Två frågor snurrar runt runt (i min informationsbubbla och i massa trådar som löper kors och tvärs) kring IT-användning i samhälleligt, sociologiskt eller statsvetenskapligt perspektiv. Det ena är tillgången och användandet. De digitala klyftorna inom länder och globalt sett diskuteras intensivt. Den andra frågan, som väl informationsvetare/bibliotekarier också värnar om, är upphovsrätt/ "intellectual property rights". Flödet av kommentarer kring fildelning, piracy och protection ebbar inte ut. Jan Guillou eller Mikael Wiehe. Vi lyssnar igen och igen samtidigt som vi verkar inom en 2.0- värld där gränserna för länge sedan erroderats. Respekt för andras skapande - det är självklart. Men det privata ägandet av ord, bilder, berättelser... Det vi borde dela och sprida på alla sätt. Eller?
Men jag orkar inte bry mig i dag...
Glaskupan på sängbordet.
Jag tänkte på S Plath eftersom Anne Swärd skriver just om filmatiseringen av hennes liv... Hon menar att filmen kretsar mer kring hennes kärlekshistoria och förtvivlan än kring hennes skrivande. Orsaken är att kärleken och otroheten gör sig bra på film samt den välformulerade frågan om "hur mycket skrivandet egentligen får betyda för en kvinna vid den här tiden och i någon mån fortfarande."
Filmen var svag... I jämförelse med den författare vi möter i Plaths dagböcker. Hennes skrivande är mäktigt eftersom smärtan som lever i en avgränsad del av verkligheten, onåbar för alla omkring, gestaltad i Glaskupan blir verklig. Påtaglig.
I dag läser jag (om) Glaskupan och fördjupar mig i Kärleken till Frank (här i P1) och låtsas att det inte finns ett informationsuniversum utanför numrerade ark... Råd till arbetsgivare (Så får du järnkoll) om hur man tar reda på "allt" om kandidater till utlysta tjänster genom sociala nätverksforum eller vanligt googlande i kommersiella sökmotorer gör mig inte alls orolig eller frustrerad. Kontrollsamhälle, ja måhända. Men dem man inte hittar information om då? De namn som ekar tyst i cyberrymden? Det är personer som jag förvånas över. Hur har ni levt utan att sätta (relevanta) digitala avtryck (hittar jag dig bara på Stayfriends så räknas det inte)?
Likt arbetsgivarna söker jag människor på nätet. När jag efter mycket vånda får veta att en sökt tjänst inte blivit min så vill jag gärna hitta den vinnande kandidatens namn med glittrig utstrålning på en bra artikel eller i samband med en seriös ideel förening eller ett politiskt parti. Viljan att veta varför striden förlorats är alltid stark. Rättvisa är ett påhittat begrepp som ändå styr vårt tänkande: Jag vill veta att du är bättre än mig.
Om du inte är här. Om ditt liv inte speglats i digital form. Då tar jag (allvarligt) för givet att arbetsgivaren har gjort en felaktig bedömning. Ett liv utan fingeravtryck på nätet är halvt eller möjligtvis trekvarts- stort.
Om mig kommer det att finnas en massa elände, trams, seriositet och idealism på nätet. Genom den här bloggen blir det lätt för potentiella arbetsgivare att få en mängd information om min kunskapsnivå, min stresstolerans m m. Men möt mig gärna också i 2.0-form, fråga och få svar... Fåfäng förhoppning.
Visst, låt gå. Här är jag med skavanker, brister och engagemang. Brokig men naken i digital form.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
"Word matters" skapar en helhetsbild av kampen för ett demokratiskt nätverkssamhälle
Word Matters: Multicultural Perspectives on Information Societies är en bok som finns fritt tillgänglig online. Boken skapades under World summit on the Information Society in Tunis av 30 deltagare och täcker 24 element av informationssamhället:
"The elements consist of those attributes and concepts that make up a citizen-centred informationsociety: cultural rights and diversity, access, the digital divide, governance, women´s rights, open source, freedom of expression, communication, humanity, privacy and intellectual property rights" (ur en recension skriven av Leslie Regan Shade, Global Media and communication, 2007; 3 ; 117).
I den här boken fick jag många pusselbitar som saknats. För oss som har en vision om ett nätverkssamhälle för alla med digitala klyftor överbrygda såväl nationellt som globalt så behövs litteratur som täcker "alla" aspekter av ämnet. Digitala klyftor är t ex en återkommande fråga, men att se den utifrån sin komplexitet; teknik och sociala relationer. Nord och syd. Genus. Rasism. Det kräver introducerande litteratur om man inte ska ägna halva sitt liv åt att få grepp om bloggdiskussionerna i den här frågan. Boken täcker även frågor om kvinnokamp och IKT liksom frågan om hur information och kommunikation vävs samman med mänskliga rättigheter.
Vän av ordning kan märka att en del hänt sen boken publicerades, inte desto mindre är det den mest omfattande och omskakande introduktionen till orättvisor och kamp för allas rättigheter i informationssamhället (som vi ännu inte har) som jag stött på.
"The elements consist of those attributes and concepts that make up a citizen-centred informationsociety: cultural rights and diversity, access, the digital divide, governance, women´s rights, open source, freedom of expression, communication, humanity, privacy and intellectual property rights" (ur en recension skriven av Leslie Regan Shade, Global Media and communication, 2007; 3 ; 117).
I den här boken fick jag många pusselbitar som saknats. För oss som har en vision om ett nätverkssamhälle för alla med digitala klyftor överbrygda såväl nationellt som globalt så behövs litteratur som täcker "alla" aspekter av ämnet. Digitala klyftor är t ex en återkommande fråga, men att se den utifrån sin komplexitet; teknik och sociala relationer. Nord och syd. Genus. Rasism. Det kräver introducerande litteratur om man inte ska ägna halva sitt liv åt att få grepp om bloggdiskussionerna i den här frågan. Boken täcker även frågor om kvinnokamp och IKT liksom frågan om hur information och kommunikation vävs samman med mänskliga rättigheter.
Vän av ordning kan märka att en del hänt sen boken publicerades, inte desto mindre är det den mest omfattande och omskakande introduktionen till orättvisor och kamp för allas rättigheter i informationssamhället (som vi ännu inte har) som jag stött på.
Vilka tjänster för bokcirklar online?
LibrarianInBlack berättar om bibliotekskids som startat bokcirkel på Library thing. I slutet av sitt blogginlägg frågar hon:
What tools are your libraries using for online book clubs?
(Frågan är extra intressant eftersom vi nu har en kommersiell aktör på biblioteksarenan: bokcirklar.se.)
Från min hörna av bibliotekskartan är ning.com svaret. Hur ser det ut hos er?
What tools are your libraries using for online book clubs?
(Frågan är extra intressant eftersom vi nu har en kommersiell aktör på biblioteksarenan: bokcirklar.se.)
Från min hörna av bibliotekskartan är ning.com svaret. Hur ser det ut hos er?
Tåtassande i rosa plastisock
Som jag nämnde i föregående inlägg så skrev Britta Lejon i Expressen i dag (ett litet tips, räkna hur många gånger ordföranden säger att det behövs bibliotekarier som bemannar de efterfrågade biblioteken.). Det gjorde också Johannes Björk "kulturskribent och magisterstudent i biblioteks- och informationsvetenskap".
Han vänder sig mot Christer Hermanssons kritik av av Library Lovers-kampanjens layout och låtsas som att det är en genusfråga att kritisera den rosa med hjärtan prydda kampanjen som skriker ut "Biblioteken behöver kärlek". Nej, det är ingen fråga om flickfärger. Ljusblåa hjärtan med böner om människors kärlek till en institution hade gjort mig lika besviken. Titta på sjuksköterskornas argumentation och strejk: Vi behövs, vi räddar liv, vi jobbar med er hälsa, vi har skitlöner!
Och jämför det med biblioteksföreningens tåtassande: Vi är inte till besvär för någon! Alla kan vara för bibliotek utan att ta minsta "obekväma" ställning i någon fråga, det är ju kärlek och "Biblioteken har stor betydelse för barns språkutveckling" hjärta gånger två som gäller.
I övrigt får Johannes Björk inte mycket sagt. Varför debatteras inte folkbiblioteksverksamheten? Jo, det gör den för jag har skrivit om bibliotek i senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift...
God dag yxskaft.
Kanske hade vi velat se författare, politiska partier, kulturministern och aktiva inom tillämpad pedagogik och Biblioteks- och informationsvetenskap vara ute på barrikaderna. Jag är ledsen men din artikel i Nordisk kulturpolitisk tidskrift fyller inte det tomrummet.
Mitt svar på CHs inlägg i Expressen ser ut så här:
Christer Hermansson skrev ”Bibliotekens rosa drömmar” och påpekade hur Library Lovers kampanjens slogan helt överskuggat budskapen med kampanjen: Att vi behöver en samlad bibliotekspolitik. Min kritik överensstämmer med CHs så till vida att slogan totalt överskuggat allt annat. Men vad?
Att Biblioteksföreningen är en organisation som inte vill befinna sig i konfrontation eller ta till vara den kraft och det engagemang för det fria ordet, fri tillgång till information och arbete för demokrati som finns i bibliotekariekåren: Det visas genom att man väljer en ickekonfrontativ rosa fasad. Det visades också konkret under föregående år då intresseorganisationen inte yttrade sig till försvar för bromölla folkbiblioteks vistelse på Myspace och Facebook. Kommunens IT-grupp stängde ner en uppsökande verksamhet i takt med tiden. Bokbussarna må bestå (i färre antal) men träffa våra användare i de digitala rum där de i ökande antal befinner sig – det är inte tillåtet.
Här kommer min kritik mot Library lovers- kampanjen in. Svensk biblioteksförening gör samma sak som IT-styrgruppen i Bromölla: Låser in svenska folkbibliotek i gårdagen och i en stereotyp form.
De många påståenden om bibliotek som Library Lovers kampanjen spridit har handlat om läsfrämjande som en entonig kontextlös verksamhet trots den stora utvecklingen av digitala informationsresurser, skapande och interaktivitet. Läsfrämjande har blivit ett tankesystem eller rent av en religion som osynliggör andra sätt att arbeta på biblioteken.
Han vänder sig mot Christer Hermanssons kritik av av Library Lovers-kampanjens layout och låtsas som att det är en genusfråga att kritisera den rosa med hjärtan prydda kampanjen som skriker ut "Biblioteken behöver kärlek". Nej, det är ingen fråga om flickfärger. Ljusblåa hjärtan med böner om människors kärlek till en institution hade gjort mig lika besviken. Titta på sjuksköterskornas argumentation och strejk: Vi behövs, vi räddar liv, vi jobbar med er hälsa, vi har skitlöner!
Och jämför det med biblioteksföreningens tåtassande: Vi är inte till besvär för någon! Alla kan vara för bibliotek utan att ta minsta "obekväma" ställning i någon fråga, det är ju kärlek och "Biblioteken har stor betydelse för barns språkutveckling" hjärta gånger två som gäller.
I övrigt får Johannes Björk inte mycket sagt. Varför debatteras inte folkbiblioteksverksamheten? Jo, det gör den för jag har skrivit om bibliotek i senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift...
God dag yxskaft.
Kanske hade vi velat se författare, politiska partier, kulturministern och aktiva inom tillämpad pedagogik och Biblioteks- och informationsvetenskap vara ute på barrikaderna. Jag är ledsen men din artikel i Nordisk kulturpolitisk tidskrift fyller inte det tomrummet.
Mitt svar på CHs inlägg i Expressen ser ut så här:
Christer Hermansson skrev ”Bibliotekens rosa drömmar” och påpekade hur Library Lovers kampanjens slogan helt överskuggat budskapen med kampanjen: Att vi behöver en samlad bibliotekspolitik. Min kritik överensstämmer med CHs så till vida att slogan totalt överskuggat allt annat. Men vad?
Att Biblioteksföreningen är en organisation som inte vill befinna sig i konfrontation eller ta till vara den kraft och det engagemang för det fria ordet, fri tillgång till information och arbete för demokrati som finns i bibliotekariekåren: Det visas genom att man väljer en ickekonfrontativ rosa fasad. Det visades också konkret under föregående år då intresseorganisationen inte yttrade sig till försvar för bromölla folkbiblioteks vistelse på Myspace och Facebook. Kommunens IT-grupp stängde ner en uppsökande verksamhet i takt med tiden. Bokbussarna må bestå (i färre antal) men träffa våra användare i de digitala rum där de i ökande antal befinner sig – det är inte tillåtet.
Här kommer min kritik mot Library lovers- kampanjen in. Svensk biblioteksförening gör samma sak som IT-styrgruppen i Bromölla: Låser in svenska folkbibliotek i gårdagen och i en stereotyp form.
De många påståenden om bibliotek som Library Lovers kampanjen spridit har handlat om läsfrämjande som en entonig kontextlös verksamhet trots den stora utvecklingen av digitala informationsresurser, skapande och interaktivitet. Läsfrämjande har blivit ett tankesystem eller rent av en religion som osynliggör andra sätt att arbeta på biblioteken.
Kunskapssamhälle, my ass.
Bob Regan skriver om dagens behov av literacys som en förlängning av gårdagens. Det är nu som då "information, media literacy, and communication skills" baserat på
* Thinking and problem-solving
* Interpersonal, collaborative, and self-direction skills
* Global awareness
* Economic and business literacy, including entrepreneurial skills
* Civic literacy
som är bland annat skolans uppdrag. Att gårdagens övergripande mål är relevanta även nu betyder dock inte att man blundar för den förändrade informationsverklighet vi lever i eller att man avstår från de resurser som ett nytt medialandskap erbjuder. Det betyder inte heller att man fortsätter att arbeta som om ensam är stark och auktoriteter fortfarande är vår enda källa till kunskap.
Regan skriver inlevelsefullt om kulturellt skapande, sida vid sida med insikter om hur "ny" teknologi/verktyg kan användas. Svensk biblioteksförening efterfrågar också förnyelse. Åtminstone om man skall tro titeln: Läsfrämjande - förnyelse behövs. Att innehållet sedan handlar om KUR-pengar, behov av mer personal och ett bra bokbestånd förvånar kanske inte. För det är ju så vår bransch är uppbygd. Om du uppmanar friskolor att tillhandahålla skolbibliotek, ja det första de måste göra är att köpa en massa bokhyllor...
Men om det nu är förnyelse som efterfrågas. Varför är det gårdagens eller förra och förrförra årtiondenas former som utgör substansen i ett "förnyelsedokument"? Varför syns inte i en läsfrämjande- utredning a la 2008 att en informationsrevolution inträffat och att barns kreativitet, skapande, upplevelser av berättande och äventyr gestaltar sig i helt nya former. Varför vill inte biblioteksföreningen spränga den begränsande gloria som finns runt boken och hindrar sikten för gränsöverskridande arbete med ungas skapande och språkutveckling?
Är vi så svaga? Artefakten - boken är hela vår identitet och budbärarna; författarna är som prästen i kyrkan. Storheter vars ord skall rymmas i tryckt och statisk version innanför hårda pärmar.
"Kunskapssamhället" lyckades Britta Lejon nämna i dagens expressen men det lät mest som en utsliten politikerklyscha som skall visa att lite koll har man på samtiden. För övriga visioner; de begränsades till kopiering av det som redan sagts i Library lovers - kampanjen. Men varför kan vi inte tränga bakom denna? Släppa "copy and paste" och tala allvar kring vad biblioteken kan vara om vi vågar spränga murar och tränga igenom vattentäta skott?
* Thinking and problem-solving
* Interpersonal, collaborative, and self-direction skills
* Global awareness
* Economic and business literacy, including entrepreneurial skills
* Civic literacy
som är bland annat skolans uppdrag. Att gårdagens övergripande mål är relevanta även nu betyder dock inte att man blundar för den förändrade informationsverklighet vi lever i eller att man avstår från de resurser som ett nytt medialandskap erbjuder. Det betyder inte heller att man fortsätter att arbeta som om ensam är stark och auktoriteter fortfarande är vår enda källa till kunskap.
Regan skriver inlevelsefullt om kulturellt skapande, sida vid sida med insikter om hur "ny" teknologi/verktyg kan användas. Svensk biblioteksförening efterfrågar också förnyelse. Åtminstone om man skall tro titeln: Läsfrämjande - förnyelse behövs. Att innehållet sedan handlar om KUR-pengar, behov av mer personal och ett bra bokbestånd förvånar kanske inte. För det är ju så vår bransch är uppbygd. Om du uppmanar friskolor att tillhandahålla skolbibliotek, ja det första de måste göra är att köpa en massa bokhyllor...
Men om det nu är förnyelse som efterfrågas. Varför är det gårdagens eller förra och förrförra årtiondenas former som utgör substansen i ett "förnyelsedokument"? Varför syns inte i en läsfrämjande- utredning a la 2008 att en informationsrevolution inträffat och att barns kreativitet, skapande, upplevelser av berättande och äventyr gestaltar sig i helt nya former. Varför vill inte biblioteksföreningen spränga den begränsande gloria som finns runt boken och hindrar sikten för gränsöverskridande arbete med ungas skapande och språkutveckling?
Är vi så svaga? Artefakten - boken är hela vår identitet och budbärarna; författarna är som prästen i kyrkan. Storheter vars ord skall rymmas i tryckt och statisk version innanför hårda pärmar.
"Kunskapssamhället" lyckades Britta Lejon nämna i dagens expressen men det lät mest som en utsliten politikerklyscha som skall visa att lite koll har man på samtiden. För övriga visioner; de begränsades till kopiering av det som redan sagts i Library lovers - kampanjen. Men varför kan vi inte tränga bakom denna? Släppa "copy and paste" och tala allvar kring vad biblioteken kan vara om vi vågar spränga murar och tränga igenom vattentäta skott?
Det är roligare att bygga lego tillsammans, eller: mångvägskommunikationen ger mer
Kanske har feminister alltid varit före sin tid. Beträffande gemensamt 2.0-betonat kunskapsbyggande känns det i alla fall så. Under 90-talet satt vi i grupper och bygde med egna erfarenheter och utifrån etablerad forskning ny förståelse för vår samtid och våra upplevelser. Just detta lärarlösa, demokratiska och ansvarsfördelade lärandesättet upplever vi i dag på sociala nätverksforum. Frågor möter flertalet svar med olika referenser. En fjärde eller femte röst kommer in och problematiserar tidigare inlägg.
Nu (?) flyttar på allvar det sociala lärandet in i universitetsvärlden och små frön sås för att 2.0-resursernas kunskapspotential skall erkännas, inte som ett pladrigt dravel utan som resurser jämförbara med etablerad forskning.
Social:Learn är ett projekt vid Knowledge media institute som studerar hur sociala medier kan använad för lärande (via Framtidens lärande). Här sätter man bland annat fokus på hur lärandet ser ut i dag, utanför de traditionella institutionerna. Allt mer är det konsumtion och produktion av lärande online som dominerar.
Institutioner kan dock fortsätta legitimera sin existens genom att verka stödjande när studenter eller andra använder och deltar i skapandet av "nya" fält av information samt bygger upp sina egna lärmiljöer.
Kan vi få bättre reklam för bibliotekariers kompetens? Att ha översikt, att stödja och vägleda. Mitt jobb är framtidens jobb i den nya lärande och utbildningskulturen.
och visst stämmer det... Att vi skapar våra egna lärande miljöer, bidrar och konsumerar via bloggosfärer, forum och genom att på egen hand hålla oss uppdaterade inom våra fält. ett litet tankeexperiment: Hur många universitetspoäng skulle ditt lärande via nätanvändning kunna motsvara? Det finns ju inget svar på den frågan. Men själv ägnar jag fler av dygnets timmar åt att ha koll på biblioteks och informationsvetenskapen nu än vad jag någonsin gjorde under min studietid och visst är lärandet mer dynamiskt och självskapande genom de ständigt pågående diskussionerna och gemensamma byggena av förståelse.
Genom Social:learn ställs också frågan om vanans makt och upptrampade stigar (fri tolkning) d v s: vad är möjligt om man bortser från de traditionella strukturerna för lärande och börjar om från början?
En fråga värd att ställa här och nu i biblioteksmiljö: Om vi började från scratch. Skulle vi byggt in alla mentala och fysiska hinder mellan användare och bibliotekarier om vi fått starta på nytt? Hade vi gjort oss lika beroende av stora fysiska samlingar? Hade vi planerat vår verksamhet utifrån dikotomin inre-yttre tjänst? Hade vi belagt nätbaserade resurser med andra regleringar än fysisk media? Hade vi planerat kommande höst utifrån föregående hösts aktiviteter? Eller hade vi jobbat i 2.0-anda och skapat tillsammans med våra användare istället för att låsa dem som vår publik vid bokprat och sagostunder? Kanske hade vi i en ny bibliotekslokal kunnat arbeta med nätverksforum, wikis eller andra 2.0- kanaler för gemensamt kunskapsbyggande?
Nu (?) flyttar på allvar det sociala lärandet in i universitetsvärlden och små frön sås för att 2.0-resursernas kunskapspotential skall erkännas, inte som ett pladrigt dravel utan som resurser jämförbara med etablerad forskning.
Social:Learn är ett projekt vid Knowledge media institute som studerar hur sociala medier kan använad för lärande (via Framtidens lärande). Här sätter man bland annat fokus på hur lärandet ser ut i dag, utanför de traditionella institutionerna. Allt mer är det konsumtion och produktion av lärande online som dominerar.
Institutioner kan dock fortsätta legitimera sin existens genom att verka stödjande när studenter eller andra använder och deltar i skapandet av "nya" fält av information samt bygger upp sina egna lärmiljöer.
Kan vi få bättre reklam för bibliotekariers kompetens? Att ha översikt, att stödja och vägleda. Mitt jobb är framtidens jobb i den nya lärande och utbildningskulturen.
och visst stämmer det... Att vi skapar våra egna lärande miljöer, bidrar och konsumerar via bloggosfärer, forum och genom att på egen hand hålla oss uppdaterade inom våra fält. ett litet tankeexperiment: Hur många universitetspoäng skulle ditt lärande via nätanvändning kunna motsvara? Det finns ju inget svar på den frågan. Men själv ägnar jag fler av dygnets timmar åt att ha koll på biblioteks och informationsvetenskapen nu än vad jag någonsin gjorde under min studietid och visst är lärandet mer dynamiskt och självskapande genom de ständigt pågående diskussionerna och gemensamma byggena av förståelse.
Genom Social:learn ställs också frågan om vanans makt och upptrampade stigar (fri tolkning) d v s: vad är möjligt om man bortser från de traditionella strukturerna för lärande och börjar om från början?
En fråga värd att ställa här och nu i biblioteksmiljö: Om vi började från scratch. Skulle vi byggt in alla mentala och fysiska hinder mellan användare och bibliotekarier om vi fått starta på nytt? Hade vi gjort oss lika beroende av stora fysiska samlingar? Hade vi planerat vår verksamhet utifrån dikotomin inre-yttre tjänst? Hade vi belagt nätbaserade resurser med andra regleringar än fysisk media? Hade vi planerat kommande höst utifrån föregående hösts aktiviteter? Eller hade vi jobbat i 2.0-anda och skapat tillsammans med våra användare istället för att låsa dem som vår publik vid bokprat och sagostunder? Kanske hade vi i en ny bibliotekslokal kunnat arbeta med nätverksforum, wikis eller andra 2.0- kanaler för gemensamt kunskapsbyggande?
tisdag 29 juli 2008
Blogg eller bok, återigen konstruerad dikotomi
Egentligen hade jag en tanke om att bli härligt harmonisk av att börja läsa skönlitteratur (igen). Tyvärr gav jag mig i kast med Herbjörg Wassmos senaste, eftersom Dinas bok är det bästa jag läst (precis som alla andra bästa böcker ni vet).
Tyvärr handlade Wassmos fantastiska prosa om trafficking och jag blev minst lika heligt äcklad och förbannad över patriarkat, kapitalism och globala orättvisor som jag brukar bli när jag surfar.
Min slutsats är således att det kan gå på ett ut att läsa skönlitteratur eller bloggar... Vilket leder mig in på New York Times artikel "Literacy debate: online, R U really reading"... Nu har ju artikeln tjatats sönder på andra bloggar men jag låtsas ändå som att jag har något nytt att tillföra.
För det första känns det ju sorgligt att man kan reducera online- läsning till en enhetlig verksamhet som kan jämföras med romaner på oblekt papper. Som att min hjärna och mitt själsliv inte påverkas olika om jag läser inlägg på Bilddagboken, Bodil Malmstens blogg eller en e-bok om hjärt och lungräddning.
På Biblioteksbloggen väljer man att närma sig artikeln utifrån diskursen om ungas försämrade läsning nationellt och globalt:
Tyvärr handlade Wassmos fantastiska prosa om trafficking och jag blev minst lika heligt äcklad och förbannad över patriarkat, kapitalism och globala orättvisor som jag brukar bli när jag surfar.
Min slutsats är således att det kan gå på ett ut att läsa skönlitteratur eller bloggar... Vilket leder mig in på New York Times artikel "Literacy debate: online, R U really reading"... Nu har ju artikeln tjatats sönder på andra bloggar men jag låtsas ändå som att jag har något nytt att tillföra.
För det första känns det ju sorgligt att man kan reducera online- läsning till en enhetlig verksamhet som kan jämföras med romaner på oblekt papper. Som att min hjärna och mitt själsliv inte påverkas olika om jag läser inlägg på Bilddagboken, Bodil Malmstens blogg eller en e-bok om hjärt och lungräddning.
På Biblioteksbloggen väljer man att närma sig artikeln utifrån diskursen om ungas försämrade läsning nationellt och globalt:
Vad innebär det egentligen att våra barn och ungdomar läser allt sämre? En ny artikelserie i New York Times diskuterar just detta. Även i USA visar det sig att unga visar allt svagare färdigheter när det gäller att läsa långa sammanhängande texter på papper. Samtidigt ägnar de många timmar åt att läsa digitala texter på skärm. Är detta en annan typ av läsning?
Stefan Pålsson kommenterar, intressant som vanligt, på Framtidens lärande om New York Times artikeln:Hjärnforskare kan konstatera att hjärnan förändras när vi lär oss att läsa - och då handlar det om att läsa böcker. Men vad som händer när läsandet förändras och blir mer interaktivt och intertextuellt är det ingen som vet. Däremot kan vi se att informationsexplosionen och den sociala medieutvecklingen kräver att vi har andra kunskaper och förmågor än tidigare. Annars klarar vi inte av att hantera den verklighet som vi lever i.
Att kunna läsa och skriva är utan tvekan viktigare än någonsin. Men det krävs också en digital kompetens som knyter samman traditionella kunskaper och färdigheter med dem som är nödvändiga för att möta dagens utmaningar och möjligheter på ett kreativt sätt.
Hur som helst. Läsfrämjandefanatikerna/entusiasterna (välj själv) lär inte släppa snuttefilten i form av kvalitetslitteratur trots att New York times inflikar "some literacy experts say that online reading skills will help children fare better when they begin looking for digital-age jobs".
måndag 28 juli 2008
Folkbibliotek och digitala klyftor
Sommar är en kreativ period för barn som besöker biblioteket. De strosar runt, plockar ut en bok här och där. Stannar vid hyllan med smådjur och länsar den på kaninböcker. Mangahyllan gapar tom och föräldrar som ser hösten framför sig frågar om böcker om att börja skolan.
Den andra delen/typen av informations och kommunikationsresurser som vi kan erbjuda tiger still. Besökarna frågar om inlogg, pinkoder och datorer som hängt sig. Inte ett ord om "innehållet". Men så är lokalen inte heller inredd för att besökare och bibliotekarier skall mötas "vid skärmarna", vilket är märkligt - för i dag syns klasskillnader både i fråga om läsning och IKT-användning. Varför bekymrar vi oss om det ena men inte det andra?
Folkbibliotekens uppdrag harmonierar (än så länge) med den socialdemokratiska välfärdsstatens mål och skall möjliggöra fri och jämlik tillgång till kultur och information för alla samt stärka medborgarnas tillträde till och deltagande i samhälleliga beslutsprocesser. Folkbiblioteken skall även värna demokratiska ideal (ref).
Van Dijk (i Fuchs & Horak) talar om ett klassamhälle i fråga om nätverkssamhället där det finns en elit med nästan 100% tillgång till Internet och god IL. Medelklassen och en del av arbetarklassen har god tillgång men inte lika stor förmåga att utnyttja resurserna. Sedan finns en underklass vars kunskaper och resurser ofta korresponderar ifråga om IL, ekonomi och tillgång till IKT.
När de digitala ojämlikheterna som är en realitet inte bara i globalt perspektiv utan även nationellt möter folkbibliotekens grundtankar och ideologi uppstår många intressanta frågor.
Hur arbetar folkbiblioteken för att överbrygga de digitala klyftorna i vårt samhälle? Hur tänker man kring klass, kön och etnicitet? IKT-användningen, tillgången och kunskapen skiljer sig beroende på dessa olika strukturerande faktorer.
Hur många gånger hör vi att pojkars läsande måste stimuleras och ökas?
Hur ofta hör vi att folkbiblioteken måste agera för att bryta könsstereotypa mönster i IT-användningen?
Bror duktig som jag är sitter jag och filar på ett litet projekt för att arbeta med att överbrygga digitala klyftor här och nu - i det "upptagningsområde" där jag befinner mig. Någon som har tips eller exempel på bibliotek som arbetar så här?
Den andra delen/typen av informations och kommunikationsresurser som vi kan erbjuda tiger still. Besökarna frågar om inlogg, pinkoder och datorer som hängt sig. Inte ett ord om "innehållet". Men så är lokalen inte heller inredd för att besökare och bibliotekarier skall mötas "vid skärmarna", vilket är märkligt - för i dag syns klasskillnader både i fråga om läsning och IKT-användning. Varför bekymrar vi oss om det ena men inte det andra?
Folkbibliotekens uppdrag harmonierar (än så länge) med den socialdemokratiska välfärdsstatens mål och skall möjliggöra fri och jämlik tillgång till kultur och information för alla samt stärka medborgarnas tillträde till och deltagande i samhälleliga beslutsprocesser. Folkbiblioteken skall även värna demokratiska ideal (ref).
Van Dijk (i Fuchs & Horak) talar om ett klassamhälle i fråga om nätverkssamhället där det finns en elit med nästan 100% tillgång till Internet och god IL. Medelklassen och en del av arbetarklassen har god tillgång men inte lika stor förmåga att utnyttja resurserna. Sedan finns en underklass vars kunskaper och resurser ofta korresponderar ifråga om IL, ekonomi och tillgång till IKT.
När de digitala ojämlikheterna som är en realitet inte bara i globalt perspektiv utan även nationellt möter folkbibliotekens grundtankar och ideologi uppstår många intressanta frågor.
Hur arbetar folkbiblioteken för att överbrygga de digitala klyftorna i vårt samhälle? Hur tänker man kring klass, kön och etnicitet? IKT-användningen, tillgången och kunskapen skiljer sig beroende på dessa olika strukturerande faktorer.
Hur många gånger hör vi att pojkars läsande måste stimuleras och ökas?
Hur ofta hör vi att folkbiblioteken måste agera för att bryta könsstereotypa mönster i IT-användningen?
Bror duktig som jag är sitter jag och filar på ett litet projekt för att arbeta med att överbrygga digitala klyftor här och nu - i det "upptagningsområde" där jag befinner mig. Någon som har tips eller exempel på bibliotek som arbetar så här?
söndag 27 juli 2008
Information Literacy i våra hjärtan. Dags för uppgradering till IL 2.0?
Att praktisera viktiga teoretiska delar av biblioteks och informationsvetenskapliga verktyg väcker många frågor. En av de bästa texter som visualiserar detta möte är Information Practices in Professional Life av Olof Sundin, Lunds universitet. Men fokus i denna bloggpost är istället Annemaree Lloyds arbete med IL-begreppet.
Annemaree Lloyd kommer till Sverige och föreläser på Göteborgs universitet den 28 augusti (läst på Information literacy Weblog) så redan nu bör ni beställa skitdyra SJ-biljetter och lägga in om semester den dagen, alternativt få era chefer att fatta vilket bra tillfälle detta är att uppgradera kunskapen om informationskompetens. Föreläseningen är öppen för alla och heter
"Lessons from the workplace: Information literacy as practice"
Vad detta betyder finner jag en bakgrund till i Journal of Librarianship and Information Science från i våras. Lloyd skriver här tillsammans med Kirsty Williamson om begreppet information literacy i relation till teori, praktik, utbildning och arbetsplatser. Deras vilja är att visa hur information literacy- begreppet i dag genomsyras av en utbildningskontext. Lloyd och Williams visar hur informationskompetensen på en arbetsplats dock inte behöver vara skrift- betonad eller bygga på explicita kriterier. istället beskriver de bland annat outtalad förkroppsligad kunskap som en avgörande del av den IL som eftersöks.
Utbildningen i informationskompetens förbereder dock inte personer för yrkeslivet genom att "the current focus on IL is on individualized, principally text-based skills, rather than on the preperation of individuals to engage in information environments which are collaborative, complex and messy". De betonar även att "being information literate may depend on social and communication skills, as much as skills with ICT."
Författarna poängterar att Information literacy skall ses som något kontextbundet beroende av sociokulturella, kontextspecifika processer. Här någonstans blandar man in fler perspektiv än vad vi traditionellt kanske förknippar med B&I. Å ena sidan är man inne på ett sociologiskt betraktande av sociala kommunikativa, processer på arbetsplatser.
Lloyd hämtar sina exempel från forskning kring brandmäns "överförande" av kunskap och information samt deras identifiering av "information gaps" hos de nyanställda: "By interacting and engaging with social sources of information novices are drawn into the workplace community and over time begin to develop a shared understanding of practice and profession".
Att IL eller någon form av tyst kunskap överförs mellan kollegor är ju inte särskilt radikalt. Men; vad författarna här gör är väl att utmana de positivistiska undertoner som dominerar vedertagna begrepp inom B&I? Lloyd och Williamson efterfrågar en informationskompetens- förståelse som kan möta ett dynamiskt yrkesliv med olika typer av informationsprocesser vilket ju låter som något man kan vara ense om. Men talar man här om praktik - verktyg - verksamhet som underliggande behov i en ny förståelse av information literacy? Betänk att informationskompetens som har sitt ursprung i text, dokument etc bör ge varje medborgare en grund att stå på för att agera och delta i samhällets demokratiska processer. Eller helt enkelt: IL ger dig en möjlighet att utifrån dina egna behov navigera dig i en kultur som faktiskt till stor del fortfarande är textbaserad.
Mot detta självklara invändande från mig finns Lloyd & Williamsons "sources of embodied knowledge which cannot be explicitly replicated or articulated in textual form".
Och visst: Jag rör mig gärna mot genderstudier som är experter på "embodied" kunskap, eller allmän beteendevetenskaplig förståelse för kunskap. Men det är fortfarande viktigt att uppmärksamma hur IL är ett akademiserat begrepp som ofta syftar till att beskriva kunskap och tillvägagångssätt för att hitta och använda information enligt mönster som krävs i en utbildningskontext. Man kan också fråga sig om inte just denna akademiserade tolkning av IL som "vi" informationsvetare har med oss är en bra grund att arbeta utifrån just för att alla ska ha tillgång till etablerade samhällsrelaterade informationsflöden? IL skall inte vara ett begrepp fyllt med innehåll som anpassas utifrån om "arbetskraften" skall gå en praktisk eller teoretisk verklighet till mötes. Lloyd menar naturligtvis inte heller detta. Vad hon pekar på är just hur IL inte mognat som forskningsfält och inbegripit strukturer som kultur och sociala processer.
Men i folkbiblioteksverksamheten är det bra att vi i grunden har ett teoretiskt IL-begrepp med oss. Denna kunskap skall sitta i ryggmärgen men sedan appliceras, utvecklas och användas kontextberoende. I dagsläget är informationsverkligheten 2.0-betonad. Den traditionella förståelsen av informationskompetens - att kunna identifiera sina informationsbehov och hitta samt använda de resurser som är lämpliga/svarar mot behovet: Det är ingen dålig grund att arbeta utifrån i dagens folkbiblioteksverksamhet. Vad som snarare ändrats är väl vad som skall betraktas som relevant, korrekt information. I dag möts informations och kommunikationsbegreppen och nya former av "relevans"- kriterier måste etableras inom B & I för att möta denna participatoriska kunskapsålder.
IL i folkbiblioteksverksamhet präglas av "the instructional role" berättar Lloyd vidare. Ja, vi har inte passerat 1.0- tänkandet där vi är handledare och granskare som skiljer korrekt från "biased" information till att se oss som en länk i en längre kedja av gemensamt bygda informationsflöden, förståelse och kunskap.
Annemaree Lloyd kommer till Sverige och föreläser på Göteborgs universitet den 28 augusti (läst på Information literacy Weblog) så redan nu bör ni beställa skitdyra SJ-biljetter och lägga in om semester den dagen, alternativt få era chefer att fatta vilket bra tillfälle detta är att uppgradera kunskapen om informationskompetens. Föreläseningen är öppen för alla och heter
"Lessons from the workplace: Information literacy as practice"
Vad detta betyder finner jag en bakgrund till i Journal of Librarianship and Information Science från i våras. Lloyd skriver här tillsammans med Kirsty Williamson om begreppet information literacy i relation till teori, praktik, utbildning och arbetsplatser. Deras vilja är att visa hur information literacy- begreppet i dag genomsyras av en utbildningskontext. Lloyd och Williams visar hur informationskompetensen på en arbetsplats dock inte behöver vara skrift- betonad eller bygga på explicita kriterier. istället beskriver de bland annat outtalad förkroppsligad kunskap som en avgörande del av den IL som eftersöks.
Utbildningen i informationskompetens förbereder dock inte personer för yrkeslivet genom att "the current focus on IL is on individualized, principally text-based skills, rather than on the preperation of individuals to engage in information environments which are collaborative, complex and messy". De betonar även att "being information literate may depend on social and communication skills, as much as skills with ICT."
Författarna poängterar att Information literacy skall ses som något kontextbundet beroende av sociokulturella, kontextspecifika processer. Här någonstans blandar man in fler perspektiv än vad vi traditionellt kanske förknippar med B&I. Å ena sidan är man inne på ett sociologiskt betraktande av sociala kommunikativa, processer på arbetsplatser.
Lloyd hämtar sina exempel från forskning kring brandmäns "överförande" av kunskap och information samt deras identifiering av "information gaps" hos de nyanställda: "By interacting and engaging with social sources of information novices are drawn into the workplace community and over time begin to develop a shared understanding of practice and profession".
Att IL eller någon form av tyst kunskap överförs mellan kollegor är ju inte särskilt radikalt. Men; vad författarna här gör är väl att utmana de positivistiska undertoner som dominerar vedertagna begrepp inom B&I? Lloyd och Williamson efterfrågar en informationskompetens- förståelse som kan möta ett dynamiskt yrkesliv med olika typer av informationsprocesser vilket ju låter som något man kan vara ense om. Men talar man här om praktik - verktyg - verksamhet som underliggande behov i en ny förståelse av information literacy? Betänk att informationskompetens som har sitt ursprung i text, dokument etc bör ge varje medborgare en grund att stå på för att agera och delta i samhällets demokratiska processer. Eller helt enkelt: IL ger dig en möjlighet att utifrån dina egna behov navigera dig i en kultur som faktiskt till stor del fortfarande är textbaserad.
Mot detta självklara invändande från mig finns Lloyd & Williamsons "sources of embodied knowledge which cannot be explicitly replicated or articulated in textual form".
Och visst: Jag rör mig gärna mot genderstudier som är experter på "embodied" kunskap, eller allmän beteendevetenskaplig förståelse för kunskap. Men det är fortfarande viktigt att uppmärksamma hur IL är ett akademiserat begrepp som ofta syftar till att beskriva kunskap och tillvägagångssätt för att hitta och använda information enligt mönster som krävs i en utbildningskontext. Man kan också fråga sig om inte just denna akademiserade tolkning av IL som "vi" informationsvetare har med oss är en bra grund att arbeta utifrån just för att alla ska ha tillgång till etablerade samhällsrelaterade informationsflöden? IL skall inte vara ett begrepp fyllt med innehåll som anpassas utifrån om "arbetskraften" skall gå en praktisk eller teoretisk verklighet till mötes. Lloyd menar naturligtvis inte heller detta. Vad hon pekar på är just hur IL inte mognat som forskningsfält och inbegripit strukturer som kultur och sociala processer.
Men i folkbiblioteksverksamheten är det bra att vi i grunden har ett teoretiskt IL-begrepp med oss. Denna kunskap skall sitta i ryggmärgen men sedan appliceras, utvecklas och användas kontextberoende. I dagsläget är informationsverkligheten 2.0-betonad. Den traditionella förståelsen av informationskompetens - att kunna identifiera sina informationsbehov och hitta samt använda de resurser som är lämpliga/svarar mot behovet: Det är ingen dålig grund att arbeta utifrån i dagens folkbiblioteksverksamhet. Vad som snarare ändrats är väl vad som skall betraktas som relevant, korrekt information. I dag möts informations och kommunikationsbegreppen och nya former av "relevans"- kriterier måste etableras inom B & I för att möta denna participatoriska kunskapsålder.
IL i folkbiblioteksverksamhet präglas av "the instructional role" berättar Lloyd vidare. Ja, vi har inte passerat 1.0- tänkandet där vi är handledare och granskare som skiljer korrekt från "biased" information till att se oss som en länk i en längre kedja av gemensamt bygda informationsflöden, förståelse och kunskap.
Svenska boklån AB kan öppna egna "bibliotek"
CH måste ha mycket att göra trots semestertider. I dag är han i DN kultur och pratar om privatisering av bibliotek. Återigen pekar han på frågan om det stora ansvar för medborgarna det innebär.
I artikeln använder man Dieselverkstan "Lyckat försök i Nacka" som exempel ett par gånger. Det är ju något missvisande eftersom det biblioteket är ett personalkooperativ.
Jag skulle tycka det var helt okej med privata bibliotek om de byggde upp och öppnade dem själva. Då hade svenska boklån kunnat prångla ut böcker till bensinmackar och vilka andra platser de nu har nämnt. Det kommunalt drivna biblioteket som blir kvar kan då bli duktigare på att marknadsföra sin kompetens: Att arbeta med en mångfald resurser för en levande kultur och garantera möjligheten till ett pågående samhälleligt samtal genom att utan vinstintressen erbjuda alla samma tillgång till information och hjälp att finna den.
I artikeln använder man Dieselverkstan "Lyckat försök i Nacka" som exempel ett par gånger. Det är ju något missvisande eftersom det biblioteket är ett personalkooperativ.
Jag skulle tycka det var helt okej med privata bibliotek om de byggde upp och öppnade dem själva. Då hade svenska boklån kunnat prångla ut böcker till bensinmackar och vilka andra platser de nu har nämnt. Det kommunalt drivna biblioteket som blir kvar kan då bli duktigare på att marknadsföra sin kompetens: Att arbeta med en mångfald resurser för en levande kultur och garantera möjligheten till ett pågående samhälleligt samtal genom att utan vinstintressen erbjuda alla samma tillgång till information och hjälp att finna den.
Vatten, Internet, globalisering och jämlikhet
Jag har odlat en myt om mig själv att jag sitter och surfar nätterna igenom. Kanske bara för att det hade gett mig några colhetspoäng som behövts i mitt patetiska liv. Men, härmed erkännes att jag oftast sover som en sten från klockan tio varje kväll... I dag fastnade jag dock. Statistik över Internet- tillgången i världen ledde mig vidare till frågor om informationssamhälle, globalisering och ojämlikhet.
Castells klassiker liksom artiklar där Van Dijk synas passerar revy och jag börjar associera till andra frågor om globalisering, rättvisa och maktspel.
Castells klassiker liksom artiklar där Van Dijk synas passerar revy och jag börjar associera till andra frågor om globalisering, rättvisa och maktspel.
Oräkneliga har diskussionerna, protestlistorna och demonstrationerna varit mot privatisering av vatten runt om i världen. Transnationella bolag har kritiserats för att tillgång till rent vatten blivit en ekonomisk fråga på en del av de platser där t ex Veolia köpt vattnet. I miljö-vänster retorik har man talat om Kampen om allmänningarna – resurser som inte skall gå att köpa eller exploatera för pengar. När jag läser Christian Fuchs och Eva Horaks (vid ICT & S Center for Advanced Studies and Research in Information and Communication Technologies and Society) artikel om globalisering, digitala klyftor och situationen i Afrika (i Telematics and Informatics) upplever jag många paralleller till debatten om tillgången till och privatiseringen av vatten. Vandana Shivas Krig om vattnet Plundring och profit gav mig för ett par år sedan samma djupa olust och rysningar som diskussionen om digitala klyfor, yttrandefrihet och informationsåtkomst ger mig i dag.
Vatten handlar om att ha eller inte ha i tillräckliga mängder och under vettiga förhållanden. Tillgång till informationsteknik och informationsresurser delar upp sig i många fler ”nivåer” i diskussionen. För oss informationsvetare är det ju självklart att ett viktigt hinder till utnyttjande är olika former av literacys. Artikelförfattarna betonar att de ser på digitala klyftor som en fråga om både fysisk tillgång, användning och nytta av användningen. Författarna hänvsar till Van Dijk & Hacker som visat att den digitala klyftan i fråga om fysisk tillgång till Internet håller på att ”slutas” i vad vi kallar utvecklade länder, medan den fortfarande breddas i utvecklingsländer.
Författarna väljer i första hand att tala om tre olika nivåer av digitala klyftor: den globala klyftan mellan industrialiserade och utvecklingsländer. Den sociala klyftan som handlar om klyftan mellan informations- rika och fattiga inom en nation. De skriver också om en demokratisk klyfta mellan de som använder IKT för att delta i samhälleliga och politiska processer och de som inte gör det.
Globaliseringen, som den nu ser ut, exkluderar stora delar av Afrika. Frågan om global ojämlikhet är tätt förknippad med frågan om digitala klyftor eftersom tillgången till och användningen av informationsteknik är tätt förknippad med materiellt välstånd. Viktigt är också att välståndsökningar alltmer förknippas med kunskap och informationsteknik. Afrika är den mest exkluderade regionen i världen i fråga om välstånd och globalisering. De fördelar som "the rise of Internet" fört med sig har gått Afrika förbi.
Den digitala klyftan är ett stort problem för Afrika. Vi kan i nuläget inte tala om ”a global village” (McLuhan i a a) eller a virtual community (Rheingold i a a) så länge som informationssamhället bara gäller mindre delar av världens befolkningar.
I artikeln använder man begreppet ”Digital apartheid” vilket betyder att grupper eller regioner systematiskt är exkluderade från nätanvändning och cyberspace i sin helhet.
Global social gaps och global digital divides verkar korrelerar menar Fuchs & Horak. Globaliseringen är i dag ledd av en triad mellan USA, Europa och Japan. De som inte har tillgång till informationssamhället har svårare att få del av de politiska sociala kulturella och ekonomiska samtalen och spelen. Således kan man i dag tala om ”global network capitalism” som ackumulerar ekonomiskt, politiskt och kulturellt kapital.
Artikelförfattarna djupstuderar Ghana och Sydafrika eftersom de hör till de nationer som avreglerat sin telemarknad i linje med WTOs krav (här kommer parallellen till vattenresurserna tillbaka eftersom världsbanken krävt avreglering även av dessa). Författarna tittar därför på dessa två stater för att pröva tesen att de digitala klyftorna kan minskas genom ökad ”liberalization” d v s konkurrensutsättning av telecom- marknaden.
Förbättrades tillgången till IKT? Kan man se att den digitala klyftan minskade i de stater som avreglerade telecom-sektorn? Författarna menar tvärtom att denna typ av neoliberal politik inte garanterar ökad internetaccess. Istället menar de att samhälleligt ägande av telekommunikations- infrastrukturen kan gynna fattiga länder bättre. I Sydafrika ökade i och för sig den totala tillgången till Internetaccess efter avregleringen men den digitala klyftan minskade inte. "Market access" betyder inte tillgång för medborgare. I denna fråga spelar bla a etnicitet och genus roll för tillgången. Privatisering och nyliberalisering betyder inte minskade klyftor eftersom de underliggande genusstrukturerna och etniska klyftorna kvarstår.
Artikelförfattarnas avslutning är långt bättre och mer klargörande än mitt bloggande någonsin kan vara:
"The global digital divide is an expression of the unequal geography of global capitalism." och är "the effect of hundreds of years of colonial and post-colonial exploitation, exclusion, and dependency of The Third world that has caused the very conditions that Africans have to face today"
fredag 25 juli 2008
Het höst i Kalmar
Missa nu inte Kickoffen i Kalmar (all Kalmar-personal, ni andra får utveckla abstinens efter framtidsdebatt, 2.0-tänk och glödheta barnbibliotekarier). Fasen va mycket kul folk. Men jag jobbar INTE på Bromölla bibliotek som det anges i programmet. Jag är min egen virtuella bibliotekarie. Fysisk sådan är jag på Kristianstads stadsbibliotek.
Britney Spears och Rosa Parks i flerbottnade rosaskimrande sociala forum
HarperCollins har, vad de i mars kallade, en interaktiv onlinevärld (ref), men som kanske bättre beskrivs som ett komersiellt nätverksforum. Detta heter Lolas land och baserar sig på bästsäljande böcker (Think pink och Viva la Diva, två till böcker är visst på g) för flickor mellan 8 och 12 år. Om någon nu tyckte Library lovers kampanjen var väl rosa så ska ni spendera en stund i Lolas Land... Här får vi till skär bakgrund lära hur fötterna skall vårdas när man bär flip-flop. Visst är det lätt att vara moraltant eller göra sig lustig över dessa snabba intryck. Men att bara avfärda eller bli feministiskt rasande över flickors mötesplatser på nätet är översitteri.
Forum som dessa är ofta mer intressanta än vad min svartvita blick vill erkänna. Lolas land ansträngde jag mig för att spendera tid i eftersom det var omskrivet och skapat med populära böcker som förebild. Men ett forum som jag först tvingades in i av mina döttrar och därefter mer än villigt blev kvar som halvaktiv deltagare i är Stardoll, fame fashions and friends. Att klä av och på kändisar, det hade jag greppat innan jag prövade själv, men att se förbi Britney Spears- klippdockorna och upptäcka nätverkandet även här var en mindre chock. Vilket fördomsfullt pucko jag varit som trott att barnen suttit i timmar och lekt med online klippdockor i form av kändisar med märkeskläder och accessoarer... Stardoll rymmer många sammanslutningar av små diskussionsgrupper och vänskapsband som baseras på alltfrån vilket nickname du har till vilket djur du tycker om eller hur din avatar ser ut. Ibland startar rykten om märkliga föreningar som inte bildats enligt forumets regler och då kan barnen inte lämna datorn. Bu eller bä? Lite i chock var jag efter att ha klätt av och på Rosa Parks (som istället för "star doll"kallas "rolemodell" på sajten)... Men systemet med att betala för att få fullständig access till forumet börjar kännas alltför sorgligt när vi har med barn att göra. VISA-kortet har nyligen åkt fram för att uppgradera ännu ett konto på Club Penguin och därifrån är berättelserna långa och uttrycksfulla vid kvällsmaten.
-Är det den artonde i morgon?
-Ja
-Bra då ska jag köpa möbler från den nya katalogen
-Va
-Det kommer nya möbler och jag får nya pengar
Ibland behöver en lätt försoffad trettio år gammal mor dra sig tillbaka och ruva på alla sina fördomar och erkänna att samvaron på Star dolls var mycket behaglig. Och att jag gjorde intrång när jag som vuxen skaffade mig inlogg på denna barn och ungdomssajt, det kunde jag snabbt släppa. Forumet kryllar av vuxna som bildar egna sammanslutningar och vänligt avvisar alla umgängesförsök från yngre deltagare. Istället har de föreningar för "adults only" som uppskattar att handla handväskor med stardollars.
Rebekah Willet har arbetet i projekt med unga tjejer som i workshops fått göra egna fashion-dolls sidor. Hon valde att titta på de olika tolkningar och de olika sätt att läsa/tolka beteenden och bilder i en kulturell kontext som kan tillämpas på vad "vi" kallar stereotypa och tvingande kulturella ideal ("girl-poisoning culture"). Här kan ni se en del av resultatet.
Vad betyder då detta? Jo de unga deltagarna resonerade kring "the beauty myth" och orealistiska ideal medan de fick bygga egna sidor med egna uttryck. Willets text visar hur olika femininiteter blir tydliga i arbetet med rådande normer och ungas eget skapande. Genom projektet blev den dominerande bilden av unga flickor som hjälplösa internaliserar medias stereotypiserande ideal svajig. I studien möter man istället flickor som agerande och kritiska aktörer, subjekt som skapar och "switch between seemingly conflicting positions"
KK-stiftelsen utlyser pengar för forskningsprojekt om barns och ungas nätanvändning i syfte att utveckla vår kunskap och kompetens inom IKT. Jag tänker att det nog vore givande att fortsätta i Willets och andras fotspår och titta på hur identiteter och normer skapas, formas och ifrågasätts genom de populära fashiondoll- forumen.
Willet sammanfattar och avslutar med många frågor kring vad det betyder att unga flickor använder olika media-bilder för att fantisera och att de "läser" bilder utifrån en annan position än tidigare generationer.
Betyder detta att genusmotstånd som att klä sina döttrar i hängslen och blå kläder från nyfödda och framåt bara är ett av många sätt att "leka" och ifrågasätta genusformationer? Att ta fullständigt avstånd är inte den enda vägen. På simpel svenska blir det väl ungefär en slutsats att barnen inte suger i sig bilder som uttorkade svampar utan att de studerar, diskuterar och kontextualiserar den uppsjö av normbildande (?) budskap som t ex modeindustrin levererar.
Willett är forskare men hennes projekt hade kunnat genomföras på våra bibliotek på kvällstid, svårare är inte upplägget. Med bättre tillgång till datorer hade man kunnat titta på olika fashion-doll communitys, tidskrifter som Julia och Veckorevyn samt Gossip girl- litteratur och sedan med enkla medel byggt egna statiska sidor eller sociala forum med fashiondolls. Kanske även inkluderat TV-spel med kvinnliga hjältar och diskuterat även dessa "identiteter".
Vilka vill vara med?
En sammanfattning av Rebekah Willets projekt hittar du i kapitlet Online paper dolls i Growing up online: Young people and digital technologies
Forum som dessa är ofta mer intressanta än vad min svartvita blick vill erkänna. Lolas land ansträngde jag mig för att spendera tid i eftersom det var omskrivet och skapat med populära böcker som förebild. Men ett forum som jag först tvingades in i av mina döttrar och därefter mer än villigt blev kvar som halvaktiv deltagare i är Stardoll, fame fashions and friends. Att klä av och på kändisar, det hade jag greppat innan jag prövade själv, men att se förbi Britney Spears- klippdockorna och upptäcka nätverkandet även här var en mindre chock. Vilket fördomsfullt pucko jag varit som trott att barnen suttit i timmar och lekt med online klippdockor i form av kändisar med märkeskläder och accessoarer... Stardoll rymmer många sammanslutningar av små diskussionsgrupper och vänskapsband som baseras på alltfrån vilket nickname du har till vilket djur du tycker om eller hur din avatar ser ut. Ibland startar rykten om märkliga föreningar som inte bildats enligt forumets regler och då kan barnen inte lämna datorn. Bu eller bä? Lite i chock var jag efter att ha klätt av och på Rosa Parks (som istället för "star doll"kallas "rolemodell" på sajten)... Men systemet med att betala för att få fullständig access till forumet börjar kännas alltför sorgligt när vi har med barn att göra. VISA-kortet har nyligen åkt fram för att uppgradera ännu ett konto på Club Penguin och därifrån är berättelserna långa och uttrycksfulla vid kvällsmaten.
-Är det den artonde i morgon?
-Ja
-Bra då ska jag köpa möbler från den nya katalogen
-Va
-Det kommer nya möbler och jag får nya pengar
Ibland behöver en lätt försoffad trettio år gammal mor dra sig tillbaka och ruva på alla sina fördomar och erkänna att samvaron på Star dolls var mycket behaglig. Och att jag gjorde intrång när jag som vuxen skaffade mig inlogg på denna barn och ungdomssajt, det kunde jag snabbt släppa. Forumet kryllar av vuxna som bildar egna sammanslutningar och vänligt avvisar alla umgängesförsök från yngre deltagare. Istället har de föreningar för "adults only" som uppskattar att handla handväskor med stardollars.
Rebekah Willet har arbetet i projekt med unga tjejer som i workshops fått göra egna fashion-dolls sidor. Hon valde att titta på de olika tolkningar och de olika sätt att läsa/tolka beteenden och bilder i en kulturell kontext som kan tillämpas på vad "vi" kallar stereotypa och tvingande kulturella ideal ("girl-poisoning culture"). Här kan ni se en del av resultatet.
Vad betyder då detta? Jo de unga deltagarna resonerade kring "the beauty myth" och orealistiska ideal medan de fick bygga egna sidor med egna uttryck. Willets text visar hur olika femininiteter blir tydliga i arbetet med rådande normer och ungas eget skapande. Genom projektet blev den dominerande bilden av unga flickor som hjälplösa internaliserar medias stereotypiserande ideal svajig. I studien möter man istället flickor som agerande och kritiska aktörer, subjekt som skapar och "switch between seemingly conflicting positions"
KK-stiftelsen utlyser pengar för forskningsprojekt om barns och ungas nätanvändning i syfte att utveckla vår kunskap och kompetens inom IKT. Jag tänker att det nog vore givande att fortsätta i Willets och andras fotspår och titta på hur identiteter och normer skapas, formas och ifrågasätts genom de populära fashiondoll- forumen.
Willet sammanfattar och avslutar med många frågor kring vad det betyder att unga flickor använder olika media-bilder för att fantisera och att de "läser" bilder utifrån en annan position än tidigare generationer.
Betyder detta att genusmotstånd som att klä sina döttrar i hängslen och blå kläder från nyfödda och framåt bara är ett av många sätt att "leka" och ifrågasätta genusformationer? Att ta fullständigt avstånd är inte den enda vägen. På simpel svenska blir det väl ungefär en slutsats att barnen inte suger i sig bilder som uttorkade svampar utan att de studerar, diskuterar och kontextualiserar den uppsjö av normbildande (?) budskap som t ex modeindustrin levererar.
Willett är forskare men hennes projekt hade kunnat genomföras på våra bibliotek på kvällstid, svårare är inte upplägget. Med bättre tillgång till datorer hade man kunnat titta på olika fashion-doll communitys, tidskrifter som Julia och Veckorevyn samt Gossip girl- litteratur och sedan med enkla medel byggt egna statiska sidor eller sociala forum med fashiondolls. Kanske även inkluderat TV-spel med kvinnliga hjältar och diskuterat även dessa "identiteter".
Vilka vill vara med?
En sammanfattning av Rebekah Willets projekt hittar du i kapitlet Online paper dolls i Growing up online: Young people and digital technologies
CH om långsiktighet, kvalité och jämlikhet i folkbblioteksdriften
CH fortsätter biblioteksdebatten i UNT.se:
"alla medborgare ska ha tillgång till väl fungerande skol- och folkbibliotek med professionell personal, och ha möjlighet att inhämta information och kunskap gratis oavsett kön, ålder, utbildning eller var man bor någonstans i landet. "
Oh yes!
"Oftare handlar det mer om formen än innehållet i biblioteksverksamheten. Det ytliga och snabba premieras framför det svåra och tunga: hellre satsningar på tv- och datorspel som ger positiv uppmärksamhet i medierna än folkbildande satsningar på boken, litteraturförmedling och läsfrämjande eftersom det är krävande och tar tid. "
Eller är det så att varken det som tar lång eller kort tid premieras? Inga investeringar görs för omfattande förändringar, men långsiktigt träget arbete med väldefinierade mål finns inte heller. Istället är det vardagslunken, rutinerna och noggrannheten som är folkbibliotekens fotboja.
"alla medborgare ska ha tillgång till väl fungerande skol- och folkbibliotek med professionell personal, och ha möjlighet att inhämta information och kunskap gratis oavsett kön, ålder, utbildning eller var man bor någonstans i landet. "
Oh yes!
"Oftare handlar det mer om formen än innehållet i biblioteksverksamheten. Det ytliga och snabba premieras framför det svåra och tunga: hellre satsningar på tv- och datorspel som ger positiv uppmärksamhet i medierna än folkbildande satsningar på boken, litteraturförmedling och läsfrämjande eftersom det är krävande och tar tid. "
Eller är det så att varken det som tar lång eller kort tid premieras? Inga investeringar görs för omfattande förändringar, men långsiktigt träget arbete med väldefinierade mål finns inte heller. Istället är det vardagslunken, rutinerna och noggrannheten som är folkbibliotekens fotboja.
torsdag 24 juli 2008
Vad vi kallat infosamhälle(n) är "Technology consuming capitalist societys"
När vi pratar om de nya krav som ställs och den omfattande kompetens och kunskap vi måste ha för att navigera oss i samhället, utvärdera informationskällor och finna rätt informationskanaler så talar vi om att vi lever i
ett informationssamhälle eller ett kunskapssamhälle
Båda termerna använder jag frekvent när jag diskuterar de krav som ställs och kommer att ställas för att bibehålla eller skapa ett demokratiskt samhälle i en förändrad informationsverklighet.
Bernardo Sorj som studerat digitala klyftor menar dock att båda termerna är felaktiga. Alla samhällen är i behov av information och alla samhällen bygger på kunskap. Han föreslår istället termen "Technology consuming capitalist societys" (pdf ) (Technology consuming capitalist societys bygger på att kommunikation, livskvalité, sociala politiska och ekonomiska relationer "are mediated by technological artifacts") och utgår i sin analys av ojämlikhet i konsumtionen. Dock skiljer sig konsumtionen av Internet från andra artefakter som skapar ojämlikhet i samhället:
Sorj betonar att även kunnandet avgör tillgången. Med en lägre intellektuell kunskap blir internet en resurs för att skaffa information. För den välutbildade är nätet istället en väg för att bygga kunskap.
Sorjs långa genomgång plockar ner de flytande diskussionerna om ojämlikhet, digitala klyftor och teknisk utveckling på en hanterbar nivå. Han påminner om att mycket av det som styr diskussionen är vad som är under utveckling, eller tros skall komma. Mer fokus behövs på t ex nationell nivå för att förstå de digitala klyftorna menar han.
Sorjs väljer en praktisk, materialistisk approach i sin diskussion. Kanske är det till nytta... Men allt vårt flummeri kring 2.0 och de många grader av digitala klyftor och cyberbalkanization som vi diskuterar är ibland förnimbara och ibland högst påtagliga genom att de namngivits och erkänts av etablerad forskning.
För oss som arbetar i praktiken med att till exempel tillgängliggöra information så är vad vi kan kalla "instinkt" inte att förringa. Ojämlikheterna vi upplever i vårt praktiska arbete genom ungas varierande fysiska tillgång och intellektuella förmåga liksom formella utbildning är lika viktig att ta fasta på som de teorier och resultat forskningen förser oss med.
Det enda som inte är okej... Det är att blunda inför ojämlikheterna och låtsas som att vi med kunskap och verktyg för att arbeta med informationsflöden inte har ansvar att överbygga digitala klyftor på lokalt plan.
ett informationssamhälle eller ett kunskapssamhälle
Båda termerna använder jag frekvent när jag diskuterar de krav som ställs och kommer att ställas för att bibehålla eller skapa ett demokratiskt samhälle i en förändrad informationsverklighet.
Bernardo Sorj som studerat digitala klyftor menar dock att båda termerna är felaktiga. Alla samhällen är i behov av information och alla samhällen bygger på kunskap. Han föreslår istället termen "Technology consuming capitalist societys" (pdf ) (Technology consuming capitalist societys bygger på att kommunikation, livskvalité, sociala politiska och ekonomiska relationer "are mediated by technological artifacts") och utgår i sin analys av ojämlikhet i konsumtionen. Dock skiljer sig konsumtionen av Internet från andra artefakter som skapar ojämlikhet i samhället:
Sorj betonar att även kunnandet avgör tillgången. Med en lägre intellektuell kunskap blir internet en resurs för att skaffa information. För den välutbildade är nätet istället en väg för att bygga kunskap.
Sorjs långa genomgång plockar ner de flytande diskussionerna om ojämlikhet, digitala klyftor och teknisk utveckling på en hanterbar nivå. Han påminner om att mycket av det som styr diskussionen är vad som är under utveckling, eller tros skall komma. Mer fokus behövs på t ex nationell nivå för att förstå de digitala klyftorna menar han.
Sorjs väljer en praktisk, materialistisk approach i sin diskussion. Kanske är det till nytta... Men allt vårt flummeri kring 2.0 och de många grader av digitala klyftor och cyberbalkanization som vi diskuterar är ibland förnimbara och ibland högst påtagliga genom att de namngivits och erkänts av etablerad forskning.
För oss som arbetar i praktiken med att till exempel tillgängliggöra information så är vad vi kan kalla "instinkt" inte att förringa. Ojämlikheterna vi upplever i vårt praktiska arbete genom ungas varierande fysiska tillgång och intellektuella förmåga liksom formella utbildning är lika viktig att ta fasta på som de teorier och resultat forskningen förser oss med.
Det enda som inte är okej... Det är att blunda inför ojämlikheterna och låtsas som att vi med kunskap och verktyg för att arbeta med informationsflöden inte har ansvar att överbygga digitala klyftor på lokalt plan.
Serious games
På bloggen IT och lärande skriver Stefan Pålsson om Serious games. Spel som används för att träna situationer eller simulera händelser. Pålsson nämner ambulanspersonal och krigssituationer. Coventry university i Storbritannien är ansvariga för Serious games institute (SGI) och på deras sida framgår att det i början av hösten blir en stor konferens kring serious games.
Samhälls och beteendevetenskaplig forskning har visat att unga tränar samarbete, beslutsfattande och organisationstänkande genom onlinespel. Nyttan av virtuella världar och spel lär fortsätta undersökas. Hoppas nu bara att vi inte får ett stort glapp mellan "samhällsvetare" och "teknister". Informations och kommunikationsteknik är lika viktig i "vår värld" så låt oss alla vara med på banan och läsa in oss på den senaste forskningen.
Samhälls och beteendevetenskaplig forskning har visat att unga tränar samarbete, beslutsfattande och organisationstänkande genom onlinespel. Nyttan av virtuella världar och spel lär fortsätta undersökas. Hoppas nu bara att vi inte får ett stort glapp mellan "samhällsvetare" och "teknister". Informations och kommunikationsteknik är lika viktig i "vår värld" så låt oss alla vara med på banan och läsa in oss på den senaste forskningen.
onsdag 23 juli 2008
Fuck you Folkia
Landat i min mailkorg:
"Du vet väl om hur snabbt och enkelt du kan ansöka om lån via sms? Fram till den 31 augusti bjuder vi alla som ansöker om ett lån via SMS på en valfri GB glass (värde 20 kr).
SMS:a FOLKIA 1000, 2000 el 3000 till 72550.
När din ansökan är godkänd får du en bekräftelse via sms.
Hämta ut din glass på din närmsta Pressbyrån eller7-Eleven.
Ansöker du före 13.00 har du pengarna samma eftermiddag före 17.00. Trevlig glass-sommar önskar vi på Folkia!"
Önskar att alla bibliotekarier får tonvis av dessa oseriösa bud i sina lådor och därmed fattar hur viktigt vårt arbete med kritisk webbanvändning är. Varje dag min dotter loggar in på stardolls eller Lunarstorm poppar erbjudandena fram. Återigen (tjat tjat) en bok med varumärkesplacering är en pissmyra i havet för unga i dag som har reklam i telefonen, mejlen och på alla forum.
Canada´s Teen Reading Club, ett första steg
Av alla intensivt sömnlöst spännande papers som finns tillgängliga inför WLIC så fördjupade jag mig först i ett väldigt handfast men mycket aktuellt bidrag. Canada´s teen reading club. Själva projektet liknar lite grann de tankar som funnits inför lanseringen av Mina bibliotek. Användare som möts, interagerar och förstärker varandras möjligheter att utnyttja biblioteket.
Canada´s teen reading club (nu i sommarform) är dock ett nationellt projekt och därmed en ännu bättre förebild (även om layouten är väldigt stram), med chat och diskussionsforum. Man har inte jobbat isolerat med läsning utan likväl understött ungas kreativa skrivande.
I papret uttrycks att man sökt upp användarna där de är - på nätet och eftersträvat att jobba i former som överensstämmer med ungas medieanvändning här och nu. Moderatorernas inflytande (bibliotekarier över hela landet) verkar väl stort. De ungas ansvar över forumet hade säkert kunnat ökas. Men som initiativ är Canada´s reading club lovvärt. Kanske vill ni dra paralleller till barnens bibliotek? Webbplatsen har varit till stor glädje men verkar nu inte vilja utvecklas i takt med barns och ungas nätbeteende och behov utan smyger fram med enkla och få interaktiva former.
När får vi se liknande initiativ här? Behovet av ett bibliotekens Lunarstorm är stort. Är vi några stycken (ganska många) med engagemang för unga i ungas verklighet kanske vi kan snickra ihop ett sådant forum?
Canada´s teen reading club (nu i sommarform) är dock ett nationellt projekt och därmed en ännu bättre förebild (även om layouten är väldigt stram), med chat och diskussionsforum. Man har inte jobbat isolerat med läsning utan likväl understött ungas kreativa skrivande.
I papret uttrycks att man sökt upp användarna där de är - på nätet och eftersträvat att jobba i former som överensstämmer med ungas medieanvändning här och nu. Moderatorernas inflytande (bibliotekarier över hela landet) verkar väl stort. De ungas ansvar över forumet hade säkert kunnat ökas. Men som initiativ är Canada´s reading club lovvärt. Kanske vill ni dra paralleller till barnens bibliotek? Webbplatsen har varit till stor glädje men verkar nu inte vilja utvecklas i takt med barns och ungas nätbeteende och behov utan smyger fram med enkla och få interaktiva former.
När får vi se liknande initiativ här? Behovet av ett bibliotekens Lunarstorm är stort. Är vi några stycken (ganska många) med engagemang för unga i ungas verklighet kanske vi kan snickra ihop ett sådant forum?
Semantiska webben inte 3.0?
Allan Cho försöker reda ut What is web 3.0?
Att anamma den semantiska webbens möjligheter och verktyg när vi nu arbetar med 2.0 gör att vi kan närma oss web 3.0 sammanfattar Cho och efter exempel på hur 3.0-tjänster kan se ut så känns vägen lätt att vandra.
Web 2.0 handlar om socialt nätverkande, samarbete och förändrade roller i form av uppluckrade gränser mellan producent och konsument av information. Web 3.0 handlar istället om "intelligenta webb applikationer", "natural language processing" och "machine-based learning and reasoning". Allan Cho kallar detta för den intelligenta webben.
3.0 handlar istället om öppenhet, betonar han. Gränser kommer att suddas ut och vi kan röra oss fritt mellan olika databaser och sociala nätverksforum. Det här beskriver Cho med lite tyngre begrepp och är ni hemmastadda i terminologin så skriver Cho så här: "By opening application programming interfaces (APIs), protocols, data formats, open-source software platforms and open data, you open up possibilities for creating new tools". Här känns det definitivt som om 3.0 är en logisk förlängning av 2.0 men med denna tolkning blir alltså mellansteget utveckling av den semantiska webben. Information kommer i 3.0-verklighet att kunna läsas "across different programs".
Allt detta känns tilltalande i bibliotekssammanhang eftersom det förutspår en betydligt enklare, mer tillgänglig och användarvänlig webb. Denna förhoppning kan också underbyggas med Chos sammanfattning att 2.0 handlar om "overload" medan 3.0 kommer ge möjligheter till kontroll av information. Strukturlängtan någon?
Ett exempel på 3.0- projekt som pågår är Twine ("Tie it all together"),
Cho skriver "Using semantic technologies, and powered by semantic understanding, Twine automatically organize information, learns about users specifik interests and make recommendations."
Ja, vad kan sägas?
Den ljusnande framtid är vår.
Att anamma den semantiska webbens möjligheter och verktyg när vi nu arbetar med 2.0 gör att vi kan närma oss web 3.0 sammanfattar Cho och efter exempel på hur 3.0-tjänster kan se ut så känns vägen lätt att vandra.
Web 2.0 handlar om socialt nätverkande, samarbete och förändrade roller i form av uppluckrade gränser mellan producent och konsument av information. Web 3.0 handlar istället om "intelligenta webb applikationer", "natural language processing" och "machine-based learning and reasoning". Allan Cho kallar detta för den intelligenta webben.
3.0 handlar istället om öppenhet, betonar han. Gränser kommer att suddas ut och vi kan röra oss fritt mellan olika databaser och sociala nätverksforum. Det här beskriver Cho med lite tyngre begrepp och är ni hemmastadda i terminologin så skriver Cho så här: "By opening application programming interfaces (APIs), protocols, data formats, open-source software platforms and open data, you open up possibilities for creating new tools". Här känns det definitivt som om 3.0 är en logisk förlängning av 2.0 men med denna tolkning blir alltså mellansteget utveckling av den semantiska webben. Information kommer i 3.0-verklighet att kunna läsas "across different programs".
Allt detta känns tilltalande i bibliotekssammanhang eftersom det förutspår en betydligt enklare, mer tillgänglig och användarvänlig webb. Denna förhoppning kan också underbyggas med Chos sammanfattning att 2.0 handlar om "overload" medan 3.0 kommer ge möjligheter till kontroll av information. Strukturlängtan någon?
Ett exempel på 3.0- projekt som pågår är Twine ("Tie it all together"),
Cho skriver "Using semantic technologies, and powered by semantic understanding, Twine automatically organize information, learns about users specifik interests and make recommendations."
Ja, vad kan sägas?
Den ljusnande framtid är vår.
Library lovers får en känga av CH
Christer Hermansson skriver i Expressen:
"Sedan undrar jag varför det är så tyst på kultursidorna om denna kampanj? Vad anser författarna, de intellektuella och alla medborgarna som brukar våra svenska folkbibliotek? Varför debatterar inte forskarna i biblioteks- och informationsvetenskap Library lovers-kampanjen? Att Svensk biblioteksförening tagit plats i medierna råder det inga tvivel om. Frågorna om vad de svenska folkbiblioteken ska ägna sig åt i framtiden är alldeles för väsentliga och berör alldeles för många för att en mediainriktad intresseförening ska ha monopol på problemformuleringsprivilegiet."
Själv har jag kräkts över kampanjen (här här här, med många svar bl a från ordf. i första länken) så det räcker. CH gör jobbet bra och konstruktivt.
"Sedan undrar jag varför det är så tyst på kultursidorna om denna kampanj? Vad anser författarna, de intellektuella och alla medborgarna som brukar våra svenska folkbibliotek? Varför debatterar inte forskarna i biblioteks- och informationsvetenskap Library lovers-kampanjen? Att Svensk biblioteksförening tagit plats i medierna råder det inga tvivel om. Frågorna om vad de svenska folkbiblioteken ska ägna sig åt i framtiden är alldeles för väsentliga och berör alldeles för många för att en mediainriktad intresseförening ska ha monopol på problemformuleringsprivilegiet."
Själv har jag kräkts över kampanjen (här här här, med många svar bl a från ordf. i första länken) så det räcker. CH gör jobbet bra och konstruktivt.
tisdag 22 juli 2008
Sociala nätverksforum viktiga platser för identitetsskapande
Studier av nätverkande på sociala forum ger ofta starka bilder av vilken funktion dessa platser och relationer spelar i deltagarnas liv och för deras identitetsskapande. Annie Hau-Nung Chan skriver i Gender, Place & culture om arbetande mödrars identitetskapande i Hong Kong och den funktion webbplatsen Happy Land fyller för dem.
Författaren betonar att nätbaserade grupper och socialt stöd på senare tid erkänts som viktiga för människors sociala relationer efter den svartvita debatt som tidigare rått om Internet. Sociala nätverks funktion för socialt marginaliserade grupper är speciellt viktigt. Chan skriver dock om en väletablerad grupp som möts, diskuterar och ger varandra råd då de bryter mot rådande normer kring moderskap i Hong Kong. Hennes slutsats är att det undersökta forumet är viktigt för kvinnornas identitesskapande som både mammor och yrkesarbetande. Den traditionella dualiteten mellan reproduktion och produktion ifrågasätts dock inte. Snarare stödjer man varandra i att klara båda roller.
Författaren betonar att nätbaserade grupper och socialt stöd på senare tid erkänts som viktiga för människors sociala relationer efter den svartvita debatt som tidigare rått om Internet. Sociala nätverks funktion för socialt marginaliserade grupper är speciellt viktigt. Chan skriver dock om en väletablerad grupp som möts, diskuterar och ger varandra råd då de bryter mot rådande normer kring moderskap i Hong Kong. Hennes slutsats är att det undersökta forumet är viktigt för kvinnornas identitesskapande som både mammor och yrkesarbetande. Den traditionella dualiteten mellan reproduktion och produktion ifrågasätts dock inte. Snarare stödjer man varandra i att klara båda roller.
måndag 21 juli 2008
Mars express på WLIC
World Library and Information Congress (WLIC) 2008 (program och papers på samma sida) har många intressanta punkter. Lo Claesson som har bloggen Orbiter deltar med en presentation av 2020 mars express tillsammans med Anna Gullstrand och Elisabeth Håkansson, regionbibliotekarier/konsulter på Västra götalands respektive Skånes regionbibliotek.
I början av papret finner vi den viktiga frågan "what must libraries do in order to develop into more interesting, creative and welcoming libraries for children and young people - to be perceived as places that stimulates reading", vilken legat till grund för projektet. Steg 1 handlade om att göra barn delaktiga i utformandet av spännande och välkomnande bibliotekslokaler. Del två av projektet fokuserade frågan om teknik i bibliotekslokalen som främjar ungas läslust. Samarbete med interaktionsdesigners har varit en viktig del av projektets genomförande på orter som bland annat Gislaved, Bromölla och Uddevalla.
I sin bakgrundsbeskrivning hänvisar man till ett förändrat medielandskap för unga och Sven Nilsson citeras: "Young people don´t waste their attention with environments that don´t match their needs"...
Att skapa mer kreativa miljöer där barn har mer inflytande över bibliotekets planering var en givande del av projektet vilket gav ett stort gensvar hos deltagarna. En större ödmjukhet för barns röster och idéer märktes i gruppen än i andra formationer av barnbibliotekarier.
Mitt enda lilla frågetecken är detta att projektet sägs ha varit uteslutande läsfrämjande, med syftet att inspirera till läsning. I Mars express fallet hade det varit passande med ett större grepp då t ex jag själv (utan skryt) och Michelle Gorman var personer som bidrog med kunskap om hur centralt biblioteket kan vara för att gynna de ungas informationskompetens och kreativa skapande genom IKT. Detta är inte i första hand läsfrämjande åtgärder.... Utan handlar om barnens plats i de globala rummen och möjlighet att lära sig nya verktyg och kritiskt tillgodogöra sig informations och kommunikationsresurser.
Ett tredje steg i Mars express hade kanske fokuserat detta? Folkbibliotekens centrala betydelse för barns och ungas participation och demokratiska möjligheter att uttrycka sig, söka kunskap och använda IT för kreativt skapande.
Så tror jag det hade blivit om projektet hade fortlevt eftersom de medverkande konsulenterna alla har en bred syn på vad barn och ungdomsverksamheten på barnbiblioteken fyller/kan fylla för behov. Och på det redan inslagna spåret - samarbete med interaktionsdesigners - hade nog vår kompetens som informationsvetare i barnens tjänst (också) blomstrat.
I så fall hade frågan varit "what must public libraries do in order to develop into more interesting, creative and welcoming libraries for children and young people".
"User intent is the Holy Grail of search"
Informationsåtervinning slutar aldrig att engagera bibliotekarier. Frågan kan reduceras ganska rejält till att handla om en statisk, för den insatte, lätt överblickbar ordning till att handla om hur man förutser/försöker förutse användarnas (som kollektiv) beteende. Men att splittra frågan om ett övergripande mönster av beteende som personer generellt har till att skapa sökmotorer som känner igen just dina vanor, det är bara en av många frågor inom den stora tillväxten av söktjänster just nu.
Med den mängd nät och IT-tidskrifter som finns populariseras frågorna om sökmotorernas tillkortakommanden. I går skrev Computer Sweden Söket som känner dig. Det är "naturligt språk" som är på tapeten fast det ska erkännas att jag i princip aldrig stöter på detta begrepp i sin svenska översättning.
"Relevans ligger i betraktarens ögon" anges det bland annat för att diskutera hur sökmotorer kan "lära sig" istället för att statiskt arbeta utifrån förbestämda algorithmer. Uttryckte jag mig rätt nu? Poängen är hur som helst frågan om kunskapsorganisation och informationsåtervinning utifrån "universella system" med kontrollerad vokabulär kontra den växande mängden system som bygger på användares istället för experters ordval.
Inom debatten om web 3.0, den semantiska webben, så är frågan om mer sofistikerade söktjänster självklar.
Vanessa Fox skrev i januari i Information today att "User intent is the Holy Grail of search" och det är väl svårt att slå den sammanfattningen. För att illustrera utvecklingen nämner hon bland annat: Hakia, "dedicated to quality", Clusty, vad sägs om "Clustering 2.0"?, och Mahalo, "We're here to help":
"Hakia analyzez the query to determine user intent." istället för att matcha de enskilda orden med dokument.
"Mahalo uses human editing to handcraft results for the most popular quieries" även om sökprocessen startar genom algorithmer.
"Clusty categorizes queries into concepts and presents those categories to searchers."
Frågan om sociala nätverksforums funktion för roligare, personligare och mer demokratisk informationsåtervinning återstår att följa...
Med den mängd nät och IT-tidskrifter som finns populariseras frågorna om sökmotorernas tillkortakommanden. I går skrev Computer Sweden Söket som känner dig. Det är "naturligt språk" som är på tapeten fast det ska erkännas att jag i princip aldrig stöter på detta begrepp i sin svenska översättning.
"Relevans ligger i betraktarens ögon" anges det bland annat för att diskutera hur sökmotorer kan "lära sig" istället för att statiskt arbeta utifrån förbestämda algorithmer. Uttryckte jag mig rätt nu? Poängen är hur som helst frågan om kunskapsorganisation och informationsåtervinning utifrån "universella system" med kontrollerad vokabulär kontra den växande mängden system som bygger på användares istället för experters ordval.
Inom debatten om web 3.0, den semantiska webben, så är frågan om mer sofistikerade söktjänster självklar.
Vanessa Fox skrev i januari i Information today att "User intent is the Holy Grail of search" och det är väl svårt att slå den sammanfattningen. För att illustrera utvecklingen nämner hon bland annat: Hakia, "dedicated to quality", Clusty, vad sägs om "Clustering 2.0"?, och Mahalo, "We're here to help":
"Hakia analyzez the query to determine user intent." istället för att matcha de enskilda orden med dokument.
"Mahalo uses human editing to handcraft results for the most popular quieries" även om sökprocessen startar genom algorithmer.
"Clusty categorizes queries into concepts and presents those categories to searchers."
Frågan om sociala nätverksforums funktion för roligare, personligare och mer demokratisk informationsåtervinning återstår att följa...
Det privata erroderar
Diskussionerna har varit många och långa kring identitesbildning och IT. Zeynep Tufekci skriver om ämnet utifrån olika former av privatliv och gränser. Hon menar att IT eroderar ”privacy” på nya sätt eftersom gränserna nu ser annorlunda ut både tidsmässigt och rumsmässigt (min sammanfattning. Hennes artikel har publicerats i Bulletin of Science, Technology & Society men finns även som fri pdf.)
Mötet mellan ungas medievanor och presentationer på nätet har i vågor problematiserats av "vuxensamhället". Den del av diskussionen som varit synligast är de många mediedrev kring Myspace och potentiellt farliga eller olämpliga möten mellan vuxna användare (med dold agenda) och unga.
Unga lägger ut mycket privat information tycker vuxenvärlden många gånger och Tufekcis artikel ”Can you see me Now? Audience and Disclosure Regulation in online social network sites” tangerar den här bilden. Men utifrån bland annat Goffmans klassiska teorier ger hon ett makroperspektiv som lämnar möjlighet att både fundera över vikten av identitesbildning & yttrandefrihet, å ena sidan, och å andra sidan frågan om en bestående gräns för det privata.
Mötet mellan ungas medievanor och presentationer på nätet har i vågor problematiserats av "vuxensamhället". Den del av diskussionen som varit synligast är de många mediedrev kring Myspace och potentiellt farliga eller olämpliga möten mellan vuxna användare (med dold agenda) och unga.
Unga lägger ut mycket privat information tycker vuxenvärlden många gånger och Tufekcis artikel ”Can you see me Now? Audience and Disclosure Regulation in online social network sites” tangerar den här bilden. Men utifrån bland annat Goffmans klassiska teorier ger hon ett makroperspektiv som lämnar möjlighet att både fundera över vikten av identitesbildning & yttrandefrihet, å ena sidan, och å andra sidan frågan om en bestående gräns för det privata.
lördag 19 juli 2008
Konferens om online safety för och med barn
Igår startade en konferens IYAC, Internationell youth advisory conference, i London om "online safety" med barn från sjutton länder. Tanken sägs vara att unga själva ska formulera vilka "risker" de möter. Sammankomsten är organiserad av bland annat Child Exploitation and Online Protection Centre (CEOP) som är en del av den brittiska polismyndigheten.
Tidskriften Webuser väljer att kontextualisera sin nyhet med att ange statistik över hur många unga som chattar samt träffar nätvänner IRL. Dessa tankegångar känns igen men vi får hoppas att konferensens deltagare får spelrum att sätta en egen agenda - inte totalt styrda av de diskurser som t ex CEOP arbetar utifrån: Att uppspåra pedofiler online.
Unga i dag har många fler frågor att diskutera när det gäller deras nätverklighet, t ex hur de kommersiella budskapen utformas och vilken möjlighet yngre generationer har att arbeta opinionsbildande med hjälp av t ex web 2.0.
Vad gäller säkerhet så bör frågan resas vilka gränser som skall dras: Hur stor del av vår integritet är försvarbar att inkräkta på för att upptäcka brottslig verksamhet? Hur mycket restrektioner kan läggas på de ungas nätanvändning utan att deras intellektuella frihet begränsas?
Tidskriften Webuser väljer att kontextualisera sin nyhet med att ange statistik över hur många unga som chattar samt träffar nätvänner IRL. Dessa tankegångar känns igen men vi får hoppas att konferensens deltagare får spelrum att sätta en egen agenda - inte totalt styrda av de diskurser som t ex CEOP arbetar utifrån: Att uppspåra pedofiler online.
Unga i dag har många fler frågor att diskutera när det gäller deras nätverklighet, t ex hur de kommersiella budskapen utformas och vilken möjlighet yngre generationer har att arbeta opinionsbildande med hjälp av t ex web 2.0.
Vad gäller säkerhet så bör frågan resas vilka gränser som skall dras: Hur stor del av vår integritet är försvarbar att inkräkta på för att upptäcka brottslig verksamhet? Hur mycket restrektioner kan läggas på de ungas nätanvändning utan att deras intellektuella frihet begränsas?
fredag 18 juli 2008
Kuvad?
Antagligen är jag inte alltid trevlig att ha i möblerade biblioteksrum. Medborgarnas, besökarnas behov vill man ju liksom tillmötesgå...
"Välkommen till en okuvlig bibliotekarie". Jag kan således inte kuvas, undertryckas, betvingas. Ha ha. Konservatismen får mig på fall gång på gång så nu är ni välkomna att följa Bibliotek utan förbud igen... Som faktiskt bytte titel när solen lyste över min bibliotekariesjäl. Men det hann kanske ingen märka?
Nu är jag Lilla My igen och hoppas ge er alla skav under bloggläsandet.
"Välkommen till en okuvlig bibliotekarie". Jag kan således inte kuvas, undertryckas, betvingas. Ha ha. Konservatismen får mig på fall gång på gång så nu är ni välkomna att följa Bibliotek utan förbud igen... Som faktiskt bytte titel när solen lyste över min bibliotekariesjäl. Men det hann kanske ingen märka?
Nu är jag Lilla My igen och hoppas ge er alla skav under bloggläsandet.
Omfördelning
Företaget Svenska boklåns vilja att ta över biblioteksverksamheten i Linköping lyfts hos Bibliobuster. Hon pekar rakt på den ömma punkten ifråga om bibliotek och alternativa aktörer: har de en ambition att verka för ett demokratiskt samhälle? Att motverka utanförskap?
Men egentligen är det mycket lättare att kritisera företaget än att leta i deras retorik. Att de kallar sig Svenska boklån säger väl allt. En tjänst bland andra: att logistiskt samordna bokutlånen i kommunen.
Därmed inte sagt att en förändring inte är nödvändig. Men denna förändring bör kunna ske genom ökade ambitioner hos biblioteken i nuvarande driftsform. Det är inget (nåväl...) som hindrar oss att omfördela våra resurser.
Insättning: Mer manga. Mer film. Mer spel. Mer tidskrifter. Mer datorer. Mer arbete med nätbaserade resurser.
Uttag: Mindre skönlitteratur. Mindre bokprat. Mindre förbud.
Insättning: Mer utåtriktad verksamhet för ökad informationskompetens. Mer PR. Mer kvällsaktiviteter.
Uttag: Medieplaneringstid, diskpass och bokvård.
Men egentligen är det mycket lättare att kritisera företaget än att leta i deras retorik. Att de kallar sig Svenska boklån säger väl allt. En tjänst bland andra: att logistiskt samordna bokutlånen i kommunen.
Därmed inte sagt att en förändring inte är nödvändig. Men denna förändring bör kunna ske genom ökade ambitioner hos biblioteken i nuvarande driftsform. Det är inget (nåväl...) som hindrar oss att omfördela våra resurser.
Insättning: Mer manga. Mer film. Mer spel. Mer tidskrifter. Mer datorer. Mer arbete med nätbaserade resurser.
Uttag: Mindre skönlitteratur. Mindre bokprat. Mindre förbud.
Insättning: Mer utåtriktad verksamhet för ökad informationskompetens. Mer PR. Mer kvällsaktiviteter.
Uttag: Medieplaneringstid, diskpass och bokvård.
Genus, spel och bibliotek
Lo hann före mig med ett inlägg om datorspelande och genus. Kolla in hennes inlägg på Orbiter där hon efterlyser (?) fler spelkvällar på biblioteken. Hon undrar också om man ska behöva segregera för att få in tjejer i denna killdominerade bransch. Yrkeslivet är ju extremt könssegregerat och såväl polisen som brandmän och militärer har börjat inse att enkönade verksamheter inte ger ultimata resultat...
Problemen inom IT-sektorn är ju dock så mycket större än spelbranschen som IDG i dag skrev om. Såväl producenter av hård och mjukvara som universitet och högskolor söker sätt att jämna ut snedrekryteringen. (Få har väl missat kampanjen DIGIGIRLZ som är ett exempel på den här utvecklingen.)
"Women are under-represented in technology-intensive fields /.../ There are a number of possible causes for this virtual exclusion of almost half the contributers to these fields" skriver Cohen & Ellis (pdf) och fortsätter med att redogöra för teorier om könsojämlikheter likväl som teorier om diskriminering.
Om man inte är intresserad av individperspektivet, att inbjuda enskilda tjejer och killar att ta del inom fält som de varit utestängda i från så kan man använda ekonomiska och konkurrensinriktade perspektiv för att förespråka jämställdhet inom IT-området (fler contributers, större konkurrens, fler perspektiv, större grupp att rekrytera från etc).
Svaret på Los önskemål om fler tjejer inom spelbranschen och hennes fråga om segregering är nödvändig så blir svaren: Hela IT-fältet är präglat av manlig dominans så hur skulle man på ett enkelt sätt kunna bryta den hegemonin?
Inom biblioteksvärlden har vi ett ansvar att fundera över hur vi arbetar med att skapa lika villkor för tjejer och killar. (Men uppförsbacken är lång. Generellt så betyder ju barn och ungdomsverksamhet på biblioteken barnverksamhet. Varför inte döpa om avdelningarna och släppa de låga ambitionerna gentemot ungdomar och tonåringar? När åldersgruppen inte är intressant så är ju steget ännu längre att bidra till att överbrygga diskriminering i fråga om IT för målgruppen...)
Tankeexperiment: Lika många spelkvällar som sagostunder?
KUR-pengar till projekt för unga på kvällstid i bibliotekets regi?
Vad gäller det som Lo kallar segregering så tror jag hon menar separatistisk verksamhet. Det betyder således inte en negativ uppdelning, begränsning och negativt uteslutande aktivitet. Istället handlar det om att man med bestämda mål och medvetenhet arbetar koncentrerat med en grupp av ena könet. Och visst är det möjligt att även biblioteken skall begrunda om separatism kan vara ett verktyg för att skapa en mer jämställd användning av verksamheten. I dagsläget tänker vi ju ständigt i termer av genus så varför inte rapa ut orden, sätta dem på agendan och agera?
(För övrigt är könen i sig är en social och kulturell konstruktion och det är just därför som jag tror vi kan bli genusneutrala genom nätanvändningen. )
Problemen inom IT-sektorn är ju dock så mycket större än spelbranschen som IDG i dag skrev om. Såväl producenter av hård och mjukvara som universitet och högskolor söker sätt att jämna ut snedrekryteringen. (Få har väl missat kampanjen DIGIGIRLZ som är ett exempel på den här utvecklingen.)
"Women are under-represented in technology-intensive fields /.../ There are a number of possible causes for this virtual exclusion of almost half the contributers to these fields" skriver Cohen & Ellis (pdf) och fortsätter med att redogöra för teorier om könsojämlikheter likväl som teorier om diskriminering.
Om man inte är intresserad av individperspektivet, att inbjuda enskilda tjejer och killar att ta del inom fält som de varit utestängda i från så kan man använda ekonomiska och konkurrensinriktade perspektiv för att förespråka jämställdhet inom IT-området (fler contributers, större konkurrens, fler perspektiv, större grupp att rekrytera från etc).
Svaret på Los önskemål om fler tjejer inom spelbranschen och hennes fråga om segregering är nödvändig så blir svaren: Hela IT-fältet är präglat av manlig dominans så hur skulle man på ett enkelt sätt kunna bryta den hegemonin?
Inom biblioteksvärlden har vi ett ansvar att fundera över hur vi arbetar med att skapa lika villkor för tjejer och killar. (Men uppförsbacken är lång. Generellt så betyder ju barn och ungdomsverksamhet på biblioteken barnverksamhet. Varför inte döpa om avdelningarna och släppa de låga ambitionerna gentemot ungdomar och tonåringar? När åldersgruppen inte är intressant så är ju steget ännu längre att bidra till att överbrygga diskriminering i fråga om IT för målgruppen...)
Tankeexperiment: Lika många spelkvällar som sagostunder?
KUR-pengar till projekt för unga på kvällstid i bibliotekets regi?
Vad gäller det som Lo kallar segregering så tror jag hon menar separatistisk verksamhet. Det betyder således inte en negativ uppdelning, begränsning och negativt uteslutande aktivitet. Istället handlar det om att man med bestämda mål och medvetenhet arbetar koncentrerat med en grupp av ena könet. Och visst är det möjligt att även biblioteken skall begrunda om separatism kan vara ett verktyg för att skapa en mer jämställd användning av verksamheten. I dagsläget tänker vi ju ständigt i termer av genus så varför inte rapa ut orden, sätta dem på agendan och agera?
(För övrigt är könen i sig är en social och kulturell konstruktion och det är just därför som jag tror vi kan bli genusneutrala genom nätanvändningen. )
onsdag 16 juli 2008
Nyanser av brunt i digitala spår
Läser i IDG om en IT-administratör som anklagas för att ha manipulerat och låst tillgång till viktig information som tillhör San Fransisco. Eventuellt har han också skaffat sig själv otillbörligt tillträde till systemet.
Denna nyhet tangerar i någon mån diskussionen om privat och offentligt i relation till IT. Hur säkras känsliga uppgifter? Vilka gränser drar vi själva då vi lämnar ut information? Hur kan uppgifter som vi frivilligt och ofrivilligt skapar tillsammans utgöra framtida information som vi inte alls avsett?
Vanligtvis är diskussionen om privat, offentligt och säkerhet i relation till IT svår eftersom den tangerar otydliga skräckscenarion som bygger på löst sammansatt förståelse av hur nätet fungerar.
Gränserna för privat utgörs i vår mentala bild ofta av fysiska väggar, lås och en synlig eller förutsägbar "publik". Men att vi lämnar spår och skapar bilder på olika digitala platser som sparas och kan kors-indexeras...
Jan Guillous koll på spionnationen Sverige ger bara en nyans av många möjliga unkna bruna.
tisdag 15 juli 2008
Genusstrukturer som får RL/nätanvändningen att ruttna
Ja, först en bra nyhet: Kan du hacka så ska du. Etisk hackning är en aktion i samhällets tjänst. Annars är allt misär som vanligt. Youtube ska lämna ut loggar till Viacom vilka menar att om de upphovsskyddade materialet överstiger det användarproducerade... Ja då är forumet olagligt. Medieindustrins jurister fortsätter att göra sin uppdragsgivare en björntjänst.
Men hur skulle veckan annars börja? Ja, det är tisdag men på sommaren är väl måndag, tisdag, onsdag startsträcka, torsdag 
jobbdag och fredag nedvarvning... Och tur är väl det eftersom vi blir deprimerade av för lite d-vitamin och det verkar ju farligt med dålig psyklisk hälsa när nu läkare tycker att det vore skam att inte få (fortsätta) testa nya läkemedel på onåbara patienter (Om man får en psykos kan man därmed inte räkna med att det är väl beprövade metoder som används för att återföra mig/dig till det vi kallar normaliteten).
jobbdag och fredag nedvarvning... Och tur är väl det eftersom vi blir deprimerade av för lite d-vitamin och det verkar ju farligt med dålig psyklisk hälsa när nu läkare tycker att det vore skam att inte få (fortsätta) testa nya läkemedel på onåbara patienter (Om man får en psykos kan man därmed inte räkna med att det är väl beprövade metoder som används för att återföra mig/dig till det vi kallar normaliteten). Krönikan från i helgen Bit ihop och var glad (som fick mig att inse att det finns andra än jag som börjat tröttna på Ann Heberleins mantran om egen lyckas smed i socialt spelrum som liknar en helgedom i friheter och möjligheter...) är ju bara en av många toppar på vågorna i diskussionen om P1s program Heliga Familjen. I morse var programmets upphovsmakare Maria Sveland i radion och pratade om att kärnfamiljen skall bestå (utsikt från medelklassidyllen med lagom stor bostadsrätt och kulturjobb) men vi ska arbeta för jämställdhet... (Insikten att mamma, pappa, barn-institutionen är gjort av unket sexist-korsvirke som inte kan blåsas på som om det vore ett korthus saknades).
Men vem är väl anti-sexist i dag? Aftonbladet frågar: Är du eller har du varit en sexmissbrukare? Om du inte känner ett trängande behov av att svara på denna fråga så klicka gärna på reklamen för den egna kassakon Viktklubb.se, ett uppenbarligen framgångsrikt sätt att blåsa desperata människor på pengar. Betala runt en hundring per månad för att få blogga och räkna ut ditt BMI. Vad kallas det? Rån? Lurendrejeri? Hokus-pokus eller vacuum för viktminskning borde föredras. Då har man kanske några pengar, ideal och självkänsla kvar.
För vilken retorik, vilka ideal och vilka verktyg använder sajten? I en övergripande artikel från Journal of gender studies om ätstörningar och sociala nätverksforum: Starving in cyberspace: a discourse analysis of pro-eating-disorder websites visas hur online speglar offline (& vice versa)och hur unga kvinnor på PRO-ANA och PRO-MIA forum ansluter sig till den konformitet som råder i övriga samhället kring parametrar för skönhet.
Blir vid då förvånade att män känner att deras karriär gynnas av Internet medan kvinnor talar om nya vänner, bokar biljetter och shoppar på nätet (Colley & Maltby i Computer in Human Behavior 24 (2008))?
Sommar betyder för er som har frivillig ledighet (och sitter i ert inglasade uterum och äter GI-kakor från Paulún) möjlighet att ha lyssnat till den kvinnliga orgasmens historia i P1 i dag. För oss övriga återstår att ladda ner den från nätet och sedan tala med våra döttrar om njutning som något genusneutralt.
"Våra kroppar, på våra villkor".
måndag 14 juli 2008
"Put the world at your fingertips"
Jag läser att bibliotekarier behövs som informationsguider ( "The information professional is a much needed guide to aid people in their search for knowledge") i alla sektorer för att organisera, lokalisera och finna information och att de keeps apace with the latest technological advances in the course of their work. They are web authors, bloggers, active in Second Life. They release podcasts, produce online videos and instant message their users. The librarian rides at the forefront of the technology wave, always looking out for new and better ways to organize and retrieve information for their users.
Och inte att förglömma
At the same time, librarians remember their roots, in traditional print and physical libraries, and continue to acquire and preserve books, journals and other physical media for their current users and for future generations.
Vi har alla älskat Why you should fall to your knees and worship a librarian men via Allan Cho inser jag att även om den inte är lika slagkraftig så är det den här varianten av bibliotekariekunnande som jag kommer sprida: Put the world at your fingertips Be a librarian, avsändare Library association of Singapore
fredag 11 juli 2008
Övergrepp som tårdrypande (men ändock) underhållning är inte systemförändrande
"Jag hade en skitvidrig-barndom"s-pornografi har passerat förbi på hyllorna och uppskattats av vuxna och unga. Nu har jag sett American Crime fast jag blundade ibland. Kommer trenden fortsätta? Eller kommer vi få en verklig problematisering av barns villkor? Kärnfamiljsnormen och den stora solidaritet, lydnad och tillhörighet vi pådyvlas är en grundläggande orsak till att övergrepp kan fortgå. Vi blundar för det lilla och det medelstora. "Åthutningar" och orättvis behandling. Generaliserande omdömen om barn och "överseende" bemötande.
Ålder gör dig inte vis. År som passerar gör att vi internaliserar och accepterar förtryck som en rimlig del av vardagen. Reflektioner från ett barn som inte lärt sig att sluta fråga "varför" kan skrattas bort som pikanta inslag... Eller bestraffas för sin sanningshalt.
American crime är inte den film jag skulle rekommendera. Kanske skulle jag hellre satsa på en fjantig måbra- film som faktiskt i små sekvenser lyckas visa hur berättelser samspelar med våra liv.
Ålder gör dig inte vis. År som passerar gör att vi internaliserar och accepterar förtryck som en rimlig del av vardagen. Reflektioner från ett barn som inte lärt sig att sluta fråga "varför" kan skrattas bort som pikanta inslag... Eller bestraffas för sin sanningshalt.
American crime är inte den film jag skulle rekommendera. Kanske skulle jag hellre satsa på en fjantig måbra- film som faktiskt i små sekvenser lyckas visa hur berättelser samspelar med våra liv.
onsdag 9 juli 2008
Gossip girl och digital literacy. Paradigmskifte på annan plats.
Det går trögt med bloggandet. Förmodligen för att allt är lite trögt. Var är alla människor? Med tanke på hur många arbetslösa, deltidsanställda och studerande det finns så borde inte världen lägga ner hela sin mentala och digitala verksamhet i juli.
Vi är hur som helst få på jobbet och det mesta cirkulerar kring "infopass". Är inte detta folkbibliotekens i särklass största förbannelse? Bristen på flexibilitet... En andra fråga som sysselsatt mig fast jag brukar vägra ha med den att göra är detta med s k skräplitteratur... Ska vi, ska vi inte. Med en raskt växande dotter och brorsdotter inom räckhåll blir allt lite smått relativt. Tidningar som Julia och Frida, smink, Gossip girl på TV och i bokform drar förbi i vansinnig hastighet. Diskussionerna handlar inte om ögonskugga eller ej utan om vad vi ser, hör, förstår och kan förhålla oss aktiva till. Smart, eller hur?
Ja just det, gossip girl. Där klämde ju birkenstock/gudrun sjöden-skon på mig trots att det är en fråga jag som sagt inte vill blanda mig i: Många frågar efter böckerna och deras popularitet verkar inte ebba ut. Ändå ska vi inte köpa in dem eftersom de bl a är fulla med varumärkesplacering... Meg cabot kvalar in.... Men någonstans skall ju gränserna dras. För så fungerar ju medieplaneringen i nutid och dåtid. Vi planerar, tillhandahåller och därmed... ?
Många viktiga synpunkter mot litteratur som gossip girl finns så klart. Men samtidigt står annan sexistisk och rasistisk litteratur på våra hyllor. I ett strömmande brus av olika medier blir gossip girl en ickefråga... (Eller en symbol.)
Istället blir fokus: Hur hjälper vi till att skapa olika förståelser och kritiskt medvetande hos unga? Med oss menar jag barn och ungdomsbibliotekarier... Jag drar ut hårstrån med en pincett ur min kropp fast det gör skitont. "Vägra vara vacker, vägra vara smal, fan ta era jävla ideal" skanderade jag på åttonde mars... Hur rimmar det med att utsätta sin kropp för smärta för att någorlunda passa in i normen?
Hur motsägelsefull och politiskt jäkligt intressant vårt samhälle är, det lär vi inte våra unga genom att säga nej till den media de efterfrågar. Det gör vi genom att arbeta med den berömda informationskompetensen... Som ju borde heta något helt annat. Några förslag? Jag läser nu Digital Literacy: Tools and Methodologies for Information Society och medan jag läser och antecknar slår det mig att jag ständigt skriver "skifte", "omstrukturering", "förändrat förhållningssätt", "ny förmåga".
Det beror inte på att boken är enhetlig. Den är tung som en sten och fyller ett mycket brett spektra. Men gemensamt för de olika kapitlen är att all typ av kompetens och krav förändrats i och med en ny informationsverklighet och nya verktyg. Så svårt och så enkelt är det. Stora förändringar i det vi arbetar med; medielandskapet kräver förändrad kompetens hos oss.
Ett kapitel handlar explicit om paradigmskiftet; från kunskap om medier till "digital literacy" och jag undrar när paradigmskiftet kommer braka in i bibliotekens värld. För ett så extremt skifte som vi behöver; det borde märkas och skapa nödvändiga debatter och konflikter.
Rummet är statiskt, hyllorna förankrade och datorerna få och välreglerade. Själv sitter jag barrikaderad bakom min disk och plastar in "It girl"; ännu en bok som skapar konflikt.
Vad diskuterar ni på er arbetsplats? Om Gossip girl hör hemma på biblioteket? Hur ni arbetar i ungas informationsvardag där reklam och varumärkesplacering letar sig in i/utgör grunden för varje vrå av den media de konsumerar/agerar med?
Det är smått absurt att vara bibliotekarie... Teorin och praktiken lever olika liv. Är det likadant att vara lärare? Förmodligen. Det Pier Cesare Rivoltella beskriver i Digital Literacy: Tools and Methodologies for Information Society är en verklighet som redan är etablerad. Alla delar finns på plats - därmed inte sagt att det är statiskt. Informationssamhället kommer att förändra sig varje stund. Men paradigmskiftet - det har redan skett; utanför folkbibliotekens väggar, i andra rum...
söndag 6 juli 2008
Interaktivitet i ljuset av neoliberalism men även- Vems makt över nätbaserade uttryck?
Jag har just tagit mig igenom en del texter som kritiserar 2.0 och interaktivitet som självklara och positiva begrepp. Vad jag genom dessa texter starkt upplevt är hur omogen hela 2.0- diskussionen är, åtminstone den "mainstream" delen. Om man inte arbetar i praktiken (som bibliotekarie) utan har till uppgift att analysera och producera text, kanske upplever man det då annorlunda. Men tittar man på vanliga bibliotekstidskrifter och nordiska liksom nordamerikansk bloggar (och vår dagliga verksamhet) så känns diskussionen alltför enkel. Kanke är det för att fler än jag med en nästan uppgiven attityd slåss mot otroligt förenklade sätt att tala om och använda nätet i praktiken. När användningen i den pedagogiska och förmedlande rollen är nästintill obefintlig och ungas aktiviteter talas om i generaliserande och grovt fördomsfulla termer. Ja vilken blir då diskussionnivån hos oss som är intresserade av ungas nätkulturer etc? Jag tror att vi riskerar att också börja tala om "självklarheter". Istället för att beskriva hur komplicerat positivt och negativt socialt nätverkande är och hur svårt det kan vara att leva som medborgare i ett internetbaserat socialt sammanhang så talar vi om att Lunarstorm är ett bra kommunikationsmedel (punkt). Att Wikipedia och andra wikis ju är jättebra för många är ju smarta tillsammans...Jag är inte alls okritisk mot vare sig Lunarstorm eller Myspace. Tvärtom tycker jag de synliga men transparenta multinationella aktörerna på nätet som både finns och inte finns är problematiska maktfaktorer i ett förändrat medielandskap. Censur är en del av vardagen och att någon tar ditt fria ord ifrån dig på webbaserade forum; det är ingen som märker eller talar om. Snarare är det legitimt. Forum som Lunarstorm har en "ansvarig utgivare" och när de inte plockar bort inlägg, bilder och diskussioner - då anses de inte ta sitt ansvar. Man om man vänder på det här samtalet och ser hur olika typer av poliser, domare och verkställare på sociala nätverksforum väljer och väljer bort människors ord och skapande. Då blir diskussionen en helt annan. Hur ser nätets mötesplatser ut i relation till yttrandefrihet och den grundlag vi är vana vid IRL? Ständigt kretsar samtalen kring hur lite det städas på nätet. Att det är svårt att få bort kränkande bilder eller filmer. Men samtidigt osynliggörs hur multinationella aktörer som Yahoo kan ta din röst ifrån dig, kan radera dina ord och förstöra månaders kreativt arbete. Vi ser inte hur sociala kontakter som byggts upp under lång tid raseras...
Yttrandefrihet är komplicerat och på det myller av små, medelstora och jättelika sociala forum där vi möts finns självutnämnda redaktörer med makten till censorship. Jag kommer med förenklande liknelser: Om brevbäraren får välja vilka ord du skall läsa i fysiska brev som kommer i din hand? Om du är på en konferens och din programpunkt plockas bort? Visst sitter redaktörer och väljer vad som skall publiceras i DN eller SVD. Men det är inte jämförbart med forum där människor samtalar och sedan finner "trådar" censurerade eller resonemang bortplockade.
Allt detta får mig att tycka att det är skönt att läsa den text som Peter Alsbjer tog upp i sitt svar på min bloggpost Reflektioner kring Alsbjers artikel "Interaction: Anything goes 2.0" . Av de tunglästa teoretiker han lurade på mig (: har jag haft stora problem att ta mig igenom Dr. Kylie Jarretts artikel Interactivity is evil! A critical investigation of web 2.0.
Men med facit i hand är jag glad att orden varit svåra, tunga och akademiska istället för att bestå av massproducerade skapelser där 2.0 och interaktivitet är begrepp som har självklar resonans men som saknar någon beskrivbar och eventuellt kritiserad arena att hänföras till.
Angående nämnda artikel så skall genast sägas att författaren själv vill nyansera sin titel. Den är vald just som ett retoriskt verktyg för att skapa uppmärksamhet åt kritiken mot det nya mediasamhället och med vilken självklarhet vi tar till oss "interaktivitet" och "2.0".
Det är lätt att per automatik – dvs utan kritik - ta del av de nya interaktionsformer och verktyg som skapas menar Jarrett. Men vi måste se på web 2.0 i ljuset av neoliberalismen (nutida starka opinionsdrivande krafter och diskurser. För samhällsvetare; de vindar som bestämmer vilken sanning som råder. I nuläget; liberalism; det kan nog de flesta skriva under på. Men många talar också om nyliberalism och neoliberalism som starka globala trender med opinionsbildare och verkställare som IMF och Världsbanken i ryggen, min anm.), menar hon vidare. Detta betyder då inte att interaktivitet är ”evil” men däremot diskuterar författaren om/hur den interaktiva webben kan utgöra en grund för disciplinering och återskapande av det nyliberala tänkandet.
Med viss osäkerhet återger jag delar av författarens kritik. Den innehåller djupgående referenser till centrala samhällsvetenskapliga tänkare som Bourdieu, Bauman och Foucault vilket å ena sidan gör artikelns ”retorik” igenkännbar men som även ger den fullspäckade texten en allt krångligare struktur. Varje mening är fylld av innebörder och de långa resonemangen byggs rappt utan att några förklaringar slösas. Upprepanden för att hjälpa läsaren är en fåfäng önskan...
Det är omöjligt att återge de omfångsrika liknelser (t ex till Panopticon) som författaren använder sig av. Därför ska jag, något respektlöst, nämna några av hennes kritiska ståndpunkter (så som jag förstått dem):
Interaktivitet i den form som 2.0 utgör blir en del av många disciplinerande teknologier som understödjer det neoliberala samhällssystemet/tänkandet. Den "agerande" människan i 2.0 passar väl i det neoliberala tänkandet:
"The ideal neoliberal subject is thus one who is conceived as being free, both in the sense of having capacity to choose and in the sense of being without external controlling forces. Within this framework, the ethic of liberal or neoliberal governmentality is that individuals be allowed to govern themselves"
Hon skriver också utifrån en referens att "the governable neoliberal subject is one who is a selfsteering self, ". Ett jag som under neoliberalt styre skall välja sin väg och livsval och sedan ta ansvar för det de möter. Att vara ansvarig eller t o m skyldig att välja liv och sedan vara ansvarig för det stämmer väl med det neoliberala styrets nedmontering av offentliga medel, trygghetssystem och tjänster menar författaren.
Här finner jag att "bevis" finns att hämta i Ulrich Becks Risksamhället, som väl bör ses som någon slags klassiker. Jag använde den i min kandidatuppsats för att förklara varför det inte går att vara tonåring och mamma i ett individcentrerat kapitalistiskt samhälle där alla är sin egen lyckas smed och därmed också skyldiga till sina motgångar och misslyckanden. Strukturer osynliggörs och hur vi styrs av sociala konstruktioner och förväntningar suddas ut. Att vi föds med olika utgångspunkter raderas från kartan... Därför får jag lätt att hålla med Jarrett när hon skriver att
-En mindre (tynande?) gemensamt ägd sektor stämmer väl med de subjekt vi blivit (ideologiskt och praktiskt) som agerar och interagerar samt skapar oss själva i 2.0. Men individen som leker, agerar och skapar i 2.0 är en individ "with the a priori power to act".
Den nya typen av media skapar en känsla av att kunna agera och vara fri. Men:
"Web 2.0 sites are technologies of hegemonic political and economic systems". Jarrett talar här bland annat om medieföretagens vinster och hur unga skolas in i varumärkestänkande men också om mycket större perspektiv som min kanske omogna politiska hjärna inte klarar att återge..
Några citat som dröjer sig kvar:
"By not appearing to be powerful, power continues to be"
"Sense of agency" skapas genom t ex 2.0
Författaren skriver:
"The active self-governing subjects who are addressed and produced in web 2.0 are no less a product of discipline than prisoners in the Panopticon"
Det är en hård avslutning som kräver att ni läser hela texten för att se att påståendet faktiskt är underbyggt. Alsbjer skrev om First Monday att deras kritik är svårare att bemöta. Jag tänker att den inte bara är svårare utan också mer legitim än de förenklande analyser som mediahysteri fört med sig. Att se till en människas upplevelser på Myspace osynliggör ju själva makten över forumet. Att strida för ungas rätt till Lunarstorm som social mötesplats eller t o m för deras rätt till nätanvändning - kvantitet och kvalitet - som jag och andra ägnar oss åt... Det gör att kraften sinar och vi inte kan ta djupare och allvarligare diskussioner kring YouTube och Myspace som kommersiella aktörer med extrem makt över våra gemensamma samtal.
Är du medlem på små forum bygda av intresseorganisationer eller ett par entusiaster? Kanske blir det tydligare på dessa platser hur sårbart ordet är. Mina tankar, dina tankar kan delas och raderas allt efter självutnämnda moderatorers godfinnande precis som efter kommersiella aktörers på jättelika sociala arenor utan överblick och vakande opinionsbildning för det fria ordet.
Jarretts artikel framstår i detta ljus som högst relevant.
fredag 4 juli 2008
Vad betyder Elzas citat?
"Till slut har alla figurerat i någon tråkig film på Youtube" är dagens citat i Kristianstadsbladet. Signerat Elza Dunkels. Jag undrar hur det är tänkt att tolkas. Ett försök att understryka att vi lever i en förändrad medievärld? Handlar det om att motverka de ingrodda tankebanorna om att bilder lever för alltid på nätet så därför ska vi ta ungas webbkameror i från dem?
Tyvärr tror jag citat snarare kommer tolkas "förnumstigt" och med nickningar: Just det, så här illa är det! Otäcka slask-youtube och oreglerade Internet där vad som helst kan hända.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)