Vatten, Internet, globalisering och jämlikhet

Jag har odlat en myt om mig själv att jag sitter och surfar nätterna igenom. Kanske bara för att det hade gett mig några colhetspoäng som behövts i mitt patetiska liv. Men, härmed erkännes att jag oftast sover som en sten från klockan tio varje kväll... I dag fastnade jag dock. Statistik över Internet- tillgången i världen ledde mig vidare till frågor om informationssamhälle, globalisering och ojämlikhet.
Castells klassiker liksom artiklar där Van Dijk synas passerar revy och jag börjar associera till andra frågor om globalisering, rättvisa och maktspel.

Oräkneliga har diskussionerna, protestlistorna och demonstrationerna varit mot privatisering av vatten runt om i världen. Transnationella bolag har kritiserats för att tillgång till rent vatten blivit en ekonomisk fråga på en del av de platser där t ex Veolia köpt vattnet. I miljö-vänster retorik har man talat om Kampen om allmänningarna – resurser som inte skall gå att köpa eller exploatera för pengar. När jag läser Christian Fuchs och Eva Horaks (vid ICT & S Center for Advanced Studies and Research in Information and Communication Technologies and Society) artikel om globalisering, digitala klyftor och situationen i Afrika (i Telematics and Informatics) upplever jag många paralleller till debatten om tillgången till och privatiseringen av vatten. Vandana Shivas Krig om vattnet Plundring och profit gav mig för ett par år sedan samma djupa olust och rysningar som diskussionen om digitala klyfor, yttrandefrihet och informationsåtkomst ger mig i dag.

Vatten handlar om att ha eller inte ha i tillräckliga mängder och under vettiga förhållanden. Tillgång till informationsteknik och informationsresurser delar upp sig i många fler ”nivåer” i diskussionen. För oss informationsvetare är det ju självklart att ett viktigt hinder till utnyttjande är olika former av literacys. Artikelförfattarna betonar att de ser på digitala klyftor som en fråga om både fysisk tillgång, användning och nytta av användningen. Författarna hänvsar till Van Dijk & Hacker som visat att den digitala klyftan i fråga om fysisk tillgång till Internet håller på att ”slutas” i vad vi kallar utvecklade länder, medan den fortfarande breddas i utvecklingsländer.

Författarna väljer i första hand att tala om tre olika nivåer av digitala klyftor: den globala klyftan mellan industrialiserade och utvecklingsländer. Den sociala klyftan som handlar om klyftan mellan informations- rika och fattiga inom en nation. De skriver också om en demokratisk klyfta mellan de som använder IKT för att delta i samhälleliga och politiska processer och de som inte gör det.

Globaliseringen, som den nu ser ut, exkluderar stora delar av Afrika. Frågan om global ojämlikhet är tätt förknippad med frågan om digitala klyftor eftersom tillgången till och användningen av informationsteknik är tätt förknippad med materiellt välstånd. Viktigt är också att välståndsökningar alltmer förknippas med kunskap och informationsteknik. Afrika är den mest exkluderade regionen i världen i fråga om välstånd och globalisering. De fördelar som "the rise of Internet" fört med sig har gått Afrika förbi.

Den digitala klyftan är ett stort problem för Afrika. Vi kan i nuläget inte tala om ”a global village” (McLuhan i a a) eller a virtual community (Rheingold i a a) så länge som informationssamhället bara gäller mindre delar av världens befolkningar.

I artikeln använder man begreppet ”Digital apartheid” vilket betyder att grupper eller regioner systematiskt är exkluderade från nätanvändning och cyberspace i sin helhet.

Global social gaps och global digital divides verkar korrelerar menar Fuchs & Horak. Globaliseringen är i dag ledd av en triad mellan USA, Europa och Japan. De som inte har tillgång till informationssamhället har svårare att få del av de politiska sociala kulturella och ekonomiska samtalen och spelen. Således kan man i dag tala om ”global network capitalism” som ackumulerar ekonomiskt, politiskt och kulturellt kapital.

Artikelförfattarna djupstuderar Ghana och Sydafrika eftersom de hör till de nationer som avreglerat sin telemarknad i linje med WTOs krav (här kommer parallellen till vattenresurserna tillbaka eftersom världsbanken krävt avreglering även av dessa). Författarna tittar därför på dessa två stater för att pröva tesen att de digitala klyftorna kan minskas genom ökad ”liberalization” d v s konkurrensutsättning av telecom- marknaden.

Förbättrades tillgången till IKT? Kan man se att den digitala klyftan minskade i de stater som avreglerade telecom-sektorn? Författarna menar tvärtom att denna typ av neoliberal politik inte garanterar ökad internetaccess. Istället menar de att samhälleligt ägande av telekommunikations- infrastrukturen kan gynna fattiga länder bättre. I Sydafrika ökade i och för sig den totala tillgången till Internetaccess efter avregleringen men den digitala klyftan minskade inte. "Market access" betyder inte tillgång för medborgare. I denna fråga spelar bla a etnicitet och genus roll för tillgången. Privatisering och nyliberalisering betyder inte minskade klyftor eftersom de underliggande genusstrukturerna och etniska klyftorna kvarstår.

Artikelförfattarnas avslutning är långt bättre och mer klargörande än mitt bloggande någonsin kan vara:

"The global digital divide is an expression of the unequal geography of global capitalism." och är "the effect of hundreds of years of colonial and post-colonial exploitation, exclusion, and dependency of The Third world that has caused the very conditions that Africans have to face today"

Vatten är livgivande, det fria ordet och kommunikationen människor och grupper emellan likaså. Tillgång till information och rättighet att göra sin röst hörd finns i dag inskrivet i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Internet-tillgång bör vara en infrastruktur lika prioriterad som andra delar av länders nödvändiga, "basala" tillgångar. I dag saknar större delen av världens befolkning nättillgång och därmed möjlighet att sprida och ta emot information på de viktigaste globala informationsarenorna. Kanske är det något för svensk biblioteksförening att inkorporera i sitt medvetande och sin retorik?