Reflektioner kring Alsbjers artikel "Interaction: Anything goes 2.0"

Det är med extremt blandade känslor jag läser Peter Alsbjers text om Interaction: Anything goes 2.0 i senaste Scandinavian public Library quarterly.

Inledningen av artikeln där Alsbjer skriver att vi lever i ett samhälle som karaktäriseras av "desire for participation" och kan beskrivas som "the interactive society" där frön till ett ifrågasättande av makt finns så förvånar fortsättningen av texten där framställningen är nedtonad och berättande snarare än ideologisk. Eller? Visst talar Alsbjer om exkluderande praktiker inom biblioteksvärlden gentemot uppdragsgivarna/användarna men med tanke på referenserna till Donna Haraway, Manuel Castells och Danah Boyd kunde hans text landat i ett mer radikalt tänkande.

Allvarligt är kanske att han begår våld på begreppet participatorisk genom att helt enkelt omvandla det till betydelsen att personer på något vis bidrar med en handling i en produktionskedja - det kan vara såväl IKEA som kunskapande enligt Alsbjer. Men ska vi inte använda participatorisk som ett begrepp fyllt med innebörd och inte bara översatt till "deltagande? Participatorisk är ett radikalt begrepp om det används i ideologisk och/ eller akademisk betydelse. Participatorisk metodik och kunskapsbyggande handlar om deltagande med stark betoning på jämlika villkor som t ex Wikipedia eller att man samlas i studiecirklar och skapar sin egen historia utifrån ett gemensamt ämne. Att IKEA säljer en billig bokhylla som du skuvar ihop hemma - det är inte participatoriskt deltagande!

Men för att återgå till frågorna om att vi lever i ett interaktivt samhälle som karaktäriseras av önskan om participation, då höjer frågetecknen om bl a klass och kön sig genast. Vi lever inte generellt i ett interaktivt samhälle så länge som vi har extrema digitala klyftor mellan syd och nord och en påfallande cyberbalkanization inom väst... Att arbetsgivare och politiker är villiga att delta i interaktion - som Alsbjer påstår - är en politiskt välodlad chimär. Reinfeldt reser runt och träffar vårdbiträden. Men vilka är det som egentligen på allvar bidrar till ett interaktivt och jämlikt samhälle? Det är små politiska fraktioner som på ett demokratiskt och effektivt sätt sprider sitt budskap på nätet. Etablerade politiker ger ofta sken av att de interagerar... Utan att göra det egentligen. Cyniskt, jag vet. Men det finns undantag, Peter Eriksson (mp) t ex. Så att vi lever i ett "interaktivt samhälle" där arbetsgivare och makthavare är delaktiga och interagerar... Det ställer jag mig stort frågande till.

Radikala tänkare 2008 är bl a Danah Boyd, Donna Haraway och Manuel Castells enligt Alsbjer. Med tanke på detta urval av teoretiker så borde Alsbjers text sjudit av gender och klasstänkande. För vad visar Castells omfattande verk om nätsamhället? Jo på vilka klyftor som kan skapas och i nuläget har skapats. Och Donna Haraway: Postmodernistisk, extremt begåvad feministisk tänkare som använder cyborgs- metaforer för att ifrågasätta och frigöra köns och genusbegreppen. Hur rimmar hennes analyser med en så konsensusinriktad text som Alsbjer skrivit?

Kanske har jag fel. Kanske är Alsbjers text radikal här och nu. Han skriver om 2.0-verksamhet på egna och externa webbplatser. Det är ju tyvärr radikalt. Men ifråga om att analysera interaktionen och komma till slutsatser som:

"Interaction is simply a division of labour"

"/.../ mutual trust between service providers and consumers"

är ju ganska sorgligt... Om man applicerar de tänkare som Alsbjer valt att hänvisa till i början tror jag de här två citaten blir ganska malplacerade. Om man vill beskriva interaktion som effektiv uppdelning av arbete och att större "kontroll" ges till konsumenter... Ja då hamnar man i en analys med ena benet i Karl Marx (som Alsbjer förkastar) och den andra i nyliberalt tänkande (också förkastat av författaren.)

Vad jag menar är att de system (för att återge de verkligt praktiska exemplen-Toyota, bankväsende, egen in och utlåning av bibliotekskunder) som Alsbjer hänvisar till inte bygger på förtroende utan på maktförhållanden; vilket Marx analyserar och nyliberalerna hyllar.

Men. Alsbjer påpekar att det finns andra sätt att förklara vad han kallar "interactive society". Här kommer termen 2.0 in som förklaringsmodell:

"The concept of 2.0 encompasses the idea that humans are each others teachers; that kowledge originates from meetings, conversation and dialogue- even experts have something to learn"

Alsbjer pekar också på underifrån perspektivet; intressen, kunskap och åsikter kan komma nerifrån. Vi lever inte längre i en 1.0-värld där kunskap och expertis bjuds ut och vi "pöbeln" kan konsumera elitens åsikter (nu frångick jag grovt författarens uttryckssätt. :) )

Så långt känns det som att vi kan starta en diskussion kring kunskapsbegreppet som sådant. Vems kunskap? Världsbild och ideologi träder in på scenen på nytt. Att kunskap kan komma nedifrån och skapas gemensamt - det är ett sätt att definiera kunskapandet. Men påpekandet att t o m experter har något att lära, det är ett uttalande som får oss att lämna den postmodernistiska strömningen där akademisk/expert - kunnande är en verklighet/bas/diskurs/ideologi bland andra...

Så hur ser Alsbjer och vi andra på kunskap? För att utföra våra yrkesuppgifter är detta en fråga som bör stå högt på agendan. Vill man - som Alsbjer- använda Stumbleupon eller etablera sin verksamhet på externa webbplatser; då har man valt en väg med en starkt radikal ideologisk grund. Då har man passerat betaldatabaser och korrekt-avsändar perspektivet... Då har man gått från hegemoni och erbjudandet av en mainstream samhällsbild till att erkänna kunskapens relativitet.

2.0 är interaktion, samverkan och demokratiska former. Men det är också verktyg som öppnar helt nya möjligheter för kommersialismen och det bör biblioteks och informationsvetare vara på det klara med. Detta perspektiv syns inte i Alsbjers text om Library 2.0. Fokus ligger på den viktiga uppmaningen att använda 2.0-verktyg och söka samarbete och interaktion med användarna.

Att det råder "ett informationskrig" där biblioteken borde vara en stark röst... Ja det hinns liksom inte med när vi skall tala om chatt-tjänster och minabibliotek.se. Detta är ju inte Alsbjers fel... Utan trögheten i diskussionen. Jag tror Alsbjer vill ge många praktiska exempel för att starta tankeverksamhet hos biblioteksläsare kring hur de kan förändra sin verksamhet praktiskt. De ideologiska samtalen kommer sedan (förhoppningsvis) som ett brev på posten.

Okej. Lite sorg också - på ett personligt plan. Alsbjer föreslår att vi skall använda facebook och myspace samt på andra sätt ta reda på vad våra "patrons" har för "patterns" etc... Men han framhärdar också att bibliotek bör etablera sig på externa intresseinriktade sociala forum. Allt detta och mer därtill fanns i den plan jag skapade HT 2007 som anställd i Bromölla... Men slutfasen av arbetet blev att inledningen censurerades och att jag fick börja jobba på "frilans" för att inte överge de kontakter som behövde fortleva.

Men lycka till - andra bibliotek med friare former. Sök upp kidsen på bilddagboken och Lunarstorm. Ha din bibliotekarie-MSN öppen med kontakter till alla dina etablerade användarkontakter... Frågan kommer på en gång. Skolarbete eller personliga problem... Snacka om effektivt referensarbete under demokratiska och participatoriska former. Jag tror inte att dessa unga användare väljer att skaffa konton på minabibliotek.se eller biblioteket.se

Alsbjer nuddar vid semantiska webben. Jag hoppar den frågan här och nu, men återkommer! Istället vill jag säga något om Alsbjers uppmaning till en förändrad syn på vår yrkeskårs kompetenser/skills eller vad ni vill kalla det.

Alsbjer sammanfattar att bibliotekarier måste ändra sin inställning från att vara "answering machines" till att bli guider. Under mina föreläsningar har jag talat om just detta. Är vi guider och kompasser i en komplicerad men rik informationsvärld där vi kan hjälpa till att finna olika vägar?

Däremot håller jag inte med Alsbjer om att bibliotekarier i dag är de som ger svaren. Detta är väl till exempel skillnaden mellan ett medborgarkontor eller en turistbyrå och ett bibliotek? Vi har inte svaren utan redskapen för att finna ledtrådar och bygga vidare på dessa. Detta är vad vi gör inför låntagarna. Sällan är det svaret vi serverar utan resurser för att leta vidare.

Men nu kom jag på avväg igen: Detta var det viktiga; förändrade kompetenser som entreprenörsanda, kreativitet, "playfullness" efterfrågar författaren. Skitkul! Lyssna på detta alla bibliotekschefer och sluta sätta "ordningsamhet" som främsta egenskapen hos era bibliotekarier...

Ett litet tips slutligen: Donna Haraway och Danah Boyd finns inte med i Alsbjers "recommended reading" (!!!) utan bara i hans uppräkning av viktiga personer för "Radical thinking in 2008" Jag uppmanar er därför att ställa Donna Haraways idéer om postmodernism, feminism och cyborgs (A Cyborg Manifesto: Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century," in Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature) i relation till Nancy Frasers syn på samhället där hon totalt förkastar denna typ av "identitetspolitik" (här diskuterad av Per Herngren- civil olydnad, bra blogg etc) samt följa Danah Boyd via hennes hemsida samt läsa hennes paper Why youth (Heart) social networkingsites samt "None of this is Real." Structures of Participation in Digital Culture.

Till slut. Tack Alsbjer för att du sysselsatte min hjärna under en lång och givande kväll.