torsdag 31 juli 2008

I digital form, brokig men naken

Två frågor snurrar runt runt (i min informationsbubbla och i massa trådar som löper kors och tvärs) kring IT-användning i samhälleligt, sociologiskt eller statsvetenskapligt perspektiv. Det ena är tillgången och användandet. De digitala klyftorna inom länder och globalt sett diskuteras intensivt. Den andra frågan, som väl informationsvetare/bibliotekarier också värnar om, är upphovsrätt/ "intellectual property rights". Flödet av kommentarer kring fildelning, piracy och protection ebbar inte ut. Jan Guillou eller Mikael Wiehe. Vi lyssnar igen och igen samtidigt som vi verkar inom en 2.0- värld där gränserna för länge sedan erroderats. Respekt för andras skapande - det är självklart. Men det privata ägandet av ord, bilder, berättelser... Det vi borde dela och sprida på alla sätt. Eller?

Men jag orkar inte bry mig i dag...

Glaskupan på sängbordet.

Jag tänkte på S Plath eftersom Anne Swärd skriver just om filmatiseringen av hennes liv... Hon menar att filmen kretsar mer kring hennes kärlekshistoria och förtvivlan än kring hennes skrivande. Orsaken är att kärleken och otroheten gör sig bra på film samt den välformulerade frågan om "hur mycket skrivandet egentligen får betyda för en kvinna vid den här tiden och i någon mån fortfarande."

Filmen var svag... I jämförelse med den författare vi möter i Plaths dagböcker. Hennes skrivande är mäktigt eftersom smärtan som lever i en avgränsad del av verkligheten, onåbar för alla omkring, gestaltad i Glaskupan blir verklig. Påtaglig.

I dag läser jag (om) Glaskupan och fördjupar mig i Kärleken till Frank (här i P1) och låtsas att det inte finns ett informationsuniversum utanför numrerade ark... Råd till arbetsgivare (Så får du järnkoll) om hur man tar reda på "allt" om kandidater till utlysta tjänster genom sociala nätverksforum eller vanligt googlande i kommersiella sökmotorer gör mig inte alls orolig eller frustrerad. Kontrollsamhälle, ja måhända. Men dem man inte hittar information om då? De namn som ekar tyst i cyberrymden? Det är personer som jag förvånas över. Hur har ni levt utan att sätta (relevanta) digitala avtryck (hittar jag dig bara på Stayfriends så räknas det inte)?

Likt arbetsgivarna söker jag människor på nätet. När jag efter mycket vånda får veta att en sökt tjänst inte blivit min så vill jag gärna hitta den vinnande kandidatens namn med glittrig utstrålning på en bra artikel eller i samband med en seriös ideel förening eller ett politiskt parti. Viljan att veta varför striden förlorats är alltid stark. Rättvisa är ett påhittat begrepp som ändå styr vårt tänkande: Jag vill veta att du är bättre än mig.

Om du inte är här. Om ditt liv inte speglats i digital form. Då tar jag (allvarligt) för givet att arbetsgivaren har gjort en felaktig bedömning. Ett liv utan fingeravtryck på nätet är halvt eller möjligtvis trekvarts- stort.

Om mig kommer det att finnas en massa elände, trams, seriositet och idealism på nätet. Genom den här bloggen blir det lätt för potentiella arbetsgivare att få en mängd information om min kunskapsnivå, min stresstolerans m m. Men möt mig gärna också i 2.0-form, fråga och få svar... Fåfäng förhoppning.

Visst, låt gå. Här är jag med skavanker, brister och engagemang. Brokig men naken i digital form.

2 kommentarer:

Anna sa...

Hej Lina, Hittade dig precis idag. Intressant. Vill bara saga att jag haller fullstandigt med. Om man googlar nagon och inte hittar nanting - da blir jag genast nervos - vad ar detta for en som inte gjort nagot avtryck alls pa natet? Jag tror jag skulle vara tveksam att anstalla faktiskt ;)

Lina Zoe Ydrefelt sa...

Aha. Bra. Jag är alltså inte helt ute å cyklar!