Interaktivitet i ljuset av neoliberalism men även- Vems makt över nätbaserade uttryck?

Jag har just tagit mig igenom en del texter som kritiserar 2.0 och interaktivitet som självklara och positiva begrepp. Vad jag genom dessa texter starkt upplevt är hur omogen hela 2.0- diskussionen är, åtminstone den "mainstream" delen. Om man inte arbetar i praktiken (som bibliotekarie) utan har till uppgift att analysera och producera text, kanske upplever man det då annorlunda. Men tittar man på vanliga bibliotekstidskrifter och nordiska liksom nordamerikansk bloggar (och vår dagliga verksamhet) så känns diskussionen alltför enkel. Kanke är det för att fler än jag med en nästan uppgiven attityd slåss mot otroligt förenklade sätt att tala om och använda nätet i praktiken. När användningen i den pedagogiska och förmedlande rollen är nästintill obefintlig och ungas aktiviteter talas om i generaliserande och grovt fördomsfulla termer. Ja vilken blir då diskussionnivån hos oss som är intresserade av ungas nätkulturer etc? Jag tror att vi riskerar att också börja tala om "självklarheter". Istället för att beskriva hur komplicerat positivt och negativt socialt nätverkande är och hur svårt det kan vara att leva som medborgare i ett internetbaserat socialt sammanhang så talar vi om att Lunarstorm är ett bra kommunikationsmedel (punkt). Att Wikipedia och andra wikis ju är jättebra för många är ju smarta tillsammans...

Jag är inte alls okritisk mot vare sig Lunarstorm eller Myspace. Tvärtom tycker jag de synliga men transparenta multinationella aktörerna på nätet som både finns och inte finns är problematiska maktfaktorer i ett förändrat medielandskap. Censur är en del av vardagen och att någon tar ditt fria ord ifrån dig på webbaserade forum; det är ingen som märker eller talar om. Snarare är det legitimt. Forum som Lunarstorm har en "ansvarig utgivare" och när de inte plockar bort inlägg, bilder och diskussioner - då anses de inte ta sitt ansvar. Man om man vänder på det här samtalet och ser hur olika typer av poliser, domare och verkställare på sociala nätverksforum väljer och väljer bort människors ord och skapande. Då blir diskussionen en helt annan. Hur ser nätets mötesplatser ut i relation till yttrandefrihet och den grundlag vi är vana vid IRL? Ständigt kretsar samtalen kring hur lite det städas på nätet. Att det är svårt att få bort kränkande bilder eller filmer. Men samtidigt osynliggörs hur multinationella aktörer som Yahoo kan ta din röst ifrån dig, kan radera dina ord och förstöra månaders kreativt arbete. Vi ser inte hur sociala kontakter som byggts upp under lång tid raseras...

Yttrandefrihet är komplicerat och på det myller av små, medelstora och jättelika sociala forum där vi möts finns självutnämnda redaktörer med makten till censorship. Jag kommer med förenklande liknelser: Om brevbäraren får välja vilka ord du skall läsa i fysiska brev som kommer i din hand? Om du är på en konferens och din programpunkt plockas bort? Visst sitter redaktörer och väljer vad som skall publiceras i DN eller SVD. Men det är inte jämförbart med forum där människor samtalar och sedan finner "trådar" censurerade eller resonemang bortplockade.

Allt detta får mig att tycka att det är skönt att läsa den text som Peter Alsbjer tog upp i sitt svar på min bloggpost Reflektioner kring Alsbjers artikel "Interaction: Anything goes 2.0" . Av de tunglästa teoretiker han lurade på mig (: har jag haft stora problem att ta mig igenom Dr. Kylie Jarretts artikel Interactivity is evil! A critical investigation of web 2.0.

Men med facit i hand är jag glad att orden varit svåra, tunga och akademiska istället för att bestå av massproducerade skapelser där 2.0 och interaktivitet är begrepp som har självklar resonans men som saknar någon beskrivbar och eventuellt kritiserad arena att hänföras till.

Angående nämnda artikel så skall genast sägas att författaren själv vill nyansera sin titel. Den är vald just som ett retoriskt verktyg för att skapa uppmärksamhet åt kritiken mot det nya mediasamhället och med vilken självklarhet vi tar till oss "interaktivitet" och "2.0".

Det är lätt att per automatik – dvs utan kritik - ta del av de nya interaktionsformer och verktyg som skapas menar Jarrett. Men vi måste se på web 2.0 i ljuset av neoliberalismen (nutida starka opinionsdrivande krafter och diskurser. För samhällsvetare; de vindar som bestämmer vilken sanning som råder. I nuläget; liberalism; det kan nog de flesta skriva under på. Men många talar också om nyliberalism och neoliberalism som starka globala trender med opinionsbildare och verkställare som IMF och Världsbanken i ryggen, min anm.), menar hon vidare. Detta betyder då inte att interaktivitet är ”evil” men däremot diskuterar författaren om/hur den interaktiva webben kan utgöra en grund för disciplinering och återskapande av det nyliberala tänkandet.

Med viss osäkerhet återger jag delar av författarens kritik. Den innehåller djupgående referenser till centrala samhällsvetenskapliga tänkare som Bourdieu, Bauman och Foucault vilket å ena sidan gör artikelns ”retorik” igenkännbar men som även ger den fullspäckade texten en allt krångligare struktur. Varje mening är fylld av innebörder och de långa resonemangen byggs rappt utan att några förklaringar slösas. Upprepanden för att hjälpa läsaren är en fåfäng önskan...

Det är omöjligt att återge de omfångsrika liknelser (t ex till Panopticon) som författaren använder sig av. Därför ska jag, något respektlöst, nämna några av hennes kritiska ståndpunkter (så som jag förstått dem):

Interaktivitet i den form som 2.0 utgör blir en del av många disciplinerande teknologier som understödjer det neoliberala samhällssystemet/tänkandet. Den "agerande" människan i 2.0 passar väl i det neoliberala tänkandet:

"The ideal neoliberal subject is thus one who is conceived as being free, both in the sense of having capacity to choose and in the sense of being without external controlling forces. Within this framework, the ethic of liberal or neoliberal governmentality is that individuals be allowed to govern themselves"

Hon skriver också utifrån en referens att "the governable neoliberal subject is one who is a selfsteering self, ". Ett jag som under neoliberalt styre skall välja sin väg och livsval och sedan ta ansvar för det de möter. Att vara ansvarig eller t o m skyldig att välja liv och sedan vara ansvarig för det stämmer väl med det neoliberala styrets nedmontering av offentliga medel, trygghetssystem och tjänster menar författaren.

Här finner jag att "bevis" finns att hämta i Ulrich Becks Risksamhället, som väl bör ses som någon slags klassiker. Jag använde den i min kandidatuppsats för att förklara varför det inte går att vara tonåring och mamma i ett individcentrerat kapitalistiskt samhälle där alla är sin egen lyckas smed och därmed också skyldiga till sina motgångar och misslyckanden. Strukturer osynliggörs och hur vi styrs av sociala konstruktioner och förväntningar suddas ut. Att vi föds med olika utgångspunkter raderas från kartan... Därför får jag lätt att hålla med Jarrett när hon skriver att

-En mindre (tynande?) gemensamt ägd sektor stämmer väl med de subjekt vi blivit (ideologiskt och praktiskt) som agerar och interagerar samt skapar oss själva i 2.0. Men individen som leker, agerar och skapar i 2.0 är en individ "with the a priori power to act".

Den nya typen av media skapar en känsla av att kunna agera och vara fri. Men:
"Web 2.0 sites are technologies of hegemonic political and economic systems". Jarrett talar här bland annat om medieföretagens vinster och hur unga skolas in i varumärkestänkande men också om mycket större perspektiv som min kanske omogna politiska hjärna inte klarar att återge..

Några citat som dröjer sig kvar:
"By not appearing to be powerful, power continues to be"
"Sense of agency" skapas genom t ex 2.0

Författaren skriver:
"The active self-governing subjects who are addressed and produced in web 2.0 are no less a product of discipline than prisoners in the Panopticon"

Det är en hård avslutning som kräver att ni läser hela texten för att se att påståendet faktiskt är underbyggt. Alsbjer skrev om First Monday att deras kritik är svårare att bemöta. Jag tänker att den inte bara är svårare utan också mer legitim än de förenklande analyser som mediahysteri fört med sig. Att se till en människas upplevelser på Myspace osynliggör ju själva makten över forumet. Att strida för ungas rätt till Lunarstorm som social mötesplats eller t o m för deras rätt till nätanvändning - kvantitet och kvalitet - som jag och andra ägnar oss åt... Det gör att kraften sinar och vi inte kan ta djupare och allvarligare diskussioner kring YouTube och Myspace som kommersiella aktörer med extrem makt över våra gemensamma samtal.

Är du medlem på små forum bygda av intresseorganisationer eller ett par entusiaster? Kanske blir det tydligare på dessa platser hur sårbart ordet är. Mina tankar, dina tankar kan delas och raderas allt efter självutnämnda moderatorers godfinnande precis som efter kommersiella aktörers på jättelika sociala arenor utan överblick och vakande opinionsbildning för det fria ordet.

Jarretts artikel framstår i detta ljus som högst relevant.