Flashbacks från ett blogg & bibliotekarieår

Det är fascinerande att läsa gamla bloggposter här där jag är ensam skribent (ni förstår hur jag menar trots att många kommentarer fördjupar texterna) och vilja kommentera. För varje diskussion jag för med litteratur, upplevelser eller mig själv så vaknar ju tusen nya tankar. Kanske är detta största behållningen med att skriva. Samtidigt måste jag vara stark för att se tillbaka och inse hur viktiga mellanled saknas i mina resonemang om 2.0. Hur jag trevat kring 3.0 och semantik.

Men egentligen: Är det inte kul att uppleva sig som en intellektuellt sett ganska annorlunda människa än när jag startade bloggen - för mindre än ett år sedan? Hoppas ni kan se tillbaka på arbete och uppleva samma sak. För det handlar ju lika mycket om praktik: Att våga pröva nya saker. Själv är jag nog mest stolt över att jag vågade skapa skrivarverkstäder för barn i Bromölla. När den deltagande truppen bänkade sig runt bordet, tittade på min rekvisita och började dricka saft höll jag på att kissa på mig. Utvärderingarna tre veckor senare gjorde denna nervositet väl värd. Kanske lyfter jag just denna upplevelse eftersom det är mitt mest lyckliga och lyckade bibliotekarieminne? Att slutligen driva ett projekt i mål med nöjda barn och med egen tillfredställelse över alla kloka diskussioner och ordvrängningar?

Föreläsningar för vuxna pedagoger, kulturarbetare och bibliotekarier har gett mycket respons - ibland översvällande. Men den glädje som jag såg hos barnen betyder så mycket mer. Deras inspirerade och kluckande skrivarutveckling är ett minne som får mig att ha ett bibliotekarie-självförtroende kvar. Trots all kritik över felhanterade fjärrlån och för lite tid med klistrande, märkande och pysslande med böcker.