torsdag 29 januari 2009

Bibliotekarieyrkets kärna


En föreläsningsskiss vilar nu ganska tryggt. Då blir det dags att kanske stress-tänka inför nästa. Digital oppvekst,17-18 mars i Askers kulturhus, behöver presentation av mig och information om min föreläsning. Det jag tidigare har sagt till dem är att mitt föredrag skall handla om ungas kunskapande på nätet. Nu känns det som att min insikt i dessa frågor kanske är baserade på smältande is. Wikisar självdör och gamla kontakter försvinner. Nästa veckas bibliotekskonferens blir ju en barnlek jämfört med att tala om ungas nätkulturer och digital uppväxt. Varför? Jo för jag är bibliotekarie och kommer antagligen bli respekterad som sådan på en bibliotekskonferens. Ämnet för min föreläsning då är ju också invävd i mitt medvetande; jag har genomlevt konflikterna med IT-gubbar och undrande kollegor. Erfarenheterna kan nu struktureras som motsatta teorier om information och kommunikation. Att sedan knyta bibliotek 2.0 till det är ju logiskt.

Digital oppvekst däremot kommer befolkas av människor jag beundrar. Hur hanterar jag om de lyssnar till mitt föredrag? Om de spelar på samma bana men gjort det tio år längre och inte surfar på sin fritid utan dagarna i ända på ett vackert kontor?

Jag försöker utgå från vad jag vet, upplevt och diskuterat. Om inte annat kan jag ju diskutera utifrån medierådets uppgifter eller projekten i Bromölla. Kanske är det sista mer relevant: Det var ju dessutom som yrkesperson jag arbetade med sociala forum, bloggar och wikis med ungdomar.

En mentor hade inte varit så dumt. Nu får jag tala in i en vägg och försöka lyssna till och redigera mina egna ord. Ungefär halvvägs glömmer jag och börjar fundera på något annat. Än föreläsning är en berättelse som är omöjlig att skapa utan åhörare.

Jag känner mig som en riktig nybörjare, en bra och kreativ nybörjare- men ändå. Är det inte vanligt att man har någon " i bakgrunden"? Om man är doktorand finns erfarna kollegor. Har man en anställning finns förhoppningsvis en chef som coachar. När man uppfostrat sig själv inom ett område och byggt en logik genom egna litteraturstudier och erfarenheter; då är man inte del av ett kunskapskollektiv och det är tungt. Visst har jag biblioteksbloggosfären att luta mig mot och hämta inspiration av. KK-stiftelsen, Elza Dunkels, Enochsson är kunskapsklippor i nätförståelse. Men de spelar i en totalt annan division och utom räckhåll för mig. Socialt nätverkande i digitala rum i all ära; men att där inordna sig under någons kunskapsparaply, det är rätt kört.

Samtidigt drömmer jag om att komma tillbaka till folkbiblioteksvärlden. Är det möjligt? Får man i dagens läge en andra chans efter att ha sprungit in i en vägg? Kanske är det detta faktum som gör mig obekväm, annars är det min syn på hur barn och ungdomsarbete ska bedrivas. Vilken orsaken än är kan jag inte bara glida in i någon IT-tjänst inom biblioteksvärlden som passar bättre för en webbutvecklare. Jag är en bibliotekarie. Hur långt tid skall det ta innan jag kan kommunicera att mina kunskaper är bibliotekariska. Det handlar inte om nät, IT, webb, Opacar eller messtjänster.

Det handlar om informationsflöden och kunskap, bibliotekarieyrkets kärna.

God natt.

2 kommentarer:

Per Sandström sa...

Jag kikade på programmet för Digital Oppvekst. Det som slår mig är att du verkar vara den absolut enda föredragshållaren under den första konferensdagen som skulle kunna presentera en positiv bild av nätets möjligheter för unga.

Det är uppenbart att tonen kommer att slås an av Symantec (scary, scary), Microsoft (mainstream för medelålders) och trygghetsnarkomaner. I slutet av en sån konferensdag finns det risk för att publiken känner sig både utmattad och besviken. Hittills har den ju över huvud taget inte hört nånting som är nytt, inte nånting som den inte redan kände till (eller fruktade).

Så, mitt råd blir: visa dem en helt annan värld! Du har bara 45 minuter på dig, och folk är trötta, så konkreta exempel är nog att föredra. Kanske t.o.m utifrån konkreta individer (barn, ungdomar). Nåt om lärande, nåt om socialt nätverkande, och varför inte nåt om spontana internationella kontakter?

Jag är varken bibliotekarie eller IT-expert, men jag har en 14-årig dotter och en 16-årig son som båda lever hälften av sina liv på nätet. Visst har det en del negativa konsekvenser (sömnbrist, inte minst). Men jag är mest imponerad. Och jag har egentligen aldrig varit orolig.

Lycka till!
Per

Lina Z Y sa...

Stort tack för din kommentar. Tidigare under planeringsstadiet så lät planeringen mer balanserad med större inflytande av akademiska personligheter.

Inte bara övriga publiken utan också jag själv kommer kanske vara utmattad efter en sådan dag.

Mitt problem är inte om folk vill prata risker etc. Det jobbiga är att dessa byggs på förutfattade meningar och en missvisande common sense. Människor vet utan att veta. Mina argument måste således vara så löjligt mycket bättre för att få ngt gehör.

Beträffande utsatta barn skulle jag skrivit om att de som är utsatta i vårt samhälle även är det i digitala rum. Man byter inte sårbarhet beroende på kommunikationsformen, i det här fallet.

Istället för att rikta kanonerna mot en mediaform borde man därför rikta resurser mot utsatta barn.