söndag 4 januari 2009

Heberlein och de osynliga barnen.

På nätet kan vi träffa barn vars uppgift är att dölja den stigmatiserande hemligheten att pappa är bipolär eller mamma har schizofreni. Barn som söker bostadsbidrag, packar småsyskons skolväskor, vaktar deprimerade mödrar och putsar fasaden framför ett trasigt hem.Dessa barn som Anderberg Strollo ger en röst kallas ofta för "de osynliga barnen" eftersom samhället många gånger trots utbyggd välfärd misslyckats att identifiera dem samt erbjuda hjälp och stöd.
Skrivet av mig om "Bryta om"

Jag har tidigare skällt på Ann Heberlein i två inlägg. Bland annat av detta skäl känns det viktigt att nu vrida om diskussionen ett varv och säga att min respekt för henne de senaste dagarna ökat avsevärt.

Bland de många intervjuer och uppmärksammande av hennes bok om ångest så dröjer sig samtalet i Sydsvenskan kvar. Där talas om dålig psykiatri, självdestruktivitet och smärta. Men där talas också om Heberleins relation till sina barn och hur provocerad hon blev av en journalist som implicit sa att hon var en dålig förälder.

Jag har sett det här "ämnet" ur många olika vinklar, bl a som dotter till en mycket svårt sjuk förälder med skov av svår depressivitet, ångest, vanföreställningar, självdestruktivitet och drag som brukar hänföras till benämningen "personlighetsstörning".

Precis som den utfrågande journalisten har jag anklagat min förälder och samhället: Skall psykiskt sjuka över huvud taget få vara föräldrar? Den smärta och de trauman jag och andra upplevt borde inte accepteras - så har jag tänkt. Tvångsomhänderta barnen och lås in föräldrarna... Ungefär så illa resonerade jag.

Nu tänker jag mer som Heberlein: Föräldrarnas problem och brister är en del av hur barnen formas och psykisk sjukdom är inget onyanserat paket. Vem sätter likhetstecken mellan upprepade förkylningar och leukemi? Ändå har vi mottagningar där psykotiska och djupt deprimerade samlas.

Att vara en bra eller dålig förälder är inte knutet till fysisk eller psykisk sjukdom. Fantastiska föräldrar hindras i sina föräldraroller av en mängd problem men försöker på bästa sätt kompensera och hitta strategier för att ta väl hand om sina barn.

Därmed försvinner inte samhällets ansvar. Barn till psykiskt sjuka har länge kallats "de osynliga barnen" och det av en orsak. Vi har dolt våra hemmaförhållanden och trots att skolsköterskor, lärare eller grannar sett många tecken på vanvård har man inte ingripit. Varför? Psykisk sjukdom är ett stigma som samhället måste lära sig att möta på ett respektfullt sätt. Så länge som sjuka människor räknas som en sämre, oberörbar klass kommer deras barn att leva i samma skugga.

I dag finns stödgrupper runt om i landet för barn med psykiskt sjuka föräldrar. Rädda barnen har skrivit en bra stödbok (Överlevnadshandbok för dig med psykiskt sjuk förälder) och i litteraturen har många följt Susanne Ostens exempel och skrivit om barn och tonåringar som lever med - och ibland tar hand om - sjuka föräldrar.

Hoppas vi får lägga det svarta 80 och 90-talet bakom oss och att Heberleins insats bidrar till en förbättrad förståelse och öppenhet inför psykisk ohälsa och de anhöriga som har det i sin närhet. Barnen är ett eget kapitel. Men döm föräldrar för övergrepp, vanvård eller psykiska övergrepp - inte för att de har en diagnos.

*Läs min krönika: Välfärdens osynliga barn
*det finns många bra communitys för både barn och vuxna, anhöriga och sjuka. maila mig om du vill ha hjälp att hitta.

Inga kommentarer: