I dag är en av huvudnyheterna vuxnas oro för barns och ungas psykiska ohälsa. Det är en undersökning från BRIS som ligger bakom nyhetsflödet. Läs vidare i DN och SVD. BRIS telefonjour står i strålkastarljuset och hit vänder sig många vuxna med sin oro för unga.
BRIS skriver: Vi på Bris uppmanar vuxna att förstå hur viktiga ni är för barnen. Att bli sedd av en enda vuxen kan vara avgörande i ett barns liv. Organisationen berättar också om långa köer till BUP och att Många av de vuxna som kontaktar Bris ringer om barn som befinner sig i svåra situationer. Majoriteten av samtalen under år 2007 var med vuxna som sökte stöd för oro kring ett barns psykiska hälsa. De berättar om barn som skär sig, om barn som skriver självmordsbrev eller om barn som visar tecken på depression. (saxat ur debattartikeln i DN)
Hur når vi unga? Blandar "vuxenvärld" och "ungdomsvärld"? Som bibliotekarie kan jag möta samma personer IRL på biblioteket som jag sett agera på ett populärt community. Frågan om hur vi kommunicerar och synliggör våra respektive verksamheter synes mig så självklar. Bibliotekarier, fritidsledare, lärare, socialsekreterare: Nätverka på de ungdomsforum som är populära.
Att unga far illa är uppenbart. Men hur vi uppmärksammas på detta faktum är olika. Vi behöver inte alltid se ärrade armar eller ensamhet i det fysiska rummet. Långt innan dessa tecken syns kan vi nå unga på nätet.
Ofta ligger berättelser och samtal synliga på ungas hemvister på sociala forum. Vi ska respektera deras integritet och inte aktivt söka upp t ex våra egna barns inlägg på Bilddagboken eller Lunarstorm. Däremot borde alla vi som arbetar med barn och unga ha tydliga "ansikten" på nätet. Vi borde göra lika starka avtryck där som i det fysiska rummet. Ett fysiskt skolbibliotek kan vara en viktig fristad. Men samma verksamhet bör också nå sina användare i digitala rum.
Nuvarande IT-policies i många kommuner hindrar oss som arbetar med barn och unga att bli mer synliga, nåbara och aktiva i deras liv. A och O är att vara igenkänd hos den grupp man verkar med och för. Nu finns extremt effektiva sätt att marknadsföra det gemensamma samhällets resurser. När skall vi sluta låta dessa gå förlorade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar