Vackraste vännen, liten E, ligger nu i sin säng. Hon vägrar sova. Till den nya CD-spelaren finns en löjlig liten fjärrkontroll som hon ligger och leker med. USB-minnet som är inkopplat har ungefär sextio sagor sparade och hon vet i vilken ordning de är. Trycker fram ett spår och suckar teatraliskt "Å nej Pettson igen". Trycker på nytt och nu är det Bamse. Duger inte heller. Jag pussar på pannan och lämnar henne med fjärrkontrollen. Antagligen kommer hon ner till mig vid datorn strax och deklarerar att det absolut inte går att sova.
Tänker igenom hur mycket jag väljer mutor, bekräftelse och medgörlihet istället för motstånd, förhandlingar, kamp eller vad det nu är en enveten Pippi Långstrump- skrutt på sex bast behöver (förutom att slåss med sin pappa).
Lillskruttan får egen ögonskugga (politiskt inkorrekt, I know) efter att ha målat väggarna i badrummet med mitt mörkröda, sällan använda body shop- läppstift. Men ni vet... Man älskar det trots att det ligger nästan orört... Den blanka förpackningen och fina stämpeln. Känslan av att veta att det är dyrt, lite för dyrt. Lilla E lovar nu villigt att hålla sig till sitt eget smink. Morgonen efter öppnar jag sömndrucken min necessär vid sextiden på morgonen och finner att min nya glänsande brunaktiga ögonskugga (ska passa till mörk rouge och brunt hår) är repig och kladdig. Ny muta införskaffas; läppglans och jordgubbs-lotion i utbyte mot att mitt smink nu verkligen får vara i fred. När jag sedan står och lagar egen mat till henne på kvällen eftersom hon "inte äter brun pasta, bönor och svamp" tänker jag åter på att nya strategier måste till.
Ny morgon. Nu sitter Lilla E och surfar på en pingvin-site som jag inte har en aning om hur hon hittat till. Bredvid sig en urdruken coca-cola (som hennes pappa skulle ha på sitt nattjobb) och på bordet ligger små bitar av vad som varit "svampen" till mitt puder.
(Den klockan sex-morgonen var just i dag och...) Dags att sova snart och lämna bloggandet till piggare dagar. Då står hon i dörren. Trumpen min och jättestor mjukis-häst under armen. "Du får läsa för mig". Fogar mig efter visst suckande... Helt i linje med alla andra uteblivna tvekamper följer jag (o)villigt med uppför trappan igen.
Kollar i bokhyllan och drar fram Susanne och den lilla grisen. Mårten Melin (bibliotekarie & f d granne - tjohoo) har skrivit starkt om djur-människa-relationen (som det så fint heter när man indexerar) men det är Emma Adbåges bilder med den springande flickan och griseknoen som stannar kvar i medvetandet.
Minns ni boken Kan man? Barnen och jag skrattade så vi grät åt galghumorn när vi läste den. Då kunde jag inte skilja en Adbåge från en annan. Nu, 2008, har vi lärt känna dem båda. Det är Lisen Adbåge som tecknat hur det går om man fångar en ishockeypuck med munnen... Är ni med??? Två så sjukt begåvade illustratörer är syskon...
Om Lilla E får fortsätta att rocka fett (dissa soyaprotein, uppfostra sig själv på nätet och måla graffiti med läppstift) i familjen Y kanske hon också ritar bloddrypande barnböcker med vegetarian-tema framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar