män som begår övergrepp mot barn gör är att förlita sig till det samhälleliga kontrakt som säger att vuxna har rätt att bestämma över barn, att det är dem de ska lita till eller underkasta sig framför sin egen upplevelse.
Misshandeln av barn ökar kan vi läsa samma dag. Övergreppen mot barn är utbredda. Godtyckligheten i hur man skapar regler och straffsystem i barnuppfostran är också exempel på övergrepp. Varför lära barnen att deras upplevelser och avsikter inte är viktiga?
Beträffande nätanvändning är det förbryllande hur man ständigt varnar barn för vuxna- dolda vuxna med onda avsikter, inte de vuxna som finns i deras omedelbara närhet och har betydligt större möjligheter att skada barnen.
Barn skall från tidig ålder lära sig sina rättigheter och ges rikliga möjligheter att uttrycka sig, sprida sina tankar, söka information och bjuda motstånd mot övergrepp- från såväl jämnåriga som äldre personer. Med fokuseringen på "fula gubbar" missar man faktumet att många flickor blir trakasserade av jämnåriga killar. Skall man frukta personer baserat på en åldersanalys eller en slutsats dragen utifrån dagens genussystem? Män äger 98% av världens resurser och står för en överväldigande del av övergreppen och våld. Varför skall barnen undvika vuxna på nätet? Är det inte män och pojkar man ska fokusera?
Jag tycker naturligtvis inte att man skall belysa någon av "grupperna" som potentiella gärningsmän på nätet: Utgångspunkten är felaktig, syften och uppsåt beskrivs inte av kön, utbildning eller ålder. Vem skapar ett sådant samhälle? Jo de som hetsar mot vuxnas närvaro på s k ungdomssajter. Genom att understryka att vuxna inte har någon plats i ungas liv, inget intresse av att chatta eller bli vän med dem skapar man en självuppfyllande profetia: Träffar du en vuxen har de dåliga avsikter. Vi andra vet att det är fult att chatta med ett barn eller hjälpa ett barn i parken upp på en gunga eller dela med sig av matsäcken. Varför vill vi vara rädda? Rädslan fyller en funktion: Den skapar onekligen makt för den grupp vi blir rädda för.
Jag hoppas att vi inte får se chattande poliser som skall hitta vuxna på Bilddagboken. Istället hoppas jag att vi bibliotekarier finns på nätet och kommunicerar kring barns rättigheter. Jag vill också att vi empower barn istället för att försvaga dem genom att skapa rädsla och begränsa barnens, speciellt flickornas livsvärld.
Tidigare talade man om 3000 pedofiler som letar efter ditt barn, bl a Netscan stod för uppgiften. Nu talar polisen om 3 till 400 s k pedofiler. Hur kan dessa befolka nätet men inte våra skolor eller som släktingar på våra fester?
De aktörer som skapar rädsla och tar dyrt betalt för att sprida den ifrågasätter inte patriarkatet. Mats Andersson med sitt företag Netscan berättar om hur han samlade tjejers trosetiketter som troféer när han var ung och uttrycker att det är normalt. Samtidigt säger han att flickorna inte skall få publicera foton. Utöka killarnas fält, begränsa flickornas.
På digital oppvekst hemsida presenteras en föreläsare som skall tala om nätet som "vilda västern". Honom kommer jag således få möta och jag blir utmattad i förväg. Beatrics Ask skulle nog dock uppskatta resonemanget: Poliserna kan ju ge sig in i leken med cowboy och indianer, rensa fältet och bara lämna kvar barnen och de stora kommersiella aktörerna på ungdomssajter. Du och jag skall inte umgås över åldersgränserna men Lunarstorm, McDonalds och Disney skall med sina vinstintressen ensamma få indoktrinera unga. Logik?
I min magisteruppsats finns grooming, bomber och allt annat skitprat samlat: Riskbilder och kontroll av barns och ungas Internetanvändning. Att jag inte skrev om ungas nätkulturer och det grundläggande problemet att vuxna är pantade ickesurfare är ett tecken i tiden: Ständigt lägger vi kraft på att mota bort moralpaniken och de personer och institutioner som bygger en Berlin eller Gaza-mur mellan barn och nätresurser.
När skall vi kunna andas och dela med oss av möjligheter? När kommer ingen i publiken käfta emot och fortsätta fokusera på "problem", mobbning och exploatering? Det svåraste med den här missriktade uppmärksamheten och engagemanget är att man per automatik väljer att bestraffa barnen genom att begränsa deras nätvärld, att man skrämmer dem och lär ut undvikande och inte motstånd.
När ska vi lära tjejer att nita killar när de förtjänar det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar