Liksom Jack Nicholson tänker jag as good as it gets? Mina ticks kanske inte är lika påtagliga som den aktuella karaktären men på något inte så märkligt sätt börjar jag definiera mig med alla sårbara personer. En del skulle säga galna eller dårar. Jag kommer aldrig mer använda de orden. Psykon är vi allihopa men hur vi hanterar smärtan varierar.
Upplevd säkerhet och rutiner kan lindra psykisk smärta och Nicholson bäddar in sin ångest i tvångsbeteenden. Kanske är det på liknande sätt vi fungerar i förhållande till s k Internetsäkerhet? Varifrån hoten lurar går inte att sätta fingret på och därför hittar vi på invecklade regler och rutiner för att "skydda oss". Förhoppningsvis har de flesta gått vidare från idéerna om att inte ha webcam men nya teknikfientligheter lär väl följa.
Avgörande är inte att vi släpper denna s k riskmedvetenhet. Vi har väl alla gjort korkade saker som är värda att bevara. Men att låta cybercrime, nätmobbning, virus och varumärkesskydd hindra kommuner och deras folkbibliotek att ha en god kontakt och väl utbyggd service med/till sina användare är fördomsfullt. Är det viktigt att våra webbplatser är tråkiga för att signalera offentlig verksamhet? Samtidigt säger vi; välkommen in om du måste men välj hellre ett välstrukturerat Eniro.
Shaw, Chen, Harris och Huang skriver om hur medvetenhet om säkerhet och IT kan öka genom träning och rikligt med information. Intressant? Ja eftersom man söker reella problem i sina exempel. Här byggs inte scenariorna på halvdolda, ännu inte inträffade övergrepp mot de egna tjänsterna och systemen. I teknikrädslan finns annars en stor del oro just för det man inte känner till. En liten bit skymtar och uppsnappade berättelser får därför fylla kunskapsbristen som t ex föräldrar upplever. Har man inte egen erfarenhet och empiriska bevis för hot och risker tenderar man att bygga för många, inte för få, stängsel kring IT. Detta tvärtemot vad som målas upp i den aktuella diskursen: Det man inte känner till släpps löst och de unga eller våra kommunala webbplatser kan skadas. Handfallna och lätt puckade pappor och IT-chefer beslutar därför att agera utifrån lösa antaganden. Inga bloggar, inga externa webbplatser, ingen kommunikation med medborgarna. Konsekvenserna för barnen har jag skrivit om många gånger: Vuxna skapar med praktiska förbud, normer och mjukvara en digital babyhage som ingen surfande individ över ungefär sex år kan trivas i.
Men tillbaka till organisationerna. Shaw et al menar i Computers & education att vi behöver
-become aware
-be aware
-stay aware
Uppmaningen gäller alla individer i en organisation och beskriver just behovet av konkret innehåll i säkerhetsanalyser och åtgärder. Kunskap och empiri är grunden - inte förutfattade antaganden och vilja att skydda sig mot det osedda, oupplevda utom räckhåll. Dumpa det hjärnspöke som viskar om ännu inte upptäckta problem. Kan vi leva våra liv så? Kan företag och myndigheter utveckla en god IT-service om man innan verksamhetens tentakler får nå nya områden ska vänta och se? Låta alla andra icke-altruistiska aktörer springa före. På det sättet kan vi aldrig erbjuda någonting. Barnen får stanna på Penguin club och spionera på sina medpingviner åt Walt Disney. (oh yes du kan vara angivare - är de inte antikommunister over there? Fast Stasi och KGB kan väl brädas av kapitalistiska underrättelseorganisationer d v s goda borgare.)
Att hitta vettiga sätt att agera och använda sina nätbaserade resurser utan obefogad rädsla kan lyfta medvetenheten och göra att vi undviker slentrianmässiga förklaringar om säkerhet som orsak till våra bakbundna bibliotekshänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar