"When mentors and mentees switch roles"

De flesta organisationer "tänker" att kunskapsöverföring ska ske från de långvariga, oftast äldre medarbetarna till de yngre. Är det dags att tänka om? Med dagens professionaliserade biblioteksutbildning känns det ibland nästan genant när äldre kollegor inte förstår ens tankegångar eller begrepp. Utan att vilja det blir man en brat/besserwisser som ser helheter istället för detaljer.

Ska du följa i detta resonemang och inte har en modern utbildning eller relevant kompetensutveckling i bagaget, då blir du kanske grinig. Jag berättar inte om ert perspektiv och all den tysta kunskap ni smyger runt med. Tyvärr har jag sett allt för lite av den varan på mina tre senaste arbetsplatser. Rädsla, inskränkthet och en vilja att betrakta arbetsplatsen inte som en professionell miljö utan ens eget lilla reservat där gårdagens planering alltid duger till dagens barn. Hänger de inte med? Då är de troligen skadade av TV och nätanvändning. Troligtvis är de också feta eftersom de inte är ute och springer i lövskogar.

Visst finns också ni underbara kollegor som man bara vill lyssna på oavbrutet i ett par dagar. Flera klokingar i Malmö, Karin och Pia i Bromölla, Kristina i Kristianstad. Ni var mina ledstjärnor IRL, andra har tagit över non-IRL, i mina andra rum.

Men åter till frågan om mentorskap och kunskpsöverföring: Det finns personer, forskare och yrkesverksamma som inser att det inte är hållbart att inskola ung eller ny arbetskraft i ”tröga” organisationer som ofta lider av kunskapsunderskott. Därför finns exempel på att man försöker skapa ödmjuka miljöer och lära även de gamla hundarna att lyssna till yngre förmågor.

Piktialis et al menar (ej fulltext, kommer kanske) att det är väsentligt att olika generationer är öppna för varandras kunskap. Annars kan inte organisationer och arbetsplatser utvecklas dynamiskt. Vad bör detta betyda för dagens bibliotekschefer? Jo, att man får hjälpa unga som gnisslar tänderna att ”komma ut” på sina arbetsplatser. Det är ingen vinst att annan kunskap hålls inne och man blir en nickedocka-församling som säger ja och amen.

Men den generationsbaserade makt och hackordningen är ofta gjuten i cement, såväl i yreksliv som i politiska organisationer. Med antal levda år och anställningsår ökar den yta man kan göra anspråk på. Få har beskrivit detta så målande som Bourdieu (Kultur och kritik). Han pekar på att (tillskrivna och erkända) egenskaper och kunskap är föremål för maktkamp mellan generationerna. Oftas är det nog där vi misslyckas i att kommunicera kunskap mellan oss: Insnärjade i våra åldersbaserade förväntningar.

Kvinnorna har (numera) rösträtt men yngre bibliotekarier tiger i korridorerna.

Vi behöver transage-personer

Ibland (ofta) tänker jag att det vore roligare och lättare att vara spökbloggare åt någon än att försöka skriva en intressant blogg om 2.0 när man är en genomsnittlig bibliotekarie.

Fast barn- och ungdomslitteratur är intressant och nu har jag äntligen kommit på hur jag ska få in ungdomslitteratur i mitt liv. Stora E läser snarare vuxenlitteratur än Pullman. Så mp3 är räddningen.... Lyssna dig igenom livet. Men välj hellre noga när det gäller uppläsare än när det gäller författare. Allt som Thomas Bolme, Lena Nyman och Thorsten Wahlund läser går att lyssna på - hur dålig grundstoryn än är.

Skönlitteraturen är viktig för politiska processer och förändringar. Därför borde barn & ungdomslitteraturen få lika stor uppmärksamhet som vuxenlitteraturen. Dag efter dag med bokrecensioner i DN. Sen kommer två sidor med barn & ungdomsrecensioner. Hur irriterad blir man? "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land" och deras litteratur kan absolut inte blandas ihop med recensioner och diskussioner om Lars Noréns kulinariska upplevelser och tarmproblem. Denna uppdelning och den dåliga bevakningen av barn och ungdomslitteratur tar sig Marianne Steinsaphir an i ordfront...

Som i sitt senaste nummer åter tar upp diskussionen om de inkompetenta vuxengestalterna och de kompetenta barnen i barn & ungdomslitteraturen. Tydligen är den översynen från svenska barnboksinstitutet en karamell man kan suga länge på. Men intressantare i Ordfront är att man också publicerar ett tal av Naomi Klein som hon höll för ALA 2003. Är ni med! När Ordfront vill försvara folkbiblioteken som gemensamt ägda institutioner som inte skall konkurrensutsättas då går man till Klein och hittar något hon sa 2003.
Man frågar sig om
-det är Ordfront som letar dåligt,
-Naomi Klein som är så fruktansvärt bra
-folkbiblioteksdebatten som är stendöd?

Utan att svara på frågan så kan jag säga att Naomi Kleins tal är bra för att hon talar om gemensamt rum... Och lyssna på det här:

Era kommunmedborgare kommer vara tvungna att kämpa för er och tillsammans med er.
om detta ska ske så måste era användare vara fullständigt övertygade om att det inte går att jämföra en bokhandelskedja eller ett Internetkafé med ett riktigt folkbibliotek. De måste förstå er "offentlighet" - vilket handlar mycket mer än om ni finansieras av staten eller om era tjänster är gratis. "

Amen. Också är vi tillbaka i frågan om vilka som är våra uppdragsgivare - och hur. Är vi kommunens förlängda arm eller är vi en opartisk institution som garanterar fri tillgång till information och kunskap? Politikernas, politrukernas och tjänstemännens makt kan vara viktig att synliggöra - de kan sätta upp hinder för folkbibliotekens uppdrag... Precis som privatisering skulle göra det.

Barnkonventionen ställer stora krav på bibliotekarier

Man måste inte piska barn (som i Beatrix Potters bok "The complete adventures of Peter Rabbit", just nu aktuellt med film om hennes liv: Miss Potter) för att tysta dem. Istället kan man passivisera dem genom att se till att de verktyg och resurser som de behöver inte finns tillgängliga för dem. Skapa avgränsade rum. Berätta att andra vet bäst...

Artikel 13
Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Hör ni? "Som barnet väljer", "sprida information"! Hur lever vi upp till detta? Folkbiblioteken borde spika upp den här konventionen och rannsaka sin verksamhet utifrån den...

Lite bakgrund: Elza Dunkels bloggade under bloggers unite för mänskliga rättigheter - om childism. Begreppet känns viktigt för alla som arbetar med barn och unga. Speciellt viktigt bör det vara för biblioteks och informationsvetare som arbetar för allas rätt till det fria ordet, information och kunskap.

Det är många som uppmärksammat barns ställning t ex bell hooks. Men inte många problematiserar frågan om ålder i relation till makt och konstruerande av förväntningar.

Om Childism skriver John Wall i Journal of the American Academy of Religion (abstract) att perspektivet "schould inform and challenge our deapest assumptions about humanity." Det är ju en bra utgångspunkt. Tro, vetande, kunskap, miljöförstöring, all form av planering och tänkande- hur förhåller det sig till olika "grupper". Jag har tidigare bloggat om maktperspektiv, antidiskriminering och folkbibliotek, se bl a Aktiv antidiskriminering, IKT & folkbibliotek samt Ageism provocerar. Vart vill jag då komma här och nu?

Jo Ageism är begreppet man kan använda för att innefatta förtryck mot olika generationer. I dag diskrimineras unga och gamla. Med begreppet childism fångar vi inte att det handlar om olika skeenden i livet då vi särbehandlas p g a vår ålder.

Bourdieu skriver om hur vi tillskrivs olika förväntningar och hur det därmed skapas en viss yta av handlingsutrymme. Unga tillskrivs visst kunnande och kompetenser. Men genom att göra detta reserverar man desto fler fält av kunnande för de äldre generationerna och konstruerar deras möjlighet att göra anspråk på makt och olika positioner utifrån just ålder.

På folkbiblioteken arbetar vi aktivt med barnens lärande och kulturella upplevelser. Men vi borde ta lika stort ansvar för att bemyndiga, stärka och visa på verktyg för att barn skall kunna agera självständigt. Empower är det självklara begreppet. Arbeta för att barn skall veta att deras åsikt är något värd men arbeta också praktiskt med att deras åsikter skall kunna synas och höras utan att filtreras av vuxna! Öppna våra webbplatser för barnen. Sluta ha åldersgränser på communitys som borde vara öppna för alla! Ge inte barnen sämre IT-tillgång än vuxna på biblioteken! (Och sänk myndighetsåldern till 16. Fast det är ju inte folkbibliotekens ansvar att lobba för... Utan ett uppdrag för oss alla som ser att individualiteten alltid överskuggar ålder, kön, klass och etnicitet!).

Lättillgänglig IKT för alla barn och unga. Det är en bra start för att leva upp till barnkonventionen.

U R 2 OLD och inte amerikansk medelklass

Funderar över klass, genus och etno-perspektiv på Web 2.0 diskussionen efter att ha läst Framtidens feminismer : intersektionella interventioner i den feministiska debatten. Att sortera, framhärda eller bortsortera olika grunder för maktanalys är ingen ny diskussion. Men i den aktuella boken visas hur man ger olika tyngd åt begreppen och hur en del, som t ex sexualitet - (kolla närmare på Tiina Rosenbergs artikel) - hamnar sist på listan.

I webb 2.0 - diskussionerna är det inte direkt så att alla anstränger sig för att göra intersektionalistiska maktanalyser. Snarare saknas överhuvudtaget någon (endaste) form av feministisk eller postkolonial diskussion helt i samtalen. Då och då hamnar diskussioner och konferenser om genus, web 2.0 och teknik i informationssörjan... Men här och nu saknar vi oftast makt- analys utifrån en enda maktordning... Att tänka intersektionellt kring web 2.0 känns avlägset i den mängd smått religösa och hypade inlägg och litteratur om den frigörande webben där alla är deltagare och allt är gratis och tillgängligt. (Nu äger vi produktionsmedlen - tjohoo!)

Istället för att tala om digitala klyftor (håller Castells analyser ännu?) talar vi om amerikansk medelklass, eller snarare amerikansk medelklass- ungdom. Dessa är nu de som ger ansikte åt vad man kallar facebook- generationen (se t ex The New York Times ). De unga är ständigt uppkopplade, kompetenta, flexibla, självständiga och kanske alienerade...

Makanalyserna är alltför få, det intersektionella tänkandet avlägset... Och hur mycket spärrar vi in "de unga" i en massa förväntningar och förgivettaganden genom att ständigt prata om deras medfödda info-kompetens och computerlitteracy?