Heberlein, anhöriga och trovärdighet

Nu har turen kommit till DN och där fokuserar man på trovärdighet och psykiska problem. Detta att författaren och etikforskaren visar hur kämpandet med depressivitet pågår samtidigt som en kompetent sida fortsätter att fungera.

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm - men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten.
Skriver Åsa Beckman om Heberleins bok.

Här är resonemanget inte slut- så läs gärna hela artikeln. Många tankevändor blir det kring detta med offentlighet, vacklande hälsa och akademiska honörsord. Men vad som saknas så det svider i hjärtat är denna och andra recensenters oförmåga att beskriva Heberlein som ett del av "vi". Allmänhet i skepnad av skribenter kan vara rädda för att "tappa greppet" men ändå finns raka skiljelinjer mellan friskt och sjukt. Välfungerande och psykisk sjukdom.

Varför inte visa på likheter mellan psykiska problem och det som kallas normalitet? Vi vacklar alla, säger dumma saker, skriker ut ilska eller rasar ihop i förtvivlan. Gör vi inte det bör vi inte kallas människor utan hårda skal som valt bort (saknar) förmågan att interagera med medmänniskor, händelser och egen smärta.

Varför skall Heberleins trovärdighet nu ifrågasättas? Recensenter med politiskt patos bör vända på resonemangen och peka på hur mycket mer tillit vi kan ställa till forskaren just för att hon är medveten om sina problem och parerar dem efter bästa förmåga. Omkring henne i de akademiska korridorerna finns många kunniga och stolta personer som håller fast vid oberoende, opartiskhet och vetenskaplig klarsyn. Skall vi lita mer till dem som inte upplever livets och begreppens relativitet?

Jag skulle välja att lyssna till personer som inser att begreppen och verkligheten flyter. Människor som inte tar var dag, livet och nutiden som en trygg repetitiv och överblickbar plats.

Varje tid har sina gränser för friskt och sjukt, trovärdigt och sant. Skärskåda detta och tacka för att Heberlein hjälper till att tala om det förbjudna, lyfta den psykiska ohälsans stigma till samhällelig nivå.

Och hennes anhöriga: DN-recensenten greppar även den mediautslungade underförstådda förebråelsen. Visst smärtar det att älska någon som kan vara oförutsägbar och har fruktansvärt ont. En person som ifrågasätter sin existens. Men är inte detta perspektiv det viktiga? Offentligheten är svår- men den dagliga kampen svårare.

Anhöriga kan bli svårt "skadade" av att bli en del av en offentlighet som de inte vill strida med. Förhoppningsvis är detta inte fallet genom denna författarens text.

Om jag kan leva mig in i smärtan det innebär för barn och andra anhöriga när en sjuk person lyfter sina problem till en offentlig scen? Absolut. Framträdande för riksdagsledamöter och hungersstrejk mot sänkningar av sjukersättningen höll på att ta knäcken på oss som levde kring en utåtagerande person. Min mor gjorde också tillsammans med SVT en film om sin psykiska sjukdom och en del av sitt liv. I många år hatade jag henne för det och smög runt gamla bekanta efter att filmen hade visats. Såren revs också upp när jag kom till Malmö stadsbibliotek och filmen stod i hyllan på humsam med en liten V-etikett på ryggen. Då upplevde jag filmen som offentlig sjukdoms-pornografi. Inte ett dokument för att närma sig frågor om sjuka och samhället...

Ta avstånd från pornografi om ondska, lidande och sensationella uttryck av människors livsvillkor. Utifrån recensenter varkar dock inte Heberleins bok vara skriven på detta sätt. De etiska frågorna att skydda personer runt ett offentligt livsöde kommer alltid att vara centrala. Men liksom Heberlein tror jag det är bättre, och nödvändigt, att tala.

Min historia är en annan än min mors. Heberleins barn kommer att ha sina berättelser. Vi får lita till att samhället, skribenter och personer omkring kan vara tillräckligt kritiska för att förstå detta. Media har ett ansvar att väga publiceringar och analyser så att de inte explicit skadar anhöriga. Nämn inga namn, filma inga fotografier, berätta inte historier i "andra hand".

Självdestruktivt, jo, absolut. Men också ett tecken på överlevnadsdrift. Det är ett sätt att slå ner bopålarna i marken, skapa tillräckligt utrymme för sig själv och säga att det här, det här är också jag. Det är respektingivande.
Avslutar Åsa beckman och här tycker jag analysen är riktig: att skapa sig utrymme och kräva rätten att leva-inåt och utåt som den person man är. Svag och stark.

Tack Heberlein.

Heberlein och de osynliga barnen.

På nätet kan vi träffa barn vars uppgift är att dölja den stigmatiserande hemligheten att pappa är bipolär eller mamma har schizofreni. Barn som söker bostadsbidrag, packar småsyskons skolväskor, vaktar deprimerade mödrar och putsar fasaden framför ett trasigt hem.Dessa barn som Anderberg Strollo ger en röst kallas ofta för "de osynliga barnen" eftersom samhället många gånger trots utbyggd välfärd misslyckats att identifiera dem samt erbjuda hjälp och stöd.

Skrivet av mig om "Bryta om"

Jag har tidigare skällt på Ann Heberlein i två inlägg. Bland annat av detta skäl känns det viktigt att nu vrida om diskussionen ett varv och säga att min respekt för henne de senaste dagarna ökat avsevärt.

Bland de många intervjuer och uppmärksammande av hennes bok om ångest så dröjer sig samtalet i Sydsvenskan kvar. Där talas om dålig psykiatri, självdestruktivitet och smärta. Men där talas också om Heberleins relation till sina barn och hur provocerad hon blev av en journalist som implicit sa att hon var en dålig förälder.

Jag har sett det här "ämnet" ur många olika vinklar, bl a som dotter till en mycket svårt sjuk förälder med skov av svår depressivitet, ångest, vanföreställningar, självdestruktivitet och drag som brukar hänföras till benämningen "personlighetsstörning".

Precis som den utfrågande journalisten har jag anklagat min förälder och samhället: Skall psykiskt sjuka över huvud taget få vara föräldrar? Den smärta och de trauman jag och andra upplevt borde inte accepteras - så har jag tänkt. Tvångsomhänderta barnen och lås in föräldrarna... Ungefär så illa resonerade jag.

Nu tänker jag mer som Heberlein: Föräldrarnas problem och brister är en del av hur barnen formas och psykisk sjukdom är inget onyanserat paket. Vem sätter likhetstecken mellan upprepade förkylningar och leukemi? Ändå har vi mottagningar där psykotiska och djupt deprimerade samlas.

Att vara en bra eller dålig förälder är inte knutet till fysisk eller psykisk sjukdom. Fantastiska föräldrar hindras i sina föräldraroller av en mängd problem men försöker på bästa sätt kompensera och hitta strategier för att ta väl hand om sina barn.

Därmed försvinner inte samhällets ansvar. Barn till psykiskt sjuka har länge kallats "de osynliga barnen" och det av en orsak. Vi har dolt våra hemmaförhållanden och trots att skolsköterskor, lärare eller grannar sett många tecken på vanvård har man inte ingripit. Varför? Psykisk sjukdom är ett stigma som samhället måste lära sig att möta på ett respektfullt sätt. Så länge som sjuka människor räknas som en sämre, oberörbar klass kommer deras barn att leva i samma skugga.

I dag finns stödgrupper runt om i landet för barn med psykiskt sjuka föräldrar. Rädda barnen har skrivit en bra stödbok (Överlevnadshandbok för dig med psykiskt sjuk förälder) och i litteraturen har många följt Susanne Ostens exempel och skrivit om barn och tonåringar som lever med - och ibland tar hand om - sjuka föräldrar.

Hoppas vi får lägga det svarta 80 och 90-talet bakom oss och att Heberleins insats bidrar till en förbättrad förståelse och öppenhet inför psykisk ohälsa och de anhöriga som har det i sin närhet. Barnen är ett eget kapitel. Men döm föräldrar för övergrepp, vanvård eller psykiska övergrepp - inte för att de har en diagnos.

*Läs min krönika: Välfärdens osynliga barn
*det finns många bra communitys för både barn och vuxna, anhöriga och sjuka. maila mig om du vill ha hjälp att hitta.