Inför IPRED-införandet diskuteras hur lagen skall kunna tillämpas när allt fler sajter erbjuder tjänster som osynliggör din IP-adress. Men frågan om identitet, möjligheten att spåra individer m m täcker ett betydligt större område än fildelning. Hela spektrat finns representerat; från de som vägrar facebook till dem som har öppna profiler. Sociala forum där det finns en avsikt med att ha en alternativ identitet; att kunna tala friare och uttrycka mindre bekväma eller mer personliga åsikter än i offentliga rum.
Allt det här ter sig kanske självklart men jag tror att diskussionen om övervakning och kommande olämpliga rättsprocesser behöver följas av ett samtal om varför ”vi” är så rädda att tala under riktigt namn på internetbaserade forum. Som jag skrivit förut tycker jag det är märkligare att personer lever ett helt osynligt liv i digitala rum än att deras namn finns på större sociala nätverk, i publicerade protokoll, på egna bloggar och hemsidor. Vem är ni rädda för? (Eller har ni inget nätliv? Fattigt. Omvärldsanalysens låga falnar snabbt hos er.) Frågan behöver ställas eftersom vi kommer behöva en öppen och trygg attityd gentemot identitet och e-kommunikation, annars försvagas de möjligheter till ökat demokratiskt spelrum som nätet ger.
I AI & soc (2009, 23: 297-307, abstract) finns en spännande artikel om graden av anonymitet vid nätanvändning. Forskarna Morio & Buchholz anlägger ett "cross-cultural perspective" på ämnet. Först reder de ut anonymitetsbegreppet. Vad betyder det att var dold, okänd vid nätanvändning? Författarna pekar på tre former av anonymitet:
*Visual anonymity
*Dissociation of real and online identities
*Lack of identiability
Detta visar att anonymitetsbegreppet är komplext och att vi behöver definiera vad vi menar i olika sammanhang.
I sin undersökning menar forskarna att det skiljer sig stort mellan världsdelar och länder ifråga om ökad acceptans för mindre anonymitet eller ej. Därför bör vi ta hänsyn till olika kulturella utgångspunkter när vi designar system och webbplatser.
Kulturella differenser måste alltid ställas i relation till förväntningar och stereotyper, menar jag. Målet med att tilltala olika grupper, tala utifrån deras vanor och behov bör vara målet med t ex digitala bibliotek och databaser. I takt med att vi blir duktigare på att använda olika internationella resurser bör kunskapsorganisationen anpassas mindre till uppfattat nationella normer för återvinning. Alternativt kan man ju tänka sig olika sökvägar, ämnesträd etc. Att tänka i termer av kulturer tror jag är ohållbart, åtminstone om vi vill tänka oss flytande gränser, individualitet och bred användning av våra resurser.
Författarna tycker dock att skillnaderna är påtagliga mellan österländska och västerländska kulturer ifråga om behovet och önskan om anonymitet. De pekar på den ökande graden av audiovisuell kommunikation vilket ur många synpunkter är en viktig utveckling att beakta.
Förhoppningsvis kommer vi se parallella normer utvecklas där individen kan välja uttryckssätt och kommunikationsform inte bara utifrån vad senaste tekniken erbjuder. Second life är ett exempel på användarvänlig form av diskussionsforum och konferenser. Den visuella möjligheten fördjupar ofta upplevelserna och möjligheten att tillgodogöra sig information. Men samtidigt är många bekväma med den textbaserade kommunikationen. Trots mailandets minskade betydelse håller man fast vid bloggar, wikis och portaler där användarnamnet och textbaserade bidrag utgör ens identitet.
Öppnare förhållande till identitet och nätet är önskvärt samtidigt som vi absolut skall respektera forum som behandlar rasism, sexualitet eller ohälsa och deras ökade effektivitet och grad av engagemang från medlemmarna när man själv väljer graden av öppenhet och identitetsprofil/avatar.
Men visst… I förhållande till myndigheter är behovet att anonymitet påtaglig och det är mycket oroande. Många debattörer och krönikörer som inte arbetar med alias talar relativt fritt och räds inte att konfronteras med sina åsikter. Dock finns orsak att oroa sig för försäkringskassa, CSN och politisk polis... (Släpp tanken på diktaturstater och se dig omkring. Här och nu.)
Att B-bellas mamma får brev från sociala myndigheter pga vad dottern skrivit om alkohol på sin blogg och andra får sjukpenningen indragen p g a att försäkringskassan bedömer att många googleträffar betyder stort engagemang utanför arbetsmarknaden. Eller att tolv artiklar från ett entimmes- engagemang betyder tolvfaldigat frivilligarbete... Ja då tycker jag vi alla ska gömma oss. För det går aldrig skapa en rättvisande bild av människors nätaktiviteter utifrån bloggar och resultat i kommersiella sökmotorer... Dessutom är det fruktansvärt oetiskt att på detta sätt tränga in i människors privatliv.
Vad hände med stöd och samtal? Vad hände med kritiskt och distansbetonat läsande? Är B-bella och andra ”sanna” på sina bloggar eller är det en del av deras mikroverklighet de beskriver?
Tror du att Lina Z Y är mitt liv? Att okuvliga bibliotekarien jobbar med blogginlägg vid middagsbordet? Tänk om. Tänk nytt. Sluta dra sjuka slutsatser beroende på publiceringsformen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar