I´m a cyborg but thats ok

Den sydkoreanska filmen I´m a cyborg but thats ok (trailer nedan) om vänskap, psykisk ohälsa och hopp fick min annars hollywoodskadade hjärna att gå in i koncentrations-trans. Så här engagerad har jag inte blivit av en film sedan jag som tonåring fördärvades av Dirty dancing.

Ibland tänker jag att psykisk sjukdom kan botas av att man ersätter drabbade områden i hjärnan med elektroder och datachip. Det skulle fungera som en form av modern lobotomi. En dröm när man crashat. Men ingreppet skulle väl göra att vi inte längre var människor? Inte för att cyborgtanken i sig innebär ett fjärmande från mänskligheten utan för att känslor, tillkortakommanden och grader av psykisk smärta gör oss just till de vi är. Att byta bort glädje eller smärta mot uppfattad perfektionism är en skrämmande tanke.

Att däremot leka med cyborg eller inforgbegreppet för att se hur våra olika livsrum och världar kan bli mer sammanlänkade och ha mjukare, eller inga, gränser tror jag är bra för våra samtal om nätkulturer och vänskap.