Lilla E har somnat och jag öppnar kartongen från Adlibris. Två sena kvällstimmar i tystnad, fördjupad i Web 2.0 new tools, new schools . Själva innehållet känns igen från diverse "handböcker" och akdemiska artiklar men boken vinner på att den är lättöverskådlig och koncentrerar sig mer på att beskriva funktioner, avsikter och möjligheter på ett övergripande plan än att beskriva hur enskilda webbplatser och verktyg fungerar (detaljerat med små käka instruktioner)...
Låter kanske som ett konstigt positivt beröm men efter att ha läst ett antal 2.0 och allmänna Internethandböcker börjar jag bli allergisk mot skärmdumpar och tilltal som om vi alla vore "dummies" vars intresse är att hitta sänd-knappen på gmail eller ladda upp ett foto till FlickR.
Vad jag menar är att man skriver som om praktiken är allt och ett idehistoriskt eller beteendevetenskapligt resonemang kring informationsresursernas påverkan på människors vardag hinns liksom inte med... Eller så är de bara inte intressant. Huvudsaken är att enkelt berätta hur , inte varför. Verktygen är många men de uttrycksbara målen, visionerna och möjligheterna är få tycks det.
I den aktuella boken påtalas åter den ena av de två paradigmer som ungas nätanvändning kan beskrivas utifrån enligt rådande samhällsklimat. Man kan välja att tala om problem och risker; mobbning,exponerande bilder,pornografi och pedofiler - det är en öppen körbana. Solomon & Schrum som skrivit den aktuella boken väljer att så i den andra fåran, den om ungas kompetens. De följer de andra i spåren efter de generaliseringar (som har sin kärna av sanningar) om nätgenerationen som Don Tapscott skapade. (Hans bok är för övrigt mycket bra.)Webben är och förblir en självklarhet för unga, tekniken blir genomskinlig och deltagandet i interaktiviteten begränsas inte av vilken form av medel man använder. Solomon & Schrum tycks även de har mött denna "nätgeneration" som enligt författarna utbildar sig i nätanvändning utanför skolan. De unga är ständigt delaktiga i olika former av grupper och gemenskaper, hemma I sovrummet likväl som i andra sammanhang. Vänskapsnätet blir ständigt tillgängligt genom olika sociala nätverksforum.
Författarna faller också i fällan att gärna och förenklat beskriva de ungas informationssökande en smula självklart, lekande och enkelt. Man går in på wikipedia och hittar vips nya länkar att leta sig vidare med. Härmed upplever jag att dessa och andra författare är så angelägna om att berätta om hur bra webbanvändning är och hur illa ungas kompetens möter vuxnas att de frångår sitt eget ämne –nämligen web 2.0!
Hur då? Jo, grejen är ju just att interaktivitet, folksonomys, wikis och communitys fundamentalt ändrar villkoren för informationsinhämtningen/förmedling/utbyte på nätet. Att exemplifiera stigen mellan wikipedia och de sajter som en viss artikel länkar till känns som webb 1.0… Vad är det för radikalt eller interaktivt och deltagande att surfa från sida till sida? Att däremot själv indexera de resurser man uppskattar utifrån ord som känns naturliga för en själv – och sedan kommunicera med andra som taggat samma resurser eller indexerat på liknande sätt – det är interaktivitet och nya villkor för lärande.
Från webb 2.o, utbildning och unga till dess naturliga resurscenter i de här frågorna: Biblioteken. Informationssökning i bibliotek 2.0 betyder fler frågor än svar. Att vara användare i denna biblioteksvärld betyder att man möter bibliotekarier som förstått hur problematiskt ett platt, positivistiskt kunskaps och informationsbegrepp är. Att granska avsändare och välja kvalitetsgranskade resurser är fortfarande på sin plats men att tillhöra och utveckla det gemensamma kunskapsbyggandet och våga ifrågasätta rådande hierarkier och klassificeringar är något större, samhällsförändrande.
Lättare att smälta ärcförfattarnas påpekande att pedagoger i grundskolan inte svarar särskilt bra på barns och ungas förändrade informations och kommunikationsmönster. Denna insikt kommer knappast som någon chock för de barn,ungdoms och skolbibliotekarier i dag som försöker försvara och förklara hur viktig och dynamisk deras verksamhet är just i kontrast till skolans mer traditionella serverande av kunskap. Låt oss hoppas att detta antagande stämmer och att trycket på pedagoger och bibliotekarier blir så stort att alla är med på tåget att överbrygga digitala och informationsmässiga gränser.
Men vänta nu? På vilka fler sätt skaver frågan om unga och web 2.0? Vad glömmer dessa författare och många andra? Klyftorna går inte bara mellan generationer. Kunskapen ser olika ut utifrån många olika parametrar. Är det inte ett amerikanskt medelklassperspektiv vi antar när vi talar om ständigt uppkopplade ungdomar med tillgång till den senaste tekniken? Svenska ungdomar har också globalt sett god tillgång till Internet.Men… Att uppmärksamma detta kan få oss att slå oss för bröstet och göra oss blinda för nyanserna. För trettonåringar utan mailadress eller lunarkonto känns inte det allmänna medvetandet om den superkompetenta nätgenerationen precis som någon hjälp. Inte hjälper generaliseringarna unga tjejer heller när datorer oftast placeras i pojkrum och männen är de som har det mest välutvecklade språket kring IT. I ”vuxenvärlden” föds förtrycket och det dåliga självförtroendet inför nättjänster just utifrån alla dessa teknokrater som väljer att prata i hårda termer om mjuka saker. Du, jag och bromöllakidsen som erbjuder varandra informationskanaler och tillsammans bygger gemensam kunskap och egna folksonomys, vi behöver inget teknokratiskt språk.
Visst låter det som en demokratisk utopi? (Läs smart mobs för att lättare fatta varifrån alla realistiska och utopiska tankar om nätinteraktivitet och användar/medborgarinflytande beror på) Grejen är just att här finns fantastiska möjligheter och resurser men så länge vi exkluderar och generaliserar genom att använda svåra ord eller nervärdera ungas kunskap – då är vi inte närmare en deltagande demokrati idag än vad vi var 1990. I så fall är webb 2.0 lika mycket interaktivitet, demokrati, gemenskap, delande av talanger, kunskap och tillit som Åsa Moberg hävdar att Florence Nightingale var just en Florence Nightingale…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar