lördag 24 januari 2009

Vår verksamhet i IKT-erans tidevarv

I dag slutar The International Conference on Knowledge Networking in ICT Era (se även Sheila Webber). Där domineras inte uppmärksamheten av kallt duggregn gissar jag. Att tala om en IKT- era känns bra. Benämningen kan kanske ge lite mer input till att förstå vilken omvälvning vår bransch går igenom. Inom många yrkesgrupper blir man frustrerad över att det vetenskapliga fältet och den praktiska utvecklingen inte ger avtryck i en stelnad verksamhet (ofta offentliga sektorn?). Men frågan är om vi kan hitta någon grupp nyutbildade och omvärldsanalytiskt kunniga proffessionella som har lika stor orsak att frustreras som informationsvetare. För hur kan vi arbeta med en värld av information, kommunikation och kulturellt skapande som transkriberats till en mer demokratisk, fullödig och fri verksamhet, utan att låta vår praktik påverkas? Det är ingen retorisk fråga. Det är ett verkligt mysterium.

Jag har tidigare skrivit om mentors and mentees och att ett behov av ombytta eller växlande roller skall bejakas. Ett ömsesidigt och respektfullt givande och tagande som värdesätter kunskap inom olika områden. Den bibliotekarie som i likhet med en assistent ser till att taket inte ramlar in eller kanske bara att man inte får några nyttiga förändringar (?) är såklart bekväm för en bibliotekschef som inte bara prioriterar kontinuitet utan faktiskt tycker att det i sig är bra nog för användarna. Men återigen: Varför då anställa akademiker? Varför inte lyssna till de assistenter som inte förstår hierarkin på arbetsplatsen när de alla arbetar så lika?

En läkare som inte vårdar patienter väl, en lärare som inte utvecklas pedagogiskt eller en undersköterska som inte får använda sig av ny kunskap om demens i äldreomsorgen träder fram och får massmedialt utrymme. Vi accepterar inte vanvård, vi opponerar oss mot sviktande cancervård och utarbetade lärare med alltför stora barngrupper. Varför skall inte vår kompetens ställas i relation till den kommunala verkligheten? Varför skall inte (mestadels yngres) bibliotekariers frustration bemötas som ett tecken på brister i den nuvarande verksamheten? Kritiken är enkelriktad. Librarian dolls-inspirerade kollegor som får hyscha på den yngre generationen, föra över sina dåliga rutiner och missriktade prioriteringar. Yngre arbetare som skall bida sin tid och inte låta sig nedslås av omgivningens disrespect.

Biblioteksbranschen är inte svartvit. Kanske uppvägs en svår arbetsmiljö med de fantastiska möten man har med användarna? Eller så är det inte så extremt viktigt. Många arbetar i dålig vård/omsorg och tinnitus-skolor. De har sitt liv någon annanstans. Hade vi jobbat med prylar eller grönsaker hade det väl varit okej. Men den gemensamma nämnaren är att vi har ett samhällsansvar, liksom legitimerade socionomer som faktiskt har en plikt att leva med sin identitet som verksamma inom socialfältet bör vi använda vår kompetens explicit på många områden.

Kanske är så stor skada redan skedd inom vår bransch att vi under många år kommer få leva med en mental och intellektuell berlinmur mellan bibliotekskollegor. Är det således relevant att fundera på vad som kunde ha gjorts, kanske under 90-talet, innan skillnaderna mellan bibliotekariers kunskapsområde och informationsverkligheten blev så påtaglig? Kunde vi spolat tillbaka tiden hade det väl varit lämpligt om tidigare regeringar satsat avsevärda pengar på vår yrkeskårs kunnande och omgivande verksamhet. Inget skolbibliotek skulle försvunnit med en verklig behovsanalys. Ingen bibliotekarie hade stått på folkbiblioteksgolvet utan en rejäl utbildningspeng i ryggsäcken.

Ett samhälle utan kunniga bibliotekarier är tveklöst ett fattigt samhälle med bristande demokratisk potential.

Inga kommentarer: