Släpp in psykisk ohälsa i er omsorg

Försöker få ihop mitt liv och steg för steg undersöka hur mycket jag orkar med. Undrar hur många som trevar runt och diskuterar med försäkringskassa och Arbetsförmedling samtidigt som de lite räddhågset söker jobb? Att leva så här är en heltidsuppgift. Trots det möts vi bara av bilder kring de omotiverade slashasar med rörmockarleende som gärna lever på ett par tusen spänn och njuter av kaffe & en joint till frukost. Om nu dessa människor ens existerar önskar jag dem bara lycka till. Jag hade gärna bytt: Kom hit och lär mig spela gitarr eller njuta av trädgårdsarbete så kan jag kanske också leva lugnt på existensminimum... Nej, knappast. Har man en hjärna som ett vindkraftverk är det ganska kört. Varje liten bris sätter fart på tankarna och skall analyseras och följas upp.

Hur lever man vidare efter ett sammanbrott? Glädjs över att åter kunna breda ut vingarna, skratta och springa? Samtidigt mullrar oro i bakgrunden. Vi som är uppväxta med psykiskt sjuka föräldrar känner oss alltid hotade av orden sårbarhet, arv och miljö. Sällan har forskningen talat om oss som kapabla överlevare. Istället är det statistiska analyser av hur vi obönhörligt går samma öde som våra föräldrar till mötes. Missbruk, manier och utåtagerande aggressioner. Personen vid toalettspegeln som slutat borsta tänderna och tvätta håret kommer alltid värka i mig. Men förhoppningsvis är minnena inbäddade i andra erfarenheter av kamratskap och utmaningar. Månader på Kubas apelsinplantage när jag var femton, tågluffning i Skottland när jag var sexton. Vackraste stora E när jag var arton. Allt detta skapade motbilder till en hotfull och oförutsägbar hemmamiljö. Kanske var det därför jag fortsatte kräva av mig själv att ha en stolthet, ett människovärde och inte bara ett stort stigma att bära med mig.

Maskrosbarnen finns. De som spränger sig igenom asfalten och lever harmoniska liv trots dimhöljda värkande barndomsår. Dem lyssnar jag gärna på. Däremot vill jag piska författaren till Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Visst skapar jag mitt eget liv men det måste också innehålla min egen historia och min smärta. Trots insikt och förståelse i en psykiskt sjuk människas oförmågor och krackelerade liv måste övergrepp och försummelse få vara en parallell historia till den vuxnes lidande.

Skapa era egna berättelser och dela med er av dem när ni orkar och vill. Jag tror världen blir tryggare då, för de barn som lever innanför kalla husfasader och för oss andra som vill minnas och öppna vårt medvetande för de olika öden som möter oss. Tumörer i själen bör leda till samma stöd och öppna samtal som trasiga ryggar och stress.