Marknadskrafter, kommuner, barn och information

Mer användarvänliga sajter för barn? Studier av olika åldersgrupper kan ge god vägledning. Barn mellan 7 och 9 år hade lättare att navigera sig med hjälp av en webbkarta än a content list. Äldre barn däremot behärskade bägge delarna, studien redovisas i Psychology & marketing, januari 2009.

Mattel, Mcdonalds och Disney har varit framgångsrika i sina försök att knyta kontakt med barn via webben skriver Rose, Rose & Blodgett. Oroande? Javisst. Men genom att vara medvetna om stora aktörers makt kan vi arbeta på ett bredare plan med alternativ samt stjäla redan utarbetade koncept men använda dem till andra syften.

I artikeln framgår också att Internet allt mer blir barnens primära medium och att den störst ökande gruppen internetanvändare är 8-12 år.

Kring denna grupp har vi läst mycket. Den s k tweenie-åldern exploteras allt mer och mycket som vi tidigare förknippat med tonårstiden flyttas nu till denna grupp. Därmed ökar bibliotekariers skyldighet att vara uppmärksamma på den här gruppens behov och erbjuda fylliga samtal kring medieanvändning, utbildning i källkritik och socialt nätverkande. De delar av vår yrkeskår som fortsätter plocka böcker på Hcg och sedan berättar halva bokens innehåll för barn borde få pisk. Saknar ni någon enzym som ger möjlighet till fantasifullt och engagerat arbete utifrån villkoren dagens barn lever under?

När det gäller att designa webbplatser för de olika åldersgrupperna kan t ex Piagets utvecklingsteorier vara till hjälp menar författarna. De beskriver hur olika vi processar information i olika åldrar och vilka verktyg och design som stödjer de ungas nätbeteende. Nu är ju Piaget ingen av mina idoler men man kan ju dra ut själva grundtanken ur resonemnaget: Hur utnyttjar olika åldersgrupper våra webbplatser och forum för socialt nätverkande? Vilka olika sökvägar kan vi skapa för olika målgrupper?

Men så länge som även vuxna användare känner sig obekväma och har svårt att hitta på bibliotek så verkar det som önsketänkande att se drastiska förändringar för de grupper man uteslutande försöker ”hålla reda på” och locka att läsa.

Samtidigt som författarna i diskuterade text beskriver hur websiter bör planeras och designas för att öka barnens informationsåtervinning och trivsel är deras övergripande mål framgångsrik marknadsföring till yngre grupper.

Kanske kan kommunala förvaltningar inse hur mycket de har att vinna på att utveckla sina webbplatser och sin utbildning för unga när de inser i hur hög grad de kommersiella aktörerna inte bara leder racet utan totalt sopar banan med sina budskap. (Jämför också med diskussionerna om TV-reklam i EU! Eller personer som vill åldersmärka nätsidor. Puckat? Ja eller okunskap: Just nu har vi bara samtal och utbildning till vårt förfogande.)

Vi kan fortsätta planera och sköta våra fysiska samlingar och tukta barnen. Men då missar vi det stora flertal som hade haft nytta av våra tjänster och vårt engagemang.