Härom veckan läste jag ut Berny Pålssons Känn pulsen slå. Sen dess har jag gått runt med en oroskänsla i magen. Hur gick det sen? Klarade Berny att vara drogfri? Hon intervjuas i SVD
och berättar att visst har det gått. Två år nu och jag som läsare kan tänka på att hon får leva med sin fluffiga katt och få adekvat hjälp mot sin Schizofreni.
Boken var en välkommen uppföljning till Vingklippt ängel som mottogs med blandade känslor. Det hävdades att författaren efter debuten fick en form av stjärnstatus bland unga, självdestruktiva flickor. Man talade då om förhärligande av självskadebeteende och att det ”smittar”. Åter har ett par artiklar på samma tema dykt upp. Nu kallas självskadorna bland annat för epidemi och det föreslås att unga skall behöva klä av sig inför t ex skolsköterskan för att man skall kunna identifiera de unga som gör sig själva illa.
Denna och många andra idéer känns lika sorgliga som debatten efter Vingklippt ängel. Ansvaret för det självskadande beteendet läggs t ex på en biografi och olika former av kontroll är lösningen. Som den naiva barnbibliotekarie jag är så tänker jag; lyssna, tala, berätta, förstå och diskutera. Ta fram Berny Pålssons böcker och tala om vad Schizofreni är. Lyft fram Åsa Anderberg Strollos bok Bryta om om Minna som lever med sin psykiskt sjuka mor eller Susanne Ostens fina, inkännande Flickan, mamman och soporna som har samma tema men passar yngre barn.
Barn och ungdomslitteraturen är kanske den bästa kommunikationsvägen mellan unga och vuxna. Genom berättelser, bilder och samtal kompliceras både min och ”deras” värld…
Eller, var kan vi mer mötas, förstå och få tillgång till ungas livsvärldar, kulturer och tankesätt?
När vi talar om psykisk ohälsa och att det är "smittsamt" eller "en trend" att skära, rispa, bränna eller använda annat självskadande beteende så kopplas diskussionen genast till nätet och PRO-ANA, PRO-MIA och PRO-SI sajter vilka ofta skapats av unga tjejer som berättar om sina skador, sina ätstörningar och tankar. På dessa sidor finns många gånger förklaringar till allehanda psykiatriska begrepp och behandlingsformer. Inte sällan finns en enorm gemenskap mellan community-deltagare på dessa platser. Vi kan beskriva dessa forum som självbiografiska berättelser eller platser för lekmän att förstå komplicerade begrepp: alla begrepp, trender och påståenden dissikeras och disskuteras. Dessa sajter och forum stängs ofta ned efter diskussioner/påståenden/förenklingar som bland annat Oprah Winfrey levererat. Det hävdas, precis som i diskussionerna efter Berny Pålssons bok att beteendet ”smittar”. Bilder och ord blir uppmaningar och uppmuntran att behandla sig själv illa.
Svart eller vitt. Godkänt eller censurerat. Kanske är det detta vi som bibliotekarier är bäst på att undvika? Hårda ord, hemska bilder, plågsamma berättelser och provocerande prosa har alla sin plats. Den tillgängliga litteraturen skall vara bred så att vi kan ”arbeta” med den.
Men hur är det nu med de ungas egna berättelser? Ska de få bygga forum, publicera bilder och dela med sig av sin verklighet? Skall de få förklara orsakssammanhang ur sin egen synpunkt och dela med sig till sin omvärld? Enligt Yahoo och Oprah Winfrey (m fl) ska de inte det. Unga tjejer bygger sajter och skriver sina berättelser. När jag besöker ett forum eller en sida efter några dagar kan den vara försvunnen. PRO-ANA/ PRO-MIA (ungefär "för ätstörningar") och PRO-SI (PRO self injury) sajter ställer yttrandefrihet, kommunikation och rätt till skapande på sin spets.
Hur många har försvarat en obekväm bok? Hur många har försvarat en obekväm sajt? Räck upp en hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar