Idrott, elitism, skärmbaserad aktivitet

I Aftonbladet skriver idrottare och andra samhällsaktörer om rörelse, hälsa och elitidrott. Trots en vilja att fokusera på helheten är det tveklöst just elitismen som står i tydligast strålkastarljus. Utgångspunkten i debattartikeln är Sveriges resultat i OS.

...ignorera det faktum att vi är nästan sämst i Europa vad gäller idrottstimmar i skolan.

Tur det om idrottslärare ofta är elitister som kräver just styrka, mod och goda resultat framför nöje och gemenskap. I dag dras skolan med samma problem som när jag var barn: Alla ska hoppa över plinten oavsett hur dåligt det får dem att må.

 ...ignorera det faktum att våra barn varje dag tillbringar mer tid framför en skärm av något slag än med att röra på sig.

Vänd på perspektivet: Mer TV-spel, mer skärmar i skolan. Idrottsundervisningen ligger vansinnigt väl till ifråga om antalet timmar och resurser i jämförelse med barnens möjligheter att använda spel, navigera på Internet och utöva kultur.

Men på ett mer allmänt plan... Varför alltid ställa dator och TV-spel i relation till fysisk aktivitet? Vi borde tala om all tid vi läser dagstidningar, åker tåg, läser böcker och spelar brädspel. Det vore åtminstone lika logiskt... Och varför inte starta med vuxna istället för barn? Låt bilen stå till exempel... Ut och spring i kyla istället för att fördummas av Lets dance. Eller kanske är det bättre kulturkonsumtion än att surfa?

Lärare som säger till min dotter att ”du måste våga” borde ställas i situationer de själva inte klarar av och sedan få ett betyg att bära med sig hem där deras misslyckanden finns rapporterade. Om de sjunger i en amatörkör bör de sättas vid ett trumsett eller ombes att sjunga opera.

Barn som är superba simmare får skitbetyg i idrott. Andra dansar balett och hoppar simhopp men får höra hur dåliga de är på bollsport. Bör idrott vara skiftande och syfta till hälsa? Eller är det likriktning och samma villkor oberoende på kroppstyp och förutsättningar som skall gälla? Vi behöver inte kunna spela fotboll, man klarar sig ypperligt i samhället ändå.
Så länge som idrottstimmar är en plåga för så många bör de tas bort, hellre än ökas i antal. (Som att ta bort matematik tänker du. Nej, där tycker vi det är normalt att begära stöd och extrahjälp. Vid längdhoppsgropen bortses från all individualitet.)

Jag ser gärna att kidsen sitter framför datorer. Där är möjligheten till egna uttryckssätt, glädje och individualitet betydligt större än på idrottslektionerna.

Återigen: Vi behöver en snabbspolning på debatten.