lördagen den 28:e juni 2008

MySpace kan funka för bibliotek

Anna-Stina Axelsson skriver i Scandinavian Public Library Quarterly om sociala forum och bibliotek Libraries, social networkingsites & facebook , men med betoning på facebook & bibliotek. Det är en stor uppgift för biblioteken att hitta sätt att använda sociala nätverksforum (eller ska man bara skapa egna rum med plats för biblioteksbesökarna på den egna webbplatsen?) och Anna-Stina Axelsson pekar just på hur viktigt det är att skapa kontakt. Hon skriver ungefär att människor inte vill ha kontakt med "en byggnad".

Visst är det lätt att se exempel på hur bibliotek öppnat sterila stillastående konton på Myspace eller facebook. Man har behandlat platserna som ytterligare en anslagstavla att lägga upp sina öppettider på... (Men trevande med 2.0-verktyg utan förståelse för den förändrade informationsverkligheten får vi under en övergångsperiod kanske bejaka? Det betyder åtminstone att "undersökande" pågår.
Men till Anna-Stina Axelssons artikel vill jag lägga uppmaningen att titta på The loft @ Imagine OnMyspace: http://www.myspace.com/libraryloft . En dynamisk plats på ett kommersiellt forum där interaktionen mellan biblioteksverksamheten och användarna fungerar mycket bra. Här finns ingen främlingsskap eller tomma ytor. Här pågår direktkontakt...

Se Michele Gorman från Imagine on när hon deltog i Mars express: Här kan du se hennes föreläsning i sin helhet (när hon bl a berättar att Myspace är viktigt i hennes biblioteksverksamhet!).

Andra bra fungerande verksamheter finns det många exempel på. Myspace tycker jag är mest användarvänligt. Använd Ask A Librarian med "Question of the day" och se vad som händer på Norrköpings eller Höganäs bibliotek utanför deras kommunala webbplats!


fredagen den 27:e juni 2008

Waltic gör mig glad


I senaste numret av Författaren läser jag om Waltic:

"Världen är detsamma som summan av dess berättelser"

"Postkoloniala tänkare som Spivak har vidgat vår syn på litteraturen till att omfatta andra genrer än den tryckta boken, och på Internet har litteraturen funnit helt nya former. Vi kan inte längre tala om litteraturen enbart i form av böcker, eller betrakta författare som någon som skriver med penna på papper. "

torsdagen den 26:e juni 2008

Bloggekosystemet tillräckligt dynamiskt för att omöjliggöra sanktioner?

Förslaget om att bloggare ska övervakas som röstats igenom i EUs kultur och utbildningsutskott känns en smula pinsamt. Men att hålla kvar vid den överseende attityden fungerar inte. Förslaget skall ju på allvar upp i EU-parlamentet för omröstning i höst. Marianne Mikko som är upphovsman till förslaget talar om problem med "förolämpningar" och att anonymiteten i bloggosfären är ett problem (i dag rapporterat i ekot: Registrering på väg av bloggare i Europa ). Tidigare diskuterat och uppmärksammat på hemsidor, bloggar och forum, sök på upphovsmannen).

Varför vill man då flina åt det här föslaget som egentligen är ytterliggare ett exempel på hur man vill övervaka och begränsa det fria ordet? Jo för att bloggverkligheten i sig är ett ekosystem uppbyggt för att inte kunna censureras och övervakas. Bloggar tänds och släcks. Olika aktörer står i strålkastarljuset, olika grupper samlar sig i kluster och delar information...

Men troligen är jag korkad. FRA-lagen visar ju på möjligheterna till övervakning. Frågan är väl snarare hur Sverige eller EU för den delen skall kunna söka upp och ta till sanktioner mot personer som bloggar "olämpligt". Kanske får vi i så fall se statuerande exempel som i frågan om olaglig fildelning. Undrar om det blir en bibliotekarie eller en tolvårig miljöaktivist som fastnar i nätet?

tisdagen den 24:e juni 2008

Utbildningsdag i Halland

Regionbibliotek Halland bjuder in till föreläsning:

Anslagstavla eller mötesplats?
Biblioteken, webben och användarna.

När: 10 september 2008 kl 8.30 till 11.45.

Var: Halmstad, Stadsbiblioteket, Klarasalen.

För vem: All bibliotekspersonal, ”särskilt de som jobbar med användare, litteraturförmedling, barn och unga, katalogen, tillgänglighet, demokrati, webb och informationskompetens”, deltagare i Utforska webben, kommunens IT-personal, samt alla som är intresserade av eller kritiska till biblioteksutveckling.


Jag själv och Jakob Harnesk, Teknikhuset, kommer att föreläsa och diskutera.

Dagen ingår i regionbibliotekets satsning "Utforska webben med regionbibliotek Halland"; kolla in deras blogg.

Reflektioner kring Alsbjers artikel "Interaction: Anything goes 2.0"

Det är med extremt blandade känslor jag läser Peter Alsbjers text om Interaction: Anything goes 2.0 i senaste Scandinavian public Library quarterly.

Inledningen av artikeln där Alsbjer skriver att vi lever i ett samhälle som karaktäriseras av "desire for participation" och kan beskrivas som "the interactive society" där frön till ett ifrågasättande av makt finns så förvånar fortsättningen av texten där framställningen är nedtonad och berättande snarare än ideologisk. Eller? Visst talar Alsbjer om exkluderande praktiker inom biblioteksvärlden gentemot uppdragsgivarna/användarna men med tanke på referenserna till Donna Haraway, Manuel Castells och Danah Boyd kunde hans text landat i ett mer radikalt tänkande.

Allvarligt är kanske att han begår våld på begreppet participatorisk genom att helt enkelt omvandla det till betydelsen att personer på något vis bidrar med en handling i en produktionskedja - det kan vara såväl IKEA som kunskapande enligt Alsbjer. Men ska vi inte använda participatorisk som ett begrepp fyllt med innebörd och inte bara översatt till "deltagande? Participatorisk är ett radikalt begrepp om det används i ideologisk och/ eller akademisk betydelse. Participatorisk metodik och kunskapsbyggande handlar om deltagande med stark betoning på jämlika villkor som t ex Wikipedia eller att man samlas i studiecirklar och skapar sin egen historia utifrån ett gemensamt ämne. Att IKEA säljer en billig bokhylla som du skuvar ihop hemma - det är inte participatoriskt deltagande!

Men för att återgå till frågorna om att vi lever i ett interaktivt samhälle som karaktäriseras av önskan om participation, då höjer frågetecknen om bl a klass och kön sig genast. Vi lever inte generellt i ett interaktivt samhälle så länge som vi har extrema digitala klyftor mellan syd och nord och en påfallande cyberbalkanization inom väst... Att arbetsgivare och politiker är villiga att delta i interaktion - som Alsbjer påstår - är en politiskt välodlad chimär. Reinfeldt reser runt och träffar vårdbiträden. Men vilka är det som egentligen på allvar bidrar till ett interaktivt och jämlikt samhälle? Det är små politiska fraktioner som på ett demokratiskt och effektivt sätt sprider sitt budskap på nätet. Etablerade politiker ger ofta sken av att de interagerar... Utan att göra det egentligen. Cyniskt, jag vet. Men det finns undantag, Peter Eriksson (mp) t ex. Så att vi lever i ett "interaktivt samhälle" där arbetsgivare och makthavare är delaktiga och interagerar... Det ställer jag mig stort frågande till.

Radikala tänkare 2008 är bl a Danah Boyd, Donna Haraway och Manuel Castells enligt Alsbjer. Med tanke på detta urval av teoretiker så borde Alsbjers text sjudit av gender och klasstänkande. För vad visar Castells omfattande verk om nätsamhället? Jo på vilka klyftor som kan skapas och i nuläget har skapats. Och Donna Haraway: Postmodernistisk, extremt begåvad feministisk tänkare som använder cyborgs- metaforer för att ifrågasätta och frigöra köns och genusbegreppen. Hur rimmar hennes analyser med en så konsensusinriktad text som Alsbjer skrivit?

Kanske har jag fel. Kanske är Alsbjers text radikal här och nu. Han skriver om 2.0-verksamhet på egna och externa webbplatser. Det är ju tyvärr radikalt. Men ifråga om att analysera interaktionen och komma till slutsatser som:

"Interaction is simply a division of labour"

"/.../ mutual trust between service providers and consumers"

är ju ganska sorgligt... Om man applicerar de tänkare som Alsbjer valt att hänvisa till i början tror jag de här två citaten blir ganska malplacerade. Om man vill beskriva interaktion som effektiv uppdelning av arbete och att större "kontroll" ges till konsumenter... Ja då hamnar man i en analys med ena benet i Karl Marx (som Alsbjer förkastar) och den andra i nyliberalt tänkande (också förkastat av författaren.)

Vad jag menar är att de system (för att återge de verkligt praktiska exemplen-Toyota, bankväsende, egen in och utlåning av bibliotekskunder) som Alsbjer hänvisar till inte bygger på förtroende utan på maktförhållanden; vilket Marx analyserar och nyliberalerna hyllar.

Men. Alsbjer påpekar att det finns andra sätt att förklara vad han kallar "interactive society". Här kommer termen 2.0 in som förklaringsmodell:

"The concept of 2.0 encompasses the idea that humans are each others teachers; that kowledge originates from meetings, conversation and dialogue- even experts have something to learn"

Alsbjer pekar också på underifrån perspektivet; intressen, kunskap och åsikter kan komma nerifrån. Vi lever inte längre i en 1.0-värld där kunskap och expertis bjuds ut och vi "pöbeln" kan konsumera elitens åsikter (nu frångick jag grovt författarens uttryckssätt. :) )

Så långt känns det som att vi kan starta en diskussion kring kunskapsbegreppet som sådant. Vems kunskap? Världsbild och ideologi träder in på scenen på nytt. Att kunskap kan komma nedifrån och skapas gemensamt - det är ett sätt att definiera kunskapandet. Men påpekandet att t o m experter har något att lära, det är ett uttalande som får oss att lämna den postmodernistiska strömningen där akademisk/expert - kunnande är en verklighet/bas/diskurs/ideologi bland andra...

Så hur ser Alsbjer och vi andra på kunskap? För att utföra våra yrkesuppgifter är detta en fråga som bör stå högt på agendan. Vill man - som Alsbjer- använda Stumbleupon eller etablera sin verksamhet på externa webbplatser; då har man valt en väg med en starkt radikal ideologisk grund. Då har man passerat betaldatabaser och korrekt-avsändar perspektivet... Då har man gått från hegemoni och erbjudandet av en mainstream samhällsbild till att erkänna kunskapens relativitet.

2.0 är interaktion, samverkan och demokratiska former. Men det är också verktyg som öppnar helt nya möjligheter för kommersialismen och det bör biblioteks och informationsvetare vara på det klara med. Detta perspektiv syns inte i Alsbjers text om Library 2.0. Fokus ligger på den viktiga uppmaningen att använda 2.0-verktyg och söka samarbete och interaktion med användarna.

Att det råder "ett informationskrig" där biblioteken borde vara en stark röst... Ja det hinns liksom inte med när vi skall tala om chatt-tjänster och minabibliotek.se. Detta är ju inte Alsbjers fel... Utan trögheten i diskussionen. Jag tror Alsbjer vill ge många praktiska exempel för att starta tankeverksamhet hos biblioteksläsare kring hur de kan förändra sin verksamhet praktiskt. De ideologiska samtalen kommer sedan (förhoppningsvis) som ett brev på posten.

Okej. Lite sorg också - på ett personligt plan. Alsbjer föreslår att vi skall använda facebook och myspace samt på andra sätt ta reda på vad våra "patrons" har för "patterns" etc... Men han framhärdar också att bibliotek bör etablera sig på externa intresseinriktade sociala forum. Allt detta och mer därtill fanns i den plan jag skapade HT 2007 som anställd i Bromölla... Men slutfasen av arbetet blev att inledningen censurerades och att jag fick börja jobba på "frilans" för att inte överge de kontakter som behövde fortleva.

Men lycka till - andra bibliotek med friare former. Sök upp kidsen på bilddagboken och Lunarstorm. Ha din bibliotekarie-MSN öppen med kontakter till alla dina etablerade användarkontakter... Frågan kommer på en gång. Skolarbete eller personliga problem... Snacka om effektivt referensarbete under demokratiska och participatoriska former. Jag tror inte att dessa unga användare väljer att skaffa konton på minabibliotek.se eller biblioteket.se

Alsbjer nuddar vid semantiska webben. Jag hoppar den frågan här och nu, men återkommer! Istället vill jag säga något om Alsbjers uppmaning till en förändrad syn på vår yrkeskårs kompetenser/skills eller vad ni vill kalla det.

Alsbjer sammanfattar att bibliotekarier måste ändra sin inställning från att vara "answering machines" till att bli guider. Under mina föreläsningar har jag talat om just detta. Är vi guider och kompasser i en komplicerad men rik informationsvärld där vi kan hjälpa till att finna olika vägar?

Däremot håller jag inte med Alsbjer om att bibliotekarier i dag är de som ger svaren. Detta är väl till exempel skillnaden mellan ett medborgarkontor eller en turistbyrå och ett bibliotek? Vi har inte svaren utan redskapen för att finna ledtrådar och bygga vidare på dessa. Detta är vad vi gör inför låntagarna. Sällan är det svaret vi serverar utan resurser för att leta vidare.

Men nu kom jag på avväg igen: Detta var det viktiga; förändrade kompetenser som entreprenörsanda, kreativitet, "playfullness" efterfrågar författaren. Skitkul! Lyssna på detta alla bibliotekschefer och sluta sätta "ordningsamhet" som främsta egenskapen hos era bibliotekarier...

Ett litet tips slutligen: Donna Haraway och Danah Boyd finns inte med i Alsbjers "recommended reading" (!!!) utan bara i hans uppräkning av viktiga personer för "Radical thinking in 2008" Jag uppmanar er därför att ställa Donna Haraways idéer om postmodernism, feminism och cyborgs (A Cyborg Manifesto: Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century," in Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature) i relation till Nancy Frasers syn på samhället där hon totalt förkastar denna typ av "identitetspolitik" (här diskuterad av Per Herngren- civil olydnad, bra blogg etc) samt följa Danah Boyd via hennes hemsida samt läsa hennes paper Why youth (Heart) social networkingsites samt "None of this is Real." Structures of Participation in Digital Culture.

Till slut. Tack Alsbjer för att du sysselsatte min hjärna under en lång och givande kväll.

söndagen den 22:e juni 2008

Identitetsmanipulation & nätföräldraskap


Lunch och barnen äter pannkakor. Massiva hyllande uttalande till den goda modern. Istället för att känna mig just "god" inser jag hur sällan lilla och stora E får känna lukten av nygräddat...

Konstigt - eftersom det ligger driver av artiklar och böcker runt om i huset beträffande hur man "skyddar" barn. Men det ena har inte med det andra att göra. Vad jag är perverst intresserad av är inte hur man blir en bra bulldoftande husmor. Tvärtom bryr jag mig nästan bara om hur den U S amerikanska diskursen kring barns skyddsbehov ser ut.

Varför? Debatten översvämmas (fortfarande) av råd, stöd och krav på regleringar och förbud kring ungas nätanvändning. Pappa staten ska med diverse protection- acts skydda barn från "online predators" och "harmfull content".

Är det här fortfarande intressant? Har inte moralpaniken ebbat ut i nyhetsflödet och pedagogers fokus förändrats från faror till möjligheter?

Vi ser ett ökande intresse för webbresurser i skol och biblioteksvärlden, men ibland känns detta engagemang fortfarande som en pissmyra i havet i jämförelse med bakåtsträvande (ut och spring/ läs böcker-nostalgi) och upp-poppande råd och förhållningsregler från pseudovetenskapliga förstå sig påare.

Just nu är

Generation Myspace Helping your teen survive online adolecence How social networking is changing everything about friendship, gossip, sex, drugs and our kids values

Me, Myspace, and I Parenting the net generation

-två höjdare som fyllt min midsommartid. Varför? Kan de inte läggas direkt till förenklings- retorik-högen? Och har jag inte lämnat kvällstidningsretoriken bakom mig? (Nämnda böcker är i o f s mer komplicerade än så!). Nej, jag är helt enkelt fast. Amerikanska handböcker om hur du skyddar, styr och förstår din alien-liknande tonåring a la Dr Phil- tekniker är för fascinerande för att lägga i från sig...

Just nu kan jag ju inte påstå att mina icke-alien-liknande barn behöver en mor som har hjärnan fylld av Myspace-faror. Snarare behöver de någon att diskutera elaka pingviner på Penguinclub med. Samt lära sig hantera sjuka mängder spam på Stardoll...

MySpace- konton har de (ljugit om sin ålder med mitt goda minne) men hur kul var de? Typ en helg var det ett hysteriskt engagemang kring vänner och kändisar...

Men nu är det nog mer jag som behöver läsa denna litteratur och agera morsa åt mig själv. Från att ha deltagit i en mängd ungdomsforum för att vara någon slags intresserad betraktare känner jag hur mitt engagemang istället blivit "verkligt". Jag följer inte Elza Dunkels råd och skapar konton med mitt eget namn och med mina syften klart uttalade. Istället har jag många olika alias, åldrar och hemvister.

Hur omoraliskt är det här? När jag föreläst har många förvånats över att jag tycker s k identitetsmanipulation är något i grunden bra... Beroende på att jag inte utgår från identitetsmanipulation framför allt utövas utifrån dolda (onda) syften.

Snarare hoppas jag ju att våra normer för olika åldrar, kön och andra "tillhörigheter" kan bli lättare att ifrågasätta genom virtuellt samspel.

Klart slut. Hoppas vi träffas när jag är Bertil 44... Just den ljugande person som Netscan reser land å rike runt å varnar föräldrar för... Eller NBC direktsänder.

lördagen den 21:e juni 2008

Bibliotekarier utan gränser

Den oändliga diskussion om Kuba, intellektuell frihet och förtryck som pågår på amerikanska biblioteksrelaterade bloggar gör mig mest inihelvete trött... (Frågan är egentligen inte ny utan har varit infekterad i ALA under lång tid). Visst finns där ideologiska, smått berusade Kuba-entusiaster som älskar kommunism och Varaderos stränder... (Been there, done that med för mycket rom & cola).

Men! Alla dessa bloggare som går till attack mot Kuba-kramarna är minst lika patetiska. För de hakar upp sig på kalla kriget-retorik och stannar kvar i kommunism lika med ont och USA lika med frihet och gott... Eller om det nu är hela väst.

Tyvärr är ju inte världen så här svartvitt. USA står för en jävla massa förtryck, precis som Kuba gör. Låt oss därför hoppas att ALA lyckas arbeta för intellektuell frihet oavsett nationellt territorium.

Annoyed librarian är en av dem som skriker högst mot kubavännerna... Men hur tomt ekar det att knyta censur till en enskild stat eller ideologi med tanke på Patriot Act, ockupationen av Irak och det faktum att USA är den nation som exporterar flest internetfilter till antidemokratiska stater (se tidigare inlägg; Internetfiltrering & blockering. Myspace och Kina).

Bibliotekarier kan inte kasta paj på ett enskilt land. I Sverige har vi nu DDR-liknande regler angående avlyssning av digital trafik. I Saudiarabien filtrerar man oppositionella röster och islam-kritiska sajter med hjälp av U S amerikanska- filter etc etc etc

Om du orkar så läs vidare hos

The friends of cuban libraries
Library juice: Why the middle is not the middle
Annoyed librarian: Long live the revolution

Eller sök själv via t ex Libworm

"Focus!" Förståelse och förmedling inte bygga lego i ensamhet

Bobbi Newman berättar om ett tillfälle av kul och givande arbete med bloggning tillsammans med biblioteksanvändare och frågar sig:

"I’m really curious, are other libraries teaching classes like this? How are they going? If so what subjects are they teaching? How are they received?"

I Skåne nordost har biblioteken gått samman och haft utbildning för anställda i bloggning och då just jobbat med "hands on" dvs man har fått hjälp att sätta upp egna konton. Att arbeta med detta gentemot våra kunder är väl en annan femma. När kunskapen fortfarande sviktar bland biblioteksanställda och datorer aldrig placeras så att de lämpar sig för undervisning, då är vi långt i från Bobbi Newmans praktiska arbete.

Läs hela Bobbi Newmans inlägg på bloggen Librarian by day:

Are other libraries teaching patrons about blogging?

I Bromölla startade jag en blogg med barnen under min skrivarkurs men i slutet av lektionen raderade jag den eftersom den kommunala IT-policyn förbjuder verksamhet på externa webbplatser. När vi hade utvärdering klagade alla deltagarna just på detta; att vi inte hade arbetat mer med digital publicering.

Min nyfikenhet hur det funkar i andra kommuner är stor. Har man planerat för datoranvändning i grupp och under handledning när man har möblerat? Eller har alla skärmar ställts på rad för att frånta kunderna möjligheten att arbeta ostört?

Vad gäller utbildning för bibliotekarier kontra användare i bloggning så tycker jag man ska fokusera totalt olika. Biblioteksanställda behöver arbeta med övergripande teoretiska perspektiv och förstå funktionen och kraften i olika bloggosfärer. Med användare kan vi däremot arbeta "hands-on".

Varför?

Allan´s library kan man läsa:

"Focus! - We need to focus on the social rather than the technology. Wikis, blogs, and podcasts will come and go. But connecting with users won't. We must not use technology just for the sake of catching up. There has to be a reason to use them." (Allan är inte avsändare av detta påstående så läs vidare på hans blogg!)

Ja, vi är generellt humanister, samhälls och beteendevetare. Det vi har gemensamt är en informationsvetenskaplig grund. Därmed är det ständig uppdatering kring webbens funktioner och resurser som är av överhängande vikt... Tala således om gemensamt kunskapsbyggande i kluster av bloggar istället för att lära er logga in på blogger eller wordpress.

fredagen den 20:e juni 2008

Statusmarkörer, unga & digitala forum


Status, tillhörighet och markörer för högt och lågt har alltid fascinerat beteendevetare... Och många andra som jag inte intresserar mig så mycket för typ gaultier och Gudrun Sjödén. Antagligen var dessa exempel skitlöjliga och visar därmed vilken koll jag har på den här världen.

Hur som helst. Genom Beverly Skeggs har vi kunnat få djup förståelse för klass och könsmarkörer. Ord som kulturellt kapital har vaknat till liv och lämnat fransk sociologisk snorkighet och blivit en realitet, en påtaglig känsla och kunskap som känts lika tydligt på kroppen som i tänkandet. Klass kliar och irriterar. Kön marginaliserar och kväver.
Vad händer med den här kunskapen när sociala relationer allt mer blir beroende av digitalt samspel? För ett par år sedan fylldes informationsfloden med förhoppningar om överbryggande av kön, etnicitet, funktionshinder och klass. Nu tycker många istället att de nyktrat till och visat att sociala spelregler i det fysiska samhället flyttar över till den digitala världen. Du är alltid kvinna. Född till det och får leva med det även i de sociala sfärer du älskar att logga in i med andra namn. Namn som du valt själv... (Således måste vi skapa egna rum både virtuellt och fysiskt.)

A G L. Age gender och location.

Jag struntar i er "realism" och försöker stanna i drömmar om förändrade sociala spelregler genom nätet. Danah Boyd skriver om social status i nätverkssamhällen och berättar att the Digital Youth group at Berkeley and USC bland annat funnit exempel på hur unga avfärdar traditionella status markörer pga sitt digitala engagemang. Danah Boyd berättar:

"many youth involved in interest-driven digital practices rejected traditional status markers in preference for those that could be achieved in subcultures."

Om studierna vid Berkley berättar hon också att nätverkandet kan förändra statusmarkörer:

"they found diverse ways in which people marked and negotiated status, /.../ that networked participation can alter the markers of status."

De som framhärdar om statiska roller i fysiska och virtuella livet kan kanske få lite hopp (eller besvikelse beroende på politiska ställningstaganden) genom dessa studier...

Världarna ska mötas. Bibliotek, 1, 2 & 3.0

Flera svarade på min sågning av btj:s "nya" informationssökningsbok vilken jag tyckte var helt feldisponerad.

Nu tänker jag skriva vad jag trodde var totalt uppenbart: Folkbiblioteken har en extrem massa kompetens i form av sína assistenter och bibliotekarier. Det är inte så att vår verksamhet är totalt urblåst för att jag blir frustrerad över att vi inte rör oss från 1.0- tänkande & visioner till 2.0 när 3.0 redan väntar runt hörnet.

Äldre bibliotekarier och yngre bibliotekarier har ett jäkla jättepaket av teoretisk och praktisk kunskap med sig. Att man har en utbildning i bagaget som härrör från tiden före nätets intåg på biblioteken betyder inte att man inte är informationsvetare.

Bibliotekarie 55 eller bibliotekarie 24 år. Alla har vi en förståelse för kunskapsorganisation och informationsbeteenden och det ska vi bygga på när vi nu förhoppningsvis börjar nyttja 2.0-redskap i vår verksamhet.

Love you all. Jag kan skälla på svensk biblioteksförening eller btj - det spelar ingen roll, jag är ändå väldigt stolt över att få kalla mig bibliotekarie och vara del av ett kollektiv med integritet och starka viljor!

onsdagen den 18:e juni 2008

Litterär stjärnparad i Kristianstad

Kristianstadsbladet i dag; Litterär stjärnparad hit i augusti
Och jag citeras...
"De ungas litterära skapande ökar alltmer, vilket märks inte minst genom alla bloggar. Min förhoppning är att vi här har att göra med ett framtida författarkollektiv, säger hon och tillägger att årets satsning blir mer av interaktiv art, där de inbjudna ungdomsförfattarna Per Nilsson och Mårten Sandén också kommer att diskutera med deltagarna om ungdomarnas egna texter."

Läs hela artikeln! Skitkul! Heja Kristianstad!

Ett exempel som tydliggör en fattig folkbiblioteksvärld?


En fåfäng förhoppning är att få i biblioteksvärlden tycker som Uppsala länsbiblioteks bloggare om btj:s halvnya (utgiven 200804) internetguide Effektiv sökning på Internet Från Alex till Wikipedia. Tyvärr infrias nog inte den förhoppningen. Precis som Uppsalabloggarna önskar så kommer nog den här boken att spridas till i princip varje folkbibliotek i Sverige... För det är ju kungarnas kung, btj, som givit ut guiden direkt till "bibliotekspersonal" och användare.

Här börjar väl problemen egentligen. För hur fasen kan man skriva en guide i informationssökning som samtidigt riktar sig till yrkesverksamma informationsspecialister och deras kunder? Säljer bokförlagen samma litteratur till läkare och deras patienter? Det här är väl biblioteksyrkets yttersta tragik. Från en akademiserad utbildning med stark förankring i teoretiska perspektiv på informationsarkitektur och kunskapsorganisation socialiseras nykläckta bibliotekarier in i en verksamhet där praktik och vardaglig ordningsamhet betyder allt. Inte underligt då att btj ger ut en handbok med de mest basala kunskaperna en bibliotekarie bör ha redan innan examen. Någon förklaring måste finnas till att bibliotekariekollektivet med minst fyra års högskoleutbildning i bagaget tolererar skitlöner, dåliga s k karriärsutsikter och noll respekt... Kanske får vi några ledtrådar i det här exemplet?

Man frågar sig varför boken heter "effektiv sökning" när den överhuvudtaget inte rör sig över det massiva och komplicerade informationslandskap vi lever i. Kanske ligger effektiviteten just i det faktum att författarna tagit på skygglappar och ramat in ett fåtal resurser inom webb 1.0 som redan är allmänt använda i biblioteksvärlden? Varsågod - här har ni en bok som lär er använda NE, Alex, IMDb, Encyklopedia britannica, Eniro (!), Hitta (!) och svensk filmdatabas.

Författarna skriver också att de här resurserna är "digitala tjänster som de flesta folkbibliotek erbjuder". Tragiskt nog är det nog just så. Låntagaren ställer en fråga och bibliotekarien visar en liten länksamling med dyra databaser som biblioteket prenumererar på. Frågan är om han/hon upplever den bristande kompetens som författarna (också/bara) inbjuder till sin lektion:

"Så om det verkar lite trögt och motigt till en början: ge inte upp! Även de mest tillkrånglade databaser följer en viss logik (no shit - min anm.) och materialet du hittar överglänser oftast det du kan hitta i Google, ur källkritisk synpunkt."

Nu skriver jag inte det här blogginlägget för att göra mig lustig (eller agera bror duktig) över Alvarados och Larssons guide till bibliotekarier och användare som beskriver en mikroskopisk del av webb 1.0-resursernas organisation... Snarare skriver jag detta eftersom min långa natt med boken i hand gav mig ett slags eftertraktat och tydligt exempel på hur det funkar i svensk folkbiblioteksvärld...

Vi har böcker. Vi har uppslagsverk. Vi har tidskrifter. Och sen har vi information som är samlad på samma sätt fast i små mappar på nätet.

Detta är inte den informationsverklighet vi lever i. Författarna talar om att vi söker på samma ställe varje gång... Att ge sig in i 2.0- världen omöjliggör just detta. Jag slutar aldrig på samma ställe vid två tillfällen. Det är skönheten med ett öppet informationslandskap där olika vägledare och tipsare varje gång avgör i vilket brus jag söker mina svar, eller snarare informationsupplevelser.

Detta är knappast ens en nödvändig 1.0-bok. Nämnda databaser skall man klara att använda utifrån de baskunskaper man har med sig från en biblioteks och informationsvetenskaplig grundutbildning. Normal bibliotekarisk känsla för kunskapsorganisation och klassisk informationsarkitektur skall räcka för att genomföra sökningar i Alex eller hitta.se...

Vi har diskuterat problemet med att folkbiblioteksvärlden inte ens trätt in i 2.0-tänkandet nu när nödvändigheten av samtal om 3.0 och den semantiska webben börjar bli överhängande...
Och när jag nu använt dubbel mängd puder för att dölja en sömnlös natt med en skitkass bok i handen så kan jag bara förutspå att det kommer bli än värre... Vi kommer sitta i en 4.0- värld år 2053 och tala om Horace Engdahl den sjuttonde och Nationalencyklopedins möjligheter som betaldatabas.

tisdagen den 17:e juni 2008

Kunskap, kultur och information kräver hårda pärmar

Samtalen om kvalificerad nätanvändning är långt i från en fråga om att förstå sig på förändrade tekniska möjligheter. Vad som överskuggar denna aspekten milsvitt är alla frågetecken kring hur vårt sociala sampsel och kunskapsbyggande förändras. Den som läst min blogg förut känner igen detta resonemanget och senast häromdagen skrev jag om hur flerfaldigandet av "berättelser" kan ifrågasätta vedertagna hegemoniska sanningar.

Det är just frågan om kunskap, utbildning och kommunikation som totalt förskjutits för stora delar av befolkningen...

Rivoltella skriver i Digital Literacy Tools and methodologies for Information society (Amazon, IRM-press):

Virtuality, after its first conceptualizations like a parallell dimension in the 1990s, is nowadays an integral part of our systems of relations.
Networking, finally, is becoming the main category for interpreting our culture, made of multiple dimensions of sociability, inside and outside the net.

Knowledge, in this context, is not yet a truth authenticated: it is, on the contrary, a social activity, a process quite similar to a conversation where each of the discussants is negotiating a point of view. This is a scenario into which modern teatchers, parents and youngsters are acting.

Känner ni igen er? Agerar ni utifrån ett kunskapsbegrepp under diskussion? Är nätrelationer för er en integrerad del av det som (tråkigt nog) kallas relationer i IRL?

Just nu planerar vi bokfestivalen och jag är skitglad att Åsa Moberg kommer och talar om Simone de Beauvoir och Florence Nightingale. Men för mig är det inte boken som fysiskt ting som är det intressanta. Boken om Florence Nightingale hade likaväl kunnat publiceras i bloggform eller som en nätbaserad berättelse med alternativa slut och en massa bonusmaterial i form av bortklippta delar av manuskriptet...

Bokfestivalen skulle lika väl kunna vara en ordfestival eller en berättarfestival. Vad som skiljer en bok från en tidning eller en blogg eller en sång är praktiska konstruktioner som vi använder i vardagliga samtal. Men det är ju också konstruktioner som avgör hur vi tänker och värderar.

Böcker är mycket värda. Böcker bär kunskap. Det tryckta ordets makt bär möjlighet till stor politisk förändring. Det har jag all respekt för... Vilken feminist har det inte med tanke på hur viktig skönlitteraturen varit för att bereda väg för en förändrad realpolitik?

Men i dag är det inte trycksvärtan som avgör värdet. Jag känner mig otroligt löjlig när jag skriver det här eftersom det ter sig så självklart. Men det är det ju inte. Inklämda i ett hörn står datorer som bokas en halvtimme och där självklar assistans ut i cybervärlden saknas. Några meter bort finns experterna på de tryckta ordet och de skulle aldrig få för sig att begränsa någons lästid till 30 minuter. Kanske borde klippansofforna på bibblan förses med kölapp?

Speldebatten inte mindre perverterad av ny studie


Jag hade inte tänkt blogga om TV-spel och våld eftersom jag tycker den diskussionen är totalt felkomponerad. Personer som är totalt tondöva inför spelens kulturella och sociala sfär förvandlar det hela till en enkel fråga. Underhållning, våld, slöhet, fetma och antisociala tendenser.

När jag senast föreläste med WOW som exempel och visade denna värld av fantastiska kreationer och avancerade sociala samspel som är svåra att bemästra även för vana spelare... Då vaknade publiken till med många invändningar. Den om att man blir schizofren av att spela WOW har bränt sig in i min hjärnbark.

Hur som helst. DN redogör för en rapport som bland annat visar att om antalet TV-spelsbutiker är stort så är antalet våldsbrott lägre. Såväl Spelbiblioteket som Elza Dunkels kommenterar studien. Ingen av dem begår såklart misstaget att ropa "hurra, kolla vi har rätt - det är inte farligt med TV-spel".

Men ändå skulle jag önska att studien styckas i sina beståndsdelar och visas upp som en samspelt del av rådande diskussionsflod. (Enkelriktad utan några alternativa utflöden).

Är det överhuvudtaget möjligt att väcka en debatt till liv som handlar om spel utifrån strategitänkande, sociala samspel och en avancerad kulturform? Kan vi tala om kognition, psykosociala processer, grafik, misslyckanden och glädje i pågående spel när vi talar om TV-spel?

Eller ska vi fortsätta delta i ett dualistiskt fastlåsande och oskickligt retoriskt spel; för och emot TV-spel. Leksaker eller lärandeformer och kultur? Våldsbrott eller utagerande av våldstendenser som leder till mindre fysiskt våld?

I diskussionen om barn och ungas nätanvändning har vi bara hört moralpaniska utrop om pedofiler och antisociala tendenser. Dessförinnan kunde vi bara höra ekonomiskt jubel inför nätintåget... Och fortfarande är vi totalt nyanslösa i våra samtal. Nätet är något abstrakt som kan talas om i svepande termer. samma sak med TV-spel. Vi behöver inte vara användare; vi vet ändå och kan döma och bedöma...

Skit i en studie som visar på att våldet minskar genom mer TV-spelande. Hela upplägget är skapat i samma tonart som övriga debatten. Ingen fördjupning, frågor som går att mäta kvantitativt och svara ja eller nej på.

Gott eller ont.

Publicera inga bilder.

Spela inga våldsspel.

Gör dina läxor och sov gott.

Hedvall & Greider fokuserar fasaden och polerar ytan



Sex and the city- hysteri på bloggar och i mainstream media. Hjärnan blir så jävla trött att den hotar lägga ner all verksamhet inför denna tragiska anstormning av intellektuell urblåsning.

Ser vi någon motreaktion mot den gubbporriga nutidstrenden hos vår tongivande media? Några av våra debattörer drar sitt strå till stacken för att ytterliggare förskjuta intresset från tanken till kroppens utsida.

Barbro Hedvall, ledarskribent på Dagens Nyheter och flitig liberal debattör även i andra forum skriver en bok tillsammans med Göran Greider, vänsterns älsklingspoet och tillika skarp men nyanserad och nallegod chefredaktör på Dalademokraten! Hur osannolikt är det? Inte särskilt egentligen. De både möts ofta i politiska diskussioner och liberala idéer kan ju med stor nytta möta frihetliga vänsteridéer. Så om Greider ser till att vara lagom sossig så borde projektet väl inte förvåna. (?)

Varför skriver jag nu om detta? Jo, för min frustration över ett samhälle som tenderat att se och premierar just ytan… Och vilka handlar ytan oftast om? Kvinnor!

I DN intervjuas författarduon och Hedvall diskuterar Josefin Brinks likväl som Maud Olofssons utseende. Ja, det är inte bara klädsel utan även hela framtoningen som hamnar på tapeten. Maud Olofsson har uppenbarligen ingen stil eftersom hon älskar kläder men inte håller sig till en enhetlig linje. Josefin Brink däremot har en klar och tydlig linje i hur hon ser ut och det uppskattar den liberala debattören. Dock inflikar hon att Brinks stil inte tilltalar henne.

I P1 har vi fått programmet Stil (som enligt SR själva "handlar om smink, mode, relationer och inredning") och ibland tänker jag att det i sig är ett uttryck för hur mycket vi polerar ytan. En radiokanal som tidigare uppenbart ville ha en intellektuell framtoning berättar nu långrandiga historier om Kennedyklanens klädsel och uppförande.

Kommer Hedvalls och Greiders bok att belysa hur maktens män uniformerar sig i en enda likadan grå massa och därmed omöjliggör en förflyttning bort från sig själva som handlande politiska subjekt? Kavajer och slipsar. Täckta kroppar. Släta ansikten. En man är en man är en man… Om han bara klarar de superenkla direktiven som råder i fråga om klädsel för män i maktens korridorer.

För kvinnor har vi hår, skor, ben i nylonstrumpor som filmas när kvinnliga politiska ledare talar. Utseende som ständigt diskuteras och värderas. Kungafamiljens barbiedockor vars klänningar och håruppsättningar analyseras i slaskpressen såväl som i aktuellt och i DN.

För fan Greider. Släpper du en bok som bygger på detta ytliga årtiondes urblåsta förtryck… Ja då har du gjort ett enormt snedsteg i din annars jävligt goda insats i det politiska samtalet.

Barbro Hedvall. En god liberal feminist, om än något fantasilös i sina uttalanden om feministiska motparter. Inte heller du borde koncentrera än mer uppmärksamhet till skalet… Kvinnors yta. Denna som av dem med makt och tid kan poleras till någon slags perverterad Paris Hilton- fasad.

Tillbaka till tanken, idéerna och orden. Vad säger vi? Varför? Hur formar Maud Olofsson och Josefin Brink vårt samhälles spelregler genom sina maktpositioner i regering respektive riksdag? Skriv inte en bok om Brinks makeup, skriv om hennes brinnande engagemang i arbetsmarknadspolitik (hon är en jävla jätteångvält i politiskt snilrik retorik- jag har själv blivit överkörd av nämnda superkraft i valet 2006) - det är vad vi behöver här och nu i en atmosfär så nyliberal att varje människa med jämställdhets och klasstänkande får allvarlig krupp som kräver akutvård eller åtminstone en morfinfylld inhalator.

(Fan va tröttsamt det är att säga samma sak i dag som 2006... Ungefär samma rundgång som i biblioteksdebatten?)

måndagen den 16:e juni 2008

FRA-lagen, omröstningen närmar sig

Hämtad från Rosetta Stens blogg.
Läs vidare: Swartz - Telia bör ta strid mot FRA
om sajten stoppa FRA.nu
Frågor och svar om FRA i DN
Även DN har upptäckt bloggosfärens upprop och engagemang (redan???). Som jag tidigare bloggat om (FRA-förslaget - hög tid för handling) så känns engagemanget verkligen starkt, här och nu, på de arenor som kommer att övervakas.

Myspace

Det är väldigt länge sedan jag flaggade för Myspace. Det har känts så överspelat och rent av lite snobbigt till skillnad från facebook där varenda kotte lägger bilder på bebisar och husvagnar... Anti- snobbigt med andra ord.

Nu måste jag dock skriva att under arbetet med Kristianstads bokfestival (som ni alla ska bevista) så har Myspace varit en fantastisk tillgång... Så kom igen allihopa och lägg upp konton där. Min något sorgligt dåligt underhållna sida är www.myspace.com/linaydrefelt
Ett av de band som kommer att spela på festivalen kan ni redan nu lyssna på här: www.myspace.com/mindcrashtheband

söndagen den 15:e juni 2008

Scum-manifest eller miljöflum för informations-demokrati?


Godmorgon världen en vanlig söndag. Babbel jag känner igen som blir bakgrundsbrus vid DN och en ny sorts kaffe jag försöker vänja mig vid. Hör då ord som jag känner igen. Det talas om "allmänningar"(lyssna- andra timmen).

Samtalen, redogörelserna och intervjuerna handlar om visionen att varje barn skulle ha en egen dator. Billiga, enkla konstruktioner skapades för att kunna köpas in av länder "i syd"/"utvecklingsländer".

Satsningen har varit kontroversiell bl a eftersom man använt sig av Linux. Microsoft med flera har känt sig hotade av de tåliga små maskinerna som inte bara köpts av syd utan även efterfrågats i väst.

Tillbaka till orden. På nytt talas om tillgång, demokrati och gemensamma fält. Samma ord som Vandana Shiva använder i Krig om vattnet Plundring och Profit och Miljöförbundet jordens vänner skanderat för att stoppa privatiseringar av naturresurser.

Allmänningar. Vattnet är en allmänning som tillhör varje människa, det kan inte köpas och säljas det var och är miljörörelsens syn - men inte de transnationella bolagens... Nu är vi tillbaka i samma samtal om vad som är gemensamt men nu handlar det (också) om digitala arenor.

Digitala allmänningar.

Det är en bra utgångspunkt för diskussioner om hur information och kunskap skall vara demokratiskt tillgänglig för alla... Men efter att ha växt upp i ett socialistiskt brus och senare ett demokratiskt feministiskt ordflöde... Så känner jag att de som är för en demokratisering av såväl nätlandskapet, de digitala rummen och artefakterna som behövs för att nå dessa arenor bör höja rösten och byta retorik.

Miljöförbundet sa allmänningar. Vattnet såldes ändå. Patent på liv är verklighet. Grödor genmanipuleras till att passa bestämda sorters bekämpningsmedel. Transnationella bolag bestämmer över din faktiska fysiska överlevnad.

Informationsförmedlingen då? Ska vi tala om allmänningar för att beskriva alla människors rätt till fria ord och andras åsikter?

Eller ska vi tala med Valeri Solanas röst? När får vi se ett Scum- manifest för allas rätt till digital mark och fri information?

Vi har kunskapen för semantiska webben


Ett antal gånger har tidskurvor över webbutvecklingen visat att vi är i slutfasen av det som kallas webb 2.0. Detta betyder såklart inte att den participatoriska webbens verktyg och uttryck försvinner. Snarare är frågan vilken utvecklingsfas som är mest intressant och dominerande för webbens förändring. Senast jag såg en sån här tidsaxel så pekades 2010 ut som brytpunkten för när det skulle bli mer relevant att tala om den semantiska webben än 2.0. (Troligen läste jag detta i Internetworld).

Hur som helst. Senast vi diskuterade webb 2.0 på biblioteken i Skåne nordost är så vitt jag vet när vi sågs på Kristianstad högskola i maj. I ett givande samtal uppkom då frågan om vad i utvecklingen mot 3.0 och den semantiska webben som bibliotekarier behöver ta fasta på.

Allan Cho har nu gjort en sammanställning:

"What do librarians need to do? - Learn XML, join the blogosphere's discussion of the SemWeb, discuss with colleagues, pay attention to RDA, continue questioning the limitations of Web 2.0. Just because we don't see it yet, doesn't mean it should stop us from joining the discourse. Think string theory."

Jag kan höra en liten suck redan nu... Diskutera begränsningarna med 2.0 när biblioteken långt i från börjat använda sig av de möjligheter som den participatoriska webben ger. Skall vi gå från webb 1.0- medvetenhet till semantisk webb utan att stanna på någon 2.0-station? Jag tror ju förvisso inte det är möjligt. Biblioteken - mitt i informationsbrusets heligaste mitt (i mina våta drömmar kanske) är redan på deken och kan inte starta med att lära personalen XML för att uppdatera sig.

Trots detta uppskattar jag Alan Cho´s blogg Allans library för att den i sina diskussioner om semantiska webben återkallar oss bibliotekarier till ett medvetande om hur viktig vår kompetens är både beträffande 2.0 och 3.0. Angående semantiska webben sätter han fingrat på hur bibliotekariers kompetenser är relevanta:

"Why librarians? - Librarians have an important role to play in the SemWeb. Information organization are traits and skills that librarians have which are relevant to the SemWeb architecture. Cataloguing, classification, indexing, metadata, taxonomies & ontologies -- these are the building blocks of LIS."

Så - vad väntar vi på? Ta makten över den informationsvetenskapligt färgade diskussionen i samhället. Visa på biblioteken som den institution för kunskap vi faktiskt kan vara och hojta högt om vilken jävel du är på att förstå 2.0 och 3.0. Du är ju bibliotekarie och har därmed en lysande kunskapsbank att stå på och utgå ifrån!

lördagen den 14:e juni 2008

Wikipedia, en del av kampen mot heteronormativ kunskapsbildning


Inte helt förvånande dyker Andrew Keen upp i en artikel i IDG som berättar att kritiken mot Wikipedia ökar. Man skriver bl a att tidningen Journalisten kritiserat webbuppslagsverket och att nyhetsbyrån AFP förbjudit sina anställda att använda nätencyklopedin. Jag erinrar mig en artikel om just Andrew Keen och letar fram den. Finner där (The Futurist 2008) att Keen menar just att vår mainstream media (dagspress etc) hotas av den participatoriska webben vilken leder till "the cult of the amateur".

Förvånande att media och forskare hotas av participatoriskt bygd kunskap?

Förvånande att Wikipedia som blivit sinnebilden av den participatoriska webben ifrågasätts?

Tidigare har vi hört rapporter om att W är lika trovärdigt som Encyklopedia britannica. Nu slår pendeln över och uppslagsverket kallas för "klotterplank" (se IDGs artikel). Andra klassiska påhopp förekommer också om bloggosfären... Läs och gråt- inte.

Makt, kunskapsförmedlare och auktoriteter undermineras av ett system som bygger på att alla deltagares världsbilder och kunskap kan bli en bricka i den större helhet varifrån man hämtar information.

Andrew Keen är i alla fall rak och tydlig i sin kritik av webb 2.0 och menar (öppet) att vi behöver gatekeepers och auktoriteter. Filter mellan nyheter och mottagare är en nödvändighet menar han ju. Låt oss diskutera på det sättet - om grundantagandena för hur kunskap skall formas. Inte hänfalla åt påhopp om konspirationsteorier (se IDG-artikeln) och ensidig betraktelse som berättar om amatörism.

Nätanvändningen skall vara lättillgänglig och verktygen användarvänliga. Därmed blir många röster hörda (?) åtminstone i teorin. Därmed blandas alla former av röster och resultatet blir inte "The cult of the amateur" utan en starkare konkurrens mellan olika informationskanaler. Wikipedias framgång har satt press på etablerade nätencyklopedier och databaser.

I IDGs artikel säger genusforskaren Tiina Rosenberg att elever inte ska googla utan använda sig av digitaliserade resurser som är godkända i akademiska kretsar. Wikipedia blir således synonymt med allt brus som fyller sökmotorn googles träfflistor. Frågan är nu bara hur man kan sätta likamedtecken mellan ett participatoriskt uppslagsverk och en kommersiell sökmotor som bygger på förprogrammerade algorithmer och inte människors samarbete.

Rosenbergs kritik sätter dock fingret på frågan om informationskompetens. "Att googla" är synonymt med att inte veta hur man i det stora utbud av publicerad "information" som återvinns veta hur man väljer, sållar eller hittar rätt.

Men... Don´t blame Wiki för att folk inte har verktyg och kunskap för att hitta bland nätresurserna... Skyll på min yrkesgrupp (m fl)!

Eftersom Rosenberg är en radikal röst i samtalet om institutionaliserad rasism och sexism så skulle hon med ett informationsvetenskapligt perspektiv se Wikipedia och övriga 2.0-resurser som en tillgång. Kunskapsbegreppet relativiseras - på så vis att auktoriteter ifrågasätts. En mångfald berättelser blir möjliga precis som Rosenberg vanligtvis efterlyser. Snarare än att den heteronorma västerländska historieskrivningen i etablerade uppslagsverk och kunskapsstruktur får stå oemotsagd.

fredagen den 13:e juni 2008

I have a dream (där artefakten inte avgör värdet)




Jag läste just en annons... Den såg inte ut så här:

Regionbibliotek Skåne
inbjuder dig att lyssna till intressanta föredrag, case och paneldebatter om webb 2.0!


*Lär dig hur vi servar våra uppdragsgivare på allra bästa sätt!
*Våga exprimentera och lära dig av andra bibliotek.
*Marknadsför din verksamhet på bästa möjliga sätt digitalt.
*Lär dig att låta kunderna/användarna bidra till att skapa verksamheten.
*Lär dig att använda nya verktyg kostnadseffektivt för att nå dina användare!

"Att kommunicera med dina kunder även genom nya medier är viktigt!"
Egentligen såg annonsen ut så här och handlar om hur företagen skall tjäna pengar genom webb 2.0-verktyg och strategier... Är det viktigt att vi lär oss samma saker men för att förbättra vår service och vårt utbud? För att arbeta med (och i) ungas informationsverklighet?
Varför skall vår verksamhet förändras i takt med tiden? Vi är ju en institution med kommunala pengar. Varför besvära oss med att följa med i samhällsutvecklingen? Apoteket har ju två köer för att lösa in ett recept... Sovjet i miniatyr. Varför skulle vi vara sämre?
Jag hade velat att min annons var den verkliga och att regionbiblioteket i mitt län och vår intresseorganisation biblioteksföreningen hade hoppat på tåget... Inte mummlat lite ibland om Internet eller TV-spel... Istället satsat på att informationsvetarna på Sveriges bibliotek skall finnas till förfogande för våra medborgare i en snabbt föränderlig och snårig informationsverklighet. Varför skall vi ha förståelse för det tryckta ordets kvalité, ursprung och sammanhang men inte det digitala? Någonstans har någon (kanske gud) fastnat med skägget i brevlådan.
Mail efter mejl efter e-post kommer om läslusten, läsbiten, bokäventyret och kulturrådsbeslut om bokinköp... När får vi ett överflöd av tips, projektansökningar, undersökningar och stöd för arbete med webbaserade verktyg. När är det de litteraturfrämjande kollegorna som får börja trolla med knäna för att skapa minsta lilla engagemang kring sitt viktiga verksamhetsområde? När får skolan betala arvode till kultur och fritidsförvaltningen för att en bibliotekarie håller ett bokprat? När får region Skåne betala för att BVC-grupper besöker biblioteket? Svar - aldrig. För den verksamheten handlar ju om den heliga kon - boken! (Ja, det är sant. När jag utbildade pedagoger om webben så fick de betala för att jag skulle komma... Vilken bibliotekschef hade tagit betalt för att en bibliotekarie besökt ett föräldramöte på en förskola? Ett ålderdomshem för att byta bokdepå?)
Kulturrådet ja. Är det enbart från dem våra medel skall utökas? Vad sägs om lite pengar från näringsdepartementet? En informationskompetent nation sägs ju vara framtiden i en globaliserad värld.


torsdagen den 12:e juni 2008

Internet en trojansk häst

På sin PhD blog * Understanding Youth and Online Social Networking * berättar Malene Charlotte Larsen om Online predators and moral panics , ett inlägg i den långa pågående berättelsen om unga, Internet och övergrepp. I det här fallet är det dansk media som sätter fokus på bl a Arto, community för danska ungdomar.

Dramaturgin är som följer: Ekstrabladet skapade en falsk användarprofil av en 13-årig flicka på nämna sajt. Syfte? Att dra fram pedofiler på nätet (eller snarare att sälja tidningar på människors rädsla). En journalist stämde möte med män som gjort sexuella närmande mot "flickan"/(Ekstrabladets journalist) varefter männens identitet och foto visades i tidningen.

Att publicera namn och bild på pedofiler är ingen ny företeelse. Frågan är nu som då hur vi (samhället/media....) "skapar" pedofiler och skiljer dem från (och osynliggör) en i övrigt sexistisk kultur. Genom att skapa bilder av stora stygga vargen blir det främmande lika med det farliga. Morbröder, föräldrar och vänner är inte fula gubbar. Hoten finns på nätet och söker dig/dina döttrar under falska förespeglingar.

Det är horribelt att män exploaterar och utnyttjar kvinnor och barn på nätet och IRL. Men nätövergreppen är del av en samhällsstruktur precis som Alexandramannens övergrepp borde kontextualiseras utifrån övergrepp, utnyttjande och kriminalitet - inte utifrån ungas Internetanvändning...

Men den allmänna bilden vill annorlunda. Alexandramannen skall presenteras och diskuteras på en dag om ungas nätanvändning arrangerad av bl a Medierådet. Ekstrabladet och annan media skall skriva om "pedofiler" utifrån nätbaserad kontakt på Arto, Lunarstorm eller MSN.

I USA har det otrygga nätanvändandet kretsat kring bilder av t ex Myspace. Läs "To catch a predator? The Myspace moral panic", (Ett nytt paper som Larsen tipsar om) samt
Bridging the distance, och Girl Wide Web: Girls, the Internet, and the Negotiation of Identity (Intersections in Communications and Culture: Global Approaches and Transdisciplinary Perspectives)

Akta dig för att skapa kontakter på nätet eller att publicera bilder på dig själv. Nätet är inte verkligheten, inte här och nu. Det är en otrygg plats utan klara gränser, regleringar och övervakning. I vårt genomreglerade samhälle där unga ständigt skall övervakas och begränsas utgör Internet en trojansk häst som vi förgäves vill tämja med DOPA, CIPA och COPA... Eller med föräldrakontrollen påslagen hemma och kommersiella filter riggade i skolan och på bibliotek i alla fall skapa en illusion av bibehållen kontroll.

Spel spel spel mer spel

Vi pratar TV-spel ett litet gäng på min arbetsplats. GameSetWatch svarar på typ varje invändning mot denna kulturform på bibliotek. Som vanligt är det The shifted librarian som visat vägen till dessa resurser.

I Sverige har vi ju Spelbiblioteket där det berättas om aktiviteter på ett par folkbibliotek, bl a Malmö, som har ett bra bestånd av spel till utlån samt en konsol på plats. Bloggen har utvecklats och startar nu ett bredare samtal om spelens funktion. En mer omfattande aktivitet och djupare diskussion på bland annat nämnda blogg hoppas jag få se framöver. Kanske kan man engagera fler spelentusiaster för att nätverka och bygga kunskap? Bättre bevakning av events och förändringar på marknaden. Djupare samtal kring spelens funktion i bibliotekskontext... Vi är så sega och så sena på svenska folkbibliotek - därför finns oändligt mycket att blogga om.

Den speldrivande kollegan här på jobbet berättade i dag att TV-spelsutlåningen påbörjades 1981 i USA...

Med tanke på all diskussion kring hur spel utvecklar kognitiva och sociala förmågor liksom vilket omfattande utbud det finns i dag så känns det lite pinsamt att de inte är en självklarhet på biblioteken. Den enda heliga artefakten spökar ännu. Boken. Det är inte berättelser, upplevelser eller kunskap vi arbetar med. Det är böcker.

Förändring kostar?


Dagens gåva.
"Om du vill skaffa dig fiender
försök förändra någonting."
Handlar det om mig?

onsdagen den 11:e juni 2008

FRA-förslaget- hög tid för handling


Kritiken mot FRA- förslaget har varit påtaglig i bloggosfären och på något vis känns det som att det är här debatten hör hemma- i sin egen miljö med engagerade infogerillasoldater som sprider sin kritik i alla upptänkliga riktningar.

Trots detta blev jag glad när en helsida i DN köpts av nätverket mot FRA-förslaget (stoppaFRAlagen.nu). Glappet mellan vad som kallas det etablerade seriösa offentliga samtalet och nyhetsförmedlingen samt politisk diskussion som sprids via debattörer och medborgarjournalistik ter sig ofantligt. Undrar om den etablerade kår av debattörer, kulturprofiler och politiker som bara talar med och genom DN-debatt och SVT någonsin kommer att känna sig utanför? Som att deras diskussion är en smal nisch av verkligheten...

Snarare än att bloggosfärer upplever denna marginaliserade ställning...

Hur som helst. Bra att FRA-förslagets smutsiga byk nu vädras även via etablissemangets nyhetsflod (liten bakgrund i IDG).

Anna Troberg alias Rosetta Sten håller koll på FRA-debatten så kolla in hennes blogg (detta inlägg ger många vägar vidare)... Besök också den myndighets hemsida vilkas avsändare kommer att registrera alla bloggar och sms som skriver terror och anarki. Eller?

Troberg skriver:
Här kommer början till vår mäktiga triggerordlista (uppdateras eftersom):
terrordåd, bomb, övervakning, Fredrik Reinfeldt, flint, Kalashnikov, semtex, Molotov, Bodström, uzi, Beatrice Ask, Ifpi, självmordsbombare, Rosetta, Not-So-Jolly Roger, nervgas, kärnkraftverk, flygplats, mjältbrand, surströmming, AK-47, dynamit, allah, al-quaida, bin ladin (med tillägg “är stor”), flygplanskapning, bombhot, förstörelse, ödeläggelse, revolution, väpnad, insha’ Allah, Allah-o-Akbar, Mujaheddin, jihad, uppror, k-pist, kulspruta


Kanske höjs pulsen betänkligt nu när 17e juni närmar sig. (Några bibliotekarier på barrikaderna för att försvara yttrandefrihet och integritet?)

Makt.
1984 bör läsas om och om igen. Liksom The animal farm... Och Öster om Eden...

Men samtidigt skall de Internetbaserade bokbålen synliggöras här och nu. Censur av unga människors skapande och uttryck... (Bojkotta Yahoo?)

Och övervakning av våra icke-fria ord när FRA blir rumsrent.

Fotbolls-EM suger k*k


Jag hatar fotbolls-EM.

Hur kan den väcka denna hysteri och detta tydligt uppriktiga engagemang? Omkring oss har vi utmaningar i form av att leva upp till barnkonventionen och njutningar som att läsa Det finns annan frukt än apelsiner. Men ingenting annat än Disneyfilmer, melodifestivalen och fotbolls-EM kan skapa denna gemenskapskänsla. Är det för att vårt samhälle behöver något att enas kring? Upplevelser med betydelser att tala om?

Är det för att synliggöra grabbkulturen och rikta strålkastarljuset på Coca-cola, Mc-Donalds och vältränade machograbbar som i rätt ögonblick faktiskt får utöva fysisk beröring utan att hamna i djupaste bögfällan?

Jag hatar fotbolls-EM.

tisdagen den 10:e juni 2008

Kunskapande på sociala forum

När några synapser smällt i hjärnan av ren frustration då är det dags att vara konstruktiv. Således frågar jag mig: Hur bryter vi de vattentäta skotten mellan olika typer av informationsresurser? Hur tänker vi annorlunda kring webben än som ännu ett publiceringsverktyg? Hur blir "datorerna" en integrerad del av vår verksamhet istället för grejer vi lånar ut en stund utifrån rigida system?

Kulturellt skapande, kreativitet och kunskap är självklara delar av vår barn och ungdomsverksamhet. Så varför kan vi inte arbeta konkret med nätresurser?

Pia Södergård doktorerade i höstas med avhandlingen Virtuell gemenskap : ett informationsvetenskapligt perspektiv på ungdomars cyberkultur. I nuläget vet jag inte om studien lyckas bryta barriärer mellan högt och lågt (typ NE och Bilddagboken). Men i sammanfattningen av avhandlingen framgår i alla fall att Södergård (bl a) sätter fokus på frågan om människors informationsbehov snarare än den traditionella informationsvetenskapliga synen som fokuserar ”professionell” verksamhet. Tydligen finns det en inriktning inom B&I som heter Everyday life information seeking för att legitimera att man pysslar med annat än akademisk och yrkesrelaterad informationsförmedling.

Djupa rötter och traditioner gör att informationssökning (kompetens) står högst på agendan och beskrivs som en professionaliserad process med bestämt syfte. Men om människors informationsinhämtande i detta "everyday life" synliggörs...

Vilken plats tar de sociala forumen?
Hur byggs gemensam kunskap på communitys? Allt strålkastarljus på Wikipedia. Men på tusentals forum pågår samtidigt mer dolda debatter, diskussioner och kunskapande av enskilda och grupper.

Hur kan biblioteken delta i att utveckla och stödja människors kunskapande på eller via sociala forum? Vilken kunskap har vi att synliggöra dessa processer och bedöma dem?

Om KK-stiftelsen ger min idé en miljon så ska jag arbeta med ungas kunskapande och stödjande processer på sociala forum.

måndagen den 9:e juni 2008

Hur har du tid?

Jag har ju bloggat pessimistiskt om "hur har du tid-frågan" (här).
Librarian by the day, Bobbi Newman, skriver
"It seems every time I give a presentation on Web tools one of the questions I’m asked by overwhelmed participants is - how do you find the time to keep up with everything?"
Han svarar med en hel radda tips som är väl värda att ta till sig...

Unga i katedern?

Under rubriken Nätet en plats för utopi eller tyranni skrev jag i vintras;

"Interaktivitet, kanske innebär det även kunskapsutbyte mellan generationer? Nästa gång nätkulturer står på agendan hoppas jag att det är en trettonårig digital medborgare som får äntra scenen och spela World of Warcraft med bibliotekarier, lärare och fritidsledare… Eller att en femårig flicka får visa sina högt älskade digitala fiskar och berätta om det som vi filtrerar i stället för att förstå."

KK-stiftelsen fortsätter sina satsningar. Nu är det 15 miljoner i potten för projekt där unga utbildar vuxna. Hoppas stiftelsens intentioner och mina önskedrömmar Låt de med öppna sinnen inta katedern blir lite mer verklighet.

Nå unga på nätet, gör dig igenkännbar & din verksamhet tydlig

I dag är en av huvudnyheterna vuxnas oro för barns och ungas psykiska ohälsa. Det är en undersökning från BRIS som ligger bakom nyhetsflödet. Läs vidare i DN och SVD. BRIS telefonjour står i strålkastarljuset och hit vänder sig många vuxna med sin oro för unga.

BRIS skriver: Vi på Bris uppmanar vuxna att förstå hur viktiga ni är för barnen. Att bli sedd av en enda vuxen kan vara avgörande i ett barns liv. Organisationen berättar också om långa köer till BUP och att Många av de vuxna som kontaktar Bris ringer om barn som befinner sig i svåra situationer. Majoriteten av samtalen under år 2007 var med vuxna som sökte stöd för oro kring ett barns psykiska hälsa. De berättar om barn som skär sig, om barn som skriver självmordsbrev eller om barn som visar tecken på depression. (saxat ur debattartikeln i DN)

Hur når vi unga? Blandar "vuxenvärld" och "ungdomsvärld"? Som bibliotekarie kan jag möta samma personer IRL på biblioteket som jag sett agera på ett populärt community. Frågan om hur vi kommunicerar och synliggör våra respektive verksamheter synes mig så självklar. Bibliotekarier, fritidsledare, lärare, socialsekreterare: Nätverka på de ungdomsforum som är populära.

Att unga far illa är uppenbart. Men hur vi uppmärksammas på detta faktum är olika. Vi behöver inte alltid se ärrade armar eller ensamhet i det fysiska rummet. Långt innan dessa tecken syns kan vi nå unga på nätet.

Ofta ligger berättelser och samtal synliga på ungas hemvister på sociala forum. Vi ska respektera deras integritet och inte aktivt söka upp t ex våra egna barns inlägg på Bilddagboken eller Lunarstorm. Däremot borde alla vi som arbetar med barn och unga ha tydliga "ansikten" på nätet. Vi borde göra lika starka avtryck där som i det fysiska rummet. Ett fysiskt skolbibliotek kan vara en viktig fristad. Men samma verksamhet bör också nå sina användare i digitala rum.

Nuvarande IT-policies i många kommuner hindrar oss som arbetar med barn och unga att bli mer synliga, nåbara och aktiva i deras liv. A och O är att vara igenkänd hos den grupp man verkar med och för. Nu finns extremt effektiva sätt att marknadsföra det gemensamma samhällets resurser. När skall vi sluta låta dessa gå förlorade?

söndagen den 8:e juni 2008

Waltic


Nu börjar uppmärksamheten kring Waltic Writers and literacy translators International congress att bli synbar även i de traditionella medierna. Den stora manifestationen för det fria ordet förenklar inte utan står på det flertal ben som underbygger en möjligt demokratisk värld. Politik & skönlitteratur talar gemensamt språk liksom digitalisering & läskunnighet. Här finns mycket att lära. Eller? Är det bara delar av våra opinionsbildande krafter som totalt går i otakt med den dominerande isikterna i den kulturella sfären? En resolution kommer att undertecknas av de deltagande författarna från hela världen. I denna gemensamma skrivelse lyfter man kraven på Yttrandefrihet, upphovsrätt och läskunnighet.

Själva festen/kongressen etc står på de tre benen
*Interkulturell dialog
*Läskunnighet
*Digitalisering

torsdagen den 5:e juni 2008

Naomi Klein i Sverige m m

Det känns kul att Naomi Klein är i Sverige med fulltecknad agenda för att marknadsföra sin bok Chockdoktrinen. Utanför hennes föreläsning demonstrer (ny)liberaler och delar ut Johan Norbergs bok (Här kan ni läsa hans pro-kapitalistiska tankar - eller låta bli!)...

Från folkbibliotekens sida kan vi ju drömma om att opinionsbildande, centrala författare och debattörer erbjuder sig att framträda på biblioteken gratis. Visst är det stora pengar inblandade med Naomi Kleins böcker sedan NoLogo (jäkligt bra bok som från grunden förklarar kritiken av globaliseringens följder för arbetare världen över... Samt hur indoktrineringen av oss i västvärlden funkar så vi går på konsumtionshysterin) sålde 1 miljon exemplar... Men med någon slags gemensam nationell strategi hade vi kanske kunnat skapa ett upprop för att inflytelserika debattörer och författare skall framträda gratis på bibliotek som en del av stärkandet av gemensamt offentligt samtal.

Democrazy Now finns mycket olika resurser om/av författaren.

I Kristianstad planerar vi nu för Bokfestivalen och mina tankar spinner kring hur ofta evenemang sorteras upp i olika delar och den mindre kakan erbjuds unga. Litteralund är ju en massiv satsning på barn och ungdomslitteraturen men för att stärka dess ställning måste de olika kategorierna få flyta in i varandra. Inga vattentäta skott mellan unga och vuxna. Blanda programpunkter och låt olika generationer ta del av varandras kulturutövande och intressen. Alla borde lyssna på lokala band, läsa ungdomslitteratur och delta på sociala forum. Likväl som att unga skall bjudas in i finsalongerna och möta Torbjörn Flygt eller Åsa Moberg.

I övrigt har vi städat och ställt alla kasserade datorer på toaletten. Nu väntar vi bara på att dörren ska plomberas också.

onsdagen den 4:e juni 2008

Friluftsfrämjandet anti nätanvändning?

När jag för ett antal år sedan stötte på Elza Dunkels forskning om ungas motståndsstrategier på nätet så utsåg jag henne till en av mina idoler. (Så funkar min hjärna.) I efterhand har jag gång på gång sett att det var en riktigt bra idolinvestering.

I dag var Elza på TV4 och debatterade med friluftsfrämjandet (hennes blogginlägg). Kolla det klippet för att få en tydlig bild av hur man förenklar och dikotomiserar i samtalen om ungas nätanvändning. Söker regler och enkla svar. Elza talar om barn som individer... Shit, då måste jag ju ta mig tid att lära känna mina barn för att själv skapa en vettig balans mellan livets olika delar... Oj, då kanske ur & skur-dagis i friluftsfrämjandets anda kanske inte är det universella lösningen för att få glada och sociala barn.

Nätanvändning är kreativitet, samarbet, socialt samspel och lärande. Men det verkar fortfarande som om vi har en lång väg att gå innan det perspektivet etableras i debatten.

"Will libraries still be able to link to myspace"

Casey & Savastinuk som varit viktiga i etableringsprocessen av begreppet bibliotek 2.0 skriver i sin välkända bok "Library 2.0":

"By the time you hold this book in your hands, will libraries still be able to link to Myspace and FlickR?"

Citatet visar väl på skillnaden i 2.0-användningen i amerikansk bibliotekskontext och svensk. För att kommunicera med unga biblioteksanvändare använs MySpace - no big deal. Här är det ett oändligt ökenlandskap av förbudsbyråkrati som skall vandras. Varför?

Vi tar all tid och kraft från dialog kring yttrandefrihet och tillhandahållande av verktyg och informationsresurser till att upprätthålla traditionell verksamhet - vilket innebär praktiskt arbete med inköp, bokprat och medievård.

Eller så försöker vi arbeta annorlunda och upptäcker att det jag tänkt prestera under två kvällars kocentrerat arbete förvandlas till en evighetslång process för att kringgå kommunal byråkrati och förbud.

Eller; vilket ju är ett gammalt exempel - så arbetar man utåtriktat och får sitt arbete nedspolat i toaletten av personer som aldrig besökt den informationsverklighet vi befinner oss i.

Vilket bibliotekslandskap skapar vi? Ett som är inåtvänt, förenklat och koncentrerat på artefakten - boken - som skall vårdas och marknadsföras. Eller funderar vi över vårt uppdrag och tar del av samhällsdebatten? Återigen; när får vi uppleva att bibliotekarier i Sverige gemensamt slår vakt om ungas rätt att uttrycka sig? När kommer vi att protestera mot de kommersiella aktörernas maktmissbruk gentemot unga användare på nätet?

Mot övergripande mål oberoende av artefakter och fysisk hemvist

Bibliotekarier skall ut och söka upp, byta infodisken mot en syskonavdelning på förskola... Men är det bibliotekslokalen, biblioteket, som binder bibliotekarien vid en och samma stereotypa arbetsroll? Eller är det artefakterna vi begränsar vår verksamhet till?

"libraries are far from the first place people turn when looking for answers. Our community of users is not aware of the services that we offer /.../ Our community knows one thing about the library - books. Books are not simply at the top of the lists off library brands, books are the list."

Library 2.0 av casey & Savastinuk s 5.

tisdagen den 3:e juni 2008

Vi behöver transage-personer

Ibland (ofta) tänker jag att det vore roligare och lättare att vara spökbloggare åt någon än att försöka skriva en intressant blogg om 2.0 när man är en genomsnittlig bibliotekarie.

Fast barn- och ungdomslitteratur är intressant och nu har jag äntligen kommit på hur jag ska få in ungdomslitteratur i mitt liv. Stora E läser snarare vuxenlitteratur än Pullman. Så mp3 är räddningen.... Lyssna dig igenom livet. Men välj hellre noga när det gäller uppläsare än när det gäller författare. Allt som Thomas Bolme, Lena Nyman och Thorsten Wahlund läser går att lyssna på - hur dålig grundstoryn än är.

Skönlitteraturen är viktig för politiska processer och förändringar. Därför borde barn & ungdomslitteraturen få lika stor uppmärksamhet som vuxenlitteraturen. Dag efter dag med bokrecensioner i DN. Sen kommer två sidor med barn & ungdomsrecensioner. Hur irriterad blir man? "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land" och deras litteratur kan absolut inte blandas ihop med recensioner och diskussioner om Lars Noréns kulinariska upplevelser och tarmproblem. Denna uppdelning och den dåliga bevakningen av barn och ungdomslitteratur tar sig Marianne Steinsaphir an i ordfront...

Som i sitt senaste nummer åter tar upp diskussionen om de inkompetenta vuxengestalterna och de kompetenta barnen i barn & ungdomslitteraturen. Tydligen är den översynen från svenska barnboksinstitutet en karamell man kan suga länge på. Men intressantare i Ordfront är att man också publicerar ett tal av Naomi Klein som hon höll för ALA 2003. Är ni med! När Ordfront vill försvara folkbiblioteken som gemensamt ägda institutioner som inte skall konkurrensutsättas då går man till Klein och hittar något hon sa 2003.
Man frågar sig om
-det är Ordfront som letar dåligt,
-Naomi Klein som är så fruktansvärt bra
-folkbiblioteksdebatten som är stendöd?

Utan att svara på frågan så kan jag säga att Naomi Kleins tal är bra för att hon talar om gemensamt rum... Och lyssna på det här:

Era kommunmedborgare kommer vara tvungna att kämpa för er och tillsammans med er.
om detta ska ske så måste era användare vara fullständigt övertygade om att det inte går att jämföra en bokhandelskedja eller ett Internetkafé med ett riktigt folkbibliotek. De måste förstå er "offentlighet" - vilket handlar mycket mer än om ni finansieras av staten eller om era tjänster är gratis. "

Amen. Också är vi tillbaka i frågan om vilka som är våra uppdragsgivare - och hur. Är vi kommunens förlängda arm eller är vi en opartisk institution som garanterar fri tillgång till information och kunskap? Politikernas, politrukernas och tjänstemännens makt kan vara viktig att synliggöra - de kan sätta upp hinder för folkbibliotekens uppdrag... Precis som privatisering skulle göra det.

Bibliotekarier för det fria ordet - European social forum


När höstens kalender nu skall börja fyllas så pricka in 17-21 september. Då hålls European social forum i Malmö. Två workshoper kommer att hållas av det europeiska bibliotekarienätverket. Det ena kommer att fokusera en mycket viktig fråga; folkbiblioteken som en garant i en kedja för ett demokratiskt (informations) samhälle. Den andra workshopen kommer att behandla EUs direktiv om "Public Lending Right" (PLR). Från bibliotekarienätverkets sida är man negativ till detta direktiv vilket man anser underminerar bibliotekens rätt till makt över sitt bestånd.

facebook skriver nätverket (som jag tidigare citerat ) att det är dags för "the library and librarians to go on the offensive! Either "information society" means that the public is informed, or it is an empty phrase of technocrats." (facebook)

Precis detta är vad jag försöker säga när jag kritiserar Library lovers- kampanjen. Den förenklar och cementerar entoniga/oflexibla bilder av biblioteksverksamheten. Istället borde biblioteksaktörer med så stora resurser stödja bibliotekens kamp för att fortsätta vara en viktig del av kedjan i informationssamhället. Vi är inte "gatekeepers" som låser upp dyra databaser (ok, ibland) utan vägledare, experter, bedömare, ledsagare - kalla det vad ni vill. Men vår kompetens har ju inte blivit mindre viktig. Att reducera denna till "läsfrämjande" och si och så många barn kan inte läsa... Läsförståelse, ett rikt språk är viktiga delar i informationskompetensen och del av vårt viktiga arbetsfält. Men hur många skolbibliotek och folkbibliotek arbetar uteslutande med läsfrämjande arbete för barn - utan att sätta det i en kontext? När man samtalar om detta blir svaret ofta att det inte finns tid för ett bredare arbete. Då tycker inte jag man skall anställa bibliotekarier...

Som jag skrivit förut (Upplysning närsomhelst varsomhelst jag är en detektiv med licens att finna); vi kan leka fram en förståelse för att biblioteket är en plats för alla frågor.

Informationsarbetare i allmänhetens tjänst: Gör era röster hörda på Malmö European social forum!