tisdag 6 januari 2009

Reflektioner kring ekonomiskt moras

Bortåt en halv miljon svenskar har ständigt problem med att betala sina räkningar. För många som hamnar i överskuldsättning innebär det början på en livslång fångenskap.

Intressant att höga chefer inom offentliga myndigheter gemensamt skriver att skuldfällan kan slå igenom om människor utan att det är deras eget slarv som skapat den ohållbara privatekonomiska situationen. I detta individualistiska tidevarv då vi frivilligt lever på sjukpenning, a-kassa eller ingenting alls och skall tuktas till att vilja arbeta genom allt sämre ersättningsnivåer, då är kronofogden där och lyfter en del av skammen från de berörda. Revolution?

I ett borgerligt välfärdssamhälle är det friska rörliga medelklassinkomsttagare som skördar fruktan av sänkta skatter. Men vad betyder välfärd för sjukskrivna som från dag ett har ett sistadatum på sitt sjukpenningsbesked? Inom ett år är du frisk, basta.

Vad betyder välfärd för den arbetare som inte kan pendla tre timmar och vara borta från sin familj hela nätterna när partnern, makan eller sambon blir sjuk? Desperationen blir allt påtagligare i familjen där halva vuxenskaran försökt ta sitt liv och den andra vuxenhalvan står och skälver på tröskeln på väg bort från dem h*n älskar. En och en halv timme bort enkel resa.

Slutligen blir en uppsägning den dåliga lösningen. In i arbetslösheten marscherar maken/makan frivilligt (?). Därför väntar tre månaders karens i a-kassan. Då klarar sig familjen naturligtvis eftersom man enligt borgerlig logik har hundratusen på banken för att klara de privatekonomiska upp och nedgångarna.

Bilindustrin och bankväsendet är å andra sidan offer för lågkonjunktur och kan med stolthet i behåll kräva statens ingripande.

Om kronofogdemyndigheten nu kan sympatisera med den lilla männsiskan som har sitt alldelles egna personliga skäl till att leva i skuldsatthet, kan då de akuter som kommersiella aktörer kräver även gälla verksamheter som upprätthåller en stor del av befolkningens livskvalité? När får vi se en biblioteksakut?

Koppla bort individens ekonomiska överlevnad från arbetsmarknaden. Inför medborgarlön och låt oss slippa effektiv rehabilitering kopplad till en persons fasta arbete och arbetsgivares skyldighet att samverka och låt oss se alla människor som individer med rätt till samma stöd.

Ett spännande välfärds-instrument är risktillägg. Arbetsgivaren bortkopplas från sjukförsörjning och försäkringskassan betalar arbetarens sjukersättning från dag ett. På så vis kan vacklande arbetskraft stiga tillbaka in i ekorrhjulet.

Men utan fast arbete? Då väntar försäkringskassan på att Arbetsförmedlingens kvarnar skall mala vilket tar längre tid än fsk:s förfärliga handläggningstid på tolv veckor.

Krystat att blanda offentliga institutioners ekonomi med privatpersoners? Den gemensamma nämnaren är närande och tärande. Ej vinstskapande personer och verksamheter som skall kosta minsta möjliga. Arbetande kan konsumera igång ekorrhjulet. Bilindustrin rada upp arbetare som får lön i fickan. Men de som behöver lita till välfärden? De gör klokt i att välja en ny regering.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket klokt skrivet Lina.

Hälsningar svägerskan Kicki

Lina Z Y sa...

Thank you. Det privata är politiskt.

Anonym sa...

Vad är det som gör att förmodat välutbildade människor med god uttrycksförmåga har så svårt att förstå vad som är fundamentet för ett fungerande samhälle, oavsett om det är ett Sverige 2008 eller en stenåldersby år 1200 f.kr ?

Det fungerar nämligen inte att göra antagandet att det hela tiden är någon annan som ska ta ansvar. Någon annan ska arbeta och dra in pengar när jag är sjuk, arbetslös, vill studera eller tar ett friår. Någon annan ska subventionera mitt boende när jag vill bo i en 2:a på söder i stället för att betala för mitt eget boende.
Någon annan ska betala för min försörjning för att jag hellre bor kvar i min by i Västerbottens inland där jag kan jobba svart, jaga och fiska, och inte flytta dit jobben finns.
Någon annan ska se till att jag blir av med de skulder jag har dragit på mig för att jag inte velat/orkat ta reda på vilka regler som gäller eller inte har koll på min ekonomi.

Det är naturligtvis enormt bekvämt att glida genom livet och hela tiden låta andra ta ansvaret, men i den takt som De Andra blir allt färre som ska försörja allt fler så närmar vi oss också vägs ände för den typen av livsföring. Och då är det bara att antingen acceptera att vi blir ett U-land med en BNP på Albaniens nivå eller också, hemska tanke, får man kavla upp ärmarna och börja göra rätt för sig.