onsdag 30 juli 2008

Tåtassande i rosa plastisock

Som jag nämnde i föregående inlägg så skrev Britta Lejon i Expressen i dag (ett litet tips, räkna hur många gånger ordföranden säger att det behövs bibliotekarier som bemannar de efterfrågade biblioteken.). Det gjorde också Johannes Björk "kulturskribent och magisterstudent i biblioteks- och informationsvetenskap".

Han vänder sig mot Christer Hermanssons kritik av av Library Lovers-kampanjens layout och låtsas som att det är en genusfråga att kritisera den rosa med hjärtan prydda kampanjen som skriker ut "Biblioteken behöver kärlek". Nej, det är ingen fråga om flickfärger. Ljusblåa hjärtan med böner om människors kärlek till en institution hade gjort mig lika besviken. Titta på sjuksköterskornas argumentation och strejk: Vi behövs, vi räddar liv, vi jobbar med er hälsa, vi har skitlöner!

Och jämför det med biblioteksföreningens tåtassande: Vi är inte till besvär för någon! Alla kan vara för bibliotek utan att ta minsta "obekväma" ställning i någon fråga, det är ju kärlek och "Biblioteken har stor betydelse för barns språkutveckling" hjärta gånger två som gäller.

I övrigt får Johannes Björk inte mycket sagt. Varför debatteras inte folkbiblioteksverksamheten? Jo, det gör den för jag har skrivit om bibliotek i senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift...

God dag yxskaft.

Kanske hade vi velat se författare, politiska partier, kulturministern och aktiva inom tillämpad pedagogik och Biblioteks- och informationsvetenskap vara ute på barrikaderna. Jag är ledsen men din artikel i Nordisk kulturpolitisk tidskrift fyller inte det tomrummet.

Mitt svar på CHs inlägg i Expressen ser ut så här:

Christer Hermansson skrev ”Bibliotekens rosa drömmar” och påpekade hur Library Lovers kampanjens slogan helt överskuggat budskapen med kampanjen: Att vi behöver en samlad bibliotekspolitik. Min kritik överensstämmer med CHs så till vida att slogan totalt överskuggat allt annat. Men vad?

Att Biblioteksföreningen är en organisation som inte vill befinna sig i konfrontation eller ta till vara den kraft och det engagemang för det fria ordet, fri tillgång till information och arbete för demokrati som finns i bibliotekariekåren: Det visas genom att man väljer en ickekonfrontativ rosa fasad. Det visades också konkret under föregående år då intresseorganisationen inte yttrade sig till försvar för bromölla folkbiblioteks vistelse på Myspace och Facebook. Kommunens IT-grupp stängde ner en uppsökande verksamhet i takt med tiden. Bokbussarna må bestå (i färre antal) men träffa våra användare i de digitala rum där de i ökande antal befinner sig – det är inte tillåtet.
Här kommer min kritik mot Library lovers- kampanjen in. Svensk biblioteksförening gör samma sak som IT-styrgruppen i Bromölla: Låser in svenska folkbibliotek i gårdagen och i en stereotyp form.
De många påståenden om bibliotek som Library Lovers kampanjen spridit har handlat om läsfrämjande som en entonig kontextlös verksamhet trots den stora utvecklingen av digitala informationsresurser, skapande och interaktivitet. Läsfrämjande har blivit ett tankesystem eller rent av en religion som osynliggör andra sätt att arbeta på biblioteken.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Det där med "Biblioteken behöver kärlek" är väl det som stör mig med kampanjen. Det låter som "Vem ska trösta knyttet?", dvs biblioteken. Vi vinner inget på att spä på offerrollen som biblioteken alltid tilldelas i media ändå. "Vi får inga resurser... snyft..." Visst behöver biblioteken resurser, det är inte frågan om det. Men kanske måste vi visa framfötterna för att få dem, och sluta gnälla. Lyft fram de goda exemplen! De positiva siffrorna! För de finns ju, och jag lovar att sådant har större effekt än gråt och tandagnisslan.

Lina Z Y sa...

Absolut! Vi gör ju så jäkla bra saker!

Anonym sa...

Hej Lina,
vad menar du med att jag låtsas som att det är en genusfråga? Jag påpekar ett slutsatsled som förekommer hos Hermansson och som jag för det första tycker är helt ovidkommande i debatten, och som, för det andra, visar på en ganska mossig syn vad gäller färg som genusmarkör. Men visst har ni båda rätt i att loggan överskuggat innehållet - men ska det skrivas på kampanjens konto eller på att människor kanske inte är så intresserade av att ta del av innehållet?

Vad gäller passagen som leder dig dig till att kalla mig yxskaft, så hävdar jag inte att jag (och Linnéa) skulle ha någon slutgiltig lösning (sådant presenteras som bekant inte på kultursidor eller i enskilda forskningsartiklar) eller ens att vi, som du vill få det till, debatterar folkbiblioteksverksamheten. Jag påpekar att vi diskuterat debatten 2006-2007 där Hermansson hade ett antal inlägg gällande nationellt samordnad bibliotekspolitik. Jag knyter an till dessa dels för att fråga vad Hermansson där menade med med kvalitet och dels för att jag vill veta hur man nu (till skillnad från vid folkbibliotekspolitikens utformning) kan undvika identitetsnationalism.

Och visst hade vi velat se "författare, politiska partier, kulturministern och aktiva inom tillämpad pedagogik och Biblioteks- och informationsvetenskap vara ute på [de logocentriska] barrikaderna". Men gud förbjude att vi bjuder in de mest informationsfattiga till att diskutera utformningen av samhällets kulturella rum. Eller?

Att du sedan hävdar att jag inte får mycket sagt vet jag inte vad det beror på. Du utelämnar ju i alla fall en kommentar av min avslutande passage där väl mitt argument återfinns. Cesuren, cesuren...

Lina Z Y sa...

Ja du Björk. Så här resonerade jag:

Du undrar om Hermansson ”verkligen” menar att

färgen rosa i egenskap av ”flickmarkör” drar ner framtoningen”

Svaret är att Hermanssons artikel kritiserade Library lovers-kampanjen. Och hur svarar du på den kritiken? Jo att invandrare, asylsökande och flyktingar nog blir mer välkomnade av rosa än av svartröda läderbyxor. Det är så jävla korkat resonemang att jag inser att ditt mål med artikeln inte är att fördjupa biblioteksdebatten – som t ex hermansson efterfrågar.

Nästa fråga:

Hermansson efterlyser debatt. Du svarar att du själv och Linnea Lindskjöld skrivit en artikel. Återigen: Det är inte svaret på Hermanssons efterlysning.

Därefter berättar du om hur ni analyserat kvalitetsbegreppet i biblioteksdebatten och berättar att i dag är det invandrare, asylsökande och flyktingar som är den nuvarande utanförskaps-gruppen. Dagens arbetarklass.

”Att tillsammans med dessa utveckla en hållbar kulturell miljö och kompetens kanske bör vara bibliotekens och kampanjens stora utmaning”

På vilket vis kan du ta de antal miljoner av Sveriges invånare som är invandrare, flyktingar eller asylsökande och peka ut dem som en grupp som biblioteken skall nå?

Varför inte ta alla rödhåriga i hela Sverige och rikta oss till? De är antagligen lika homogena ifråga om utbildning, önskemål och biblioteksanvändning som den grupp du pekat ut.

Återigen: Biblioteken är inte viktiga. Bibliotekariers kompetens är inte intressant. För i så fall hade det inte varit ditt svar samt Britta Lejons artikel som är lika återupprepande som en hackig vinylskiva som publicerats i Expressen.

Det hade inte heller varit Johannes Björk, Niklas Lindberg och Christer hermansson som hållt i taktpinnen i ett kvinnodominerad bransch. Ja. Britta lejon. Men hon är den kända politikern som med inlärd retorik för fram samma budskap gång på gång: Copy and paste som sagt. Hon är svensk biblioteksförenings Prinsessan Viktoria.

Visst kommer jag får skit för detta stereotypiserande påstående. Men vem bryr sig? Det är ju bara bibliotek vi pratar om.

Anonym sa...

Absolut ingen homogen grupp, snarare en homogeniserad grupp. Just därför har jag med det lilla ordet "tillsammans" (som jag tror var kursiverat i pappersvarianten) med i resonemanget. För vi vet ju hur det gick när bonde- och senare arbetarklassen skulle lyftas in i den kulturella gemenskapen - vips så försvann allmogebegreppet ur den kulturpolitiska diskursen och ersattes med ett mer eller mindre allenarådande arnoldskt dito (vilket förvisso - en aning generaliserat - ersattes av ett sociologiskt "anything goes"-begrepp under 70-talet). Det är med denna erfarenhet jag ställer mig tveksam till en nationellt samordnad bibliotekspolitik - för hur skall en sådan kunna kompromissa mellan verksamheter hos å ena sidan (låt säga) hallundas, rosenborgs eller biskopsgårdens bibliotek och, å andra sidan, danderyd, örgryte etc.? Och hur ska den bli tillräckligt lyhörd för att inte ytterligare homogenisera de segregerade/exkluderade grupperna? Jag är rädd för att det i mindre skala skulle kunna bli samma misstag som mångkulturåret (se exempelvis Alexander Motturis essäbok Etnotism).

Och vad gäller Hermanssons efterlysning av debatt: ledsen men jag kunde inte svara att det fanns en debatt - det hade ju varit lögn. Kunde dock påpeka/uppmärksamma vad vi skrivit (säger jante stopp?) och dessutom publicera ett inlägg vilket var ett av de tre första i vad som förhoppningsvis kan bli en debatt.

Men Lina, varför publicerar du dig inte i debatten då? Många av dina blogginlägg uppfyller ju minst sagt kvalitet för det!

Lina Z Y sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lina Z Y sa...

Jag tycker du tillför debatten viktiga saker men jag är inte överens med dig om att en nationell bibliotekspolitik inte vore möjlig. Beträfande Jante så är jag inte sotis för att du blivit publicerad i en kulturtidskrift. Det är ju bara jättebra för biblioteksdebatten. Däremot tyckte jag inte att ditt inlägg i Expressen fick debatten att växa. Jante på det planet? Nej men det är alltid intressant att fråga sig hur människor släpps in i den etablerade sfären: den där de riktiga debatterna förs och budbärare i olika frågor utses.
"kulturskribent" betyder ju "redan etablerad". Gratulerar.

Avundsjuk är jag för övrigt på allt och alla. Är det inte så livet fungerar för de flesta? Eller är jag extremt patologiskt biblioteksdebatt-avundsjuk? Kanske.

Men främst tycker jag det är bekymersamt att så få röster hörs... Och att den radikalism som egentligen finns i bibliotekarieyrket som sådant lyser med sin frånvaro.

Jämför ALA med svensk biblioteksförening.

Och var är DIK...?

Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.

Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.

Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.

När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?

Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?

Anonym sa...

ursäkta frånvaron, donat med lite annat...

jante syftade inte alls på att du skulle vara avundsjuk. sorry om det uppfattades så. och varför skulle du vara det? du publicerar väl själv i kristianstadbladet om jag förstått det rätt? och din blogg, kan man anta, är väl rätt välbesökt? jag försöker i alla fall droppa in regelbundet nu. vad jag menade var snarare att om min och linnéas artikel inte var en markbrytare i debatten så kanske jag enligt jante inte ens skulle nämnt den.

men tillbaka till ämnet. att så få röster hörs och att ingen skriver/publiceras om bromölla har väl antagligen att göra med (jag tar skydd redan nu) något vi kan kalla sthlms-centralisering... att sedan dik inte går in måste ju uppfattas som märkligt (även ifall jag inte är uppdaterad på just ert fall).

möjligt att mitt inlägg inte "lyfte" debatten. håller på med en ny artikel nu där min egen ingång ska formuleras tydligare. den är väl aningen mer politisk-filosofisk. kort sagt, hur kan vi tala om demokrati och yttrandefrihet ifrån en kulturellt priviligerad position (som en eventuell nationell samordning kommer utgöra) när det finns strukturell exkludering? och hur ska en sådan kunna kompromissa ytterligheterna på ett adekvat sätt? det är en kulturpolitisk fråga som också rör sig utanför den explicit bibliotekspolitiska sfären.

bra synpunkter på cyborg-rec förresten. känns viktigt att även tala om "virtuellt liv" som något materiellt och reellt, vilket så klart kan deterritorialisera det kroppsliga. vidrörde det i mitt inlägg i queerdebatten i våras (aftonbladet 16/4), men utifrån en tydligare deleuzehållning, snarare än haraway.

Lina Z Y sa...

hej. även jag är halvt frånvarande. läser mycket men kan inte koncentrera mig på att blogga när båda kidsen är 100% hemma... Det kallas visst semester. Jäklar vilken dålig mor jag har som saknar bloggar, artiklar och annat.
Hör hur som helst av mig med svar snart, intressant med din nya artikel.

Anonym sa...

expressen kultur ansåg debatten avslutad (say what?!), men texten (med kommentar från hermansson) finns på www.diskursivdissonans.blogspot.com

allt gott!