Panikresonans klingar svagare?

Malene Charlotte Larsen skriver om hur facebook används i hög grad av danskarna och omskrivs i media. Unga och gamla utnyttjar socialt nätverkande.

Are the moral panics over? Have social network sites become so naturalised in society that the previous moral panics concerning e.g. Arto in Denmark or MySpace in the US have faded out?

I intervjuer, i samband med föreläsningar etc har undringarna förändrats. Föräldrar och journalisters utgångspunkt har funnit sig bättre till rätta utan lika mycket skav, menar bloggaren som har stor kunskap om ungas nätverkande.

Det är bra att väletablerade personer märker en skillnad i inställningen till sociala medier. Då föräldrar och lärare skapade trånga föreställningsvärldar kring vad Lunarstorm hade för syfte syntes det omöjligt att de själva skulle ha en profil eller avatar. Nu ser vi, som Larsen påpekar, olika åldrar på Facebook.

Tyvärr tror jag att Facebook representerar en ny form av mainstreambeteende. Liksom kommersiella forum för bantning eller barnuppfostran flyttar ämnen och personer aktiviteter till nya rum. Det betyder kanske inte att förändringen blir radikal. Samtalen blir fler, kanske insikterna också. Men drunknar inte vinsterna i de bestämda strukturer och massiva annonskampanjer som begränsar oss? Kommer medeldansken också att använda sociala rum till att förbättra kommunikation och informationsspridning på arbetsplatserna? Kommer 2.0 att betyda mycket mer än reunion med gamla klasskamrater, födelsedagskalender och knulltest för det stora flertalet?

Visst ser vi informationsvetare att många positiva processer pågår och att skapandet och delandet av information och kunskap växer. Men samtidigt är jag tveksam till de grupper Larsen pekar på:
Föräldrar, troligtvis lärare, journalister.
Facebook blir ett begrepp som konsum eller Ica. Därmed är det inte säkert att trygghetskänslan och utforskandet följer med till andra digitala rum.

Informationskompetensen sviktar fortfarande avsevärt och många har svårt att sätta in Facebook i ett sammanhang. Vad gäller begränsande och förminskande av ungas nätverkande, kunskapande och sociala normer har vi ännu inte nåt längre än att den grövsta moralismen och rädslan lagt sig. Fortfarande är skolorna dåliga på att använda sociala medier eller ens tillskriva dem betydelse. Biblioteken nobbar fortfarande i hög grad 2.0 och lyfter inte ett finger för att förändra sin medieanvändning med unga besökare. Föräldrar stryker fortfarande runt surfande barn och har svårt att delta i deras sociala liv. Barn nekas uppkoppling utan vuxnas närvaro. Webbverktygen används för att kränka barns integritet. Skräckpropagande från t ex Netscan säljer fortfarande stort i skolorna- 2.0 föreläsningar gör det definitivt inte.

Så. Nu har jag grumlat min egen och kanske andras söndag istället för att glädjas över det Larsen upplever. Hennes berättelse är definitivt värd att minnas och sätta sitt hopp till. Men som alltid så scannar min blick snabbare av maktmissbruket än framgångarna.