Lindberg bloggar

Niclas Lindberg har börjat blogga. Kanske kan det ge oss möjlighet att mötas mer över biblioteksvärldens mentala murar. Ganska överraskande har vårt ideologiska överhuvud länkat till Peter Alsbjer. Ett misstag? Jämför gärna de båda klokhuvudernas sätt att diskutera och vinkla biblioteksuppmärksamheten. Peter väljer ofta att bara tipsa och berätta. Men tydligt är ändå att de båda herrarna inte delar övertygelse om biblioteksvärldens mål och mening. En 2.0-kunnig Örebroare och en litteraturcentrerad stockholmare. Gemensam nämnare? Kanske är det genussystemets logik vi skådar. Män som länkar till varandra i en kvinnodominerad bransch. Eller så uppskattar Lindberg Peters kunskap. Men om han gör det varför kunde då olika läger inte mötas i diskussionen om Library lovers? Varför finns inte 2.0-andan i biblioteksföreningens avsiktsdokument?

Mellan referenslitteraturkramandet och 2.0 finns en milsvid skillnad. Tyvärr håller svensk biblioteksförening krampaktigt kvar vid den förstnämnda kategorin.

I ett av sina första inlägg diskuterar Lindberg kulturutredningen och tankarna på att överföra ansvar från Kulturrådet till KB. Skribenten är hoppfull inför detta förslag och skriver:

Jag hoppas att vi i biblioteksvärlden kan samla ihop oss och ta vara på den här chansen att ta rejäla kliv mot ett mål vi haft länge - att få en nationell bibliotekspolitik och en samlad biblioteksmyndighet.

Visst låter det bra med en bibliotekspolitik som kan garantera en bra biblioteksförsörjning i alla delar av vårt land, med en lägsta kvalitetsnivå säkrad. Men är det detta man uppnår med en eventuell biblioteksmyndighet? Vilka kommer aktörerna vara i denna? Kommer kompetensen svikta på liknande sätt som i kommunarnas nämnder? Förmodligen inte. Riksplanet bör ha bättre resurser och kunna rekrytera kompetent personal. Frågan är bara vem som skulle sitta vid rodret. En person som delar Lindbergs analys av folkbibliotekens kärnverksamhet?

Jag huttrar vid denna tanke. Den gemensamma politiken kommer då kanske inte slå vakt om mångfald och kopmpetens i den snabba informationsutvecklingen. Istället stannar man eventuellt kvar vid gammalmodiga perspektiv på folkbildning och läsfrämjande som en instrumentell isolerad företeelse.

Men varför fortsätta bråka? Kanske är det läge att börja böna och be om att andra perspektiv ska få ta del i biblioteksföreningens verksamhet och retorik? Jag skojar inte. Det är hög tid att olika delar av bibliotekssverige kan mötas. Så försvagad som vår ställning är och med den okunskap om vår funktion som råder måste vi inom fältet gemensamt höja vår status.

Men det krävs att biblioteksföreningen samlar de olika perspektiven. Ensamma debattörer som jag själv eller Christer Hermansson kan bara torgföra olika perspektiv, försöka bryta en kompakt tystnad. En nationell förening däremot har ett enormt ansvar. Såg vi dem ta det under Library lovers-diskussionerna? Ser vi det när biblioteksverksamhet censureras?

Återigen: Lindbergs blogg är säkert en bra start och med mer varierande seminarier och kampanjer från föreningens sida bör vi kunna bli fler bakom framtidens biblioteksslogans.

Här finns ett misslyckat samtal mellan mig själv och Lindberg: Betongrövar i svensk biblioteksförening? (Jag är inte stolt över blogginläggets titel.)