Efter två års sorg över att ha blivit en McDonalds-mamma upptäcker jag nu att kvalitetstids-begreppet inte är totalt ”fnosk”. Långsamt finner jag och Stora E vägen tillbaka till varandra trots att jag inte kramar och hjälper med läxor de flesta vardagarna.
Visst är jag en skugga som inte följer med till baletten eller hemspråksundervisningen. Ändå kan jag nu börja lägga märke till vad som är bra. Två år. Så långt tid tog det att halvt om halvt läka mitt svek så att vi kunde gå vidare. Nu är jag mamma och en vän. Vi sitter i telefon på kvällen och pratar öronen varma. Vi tittar på film, fikar och pratar i timmar. Insikten i hur mycket en egen relation oss emellan betyder hade jag glömt de åren vi hade en stor familj igen. Min och hennes kontakt vattnades ur när innersta kretsen inte längre var mamma-barn. Men andra relationer fyllde tomrummet, extra pappa, en lillasyster... Kanske är vi lite tillbaka i den tighta känsla vi skapade som ensamstående-familj?
Nu är jag en glad McDonaldsmamma och hoppas att ni andra som ofrivilligt skillts från era barn får uppleva samma sak. Jag har återfunnit denna fantastiska person som jag har privilegiet att få följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar