Heberlein, anhöriga och trovärdighet

Nu har turen kommit till DN och där fokuserar man på trovärdighet och psykiska problem. Detta att författaren och etikforskaren visar hur kämpandet med depressivitet pågår samtidigt som en kompetent sida fortsätter att fungera.

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm - men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten.
Skriver Åsa Beckman om Heberleins bok.

Här är resonemanget inte slut- så läs gärna hela artikeln. Många tankevändor blir det kring detta med offentlighet, vacklande hälsa och akademiska honörsord. Men vad som saknas så det svider i hjärtat är denna och andra recensenters oförmåga att beskriva Heberlein som ett del av "vi". Allmänhet i skepnad av skribenter kan vara rädda för att "tappa greppet" men ändå finns raka skiljelinjer mellan friskt och sjukt. Välfungerande och psykisk sjukdom.

Varför inte visa på likheter mellan psykiska problem och det som kallas normalitet? Vi vacklar alla, säger dumma saker, skriker ut ilska eller rasar ihop i förtvivlan. Gör vi inte det bör vi inte kallas människor utan hårda skal som valt bort (saknar) förmågan att interagera med medmänniskor, händelser och egen smärta.

Varför skall Heberleins trovärdighet nu ifrågasättas? Recensenter med politiskt patos bör vända på resonemangen och peka på hur mycket mer tillit vi kan ställa till forskaren just för att hon är medveten om sina problem och parerar dem efter bästa förmåga. Omkring henne i de akademiska korridorerna finns många kunniga och stolta personer som håller fast vid oberoende, opartiskhet och vetenskaplig klarsyn. Skall vi lita mer till dem som inte upplever livets och begreppens relativitet?

Jag skulle välja att lyssna till personer som inser att begreppen och verkligheten flyter. Människor som inte tar var dag, livet och nutiden som en trygg repetitiv och överblickbar plats.

Varje tid har sina gränser för friskt och sjukt, trovärdigt och sant. Skärskåda detta och tacka för att Heberlein hjälper till att tala om det förbjudna, lyfta den psykiska ohälsans stigma till samhällelig nivå.

Och hennes anhöriga: DN-recensenten greppar även den mediautslungade underförstådda förebråelsen. Visst smärtar det att älska någon som kan vara oförutsägbar och har fruktansvärt ont. En person som ifrågasätter sin existens. Men är inte detta perspektiv det viktiga? Offentligheten är svår- men den dagliga kampen svårare.

Anhöriga kan bli svårt "skadade" av att bli en del av en offentlighet som de inte vill strida med. Förhoppningsvis är detta inte fallet genom denna författarens text.

Om jag kan leva mig in i smärtan det innebär för barn och andra anhöriga när en sjuk person lyfter sina problem till en offentlig scen? Absolut. Framträdande för riksdagsledamöter och hungersstrejk mot sänkningar av sjukersättningen höll på att ta knäcken på oss som levde kring en utåtagerande person. Min mor gjorde också tillsammans med SVT en film om sin psykiska sjukdom och en del av sitt liv. I många år hatade jag henne för det och smög runt gamla bekanta efter att filmen hade visats. Såren revs också upp när jag kom till Malmö stadsbibliotek och filmen stod i hyllan på humsam med en liten V-etikett på ryggen. Då upplevde jag filmen som offentlig sjukdoms-pornografi. Inte ett dokument för att närma sig frågor om sjuka och samhället...

Ta avstånd från pornografi om ondska, lidande och sensationella uttryck av människors livsvillkor. Utifrån recensenter varkar dock inte Heberleins bok vara skriven på detta sätt. De etiska frågorna att skydda personer runt ett offentligt livsöde kommer alltid att vara centrala. Men liksom Heberlein tror jag det är bättre, och nödvändigt, att tala.

Min historia är en annan än min mors. Heberleins barn kommer att ha sina berättelser. Vi får lita till att samhället, skribenter och personer omkring kan vara tillräckligt kritiska för att förstå detta. Media har ett ansvar att väga publiceringar och analyser så att de inte explicit skadar anhöriga. Nämn inga namn, filma inga fotografier, berätta inte historier i "andra hand".

Självdestruktivt, jo, absolut. Men också ett tecken på överlevnadsdrift. Det är ett sätt att slå ner bopålarna i marken, skapa tillräckligt utrymme för sig själv och säga att det här, det här är också jag. Det är respektingivande.
Avslutar Åsa beckman och här tycker jag analysen är riktig: att skapa sig utrymme och kräva rätten att leva-inåt och utåt som den person man är. Svag och stark.

Tack Heberlein.