Framtiden för oss informations- vetare, -proffessionella och -engagerade? Frågan infinner sig efter läsning av en bok som höjer vår kompetens till skyarna. Typ så som man själv ofta tänker i konfrontation med den oengagerade omvärlden...
I den bransch där vår kunskap borde vara som mest efterfrågad- folkbiblioteksfältet, finns en ganska förvånansvärd okunskap om informationsarbetet i dagens verklighet. Kulturdamer och herrar sorterar CD och skönlitteratur med van hand. Men vad hände med patoset kring yttrandefrihet och kunskapstillgång?
I en verklighet där informationskanaler ökar och översikten fragmentariseras blundar bibliotekarier med ett och ett halvt öga. Varför? För att vårt arbetsfält är så extremt krävande? Jag har många gånger blivit kritiserad och ifrågasatt för att det yrke jag är utbildad till korresponderar med mitt privata liv, den s k fritiden. Men om vi nu inte skruvar barnvagnar utan friserar hundar på en salong eller arbetar med demokrati och informationsåtkomst- är det då märkligt att livet inte blir hårt uppdelat i olika avgränsade fack? Om jag friserar mina hundar hemma, går på utställningar eller följer det informationsvetenskapliga fältets utbredning och utveckling. Är jag förlorad då? Tillhör jag 90-talets (snart) utbrända eldsjälar som "tar med sig jobbet hem"?
Jag vill ta med mig jobbet hem och vice versa. Mitt problem är att chefer tror att det är denna faktor som gör mig och andra till en utmattad arbetskraft. "Vi" tar ju alltid slut... Bättre att satsa på dem som aldrig ser orsak att skynda.
Sanningen (för mig) är väl ungefär tvärtom: När jag föreläser, bloggar, skummar artiklar eller studerar ungas internetbeteende är jag aldrig trött... Utan glad, tillfreds och nöjd med att vara med på vår bana.
Trött? Frustrerad? Ja, när det självklart är okej att inte följa med i vår branschs utveckling, i digitala möjligheter och olika gruppers informationsbehov. Lika trött blir jag av att, bildligt talat, bli slagen i skallen med btj-katalogen när min signatur inte finns på alla sidor.
Hur ser då framtiden ut för oss som har en hög utbildning i informationsvetenskap? Kathleen De La Pena McCook menar i Library and information science careers (t ex hos amazon) att den ökande mängden möjlig information omkring oss gör att vår marknad växer. Utan vår yrkesgrupp skulle inte företag och universitet klara sig.
Hur känner folkbiblioteken och grundskolan? Med axiell-tjänster och assistenter är det frågan om inte de något dyrare bibliotekarierna skulle kunna skrotas. Man kan ju bjuda in författare och föreläsare för festligare tillfällen. Däremellan kan man söka i bibliotek.se och den egna opacen. För är det inte den servicenivån våra chefer kräver?
Om man har en litteraturälskande, sångbegåvad och pysselengagerad bibliotekarie och sedan anställer ytterligare en med samma kvalifikationer. Då är risken stor att 1 plus 1 blir 1,5. För vilken dynamik blir det mellan arbetskamrater som är inskolade i samma sjuttiotalsanda och agerar som att yrket är sig likt är efter år? Kortkatalogen har stoppats in i datorn- det betyder inte att den har revolutionerat just ditt bibliotek.
Låt oss typer som vanligtvis stoppas undan på utrednings eller andra specialtjänster få vara med i er gemenskap.
Låt 1 plus 1 bli 2. (Religiöst och fint, eller hur!). Det ska jag skriva på min nästa ansökan... Och några vet vart den kommer postas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar