Mot dödsstraff.
Egna ord ekade.
Krossa patriarkatet.
Entusiast fann Petrinifader.
Tankar hem.
lördag 30 augusti 2008
fredag 29 augusti 2008
Kameleonten självdör utan motstånd
I ett arbetsmaterial (dvs ej något slutgiltigt antaget dokument) läser jag:
I "gamla dagar" var bibliotekarierna de kunnigaste. Så är det inte längre. Besökarna vet ofta mer än vi själva vet. Detta kan vi dra nytta av. Vi ska se dem som experter, medproducenter och deltagare i skapandeprocesser. Vi ska samtidigt identifiera egna nya roller i denna nya kontext.
Visst. Vi kan väl servera kaffe när användarna/kunderna/låntagarna gör sina informationssökningar... Också behöver vi ju ngn som ser till att skrivarna funkar.
Okej. Jag snackar för mycket skit. Till sak. När har bibliotekarierna vetat mest? Jag tar inte upp bloggutrymme för att ett större bibliotek uttrycker detta i sitt arbetsmaterial, däremot gör jag det därför att tankefiguren är vanlig och jag ofta möter den hos våra användare och hos kollegor- gårdagen var vår glansperiod. Folk behöver nu hus med datorer och fysiska samlingar... (Eller kanske inte det heller? Böcker är billiga, allt finns på nätet...) Kunnandet, planen och strategierna har de själva.
Med detta tänkande så var kunskap om kunskapsorganisation och informationsarkitektur, informationsbeteende och liknande viktigt i svunnen tid men inte i dag.
Hur många googlande* låntagare (och dessutom chefer) skall vi behöva bevisa vår kompetens för? (Och hur ska det gå till? Årliga nationella prov?) Visst ska arbetssätten förändras, kunskapssynen likaså. Därmed inte sagt att biblioteks- och informationsvetare behöver gräva sin egen grav.... Eller flytta ner i de fulla mögeldoftande magasinen kanske??? Bokvård är ju kul...
Har det inte alltid hetat att bibliotekarier är generalister? Kameleonter som anpassar sig efter kundens nycker, funderingar, kunskap etc. Vilka referenssamtal genomförs utan att bibliotekarien använder besökarens idéer, tankar och planer?
Låt oss istället vara kaxiga och säga att vi kan delta i och stödja informationsprocesser av alla de slag...
Ett kvinnodominerat yrke utan kraft och självkänsla kan lätt rationaliseras bort. Speciellt när vår kunskap är densamma som alla andras...
*Visst, jag är en antifolklig snobb som hatar google.Bokfestival 2
I dag är Kristianstads biblioteks personal med i någon slags sekt. Likadana t-shirtar och alles i svarta byxor... (dock ej läder.)
torsdag 28 augusti 2008
Yttrandefrihet och demokrati för avatarer
Även denna bloggpost tar avstamp i Arena. Tidskriften känns alltid lika aktuell, synd bara att den kostar 69 pix och att onlinematerialet inte är komplett... (Hur ska tidskrifterna vi trånar efter webbiseras? Ni med 2.0-religiös blick kan säkert förklara hur kapitalismens monetära in och ut logik ska kunna brytas till förmån för kommunistiska dela med sig- principer.)
Hur som helst. En artikel om Virtuell demokrati av Anders Rydell beskriver med olika exempel och snapshot striderna i onlinevärldar kring yttrandefrihet och rättigheter. Protestaktioner i Second life mot transnationella bolag blir belysta och Linden lab har också kritiserats av grupper som velat se demokratiska rättigheter för second lifes avatarer, i motsats till rådande situation där företaget utgör den osynliga maktfullkomliga regeringen (min tolkning av Rydells beskrivning).
Är det händelser som dessa som skall kallas kamp för virtuell demokrati? Anders Rydell kallar speldebatten för kolonial. Och visst är det bror duktig som ovanifrån satt agendan utan insikt i de världar som diskussionen rört sig kring. Rydell vänder nu på perspektivet och konstaterar: "Ingen annan virtuell plattform överbryggar i dag lika effektivt kultur, språk och geografi som onlinespel." Skribenten är dock bekymrad över att din avatar är en förlängning av dig, men en förlängning som saknar rättigheter. Att användarna kan sätta press och skapa opinion mot ägarna av onlinevärldarna visas dock genom exemplet att Blizzard (till slut) fick be om ursäkt för att de stoppade en transperson, Sarah Andrews från att starta en guild för hbt-personer i WoW. Utifrån detta och många andra exempel skriver Rydell att "Den som skriver koden stiftar lagen, sätter reglerna och upprättar systemet. På så sätt är datakod politiskt praktiserad." En bestämd syn på kultur och ordning styr spelskaparna:
I dessa världar finner vi ”Ett mönster som i mångt och mycket härstammar från den västerländska kulturen, med kapitalism och fokus på den enskilda individens framgång. Många av de virtuella världarna skapar bra kapitalister” berättar Peter Zachariasson vid Gothenburg research institute i aktuella artikel. Föreläsare och skribent på bloggen Terra Nova, Edward Castronova, tycker att ”skaparnas syn på yttrandefrihet är ett problem i alla virtuella utrymmen” och artikeln sammanfattar att företagen spelar enligt logiken att ”Så länge som det gagnar utvecklaren låter man medborgarna hållas”. Anders Rydell tänker framåt och frågar sig om demokratiska system i virtuella världar är alltför sköra och vi behöver koppla dessa till myndigheter i IRL istället... För att dina avatarers liv och rättigheter spelar roll har han fattat och framåt ser han ”vår fysiska och vår virtuella identitet sjunka samman”.
Kolla in:Entropia universe (Så jäkla snyggt. Här vill jag bo)A tale in the desert (suppose to be demokratiskt enligt refererade artikel. Kul i vilket fall)
Och fundera på hur den här diskussionen kan kopplas till sociala nätverksforum. Även där är gränserna dragna av enskilda eller företag. Att bli censurerad bland sina vänner på nätet svider och det finns ingen plats att överklaga eller någon möjlighet att återskapa det som någon valt att markera och sudda ut.
Hur gör vi? Du? Unga som ber mig ringa Lunarstorm om bilder och berättelser. Finns det någon som lyssnar? I IRL är vi vana vid "högre instans". Kommunen skiter i mig så då går jag till länsrätten... Kanske bör redaktörer och ägare av små och stora forum fundera i dessa termer? Fast virtuellt samspel är friare... Bör vi trycka in det i en annan form av reglering? Eller måste vi vänta på att demokratiska processer byggs underifrån?
Användarvillkoren på forum och virtuella världar är ju lika sterila och intetsägande som alkoholen i rengöringsmedel och tvättkräm för vårdbiträden bland bortglömda och förpackade pensionärer. Vasken-Evert är död. Who gives a shit?
Hur som helst. En artikel om Virtuell demokrati av Anders Rydell beskriver med olika exempel och snapshot striderna i onlinevärldar kring yttrandefrihet och rättigheter. Protestaktioner i Second life mot transnationella bolag blir belysta och Linden lab har också kritiserats av grupper som velat se demokratiska rättigheter för second lifes avatarer, i motsats till rådande situation där företaget utgör den osynliga maktfullkomliga regeringen (min tolkning av Rydells beskrivning).
Är det händelser som dessa som skall kallas kamp för virtuell demokrati? Anders Rydell kallar speldebatten för kolonial. Och visst är det bror duktig som ovanifrån satt agendan utan insikt i de världar som diskussionen rört sig kring. Rydell vänder nu på perspektivet och konstaterar: "Ingen annan virtuell plattform överbryggar i dag lika effektivt kultur, språk och geografi som onlinespel." Skribenten är dock bekymrad över att din avatar är en förlängning av dig, men en förlängning som saknar rättigheter. Att användarna kan sätta press och skapa opinion mot ägarna av onlinevärldarna visas dock genom exemplet att Blizzard (till slut) fick be om ursäkt för att de stoppade en transperson, Sarah Andrews från att starta en guild för hbt-personer i WoW. Utifrån detta och många andra exempel skriver Rydell att "Den som skriver koden stiftar lagen, sätter reglerna och upprättar systemet. På så sätt är datakod politiskt praktiserad." En bestämd syn på kultur och ordning styr spelskaparna:
I dessa världar finner vi ”Ett mönster som i mångt och mycket härstammar från den västerländska kulturen, med kapitalism och fokus på den enskilda individens framgång. Många av de virtuella världarna skapar bra kapitalister” berättar Peter Zachariasson vid Gothenburg research institute i aktuella artikel. Föreläsare och skribent på bloggen Terra Nova, Edward Castronova, tycker att ”skaparnas syn på yttrandefrihet är ett problem i alla virtuella utrymmen” och artikeln sammanfattar att företagen spelar enligt logiken att ”Så länge som det gagnar utvecklaren låter man medborgarna hållas”. Anders Rydell tänker framåt och frågar sig om demokratiska system i virtuella världar är alltför sköra och vi behöver koppla dessa till myndigheter i IRL istället... För att dina avatarers liv och rättigheter spelar roll har han fattat och framåt ser han ”vår fysiska och vår virtuella identitet sjunka samman”.
Kolla in:Entropia universe (Så jäkla snyggt. Här vill jag bo)A tale in the desert (suppose to be demokratiskt enligt refererade artikel. Kul i vilket fall)
Och fundera på hur den här diskussionen kan kopplas till sociala nätverksforum. Även där är gränserna dragna av enskilda eller företag. Att bli censurerad bland sina vänner på nätet svider och det finns ingen plats att överklaga eller någon möjlighet att återskapa det som någon valt att markera och sudda ut.
Hur gör vi? Du? Unga som ber mig ringa Lunarstorm om bilder och berättelser. Finns det någon som lyssnar? I IRL är vi vana vid "högre instans". Kommunen skiter i mig så då går jag till länsrätten... Kanske bör redaktörer och ägare av små och stora forum fundera i dessa termer? Fast virtuellt samspel är friare... Bör vi trycka in det i en annan form av reglering? Eller måste vi vänta på att demokratiska processer byggs underifrån?
Användarvillkoren på forum och virtuella världar är ju lika sterila och intetsägande som alkoholen i rengöringsmedel och tvättkräm för vårdbiträden bland bortglömda och förpackade pensionärer. Vasken-Evert är död. Who gives a shit?
Bokfestivalen.
I dag var jag och Anders i radio Kristianstad (spola fram några få minuter här. Anders är bibliotekarien med den trevliga rösten & jag låter som ett rivjärn trots att jag aldrig knarkat eller rökt. Ska man skylla på sina föräldrar eller söka någon slags regionalt bidrag för restaurering av stämband?) och pratade om bokfestivalen som går av stapeln i helgen. Som ny på Kristianstads bibliotek är jag överväldigad av vad programmet har att erbjuda, hoppas rikspressen fattar det också... Helst vill jag höra och gärna träffa Åsa Moberg...
Men på lördagen skall vi inta söder torg med workshops och scenframträdande för den yngre publiken... Fast jag hann i radioprogrammet även uppmana vuxenpubliken att lyssna på Mindcrash på vår scen...
Och sen har vi ju Per Nilsson, Mårten Sandén, feministkören m m... Så har du problem med att få kickar och nyttjar nikotin, koffein och socker i mängder så kan en biljett till Kstad löna sig på lördag. Vi kommer vara höga som hus av allt litteraturdopamin.
onsdag 27 augusti 2008
Kurreduttar och korrekta Vilda(r)
I nya numret av Arena skriver Karolina Ramqvist ("Kravmärkt barntext") om sexism och rasism i klassiker och i den samtida litteraturen. Samtidigt som hon avvisar högerkritiken om att genus- "kravmärkt" barnlitteratur skulle vara indoktrinerande poängterar hon problem med denna typ av barnlitteraturens uppfattade frizoner:
"Problemet är inte att man vill skapa en litterär frizon utan spår av rasism och sexism utan tanken att det på et så enkelt sätt går att intyga att man gjort just det. Försäkran om att detta är godkänd litteratur för våra barn förutsätter ett gemensamt samförstånd som verkar omöjligt."
Och visst: Känns det inte olustigt att förlag startar som lägger patent på att vara genusriktiga? Frågorna kring genus är många och enighet fjärran. I en av böckerna från Vilda förlag handlar det om rosa sandaler på en pojke. Jag menar inte att detta är ett enda exempel som skall välta hela släppet... Men genusfrågor och barn tenderar att bli just så här klumpiga och i avsaknad av liv. Brandbil eller docka. Blått eller rosa. Är detta inte att underskatta barns förmåga att resonera och problematisera. Kommer ni själva ihåg era tankebanor som sexåringar? Finns det rumi en vuxen hjärna för något av den omvärderande, omskapande och fantiserande potentialen? Inte i min vart fall...
Och när funkade skönlitteraturen så att den kan "märkas" och "granskas" för att vara demokratisk, jämställd etc. Vi kan skrika och bråka... Eller vi ska skrika och bråka om mainstream i samtidslitteraturen och peka på medelklassens totala dominans i berättandet.
Men att skriva genusmallade böcker där medelklassens tolkningsföreträde förstärks. Hur radikalt är det? Och hur blev det med pratet om mångfalden berättelser som vi ska "erbjuda" våra barn?
Ramqvist konstaterar: "Skammen i att berätta för barnen om världen kvarstår".
"Problemet är inte att man vill skapa en litterär frizon utan spår av rasism och sexism utan tanken att det på et så enkelt sätt går att intyga att man gjort just det. Försäkran om att detta är godkänd litteratur för våra barn förutsätter ett gemensamt samförstånd som verkar omöjligt."
Och visst: Känns det inte olustigt att förlag startar som lägger patent på att vara genusriktiga? Frågorna kring genus är många och enighet fjärran. I en av böckerna från Vilda förlag handlar det om rosa sandaler på en pojke. Jag menar inte att detta är ett enda exempel som skall välta hela släppet... Men genusfrågor och barn tenderar att bli just så här klumpiga och i avsaknad av liv. Brandbil eller docka. Blått eller rosa. Är detta inte att underskatta barns förmåga att resonera och problematisera. Kommer ni själva ihåg era tankebanor som sexåringar? Finns det rumi en vuxen hjärna för något av den omvärderande, omskapande och fantiserande potentialen? Inte i min vart fall...
Och när funkade skönlitteraturen så att den kan "märkas" och "granskas" för att vara demokratisk, jämställd etc. Vi kan skrika och bråka... Eller vi ska skrika och bråka om mainstream i samtidslitteraturen och peka på medelklassens totala dominans i berättandet.
Men att skriva genusmallade böcker där medelklassens tolkningsföreträde förstärks. Hur radikalt är det? Och hur blev det med pratet om mångfalden berättelser som vi ska "erbjuda" våra barn?
Ramqvist konstaterar: "Skammen i att berätta för barnen om världen kvarstår".
tisdag 26 augusti 2008
Vi har ansvar för barnens informationsfrihet
Sova extremt lite verkar ju vara möjligt. Två timmar och resten av dygnet kan användas till annat än att drömma om intelligenta ormar och bebisar utan huvuden. Jag inser att denna önskan om fysisk styrka/urballning (?) inte bara ter sig lockande för finansnördar utan även för föräldrar i början av terminen. Eller? Är ni supernannysar som buntar ihop era avkommor och lämpar av dem på fritids i gryningen, ignorerande all känslokommunikation?
Och har ni nu haft kottarna i kö sedan födseln så friskoleplatsen är deras? Med två skolbarn uppdelade i kommunal-normal grundskola och kooperativ friskola så är det personliga politiskt... 18 elever kontra 26 på två lärare. Höghus, låghus, dårhus- föräldrar? Gissa själva. Semester på Kreta eller åtta veckors sommaröverlevnad i tvårummare? Tvåspråkiga eller Anpassad i konform?
Styrdokument för allt som rör barn skall granskas och alla pedagoger fortbildas i sociologi eller flummeri så att de slutar riva ner det barnen skapar i slutet av varje lektion eller varje dag. Fantasin är inte tidsstyrd så kanske måste vi vända oss till Weber eller Foucault för att fatta varför ordning alltid är den överordnade principen.
Sverige rapporterar till FN:s barnrättskommitté hur man lever upp till barnkonventionen. Den fjärde rapporten omfattar åren 2002-2007. De paragrafer som vår verksamhet, folkbiblioteken, främst relaterar till är §13 och 14 vilka bland annat stadgar att
Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag.
Man fastslår också att barnet har rätt till tankefrihet och att själv få välja medel för att uttrycka åsikter och sprida information.
Hur ser då rapporteringen ut till FN ifråga om hur man lever upp till konventionsstadgarna? Jo man gör en kvantitativ uppställning av vilket antal bibliotek och filialer det finns på skolor och i kommuner och avslutar: "Alla dessa bibliotek är tillgängliga för barn".
Visst är det klokt att nämna biblioteken i relation till barns informationsfrihet, men redovisas på något sätt hur man arbetar för att nå målen? Med tanke på den inskränkthet och enkelspårighet som finns i en del av barn och ungdomsbibliotekariekåren så bör regeringen knappast anses sträva efter att nå de radikala konventionsmålen enbart genom att ange antalet bibliotek. Läsfrämjandet är för de flesta bibliotekarier den religion man vigt sitt yrkesliv åt. Skol- eller folkbiblioteken är inte med någon slags självklarhet en plats där man arbetar med ungas möjlighet att sprida sina åsikter eller att lära sig finna information samt publicera eget arbete eller delta i kunskapsprocesser i nätbaserade lärmiljöer. (Kanske är det signifikant att regeringens utredare i rapporten kallar Medierådets rapport för "ungar och medier" istället för "Unga & medier".)
I övrigt redovisar regeringen en del av det statliga organet Medierådets arbete och att man motverkar våldsskildringar och pornografi i våra yngre medborgares närhet.
Jag undrar om Sverige eller något annat land får bakläxa för att man inte lever upp till paragraf 13 och 14 i barnkonventionen.
Och har ni nu haft kottarna i kö sedan födseln så friskoleplatsen är deras? Med två skolbarn uppdelade i kommunal-normal grundskola och kooperativ friskola så är det personliga politiskt... 18 elever kontra 26 på två lärare. Höghus, låghus, dårhus- föräldrar? Gissa själva. Semester på Kreta eller åtta veckors sommaröverlevnad i tvårummare? Tvåspråkiga eller Anpassad i konform?
Styrdokument för allt som rör barn skall granskas och alla pedagoger fortbildas i sociologi eller flummeri så att de slutar riva ner det barnen skapar i slutet av varje lektion eller varje dag. Fantasin är inte tidsstyrd så kanske måste vi vända oss till Weber eller Foucault för att fatta varför ordning alltid är den överordnade principen.
Sverige rapporterar till FN:s barnrättskommitté hur man lever upp till barnkonventionen. Den fjärde rapporten omfattar åren 2002-2007. De paragrafer som vår verksamhet, folkbiblioteken, främst relaterar till är §13 och 14 vilka bland annat stadgar att
Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag.
Man fastslår också att barnet har rätt till tankefrihet och att själv få välja medel för att uttrycka åsikter och sprida information.
Hur ser då rapporteringen ut till FN ifråga om hur man lever upp till konventionsstadgarna? Jo man gör en kvantitativ uppställning av vilket antal bibliotek och filialer det finns på skolor och i kommuner och avslutar: "Alla dessa bibliotek är tillgängliga för barn".
Visst är det klokt att nämna biblioteken i relation till barns informationsfrihet, men redovisas på något sätt hur man arbetar för att nå målen? Med tanke på den inskränkthet och enkelspårighet som finns i en del av barn och ungdomsbibliotekariekåren så bör regeringen knappast anses sträva efter att nå de radikala konventionsmålen enbart genom att ange antalet bibliotek. Läsfrämjandet är för de flesta bibliotekarier den religion man vigt sitt yrkesliv åt. Skol- eller folkbiblioteken är inte med någon slags självklarhet en plats där man arbetar med ungas möjlighet att sprida sina åsikter eller att lära sig finna information samt publicera eget arbete eller delta i kunskapsprocesser i nätbaserade lärmiljöer. (Kanske är det signifikant att regeringens utredare i rapporten kallar Medierådets rapport för "ungar och medier" istället för "Unga & medier".)
I övrigt redovisar regeringen en del av det statliga organet Medierådets arbete och att man motverkar våldsskildringar och pornografi i våra yngre medborgares närhet.
Jag undrar om Sverige eller något annat land får bakläxa för att man inte lever upp till paragraf 13 och 14 i barnkonventionen.
måndag 25 augusti 2008
Stå på kö, logga in, registreras, begränsas
Saxat från Biblioteksbladets hemsida:
"Vem har gett biblioteken uppdraget att registrera brukarna av internettjänster? Den frågan ställer Urban Bäckström i Mjölby i ett debattinlägg i kommande nummer av BBL."
Ja det är ju en så absurd form av tillhandahållande av information att man undrar om inte en slags FRA-inställning styr hela folkbibliotekstänkandet när det gäller nätresurser.
Många konstiga föreställningar råder om internetanvändning såväl på bibliotek som på skolor. Att man är tvungen att registrera vem som lånar en dator t ex... Konstigt att Internetkaféer och 7-eleven inte styrs av svensk lagstiftning då.
Tidsbegränsningar, fåniga ordningsregler, kontroll och noll insikt om vinsten med internetbaserat lärande.
Kommer ni ihåg Elisabeth Tanks idéer om ett förnyat Mstb? Släng all gammal facklitteratur som inte behövs. Det mesta finns på nätet - vi är inget museum!
Heja Tank!
Jag ska öppna ett eget bibliotek där det är användarnas behov, inte personalens och tjänstemännens perverterade önskemål om att skapa ett 1984 light som styr. Åtkomlighet, enkelhet: verksamheten tillhör er, biblioteket är ditt!
Inga hackare som vill hjälpa biblioteken på traven i sin demokratiseringsprocess?
"Vem har gett biblioteken uppdraget att registrera brukarna av internettjänster? Den frågan ställer Urban Bäckström i Mjölby i ett debattinlägg i kommande nummer av BBL."
Ja det är ju en så absurd form av tillhandahållande av information att man undrar om inte en slags FRA-inställning styr hela folkbibliotekstänkandet när det gäller nätresurser.
Många konstiga föreställningar råder om internetanvändning såväl på bibliotek som på skolor. Att man är tvungen att registrera vem som lånar en dator t ex... Konstigt att Internetkaféer och 7-eleven inte styrs av svensk lagstiftning då.
Tidsbegränsningar, fåniga ordningsregler, kontroll och noll insikt om vinsten med internetbaserat lärande.
Kommer ni ihåg Elisabeth Tanks idéer om ett förnyat Mstb? Släng all gammal facklitteratur som inte behövs. Det mesta finns på nätet - vi är inget museum!
Heja Tank!
Jag ska öppna ett eget bibliotek där det är användarnas behov, inte personalens och tjänstemännens perverterade önskemål om att skapa ett 1984 light som styr. Åtkomlighet, enkelhet: verksamheten tillhör er, biblioteket är ditt!
Inga hackare som vill hjälpa biblioteken på traven i sin demokratiseringsprocess?
torsdag 21 augusti 2008
Informationsåtkomst klassbunden. Biblioteken överlever.
Godmorgon. Strax efter 7 på morgonkvisten. Barnet lämnat på nya fritids. Hårda bud för små knattar som växlar mellan liten barngrupp och en 0-9 skola. Men om man är "batgirl" innan man går hemifrån så går det hyfsat bra... Ja, vi har sett en del av fladdermusmannen-filmerna tillsammans med en sexåring. Stäm mig.
Saxat från Alsbjers blogg:
I senaste numret 12/2008 (pdf, 3,5 MB) av Danska Bibliotekspressen refereras en konferens som ägde rum i Gentofte tidigare i år. En av talarna, Claus Dahl, menar att om någon fått idén till bibliotek för femton år sen så hade det inte blivit av.Enligt Dahl skapades biblioteken på den tiden då kunskap var dyr och otillgänglig. Han hänvisar till biblioteket i Alexandria som snarare var Faraos privata kunskapskammare än ett folkbibliotek.Poängen Calus Dahl vill komma framt till är att den alltmer ökande tillgången till kunskap har fört med sig en demokratisering och avmonopliserering som har varit bra för vanligt folk men ödesdigert för det klassiska biblioteket. Idag är kunskap gratis. Bibliotekarien har inte längre patent på att vara expert. det kanske t o m är meningslöst att driva bibliotek i en sådan värld.
Dahl menar att det inte bara är en god idè att tänka om bibliotekets roll i samhället - det är oundvikligt. Som ett svar på Claus Dahls dystopiska visioner av biblioteken och en utmaning till oss alla genomför Köpenhamns bibliotek en konferens 8-11 oktober under temat The Smart City and its Libraries.
En kort reflektion kring bibliotekens vara eller inte vara är väl att ställa sig frågan hur mycket man upplever att man i sitt arbete fyller en viktig funktion för medborgarna i sitt upptagningsområde eller ej.
Visst, biblioteken behöver utvecklas i språng framöver, snarare än fila lite i kanterna på den sjuttiotalsverksamhet man fortfarande älskar. Men det betyder inte att vi behöver ifrågasätta vår existens. Är du snart i pensionsåldern Peter eftersom du tar det med sådan ro? Själv blir jag förbannad på dessa biblioteksvetare & debattörer som inte redovisar hela sin tankekedja kring varför biblioteken inte längre behövs.
Har informationssamhället blivit mer eller mindre komplext de senaste åren? Upplever vi att kännedomen om hur olika informationssystem är konstruerade är stor? Tvärtom. Gå ut på en grundskola och kör en timme med pedagogerna. De vet inte vem som äger YouTube eller hur det är konstruerat. De har ingen aning om varför nätanvändning fyller en positiv funktion i de ungas liv...
Är kunskap gratis? Hur mycket tid ägnar du/jag åt att få fram information och bakgrundsmaterial kring något som engagerar oss? Slutligen har vi lagt åtskilliga timmar trots god grundkunskap och ändå får vi beställa något i en pdf-fil som kostar 60 spänn... Hur ser denna process ut för personer med mindre vana vid kunskapsorganisation och informationsenvishet? För företag med behov av omvärldsanalys?
Allmänheten kan söka information. (Ha ha. Blondinbella och Carl Bildt?)
Den är lättåtkomlig. (För vem?) Smörgåsbordet är dukat. (Med vad?) Den som anser att en institution som arbetar med kultur, information och kunskap inte behövs i dagens information-overload, skrik högst hörs mest- värld, har glömt upplevelserna från "golvet" på biblioteket.
När man visar en förälder med ett barn med särskilda behov att det finns sociala nätverk att delta i... Responsen i det dagliga arbetet är helvetes stor. Så enligt vems normer och världsbild behövs vi då inte?
"Demokratisering"
"Avmonopolisering"
Bullshit. Informationsåtkomsten är fortfarande klass, ålders och könsbunden.
Saxat från Alsbjers blogg:
I senaste numret 12/2008 (pdf, 3,5 MB) av Danska Bibliotekspressen refereras en konferens som ägde rum i Gentofte tidigare i år. En av talarna, Claus Dahl, menar att om någon fått idén till bibliotek för femton år sen så hade det inte blivit av.Enligt Dahl skapades biblioteken på den tiden då kunskap var dyr och otillgänglig. Han hänvisar till biblioteket i Alexandria som snarare var Faraos privata kunskapskammare än ett folkbibliotek.Poängen Calus Dahl vill komma framt till är att den alltmer ökande tillgången till kunskap har fört med sig en demokratisering och avmonopliserering som har varit bra för vanligt folk men ödesdigert för det klassiska biblioteket. Idag är kunskap gratis. Bibliotekarien har inte längre patent på att vara expert. det kanske t o m är meningslöst att driva bibliotek i en sådan värld.
Dahl menar att det inte bara är en god idè att tänka om bibliotekets roll i samhället - det är oundvikligt. Som ett svar på Claus Dahls dystopiska visioner av biblioteken och en utmaning till oss alla genomför Köpenhamns bibliotek en konferens 8-11 oktober under temat The Smart City and its Libraries.
En kort reflektion kring bibliotekens vara eller inte vara är väl att ställa sig frågan hur mycket man upplever att man i sitt arbete fyller en viktig funktion för medborgarna i sitt upptagningsområde eller ej.
Visst, biblioteken behöver utvecklas i språng framöver, snarare än fila lite i kanterna på den sjuttiotalsverksamhet man fortfarande älskar. Men det betyder inte att vi behöver ifrågasätta vår existens. Är du snart i pensionsåldern Peter eftersom du tar det med sådan ro? Själv blir jag förbannad på dessa biblioteksvetare & debattörer som inte redovisar hela sin tankekedja kring varför biblioteken inte längre behövs.
Har informationssamhället blivit mer eller mindre komplext de senaste åren? Upplever vi att kännedomen om hur olika informationssystem är konstruerade är stor? Tvärtom. Gå ut på en grundskola och kör en timme med pedagogerna. De vet inte vem som äger YouTube eller hur det är konstruerat. De har ingen aning om varför nätanvändning fyller en positiv funktion i de ungas liv...
Är kunskap gratis? Hur mycket tid ägnar du/jag åt att få fram information och bakgrundsmaterial kring något som engagerar oss? Slutligen har vi lagt åtskilliga timmar trots god grundkunskap och ändå får vi beställa något i en pdf-fil som kostar 60 spänn... Hur ser denna process ut för personer med mindre vana vid kunskapsorganisation och informationsenvishet? För företag med behov av omvärldsanalys?
Allmänheten kan söka information. (Ha ha. Blondinbella och Carl Bildt?)
Den är lättåtkomlig. (För vem?) Smörgåsbordet är dukat. (Med vad?) Den som anser att en institution som arbetar med kultur, information och kunskap inte behövs i dagens information-overload, skrik högst hörs mest- värld, har glömt upplevelserna från "golvet" på biblioteket.
När man visar en förälder med ett barn med särskilda behov att det finns sociala nätverk att delta i... Responsen i det dagliga arbetet är helvetes stor. Så enligt vems normer och världsbild behövs vi då inte?
"Demokratisering"
"Avmonopolisering"
Bullshit. Informationsåtkomsten är fortfarande klass, ålders och könsbunden.
tisdag 19 augusti 2008
Vi behöver Vilda och Alfons i betong
Alfons i förortsbetong... Orden flimrar framför mina ögon men äntligen vaknar barnlitteraturdiskussionen genom Andersson & Druker som samlar historia, idéer, bilder och möjliga uttryck för barndom... Barnlitteratur i socialisationsperspektiv möter påståendet att
Det är ni som lär era barn vad som är märkligt och formar söner utan klänning och empati... Alltfler klädkedjor anammar dock små kollektioner med unisex kläder för barn. Samtidigt ter sig resten av världen lika uppdelad enligt genussystemets tvingande (a)symmetri.
Och ungefär lika fast förankrad i en rangordnande, sorterande tradition är DN som i dag skriver om 100 omistliga barnboksförfattare och därmed fortsätter sin artikelserie om barnlitteratur. Bland de bloggar som kommenterar DN verkar de flesta nöjda att få en lista i hand. (Det blev ju ingen tvingande kanon men nu får vi (hurra) nya listor som radar upp "måsten").
Klassiker, sprätten på toaletten i värsta alternativnostalgianda
och aktuell realism befruktat med skönhet genom Sonya Hartnett radas upp och det är nog meningen att vi ska tycka att DNs recensenter har koll på slaveri till postmodernism och tonårssmärta... Men är det så? Listan känns mer som något man knåpat ihop under en rödvinskväll. "Minns ni den?" och "Å va den präglat mig". Den som drog fram Sprätten på toaletten ur garderoben är väl samma 70-talistförälder som visar Vilse i pannkakan för sina egna små kottar och flinar nöjt åt den storpotät som berövat dem själva småbarnstidens nattro.
Vid sidan av DNs lista ligger Barnlitteraturanalyser av Andersson & Druker (red.). Ett par kapitel in i boken är jag helt såld. Så här skall litteratur kontextualiseras och förstås (som politisk och magsyreförankrad kraft), som en av de delar som spinner samman lek, saga, berättande, kunskap till en helhet. Barnlitteraturen som iscensättare av de svåraste upplevelser. Men samtidigt, som författarna betonar i sitt förord:
"dagdrömmar kan utmana rådande ideal och beskriva en förändring"...
Så upplever vi berättelserna tillsammans med barnen och kan ha hur ont som helst, men samtidigt kallas tillbaka till viljan att bli starkare och veta... Ja, vad? Mer? Barnlitteratur-analytikerna skriver också om "välkända berättelser i ett nytt ljus" och talar om hur barndomen omförhandlas och litteraturen med den. Och i vår läsning av DNs förslag om Tom Sawyer och Den lille prinsen kan vi påtagligt uppleva att "definitionen av barnet ständigt är i dialog med uppfattningar om bland annat kön, klass och etnicitet" (Andersson & Druker).
Så när Ulf Stark tröttnar på läsfrämjande som osynliggör litteraturens innehåll, Christer Hermansson saknar förtrupper som arbetar för skönlitteraturen och Karin Salmson på Vilda förlag vill omförhandla genus i bilderboksform... Ja då får jag väl ställa mig på kö och delta...
Men vägra ställa upp på någon uppfostrande attityd där läsandet är heligt och dess funktion överträffar all annan form av grund för kunskapsbildning. I dag har vi ju hört hur bra det går att räkna utan att ha ett etablerat siffersystem... Så varför kan vi inte omförhandla vårt läsfrämjandekontrakt och fylla det med innehåll och relationer till andra medietyper, till lek och till ifrågasättande av stora berättelser och normer?
"Att äga ett språk" - broschyren delar vi ut till alla bebisföräldrar och berättar hur läsandet dalat och hur TVn tagit större plats... Men vem vill egentligen äga ett språk? Språket liksom litteraturen måste ständigt omförhandlas och för oss på folkbiblioteken måste skönlitteraturen lika mycket vara en politisk kraft som upphöjd och försvårad kultur som skapar kapital åt ett fåtal inbjudna.
P S 1: Folkbibliotek är demokrati, deltagande, nya och gamla världar. Svara på barnens längtan. Släpp uppfostran och älska viljan.
P S 2: Är det inte spännande hur barnlitteraturens analytiker använder samma språk när de talar om barn och ungdomslitteratur som beteendevetarna när de talar om ungas identitetspel på sociala nätverksforum? Ändå ska vi ta struptag på varandra och odla, gödsla och sola konflikterna mellan olika uttryck, former för lärande och kulturer. Varför är alla hotade? IT-arbetande informationsarbetare som inte har fysisk möjlighet att arbeta med sina kompetenser med barnen på biblioteket (rummet är planerat för en enda typ av artefakt. Inte efter människor. Inte efter verksamhet). Litteraturälskarna som får något panikartat i blicken när TV-spelen närmar sig de egna domänerna. Färre läser ju! Läsförmågan försämras! Vi har ett annat uppdrag.
Släng alla listor som släpar fram rasist-Babar ur garderoben och lita till att du själv hittar kontexten, formerna och de verktyg eller medietyper som styrker, glädjer och bråkar med dina unga användare.
Det är ni som lär era barn vad som är märkligt och formar söner utan klänning och empati... Alltfler klädkedjor anammar dock små kollektioner med unisex kläder för barn. Samtidigt ter sig resten av världen lika uppdelad enligt genussystemets tvingande (a)symmetri.
Och ungefär lika fast förankrad i en rangordnande, sorterande tradition är DN som i dag skriver om 100 omistliga barnboksförfattare och därmed fortsätter sin artikelserie om barnlitteratur. Bland de bloggar som kommenterar DN verkar de flesta nöjda att få en lista i hand. (Det blev ju ingen tvingande kanon men nu får vi (hurra) nya listor som radar upp "måsten").
Klassiker, sprätten på toaletten i värsta alternativnostalgianda
och aktuell realism befruktat med skönhet genom Sonya Hartnett radas upp och det är nog meningen att vi ska tycka att DNs recensenter har koll på slaveri till postmodernism och tonårssmärta... Men är det så? Listan känns mer som något man knåpat ihop under en rödvinskväll. "Minns ni den?" och "Å va den präglat mig". Den som drog fram Sprätten på toaletten ur garderoben är väl samma 70-talistförälder som visar Vilse i pannkakan för sina egna små kottar och flinar nöjt åt den storpotät som berövat dem själva småbarnstidens nattro.
Vid sidan av DNs lista ligger Barnlitteraturanalyser av Andersson & Druker (red.). Ett par kapitel in i boken är jag helt såld. Så här skall litteratur kontextualiseras och förstås (som politisk och magsyreförankrad kraft), som en av de delar som spinner samman lek, saga, berättande, kunskap till en helhet. Barnlitteraturen som iscensättare av de svåraste upplevelser. Men samtidigt, som författarna betonar i sitt förord:
"dagdrömmar kan utmana rådande ideal och beskriva en förändring"...
Så upplever vi berättelserna tillsammans med barnen och kan ha hur ont som helst, men samtidigt kallas tillbaka till viljan att bli starkare och veta... Ja, vad? Mer? Barnlitteratur-analytikerna skriver också om "välkända berättelser i ett nytt ljus" och talar om hur barndomen omförhandlas och litteraturen med den. Och i vår läsning av DNs förslag om Tom Sawyer och Den lille prinsen kan vi påtagligt uppleva att "definitionen av barnet ständigt är i dialog med uppfattningar om bland annat kön, klass och etnicitet" (Andersson & Druker).
Så när Ulf Stark tröttnar på läsfrämjande som osynliggör litteraturens innehåll, Christer Hermansson saknar förtrupper som arbetar för skönlitteraturen och Karin Salmson på Vilda förlag vill omförhandla genus i bilderboksform... Ja då får jag väl ställa mig på kö och delta...
Men vägra ställa upp på någon uppfostrande attityd där läsandet är heligt och dess funktion överträffar all annan form av grund för kunskapsbildning. I dag har vi ju hört hur bra det går att räkna utan att ha ett etablerat siffersystem... Så varför kan vi inte omförhandla vårt läsfrämjandekontrakt och fylla det med innehåll och relationer till andra medietyper, till lek och till ifrågasättande av stora berättelser och normer?
"Att äga ett språk" - broschyren delar vi ut till alla bebisföräldrar och berättar hur läsandet dalat och hur TVn tagit större plats... Men vem vill egentligen äga ett språk? Språket liksom litteraturen måste ständigt omförhandlas och för oss på folkbiblioteken måste skönlitteraturen lika mycket vara en politisk kraft som upphöjd och försvårad kultur som skapar kapital åt ett fåtal inbjudna.
P S 1: Folkbibliotek är demokrati, deltagande, nya och gamla världar. Svara på barnens längtan. Släpp uppfostran och älska viljan.
P S 2: Är det inte spännande hur barnlitteraturens analytiker använder samma språk när de talar om barn och ungdomslitteratur som beteendevetarna när de talar om ungas identitetspel på sociala nätverksforum? Ändå ska vi ta struptag på varandra och odla, gödsla och sola konflikterna mellan olika uttryck, former för lärande och kulturer. Varför är alla hotade? IT-arbetande informationsarbetare som inte har fysisk möjlighet att arbeta med sina kompetenser med barnen på biblioteket (rummet är planerat för en enda typ av artefakt. Inte efter människor. Inte efter verksamhet). Litteraturälskarna som får något panikartat i blicken när TV-spelen närmar sig de egna domänerna. Färre läser ju! Läsförmågan försämras! Vi har ett annat uppdrag.
Släng alla listor som släpar fram rasist-Babar ur garderoben och lita till att du själv hittar kontexten, formerna och de verktyg eller medietyper som styrker, glädjer och bråkar med dina unga användare.
Andrew Keen second edition
I en tidigare bloggpost där jag ville övertyga Tiina Rosenberg om Wikipedias förträfflighet (Wikipedia , en del av kampen mot heteronormativ kunskapsbildning) polemiserade jag kort mot Andrew Keen och hans tankar om fördärvandet av ”vår kultur”. Trots att nämnda feminist fortsätter att imponera (har hon uppfunnit begreppet ”ta ingen skit”?) så ska jag lämna henne utanför den här gången. Andrew Keen får ståta i eget majestät eftersom jag haft lyckan (?) att läsa förord och introduktion i den nya upplagan av The cult of the amateur. Här får Keen möjlighet att svara på de reaktioner som första upplagan av boken gav:
The digital mob might hate me, but many others – teachers, recording engineers, politicans, musicians, librarians parents, publishers, graphic artists, intellectual property lawyers, filmmakers, media entrepreneurs, and other professionals – are on my side. (s. xv)
Jag får väl börja med att be om ursäkt. Ett lösrykt citat så här kan ju bevisa lite vad som helst. Men visst är citatet ett korrekt exempel så till vida att hans världsbild tenderar att vara mer svartvit än blå och solig. Inte enbart på ett sätt som tydliggör att han vill visa ett före och efter och därmed medge att det är överdrifter han arbetar med... Snarare känns det som att överdrifterna är hans upplevelse av "verkligheten". Den verklighet som vi bör värna om och upprätthålla där det finns sanning och osanning, auktoriteter och vi andra som mellan tvättkorg och Silke Scheuermann bespottar honom på en av miljontals bloggar som fyller nätet med en djungel av ogenomträngligt skräp. Där finns kanske något guldkorn (medger han) - men det kullkastar ju inte författarens teser:
If we keep up this pace, there will be over five hundred millions blogs by 2010, collectively corrupting and confusing popular opinion about everything from politics, to commerce, to arts and culture. Blogs have become so dizzingly infinite that they´ve undermined our sense of what is true and what is false, what is real and what is imagery. (s 3)
På ett sätt önskar jag att Keens världsbild åtminstone stämde. Tänk vilka möjligheter som skulle erbjudas om vi levde i olika parallella förståelser för världen och för media där allt var möjligt och normerna gett vika. Då skulle ju problemet med västcentrerad, kapitalistisk, patriarkal hetro- historieskrivning ersättas av mångfaldens möjligheter till nya tankar och möten utanför kvävande diskurser.
Men om man istället stannar i etablerade tankefåror så är Kevin Keohanes invändningar i ett tidigare nummer av Communication World värda att uppmärksamma. Han kan sägas försvara "allmänheten" mot Keens låga tilltro till dess förmåga att sålla information, ta ställning och tänka kritiskt.
Belysande är att han kallar Keens bok för en "exploaration of a belief system, an attitude toward authority, a culture of specialization and expertise, the commercial values of ideas." Och visst är det just ett trossystem Keen framhåller: Ren vetenskap, korrekt journalistik och avgränsade professioner. Men vad han samtidigt gör är att försvara rådande system på ett konservativt och U S patriotiskt sätt. För i alla hans exempel så är det rådande världs- och samhällsordning som skall försvaras. Personer som agerar medborgarjournalister exemplifieras med ryktesspridare. Själv svarar han ja på frågan om han är elitist: Ja, eftersom det betyder att han litar på informationen om kriget i Irak så som det beskrivs av New york times reportrar... Personer som är vana att arbeta med nyhetsflöden. (Inbäddade journalister framför medborgarjournalister som reflekterar och dokumenterar direkt på plats? CNN framför bloggare i Irak eller Afghanistan?)
I Keens bok är det inte bloggare som avslöjar korrupta system eller entusiaster som tillsammans skriver historier på Wikipedia. För författaren verkar rådande maktordningar vara av godo och problemet med användargenererat material är bl a auktoriteter ifrågasätts. Vi har sett det förut; vilket hot denna s k bloggosfär påstås utgöra. Någon påpekade klokt att det är rent löjligt att räkna upp statsmakterna och lägga till bloggosfären på slutet. Det finns inte en sfär i singularis.
Men kanske är det denna 2.0-skugga i singularis som Keen boxas med. Hans bilder av 2.0-världen är är silicon valley-grabbar som tjänar pengar på de stora kommersiella nätverkssajterna eller självcentrerade användare som ser Youtube som en lämplig avstjälpningsplats för allt som finns i mobilen. De ungdomar Keen tecknar är perverst självcentrerade och intresserade av att marknadsföra sig själva. Om identitetsspel, berättelser i olika jag-former, överbryggande av gränser eller trygga rum för viktiga konversationer finns inte i Keens 2.0-värld. Här är vi alla american idol-prototyper som inte kan skilja Kafka från Siggi Stardust eller påven.
Keohane menar också att det handlar om rädsla. Keens bok är ett uttryck för rädsla för förändring. Han skriver att vi ju uppfostrats att tro på auktoriteter, att leta efter deras råd och expertis. (Samtidigt som´"We fear the mindless tyranny of the mob.") Men sida vid sida med detta trossystem har vi uppfostrats till att ifrågasätta och kritiskt granska information skriver Keohane. Precis som han påpekar så är vi inte så religiöst beroende av "säkra källor" och envägskommunikation.
måndag 18 augusti 2008
Bort från Cocacola och facebook. Sök galna mödrar och rispade barn.
Sajterna växlar! Nätverkandet består! skriver Rask i dag och många är väl benägna att hålla med... Men medan Rask exemplifierar med Bilddagboken och Lunarstorm och jag läste i Technical review om den enorma potential man fortfarande tror att facebook och Myspace kan ha... Så undrar jag varför det är dessa giganter man/vi/etablerad media som enögda kossor fokuserar på. Dels är de ju alla kommersiella aktörer vilket gör att de bör sorteras i en viss fåra... Och dels handlar det ofta om ett väldigt brett spektra (eller inga)/ av orsaker till varför man knyter band med människor på dessa platser. "Vi" som arbetar med information och nätverkande i olika former borde samlas kring att belysa de mer nischade nätverken mer. Studera dem ur aspekter som socialt stöd, gemensamt kunskapsbyggande och empowerment.
För ungefär ett år sedan hade jag med ett påstående i mina föreläsningar som gick ut på att Facebook och liknande "allt för alla" skicka öl och var emot kärnkraft- forum inte skulle klara sig på sikt. Sociologisk forskning visade då att dessa breda forum skulle överges och de som var målinriktade och samlade människor med mer lika referenspunkter för sitt deltagande skulle överleva.
När jag nu söker studier kring fantasyforum, ätstörningsforum, depressionsforum, stardolls-forum och liknande så är det påfallande ofta psykologiska studier som trillar in. Kanske är det för att jag är en usel informationsvetare och undermedvetet bygger in psykologiserande termer i mina söksträngar... Fan vet. Hur som helst handlar dessa ofta om hur pass sjukare eller friskare man blir av att delta i ett depressions eller PRO-ANA forum...
Undrar inte ni liksom jag över allt som skvalpar därunder? Jag har plöjt en hel del litteratur och artiklar men oftast nöjer man sig med att påpeka att deltagare fördjupar sin kunskap, förklarar begrepp och stödjer varandra... Är du med på ett PRO-SI forum så får du förvisso tips om olika former av självskadebeteenden du kan pröva men i lika hög grad blir du varnad och uppmanad att vara rädd om dig...
Vart vill jag komma? Jo jag vill se mer fokus på den gemensamma kunskapsbyggandet på sociala nätverksforum. Efter att åter läst Andrew Keens amatör-påståenden vill jag se försvar för det folkbildande sociala nätverkandet.................. Kan man säga så?
Men de som syns och hörs är de forum som drivs av ekonomiska intressen. Silicon valley-skapelser som plöjer ner allt i sin väg. I dag är det inte mer orginellt att använda facebook eller linked In än att någon gång ha sökt ett telefonnummer på Eniro...
Så. Jag har mina spröt ute och blir så jäkla lycklig över de fantastiska processer som pågår på de intresseorienterade sociala forumen... Men jag har inte verktygen för att sammanställa, återge eller teoretiskt förklara de här processerna. Vänd strålkastarljuset bort från informationsresurserna på Wikipedia och Youtube. Leta djupare och orka med längre engagemang för att se de här processerna.... Rask - I think we desperatly need you. Unga nätkulturer som grund för framtidens lärande. Kan man hamna mer rätt?
Amen. (Igen.)
För ungefär ett år sedan hade jag med ett påstående i mina föreläsningar som gick ut på att Facebook och liknande "allt för alla" skicka öl och var emot kärnkraft- forum inte skulle klara sig på sikt. Sociologisk forskning visade då att dessa breda forum skulle överges och de som var målinriktade och samlade människor med mer lika referenspunkter för sitt deltagande skulle överleva.
När jag nu söker studier kring fantasyforum, ätstörningsforum, depressionsforum, stardolls-forum och liknande så är det påfallande ofta psykologiska studier som trillar in. Kanske är det för att jag är en usel informationsvetare och undermedvetet bygger in psykologiserande termer i mina söksträngar... Fan vet. Hur som helst handlar dessa ofta om hur pass sjukare eller friskare man blir av att delta i ett depressions eller PRO-ANA forum...
Undrar inte ni liksom jag över allt som skvalpar därunder? Jag har plöjt en hel del litteratur och artiklar men oftast nöjer man sig med att påpeka att deltagare fördjupar sin kunskap, förklarar begrepp och stödjer varandra... Är du med på ett PRO-SI forum så får du förvisso tips om olika former av självskadebeteenden du kan pröva men i lika hög grad blir du varnad och uppmanad att vara rädd om dig...
Vart vill jag komma? Jo jag vill se mer fokus på den gemensamma kunskapsbyggandet på sociala nätverksforum. Efter att åter läst Andrew Keens amatör-påståenden vill jag se försvar för det folkbildande sociala nätverkandet.................. Kan man säga så?
Men de som syns och hörs är de forum som drivs av ekonomiska intressen. Silicon valley-skapelser som plöjer ner allt i sin väg. I dag är det inte mer orginellt att använda facebook eller linked In än att någon gång ha sökt ett telefonnummer på Eniro...
Så. Jag har mina spröt ute och blir så jäkla lycklig över de fantastiska processer som pågår på de intresseorienterade sociala forumen... Men jag har inte verktygen för att sammanställa, återge eller teoretiskt förklara de här processerna. Vänd strålkastarljuset bort från informationsresurserna på Wikipedia och Youtube. Leta djupare och orka med längre engagemang för att se de här processerna.... Rask - I think we desperatly need you. Unga nätkulturer som grund för framtidens lärande. Kan man hamna mer rätt?
Amen. (Igen.)
lördag 16 augusti 2008
Efterlysning
Orbiter är en livgivare under de här dagarna. Stephen Lighthouse väg för transformering av bibliotek känns så självklar och nödvändig (förlåt mitt bristande ordförråd) - och samtidigt ouppnåbar på svenska folkbibliotek här och nu. Vilka har chefer och kommunal ledning som arbetar i denna riktning?
Vilka ansluter sig till det vinnande laget: Vi väntar och ser, synd att förhasta oss. 2.0 är ju lite nytt (!). Ja för dinosaurier är det kanske det. För andra är det vardag och gårdag.
Vilka ansluter sig till det vinnande laget: Vi väntar och ser, synd att förhasta oss. 2.0 är ju lite nytt (!). Ja för dinosaurier är det kanske det. För andra är det vardag och gårdag.
tisdag 12 augusti 2008
"roughly detect your state of mind"
Som jag nämnde igår så finns det en intressant artikel om att med "tankekraft" (jag kommer inte på ngt bättre begrepp) styra en avatar (eller något annat).
Artikeln heter Brain Games Do new controllers that purport to interpret brain activity really work? och belyser hur "developers want to use EEG to let players control virtual environments with their minds".Namn att lägga på minnet, som nämns i artikeln, är Neurosky och Emotiv som båda är stora företag som arbetar med den här tekniken... Emily Singer, journalist och upphovskvinna till artikeln, lyfte ett stenblock i den virtuella världen framför sig genom att tänka att hon skulle göra det.
Vid sidan av de viktiga möjligheter som den här forskningen redan betytt och fortsätter möjliggöra för att utveckla hjälpmedel för att överbrygga funktionshinder eller skapa bra efterföljare till Wii vill jag även se den som en möjlighet att utveckla våra parallella liv till helheter med fler möjligheter till identitetsskapande. Judith Butlers begreppsvärld där genus är "performence" (därmed inte frivilligt, möjligt att frånsäga sig och kliva ur...) och andra beteendevetare & filosofer bör möta den utveckling som nu sker och fördjupa frågeställningarna kring hur vi kan bryta hegemoniska krav och roller snarare än reproducera dem.
Brian Simpson menade ju (när det fortfarande var möjligt att tänka sig nätrelationer som potential för gränsöverbyggande och maktförskjutning) att identitetsspel i digitala rum (en och flerdimensionella) kan motverka stereotypisering. Han menade också att mycket av de regleringar och den lagstiftning som omgärdar nätanvändningen förstärker stereotypiseringen av barn som å ena sidan oskuldsfulla och oananade och å andra sidan som värnlösa och i avsaknad av egna strategier och insikter i händelser och möten på sociala nätverksforum. (Elza Dunkels har ju sedemera explicit beskrivit barns motståndsstrategier...)
Den bild som visas i Brain games av journalisten som lyfter ett stenblock i virtuellt format är i likhet med virtuella världar som t ex Second Life baserad på stereotypa (det ordet börjar bli utslitet) imaginära uttryck. Frågan är väl hur även verksamheten, samtalen, nyanserna gör detsamma... För att återgå till Haraway m fl så är ju frågan vad ålder, kön, etnicitet etc betyder då den inte förkroppsligas. Den diskussion och de förhoppningar som nu är möjliga är egentligen desamma som i slutet av 90-talet. E-kommunikation i basal form gav idéer om verklig transgendered approach då liksom jag skriker halleluja över EEG-styrda aktiviteter nu. Varje teknisk "nyhet" kanske väcker samma förhoppningar. Låt oss hoppas det. För vad lever ideologier av? Någon form av näring måste tillsättas för att vi skall kunna tala om en första, andra eller tredje våg...
Artikeln heter Brain Games Do new controllers that purport to interpret brain activity really work? och belyser hur "developers want to use EEG to let players control virtual environments with their minds".Namn att lägga på minnet, som nämns i artikeln, är Neurosky och Emotiv som båda är stora företag som arbetar med den här tekniken... Emily Singer, journalist och upphovskvinna till artikeln, lyfte ett stenblock i den virtuella världen framför sig genom att tänka att hon skulle göra det.
Vid sidan av de viktiga möjligheter som den här forskningen redan betytt och fortsätter möjliggöra för att utveckla hjälpmedel för att överbrygga funktionshinder eller skapa bra efterföljare till Wii vill jag även se den som en möjlighet att utveckla våra parallella liv till helheter med fler möjligheter till identitetsskapande. Judith Butlers begreppsvärld där genus är "performence" (därmed inte frivilligt, möjligt att frånsäga sig och kliva ur...) och andra beteendevetare & filosofer bör möta den utveckling som nu sker och fördjupa frågeställningarna kring hur vi kan bryta hegemoniska krav och roller snarare än reproducera dem.
Brian Simpson menade ju (när det fortfarande var möjligt att tänka sig nätrelationer som potential för gränsöverbyggande och maktförskjutning) att identitetsspel i digitala rum (en och flerdimensionella) kan motverka stereotypisering. Han menade också att mycket av de regleringar och den lagstiftning som omgärdar nätanvändningen förstärker stereotypiseringen av barn som å ena sidan oskuldsfulla och oananade och å andra sidan som värnlösa och i avsaknad av egna strategier och insikter i händelser och möten på sociala nätverksforum. (Elza Dunkels har ju sedemera explicit beskrivit barns motståndsstrategier...)
Den bild som visas i Brain games av journalisten som lyfter ett stenblock i virtuellt format är i likhet med virtuella världar som t ex Second Life baserad på stereotypa (det ordet börjar bli utslitet) imaginära uttryck. Frågan är väl hur även verksamheten, samtalen, nyanserna gör detsamma... För att återgå till Haraway m fl så är ju frågan vad ålder, kön, etnicitet etc betyder då den inte förkroppsligas. Den diskussion och de förhoppningar som nu är möjliga är egentligen desamma som i slutet av 90-talet. E-kommunikation i basal form gav idéer om verklig transgendered approach då liksom jag skriker halleluja över EEG-styrda aktiviteter nu. Varje teknisk "nyhet" kanske väcker samma förhoppningar. Låt oss hoppas det. För vad lever ideologier av? Någon form av näring måste tillsättas för att vi skall kunna tala om en första, andra eller tredje våg...
Ironin firar triumfer?
AB Svenska boklån länkar till mig... Hur ska jag nu se på det? Låt mig föreslå att ni lägger till följande trudelutt också:
Styr din avatar (ditt andra jag/ditt första jag?) med tanken
I technology review som jag skrev om igår finns en artikel om att styra avatarer i virtuella världar via EEG. Typ energi (?) från hjärnan. Tre pluppar på skallen och så tänker du vad avataren ska göra.
Med tanke på pågående korståg om kön, kropp och cyborgs/inforgs så får ni snart höra mer om det här.
Med tanke på pågående korståg om kön, kropp och cyborgs/inforgs så får ni snart höra mer om det här.
söndag 10 augusti 2008
Technology review. Alla mina fördomar krossade.
Technology review har i sitt juli-augusti nummer temat "The next bubble? The future of web 2.0"
(!).
Du vill väl läsa om hur det sociala nätverksanvändandet utvecklas, varför man tror att delar av verksamheten kommer krascha, hur allvarliga striderna om vår personliga info publicerad på nätverkssajter är och varför det finns stora problem med att skapa sin hälso/ohälso- profil på Google Health. (Fast artiklarna är bara i fulltext för den som betalar... Eller har andra vägar in.)
Ja ni hör. Mycket att läsa så nu slår såväl mammapraktiken som bloggaren igen butiken för kvällen. Jag själv, en kopp te och allt om The webs darks energy.
(!).
Du vill väl läsa om hur det sociala nätverksanvändandet utvecklas, varför man tror att delar av verksamheten kommer krascha, hur allvarliga striderna om vår personliga info publicerad på nätverkssajter är och varför det finns stora problem med att skapa sin hälso/ohälso- profil på Google Health. (Fast artiklarna är bara i fulltext för den som betalar... Eller har andra vägar in.)
Ja ni hör. Mycket att läsa så nu slår såväl mammapraktiken som bloggaren igen butiken för kvällen. Jag själv, en kopp te och allt om The webs darks energy.
lördag 9 augusti 2008
Fega kameleont-bibliotek(arier)
Okej. Halvtid. Fem dagars semester passerade och fem framför mig. Hör ett kraffsande ljud som låter precis som tassar med små klor på som rör sig uppför en trappa. Jag ligger kvar på soffan och lyssnar ganska länge. Tänker att om det är en hund som travat in i huset så behåller jag den. Hoppas vilande på brun manchester.
En kollega tipsade om Umeå-bibliotekens 25-åriga framtidsperspektiv (pdf) producerade av bibliotekschefen. Två timmars påtvingad tågresa passade ju bra för 27 sidors reflekterande om 2008 till 2033. Utan att vara den ständiga gnällande kuvade bibliotekarien så får jag väl med lite lägre tonläge än vad som är ärligt säga att jag blev besviken. Antagligen beror det på att jag tycker om storslagna planer och manifest för social rättvisa, ökad kunskap och demokrati. Jo, typ något sådant tänkte jag mig att Umeås "tjänsteskrivelse" skulle leverera: Om 25 år är vi en verksamhet i takt med vår tid! Vi har hittat arbetsmetoder och skapat aktiviteter som gjort oss till den självklara livsnerven i hela Umeåregionen för såväl företag som veganer (jag hoppas ni fortfarande rules där uppe i norr.)
Rapporten är väl tvärtemot dessa knarkade förhoppningar väldigt saklig och basal: Vi kan presentera denna verksamhet i dag och ni som kulturnämnd måste fatta beslut på följande punkter...
Vad är biblioteket? Slutsatserna landar mycket i de traditioner vi (kanske) redan är trygga i, att Förmedla kultur, tillgängliggöra information, vara en mötesplats.
Till sina verkställande uppdragsgivare; kulturnämnden, ställer man frågan om det är önskvärt att biblioteket håller mer öppet men med lägre bemanning för att kunna öka öppethållandet och tillhandahålla lokal samt självbetjäningsdelar av verksamheten.
Kanske är denna fråga signifikant för både Umeås och övriga folkbiblioteks verklighet?
När ska vi avskaffa oss själva?
När ska vi erkänna att andra vet bättre?
Det låter så himla fint och framåtsyftande att hitta olika vägar för ökad tillgänglighet men samtidigt saknar jag att någon sätter ner foten och säger vad biblioteket faktiskt är. Vad ska vi vara? Vilken funktion skall vi fylla? Javisst, vi tillhandahåller en viktig mötesplats - ett vardagsrum om man så vill: Men är en lokal med böcker, tidskrifter, datorer och utlåningsapparater ett bibliotek? Är det inte själva den professionella verksamheten i verb-form som utgör biblioteket? Är bibliotekarier böjda att hålla med om att obemannade lokaler med böcker i på skolor är bibliotek? Är vi beredda att rationalisera bort vårt eget kunnande för att vara hippa och anställa nya yrkeskategorier på biblioteket? Nu börjar jag debattera något som inte explicit föreslås i Umeåskrivelsen... Men man tänker sig en musikstudio i biblioteket med inspelnings och redigeringsutrustning...
Ja, en lokal prägel för att hitta sin egen form för folkbiblioteket i den egna omgivningen ter väl sig icke- provokativt... Men någonstans är vi väl "något eget". Jag tänker så ofta att jag inte är språkvetare, förskollärare eller litteraturpedagog. Jag är biblioteks och informationsvetare och menar att det utgör grunden och ramarna för hur jag själv som bibliotekarie bör sträva efter att verksamheten utvecklas.
Precis som i andra redovisningar klottras statistik. Ibland talar den, ibland inte... När det gäller barn och ungdomsverksamheten så är statistiken totalt geleaktigt antitransparent. Det finns inga svar att hämta i siffrorna. Varför? Jo, helt egocentrerat tänker jag på min egen yrkesutövning och att när den funkar som bäst resulterar den oftast inte i utlån...
Kanske är det just vikande utlåningssiffror som gör att man hämtar mycket inspiration i Storbritannien (idea stores- trenden inte i Umeå-skrivelsen men allmänt i biblioteksbruset) där biblioteket skall kunna transformeras till vad helst styrande kraft önskar. (Nu låter det som att idea stores är problemet. Så är det ju inte... Problemet är att bibliotekarierna likaväl kan forsa ut med badvattnet när nya trender hypar upp språk, innehåll och biblioteksmanagement) Det heter kanske att nu skapar vi bibliotek där användarna, medborgarna bestämmer innehållet. I Malmö har man nu ett projekt, Garaget, (blogg), för att testa det här konceptet... (Och de finns på Facebook - skål!)
Vad som skaver hos mig (som förvisso är så relativistisk å vill ge barnen Kalle Anka, TV-spel & Gossip Girl ) är att man inte är tydlig med en biblioteksidentitet som man inbjuder alla intresserade att utveckla. Hur kan det komma sig att bibliotek skall byggas från grunden för att vara relevanta i sitt lokalsamhälle?
När barnen fick rita bilder och lägga grund till spelet Library Creator inom projektet Mars express så begick man enligt min filosofi samma misstag: Man sa - här är en lokal - vad tycker ni om? Rymddräkter och swimmingpool blir självklara inslag...
Men vilken annan yrkeskategori hade lagt sig platt och sagt att vår verksamhet kan omskulpteras till precis vad som helst? Patient och anhörigorganisationer hade kunnat förbättra psykvården betydligt om de fick mer möjlighet att förmedla sina upplevelser och sin kunskap. Men det hade aldrig betytt att man startade från scratch och sa att läkares, sjuksköterskors och vårdares erfarenheter och utbildning inte behövde utgöra utgångspunkt.
Bibliotekarier behandlar sig själva så som genusvetare ofta behandlas av andra: Ni är jäviga, så insyltade. Bättre någon som är "objektiv" tar hand om grejen. För genusvetare betyder det att en manlig statsvetare tar plats som könsmakts- utredare. För bibliotekarier betyder det att "andra yrkeskategorier" måste in på biblioteken och ekonomer istället för bibliotekarier bli chefer... Eller att man säger till barn: Vi är ingenting alls - fyll oss med innehåll! Vi är så tråkiga. Save us from our selves.
Vilka självdestruktiva människor är det egentligen som blir bibliotekarier och ständigt osynliggör och ber om ursäkt för sin kunskap?
Svartvitt tänkande? Javisst, något måste ju vara fel på mig annars hade jag ju inte suttit två på natten - lyssnat på Imperiet och bloggat om bibliotek. Det räckte ju att jag skrev en rad om rasism i Skåne för att få svar på min blogg. Samma sak när man var feminist. Då gällde det att ständigt ducka samtidigt som man talade emot för att inte få en rejäl käftsmäll.
Va sjutton är det här för verksamhet? Med min kropp och min hjärna har jag varit någon slags jävla jesus-radikal murbräcka fram till dess jag valde yrkesbana. Och nu? Inte gör jag vad jag trodde skulle vara min uppgift: Verka för ett demokratiskt nätverkssamhälle i nära samarbete med medborgarna. Amen.
Kunskap, kulturella upplevelser och tillgängliggöra information. Umeåskriften pekar på att detta är ett lika viktigt demokratiuppdrag i dag som för hundra år sedan (s 20).
Så. Ut och uppfyll eller uppvigla massorna. Vilket det nu betyder att arbeta med att tillgängligöra information, möjliggöra kunskap och därigenom verka för ett demokratiskt samhälle.
Att köpa in rätt böcker från sambindningslistan och importera någon annans intellektuella burken-poster-arbete, det håller inte i längden... Och på den punkten lever Umeå-tänkaren upp till allas våra förväntningar om medborgarnytta, lyhördhet, varierande medier och mer teknik.
Slutligen.
För barn & ungdomar menar man sig i Umeå redan i dag
*stimulera nyfikenhet och läslust,
*ge rum för och uppmuntran till eget skapande,
*stärka barn och ungdomars personlighetsutveckling liksom deras utveckling till aktiva demokratiska samhällsmedborgare
Det låter som en sjuhelvetes barn & ungdomsverksamhet... (Önsketänkande?) Hoppas få se den en dag. Det enda jag saknar är barnkonventionens skrivningar om att mer explicit arbeta med att barn skall kunna göra sina röster hörda, sprida sina ord och delta i diskussioner eller piska politiker om de så önskar.... "Utveckling till" syftar väl mer på modellera-tänkandet beträffande barn. Väx, bli formad, fyll fyrtiofem - sen ska vi lyssna.
En kollega tipsade om Umeå-bibliotekens 25-åriga framtidsperspektiv (pdf) producerade av bibliotekschefen. Två timmars påtvingad tågresa passade ju bra för 27 sidors reflekterande om 2008 till 2033. Utan att vara den ständiga gnällande kuvade bibliotekarien så får jag väl med lite lägre tonläge än vad som är ärligt säga att jag blev besviken. Antagligen beror det på att jag tycker om storslagna planer och manifest för social rättvisa, ökad kunskap och demokrati. Jo, typ något sådant tänkte jag mig att Umeås "tjänsteskrivelse" skulle leverera: Om 25 år är vi en verksamhet i takt med vår tid! Vi har hittat arbetsmetoder och skapat aktiviteter som gjort oss till den självklara livsnerven i hela Umeåregionen för såväl företag som veganer (jag hoppas ni fortfarande rules där uppe i norr.)
Rapporten är väl tvärtemot dessa knarkade förhoppningar väldigt saklig och basal: Vi kan presentera denna verksamhet i dag och ni som kulturnämnd måste fatta beslut på följande punkter...
Vad är biblioteket? Slutsatserna landar mycket i de traditioner vi (kanske) redan är trygga i, att Förmedla kultur, tillgängliggöra information, vara en mötesplats.
Till sina verkställande uppdragsgivare; kulturnämnden, ställer man frågan om det är önskvärt att biblioteket håller mer öppet men med lägre bemanning för att kunna öka öppethållandet och tillhandahålla lokal samt självbetjäningsdelar av verksamheten.
Kanske är denna fråga signifikant för både Umeås och övriga folkbiblioteks verklighet?
När ska vi avskaffa oss själva?
När ska vi erkänna att andra vet bättre?
Det låter så himla fint och framåtsyftande att hitta olika vägar för ökad tillgänglighet men samtidigt saknar jag att någon sätter ner foten och säger vad biblioteket faktiskt är. Vad ska vi vara? Vilken funktion skall vi fylla? Javisst, vi tillhandahåller en viktig mötesplats - ett vardagsrum om man så vill: Men är en lokal med böcker, tidskrifter, datorer och utlåningsapparater ett bibliotek? Är det inte själva den professionella verksamheten i verb-form som utgör biblioteket? Är bibliotekarier böjda att hålla med om att obemannade lokaler med böcker i på skolor är bibliotek? Är vi beredda att rationalisera bort vårt eget kunnande för att vara hippa och anställa nya yrkeskategorier på biblioteket? Nu börjar jag debattera något som inte explicit föreslås i Umeåskrivelsen... Men man tänker sig en musikstudio i biblioteket med inspelnings och redigeringsutrustning...
Ja, en lokal prägel för att hitta sin egen form för folkbiblioteket i den egna omgivningen ter väl sig icke- provokativt... Men någonstans är vi väl "något eget". Jag tänker så ofta att jag inte är språkvetare, förskollärare eller litteraturpedagog. Jag är biblioteks och informationsvetare och menar att det utgör grunden och ramarna för hur jag själv som bibliotekarie bör sträva efter att verksamheten utvecklas.
Precis som i andra redovisningar klottras statistik. Ibland talar den, ibland inte... När det gäller barn och ungdomsverksamheten så är statistiken totalt geleaktigt antitransparent. Det finns inga svar att hämta i siffrorna. Varför? Jo, helt egocentrerat tänker jag på min egen yrkesutövning och att när den funkar som bäst resulterar den oftast inte i utlån...
Kanske är det just vikande utlåningssiffror som gör att man hämtar mycket inspiration i Storbritannien (idea stores- trenden inte i Umeå-skrivelsen men allmänt i biblioteksbruset) där biblioteket skall kunna transformeras till vad helst styrande kraft önskar. (Nu låter det som att idea stores är problemet. Så är det ju inte... Problemet är att bibliotekarierna likaväl kan forsa ut med badvattnet när nya trender hypar upp språk, innehåll och biblioteksmanagement) Det heter kanske att nu skapar vi bibliotek där användarna, medborgarna bestämmer innehållet. I Malmö har man nu ett projekt, Garaget, (blogg), för att testa det här konceptet... (Och de finns på Facebook - skål!)
Vad som skaver hos mig (som förvisso är så relativistisk å vill ge barnen Kalle Anka, TV-spel & Gossip Girl ) är att man inte är tydlig med en biblioteksidentitet som man inbjuder alla intresserade att utveckla. Hur kan det komma sig att bibliotek skall byggas från grunden för att vara relevanta i sitt lokalsamhälle?
När barnen fick rita bilder och lägga grund till spelet Library Creator inom projektet Mars express så begick man enligt min filosofi samma misstag: Man sa - här är en lokal - vad tycker ni om? Rymddräkter och swimmingpool blir självklara inslag...
Men vilken annan yrkeskategori hade lagt sig platt och sagt att vår verksamhet kan omskulpteras till precis vad som helst? Patient och anhörigorganisationer hade kunnat förbättra psykvården betydligt om de fick mer möjlighet att förmedla sina upplevelser och sin kunskap. Men det hade aldrig betytt att man startade från scratch och sa att läkares, sjuksköterskors och vårdares erfarenheter och utbildning inte behövde utgöra utgångspunkt.
Bibliotekarier behandlar sig själva så som genusvetare ofta behandlas av andra: Ni är jäviga, så insyltade. Bättre någon som är "objektiv" tar hand om grejen. För genusvetare betyder det att en manlig statsvetare tar plats som könsmakts- utredare. För bibliotekarier betyder det att "andra yrkeskategorier" måste in på biblioteken och ekonomer istället för bibliotekarier bli chefer... Eller att man säger till barn: Vi är ingenting alls - fyll oss med innehåll! Vi är så tråkiga. Save us from our selves.
Vilka självdestruktiva människor är det egentligen som blir bibliotekarier och ständigt osynliggör och ber om ursäkt för sin kunskap?
Svartvitt tänkande? Javisst, något måste ju vara fel på mig annars hade jag ju inte suttit två på natten - lyssnat på Imperiet och bloggat om bibliotek. Det räckte ju att jag skrev en rad om rasism i Skåne för att få svar på min blogg. Samma sak när man var feminist. Då gällde det att ständigt ducka samtidigt som man talade emot för att inte få en rejäl käftsmäll.
Va sjutton är det här för verksamhet? Med min kropp och min hjärna har jag varit någon slags jävla jesus-radikal murbräcka fram till dess jag valde yrkesbana. Och nu? Inte gör jag vad jag trodde skulle vara min uppgift: Verka för ett demokratiskt nätverkssamhälle i nära samarbete med medborgarna. Amen.
Kunskap, kulturella upplevelser och tillgängliggöra information. Umeåskriften pekar på att detta är ett lika viktigt demokratiuppdrag i dag som för hundra år sedan (s 20).
Så. Ut och uppfyll eller uppvigla massorna. Vilket det nu betyder att arbeta med att tillgängligöra information, möjliggöra kunskap och därigenom verka för ett demokratiskt samhälle.
Att köpa in rätt böcker från sambindningslistan och importera någon annans intellektuella burken-poster-arbete, det håller inte i längden... Och på den punkten lever Umeå-tänkaren upp till allas våra förväntningar om medborgarnytta, lyhördhet, varierande medier och mer teknik.
Slutligen.
För barn & ungdomar menar man sig i Umeå redan i dag
*stimulera nyfikenhet och läslust,
*ge rum för och uppmuntran till eget skapande,
*stärka barn och ungdomars personlighetsutveckling liksom deras utveckling till aktiva demokratiska samhällsmedborgare
Det låter som en sjuhelvetes barn & ungdomsverksamhet... (Önsketänkande?) Hoppas få se den en dag. Det enda jag saknar är barnkonventionens skrivningar om att mer explicit arbeta med att barn skall kunna göra sina röster hörda, sprida sina ord och delta i diskussioner eller piska politiker om de så önskar.... "Utveckling till" syftar väl mer på modellera-tänkandet beträffande barn. Väx, bli formad, fyll fyrtiofem - sen ska vi lyssna.
fredag 8 augusti 2008
Refugee studies centre library visar på bibliotekens överlevnad och vitala funktion i det civila och politiska systemen
"Jag har inte uppehållstillstånd någonstans. Jag fick inte vara i Ryssland, jag fick inget pass från Liberia. Jag vill bara leva någonstans."
Lopez Freedom Love Momo, papperslös (ref)
Hur vi hanterar smärtan inom oss skiljer sig. Jag är en informationsknarkare och antagligen passar det när man arbetar som bibliotekarie. Det här blogginlägget är en liten sammanfattning av bra informationsresurser jag mött när jag nu intellektuellt försökt hantera det faktum att jag bor i rasistiskt Skåne-land. Ja, det låter hårt. Men ungefär så känns det när Sverigedemokraternas opinionssiffror stiger och "alla" talar i termer av "vi och dom".
Nu är det dags att börja skolan för min yngsta dotter och vi bor mitt emellan en skola med gott rykte och många lintottar till ungar samt en skola med sämre rykte och ett stort antal barn med invandrade föräldrar. Förslag om att bussa barn mellan skolor för att få etnisk blandning har på fullt allvar diskuterats i barn- och utbildningsnämnden.
Redan här börjar väl definitionsproblemen för det spelar ju egentligen ingen roll om du själv, din mor eller din mormor invandrat. Utanförskapet skärs in i dig för att stanna så många generationer det är möjligt. Vi och dom- tänkandet skall segra. Så var ska min dotter med invandrad far och f d statslös farfar gå i skolan? Det finns inga klara regler för rasism och segregation är ett godtyckligt system.
Institute of race relations berättar om en nyligen utgiven bok om rasism bland brittiska barn. Boken har väckt stor uppmärksamhet och fått negativ publicitet redan innan den börjat säljas. Ämnet är mycket provokativt och tidningsartiklar har frågat sig vilket ansvar treåriga barn har. Samtidigt som jag söker vidare bläddrar jag bloggar och läser den dystopiska artikel Alsbjer redovisar till där biblioteken skulle vara lika "inne" som CD-skivor. De väldiga mängder välstrukturerade och tillgängligt presenterade resurserna om "forced refugees" över hela världen som samlas på Refugee studies centre vid Oxford universitet ger alla biblioteks-dissare på käften. Samlingarna är de största tillgängliga i världen "dedicated to forced migration". (Här kan jag (försöka) gå bakåt i tiden och se om liknande studier som den brittiska om rasism bland barn publicerats och snabbt inse att liknande samlingar inte hade kunnat möjliggöras utan bibliotekariers sinne för kunskapsorganisation och informationsarkitektur.)
I Information development finner jag också en ny artikel som berättar om hur mycket en samlande kraft, ett bibliotek, betytt för kunskapen och arbetet med "refugees and forced migration". Här understryks att vi lever i en informationsverklighet där såväl fysiska som digitaliserade resurser måste samlas och tillgängliggöras. Refugee studies centre gör just detta och möjliggör bättre underlag för alla organisationer och myndigheter som arbetar med "forced migration". Sarah Rhodes, bibliotekarie vid RSC, som skrivit artikeln berättar om hur informationsåtkomsten inom området varit god i Europa och Nordamerika medan man i andra regioner där information var "crucial" levde i ett "information vacuum".
Situationen har enligt Rhodes förbättrats bland annat genom skapandet av Forced migration online (FMO) 2002, en portal där såväl forskare som frivillligorganisationer samlas. Portalen har i nuläget 18000 hits daily och 22000 unika besök varje månad. RSC och FMO kallar Rhodes sammantaget för delar som "forms part of a hybrid library environment."
Rhodes sammanfattar att hon med sin artikel visar hur informationsverkligheten förändrats under en kort period: "This article has attempted to show how one subject field has evolved with technological and information revolution."
Banned books week
Banned books week 27 september till 4 oktober
Ett arrangemang av the American Booksellers Foundation for Free Expression och The American Library Association.
Kan vi delta? Hur? ("libraries send in your info")
Förberedelser pågår: bannedbooksweek.org via librarianinblack.
Kan vi lyfta digital censur på liknande sätt?
Ett arrangemang av the American Booksellers Foundation for Free Expression och The American Library Association.
Kan vi delta? Hur? ("libraries send in your info")
Förberedelser pågår: bannedbooksweek.org via librarianinblack.
Kan vi lyfta digital censur på liknande sätt?
onsdag 6 augusti 2008
Utan kropp ej längre SF
The stakes in the border war have been the territories of production, reproduction and imagination
Donna Haraway
(I Socialist review, 1985. Reprinted i Feminism/Postmodernism)
Cyborgen är en mycket komplex skapelse, idé och konstruktion. Dess kraft som tankeobjekt i en tid när vi lever våra liv fragmentariserade och i olika skpenader beroende på den ”värld”, det forum vi befinner oss i, är påtaglig.
Kanske har cyborgen som tankefigur aldrig varit viktigare än den är nu. Därför är det kanske inte förvånande att Donna Haraways klassiska bok nu kommer på svenska. Att den ges nytt liv trots att dess engelska förlaga hörde 80-talet till.
I dagens DN recenserar Kajsa Ekis Ekman Haraways bok som i svensk översättning heter Apor, cyborger och kvinnor.”Man får dock aldrig reda på vem den här cyborgen är i verkligheten och på vilket sätt vi skulle vara maskiner nu.” skriver debattören & skribenten och det blir med detta citat extremt påtagligt att det är en feministisk recensent utan intresse för gränsöverskridande potentialer i virtuella världar eller blott tvådimensionella sociala nätverksforum som valts ut att recensera ett verk med explosiv idéhistorisk sprängkraft här och nu.
Ja, Ekis Ekman har läst boken och skriver om den. Men dess potentiella kraft som överskridare av de decennier som ligger mellan dagens cyberspace och det 80-tal som den skapats i fångar recensenten inte. För Ekis Ekman är Haraways bok en bland andra som tillför feminismen energi.
”Alla datanördar som exalterat ropar ’äntligen’ efter att ha läst cyborgmanifestet syftar inte på en seger över kapitalismen, utan över vad de uppfattar som fångenskapen i sina kroppar och beroendet av kvinnan.” I ingen annan del av Ekis Ekmans text blir det så här påtagligt hur ur fas hon är med det ämne hon skriver om. Datanörden existerar inte och är en konstruktion som definitivt inte har med Haraways klassiska verk att göra. Det är samhälls och beteendevetarnas möte med digitalt skapade kulturer som kräver en ny läsning av alla klassiska verk om identitet, sexualitet och förtryck. Foucault i dag är inte vad Foucault var före Internets utbredning. Disciplineringen av människan tar sig nya former och flykten från densamma har möjliggjorts genom den mångfald kulturer, uttryck och kommunikationsmedel vi skapat. Artefakten som möter mänsklig vävnad: Cyborgen är en kraftig symbol, ett viktigt verktyg för att kunna förstå vår samtid.
Ekis Ekman skrattar åt de diskussioner som Haraway återger kring forskningen om apor. Det är antagligen ett befriat skratt från en traditionell feminism som fortfarande lever med natur och kroppar som objekt för fantasi och studier.
Men det är inte i denna verklighet Haraway är central. Hennes sprängkraft i de djupa diskussioner som pågår kring överbryggande av kön och genus, de strider om huruvida vi kan vara hela utan våra kroppar, leva och skapa utan dem. Ingen av dessa diskussioner har Ekman följt upp. (Några timmar vid datorn hade kanske kunnat ge skribenten en aning om vad hon gav sig i kast med och hindrat missuppfattningen att Haraways verk är en klassiker för SF-älskare och ”datornördar”.)
Wake up Dagens Nyheter. Cyborgdiskussionen är mer än levande och översättningen av Haraways bok är en logisk följd av de strider som nu utkämpas – utan kropp – kring klass, kön och etnicitet. Bildtexten ”Venus som robot – en ny kvinnas födelse” är nästan smärtsam att mötas av... Eftersom den gör så mycket våld på de årtionden av diskussion och samhällsvetenskaplig forskning som ligger mellan SF-nostalgi och nuvarande erroderade gränser mllan kött, idéer och IT.
Se även mina tidigare bloggposter i ämnet: Från cyborgs till Inforgs, Reflektioner /.../, How do I know I´m an inforg, Cyborgs
tisdag 5 augusti 2008
Stigendals vandring mot en gränsöverskridande mötesplats (?)
...är ett bibliotek en verklighet i form av hus, samlingar och personal, men det är också bärare av betydelse. Det förknippas med bildning, men också bland annat frihet, lugn och ro. Det symboliserar något annat än det som har med byggnaden och böckerna rent materiellt att göra. Det är därför inte bara byggnaden och böckerna som får människor att söka sig till biblioteket. Det beror också på det som biblioteket symboliserar.
Stigendal, s. 23
Det sägs i Nickel and Dimed: On (Not) Getting by in America att man kan se på fötterna och i munnen vilka som lämnats vid sidan om. Är det denna form av utanförskap som Stigendal diskuterar i relation till folkbiblioteksverksamheten? Eller är det en analys utifrån idéer om kulturellt kapital och stigmatiserande processer vid sidan av materialismen?
Tidigt i Stigendals redogörelse kommer begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft in. Med valet av Tönnies begrepp har författaren valt kraftfulla verktyg att belysa bibliotekets funktion med. Men medan han snabbt förflyttar sig till konservativa och liberala välfärdregimer liksom integration och EUs definition av utanförskapet... Så stannar jag i närhet och distans: Gemeinschaft och Gesellschaft. Omsorg eller kvävande närhet? Kundorientering och funktionalitet eller uteslutande marknadsretorik?
Ja, biblioteket inbjuder till en form av gemeinschaft, inkluderande verksamhet genom att finnas i människors närhet, genom att erbjuda personliga möten och ledsagande i informations och kunskapsvärldar... Och visst. Biblioteket erbjuder gemenskap i form av gesellschaft genom att vara en institution bland andra. En plats där du kan vara en anonym individ, en kund som nyttjar de reglerade relationer som den offentliga sektorn byggt. En plats som effektivt bidrar till att hålla dig kvar i samhällsorganismens ordning. Kanske möter jag här Stigendals betoning på att biblioteket som nuvarande projekt bygger på den socialdemokratiska välfärdsstatens grund?
Men om vi startar i folkhemmet och fortsätter vår resa framåt. Då som nu har välfärd betytt inkludering och exkludering. Folkbiblioteket är således inte bara en plats som behöver skyddas från privatisering och en pervers form av distanserad gesellschaft...
Biblioteket är här och nu en institution bland andra som sorterar efter kön, klass och etnicitet. Bemötandet är aldrig detsamma. Gränserna är det inte heller. Den sortering av gränser som författaren strävar efter i sitt mjuka tilltal av intervjupersonerna bryts gång på gång av ofullständiga resonemang.
Eller en mer påtagligt: Diskrimineringen är en institutionaliserad del av folkbibliotekens verksamhet. Hur kan Stigendal undgå att diskutera detta i en skrift om innanförskap och utanförskap på folkbibliotek? Istället är det bibliotekariernas berättelser som relateras till olika teoretiska aspekter på innanförskap och utanförskap. Men vad hände då med den biblioteksluft som andas institutionaliserad diskriminering? Den praktik som är en förlängning av samhällets sorteringsmekanismer... Dess tentakler sträcker sig in mellan hyllorna och präglar bemötande, möblering och planering av verksamheten.Stigendal väljer trots sin teoretisk förankring att resonera i ett ”fritt” landskap där utanförskap och innanförskap är definitioner som vi inte intenaliserat och omsatt i följande praktik:
Barn har aldrig samma rättigheter som vuxna. Deras gränser är strängare, avgränsningen av deras bibliotekssfär påtaglig och toleransen för deras "kultur" och sociala samspel är lägre än för äldre låntagares. På folkbiblioteken likväl som inom andra institutioner är barnens utanförskap större. Barns kultur är alltid mindre värd om den inte kommer till uttryck då en vuxen håller i taktpinnen.
Personer med flera språk är alltid "de andra", en avgränsad grupp med speciella resurser avsatta för sig. Det finns inget "vi" utan deras behov definieras i en etnocentristisk analys att "de" skall bli vi genom att assimileras... Inte inkluderas. Inte bjudas innanförskap. Sin "särart" kan de behålla och erbjuda som exotiska inslag... Mikael Stigendal diskuterar huruvida biblioteket är/kan vara en gränsöverskridande mötesplats men han tassar runt sitt ämne genom att inte tala om konstruktioner eller diskriminering i relation till sina intervjuresultat... Detta trots att han pekar på tolkningen av verkligheten som en konstruktion.
Ja. Personer i utanförskap påtalas som en resurs samhället som inte tas tillvara (se t ex s 37 ff)... Men insikten i och diskussionen om utanförskap som en social stigmatiserande process där bibliotekarierna är aktiva deltagare - den diskussionen saknas.
En mängd intervjucitat passerar och många av dem platta och intesägande. I kvalitativ forskning brukar man annars njuta just av det intervjumaterial som redovisas. Där finns nyanserna, människors känslor och tolkningar. Där når vi personerna som deltagit i studien trots att vi dem aldrig mött. I Stigendals Biblioteket i samhället är intervjusubjekten fantasilösa och med ett fattigt språk. Antagligen är det författarens ansvar snarare än de deltagande bibliotekarierna. Med noggrannt och skarpt urval kan även de stelaste intervjuer återges på ett sätt så att kärnan blir levande och övrigt lämnas därhän.
Stigendal fångar aspekten att biblioteken - om någon institution - står för den genrella välfärden och lika villkor (s. 62). Hur ser den aspekten ut i förhållande till den "outsoursing" av biblioteksverksamheten som t ex svenska boklån AB önskar se? Den privatiserade välfärden (vilken är en motsägelse i sig självt) når aldrig in i Stigendals betraktelse eftersom han själv inte lyckas knäcka nöten vad biblioteken betyder för välfärden.
Polariseringen skola- bibliotek (s. 93) är inte heller "olycklig". Snarare är det väl så att denna polarisering tvärtom är alltför svag. Biblioteken fungerar ofta som grundskolans förlängda arm och behandlar barn och unga just som elever. Även biblioteken blir en fostrande institution snarare än en fristad för lärande och njutning på egna villkor.
Stigendals viktigaste poäng är att kunskapsbegreppet behöver belysas i biblioteksverksamheten. Jag tror att vägen till att "formulera en gemensam retorik" för en gemensam kunskapssyn - som han efterfrågar - är omöjlig att beträda just därför att biblioteken är en plats för olikheter och tolkningar. Biblioteksverksamhet är det som finns i luften, i tankarna, i mötena. Och där måste finnas öppenhet för såväl de besökare som söker en positivistisk kunskapsinhämtning som de vilka önskar flyta med postmodernistiska strömningar och bejaka kunskap 2.0. Och liksom besökarna bekämpar ordningsmakter och ord med strukturalistiska insikter... På samma vis måste biblioteket rymma bibliotekarier planterade i praktik och positivism, liksom personal som bygger nätverk, relativiserar och ifrågasätter den reglerade kunskapens makt.
Nattens bibliotek är omvälvande läsning om bibliotekens kraft i samhällsutvecklingen och här är den fysiska platsen påtagligt berörbar... Men med den som grund köper jag ändå inte Stigendals fysiska bibliotek. Hans slutsatser alltför förankrade i Malmös, Landskronas och Helsingborgs folkbiblioteks/folkhems-betong...
I vår praktik måste vi inse att kunskapen inte längre kan paketeras och fördelas. Biblioteket kan aldrig mer vara just byggnad. Verksamheten kan aldrig mer ha sin bas i "utlån". Bibliotek är inte längre byggnad plus böcker. Någon gång måste vi frigöra oss från de hus och fysiska samlingar vi släpar på. Stigendal är sociolog - men även han ser böcker och byggnader. Vardagsrum för stressade invånare. Snarare än den aura av skapande, upplevelser och ”rörelse” som biblioteket skapar i samhället... Oavsett dess längtan efter gemenskap i form av gemeinschaft eller gesellschaft.
Stigendal, s. 23
Det sägs i Nickel and Dimed: On (Not) Getting by in America att man kan se på fötterna och i munnen vilka som lämnats vid sidan om. Är det denna form av utanförskap som Stigendal diskuterar i relation till folkbiblioteksverksamheten? Eller är det en analys utifrån idéer om kulturellt kapital och stigmatiserande processer vid sidan av materialismen?
Tidigt i Stigendals redogörelse kommer begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft in. Med valet av Tönnies begrepp har författaren valt kraftfulla verktyg att belysa bibliotekets funktion med. Men medan han snabbt förflyttar sig till konservativa och liberala välfärdregimer liksom integration och EUs definition av utanförskapet... Så stannar jag i närhet och distans: Gemeinschaft och Gesellschaft. Omsorg eller kvävande närhet? Kundorientering och funktionalitet eller uteslutande marknadsretorik?
Ja, biblioteket inbjuder till en form av gemeinschaft, inkluderande verksamhet genom att finnas i människors närhet, genom att erbjuda personliga möten och ledsagande i informations och kunskapsvärldar... Och visst. Biblioteket erbjuder gemenskap i form av gesellschaft genom att vara en institution bland andra. En plats där du kan vara en anonym individ, en kund som nyttjar de reglerade relationer som den offentliga sektorn byggt. En plats som effektivt bidrar till att hålla dig kvar i samhällsorganismens ordning. Kanske möter jag här Stigendals betoning på att biblioteket som nuvarande projekt bygger på den socialdemokratiska välfärdsstatens grund?
Men om vi startar i folkhemmet och fortsätter vår resa framåt. Då som nu har välfärd betytt inkludering och exkludering. Folkbiblioteket är således inte bara en plats som behöver skyddas från privatisering och en pervers form av distanserad gesellschaft...
Biblioteket är här och nu en institution bland andra som sorterar efter kön, klass och etnicitet. Bemötandet är aldrig detsamma. Gränserna är det inte heller. Den sortering av gränser som författaren strävar efter i sitt mjuka tilltal av intervjupersonerna bryts gång på gång av ofullständiga resonemang.
Eller en mer påtagligt: Diskrimineringen är en institutionaliserad del av folkbibliotekens verksamhet. Hur kan Stigendal undgå att diskutera detta i en skrift om innanförskap och utanförskap på folkbibliotek? Istället är det bibliotekariernas berättelser som relateras till olika teoretiska aspekter på innanförskap och utanförskap. Men vad hände då med den biblioteksluft som andas institutionaliserad diskriminering? Den praktik som är en förlängning av samhällets sorteringsmekanismer... Dess tentakler sträcker sig in mellan hyllorna och präglar bemötande, möblering och planering av verksamheten.Stigendal väljer trots sin teoretisk förankring att resonera i ett ”fritt” landskap där utanförskap och innanförskap är definitioner som vi inte intenaliserat och omsatt i följande praktik:
Barn har aldrig samma rättigheter som vuxna. Deras gränser är strängare, avgränsningen av deras bibliotekssfär påtaglig och toleransen för deras "kultur" och sociala samspel är lägre än för äldre låntagares. På folkbiblioteken likväl som inom andra institutioner är barnens utanförskap större. Barns kultur är alltid mindre värd om den inte kommer till uttryck då en vuxen håller i taktpinnen.
Personer med flera språk är alltid "de andra", en avgränsad grupp med speciella resurser avsatta för sig. Det finns inget "vi" utan deras behov definieras i en etnocentristisk analys att "de" skall bli vi genom att assimileras... Inte inkluderas. Inte bjudas innanförskap. Sin "särart" kan de behålla och erbjuda som exotiska inslag... Mikael Stigendal diskuterar huruvida biblioteket är/kan vara en gränsöverskridande mötesplats men han tassar runt sitt ämne genom att inte tala om konstruktioner eller diskriminering i relation till sina intervjuresultat... Detta trots att han pekar på tolkningen av verkligheten som en konstruktion.
Ja. Personer i utanförskap påtalas som en resurs samhället som inte tas tillvara (se t ex s 37 ff)... Men insikten i och diskussionen om utanförskap som en social stigmatiserande process där bibliotekarierna är aktiva deltagare - den diskussionen saknas.
En mängd intervjucitat passerar och många av dem platta och intesägande. I kvalitativ forskning brukar man annars njuta just av det intervjumaterial som redovisas. Där finns nyanserna, människors känslor och tolkningar. Där når vi personerna som deltagit i studien trots att vi dem aldrig mött. I Stigendals Biblioteket i samhället är intervjusubjekten fantasilösa och med ett fattigt språk. Antagligen är det författarens ansvar snarare än de deltagande bibliotekarierna. Med noggrannt och skarpt urval kan även de stelaste intervjuer återges på ett sätt så att kärnan blir levande och övrigt lämnas därhän.
Stigendal fångar aspekten att biblioteken - om någon institution - står för den genrella välfärden och lika villkor (s. 62). Hur ser den aspekten ut i förhållande till den "outsoursing" av biblioteksverksamheten som t ex svenska boklån AB önskar se? Den privatiserade välfärden (vilken är en motsägelse i sig självt) når aldrig in i Stigendals betraktelse eftersom han själv inte lyckas knäcka nöten vad biblioteken betyder för välfärden.
Polariseringen skola- bibliotek (s. 93) är inte heller "olycklig". Snarare är det väl så att denna polarisering tvärtom är alltför svag. Biblioteken fungerar ofta som grundskolans förlängda arm och behandlar barn och unga just som elever. Även biblioteken blir en fostrande institution snarare än en fristad för lärande och njutning på egna villkor.
Stigendals viktigaste poäng är att kunskapsbegreppet behöver belysas i biblioteksverksamheten. Jag tror att vägen till att "formulera en gemensam retorik" för en gemensam kunskapssyn - som han efterfrågar - är omöjlig att beträda just därför att biblioteken är en plats för olikheter och tolkningar. Biblioteksverksamhet är det som finns i luften, i tankarna, i mötena. Och där måste finnas öppenhet för såväl de besökare som söker en positivistisk kunskapsinhämtning som de vilka önskar flyta med postmodernistiska strömningar och bejaka kunskap 2.0. Och liksom besökarna bekämpar ordningsmakter och ord med strukturalistiska insikter... På samma vis måste biblioteket rymma bibliotekarier planterade i praktik och positivism, liksom personal som bygger nätverk, relativiserar och ifrågasätter den reglerade kunskapens makt.
Nattens bibliotek är omvälvande läsning om bibliotekens kraft i samhällsutvecklingen och här är den fysiska platsen påtagligt berörbar... Men med den som grund köper jag ändå inte Stigendals fysiska bibliotek. Hans slutsatser alltför förankrade i Malmös, Landskronas och Helsingborgs folkbiblioteks/folkhems-betong...
I vår praktik måste vi inse att kunskapen inte längre kan paketeras och fördelas. Biblioteket kan aldrig mer vara just byggnad. Verksamheten kan aldrig mer ha sin bas i "utlån". Bibliotek är inte längre byggnad plus böcker. Någon gång måste vi frigöra oss från de hus och fysiska samlingar vi släpar på. Stigendal är sociolog - men även han ser böcker och byggnader. Vardagsrum för stressade invånare. Snarare än den aura av skapande, upplevelser och ”rörelse” som biblioteket skapar i samhället... Oavsett dess längtan efter gemenskap i form av gemeinschaft eller gesellschaft.
Galla i debattens spår
Tåtassande i rosa plastisock har fått många intressanta svar. Jag fortsätter mitt eget argumenterande
Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?
Hoppas någon orkar skriva om censuren i Bromölla. Den var signifikant för hur svag biblioteksdebatten och dess intresseorganisationer är.Vi arbetar för yttrandefrihet. Men när vår egen verksamhet censureras (digitala bokbål) då öppnar ingen käften. Som barnbibliotekarie i Bromölla får man se sitt arbete förstöras utan att Svensk biblioteksförening eller DIK agerar.Vad betyder det? Jo, att den yrkeskår som arbetar med yttrandefrihet skiter i censur när den drabbar ett mindre folkbibliotek.När kommer denna händelse få de proportioner den förtjänar?Och när får vi som trollar med knäna fem kronor för att göra vårt arbete med ungas internetanvändning lite lättare?
i en ny bloggpost:
Trolla med knäna. Jo vad jag menar är att när jag som bibliotekarie utbildar grundskolelärare i barn och ungas nätanvändning - då ingår det inte i min tjänst utan skolorna ska betala till biblioteket för mitt arbete där. Bibliotekarier lånar ut böcker, stämplar böcker, har sagostunder. Men utbildar om informationsresurser, unga och nätet. No way.
När jag söker pengar för att arbeta med communitys - med såväl ungdomar som bibliotekarier - då möts jag av svaret att detta inte med säkerhet är något som hör hemma i biblioteksvärlden. Här kommer verkligen trolla med knäna - begreppet återigen in: Att arbeta med communitys och skönlitteratur som en enhet - på egen hand blir då att bestiga berg istället för att njuta av ett skiftande informations och kulturlandskap som finns till hands för att utveckla vårt arbete med barn och unga...
Att bygga sociala nätverksforum med högstadieklasser utan någon resurs i form av pengar eller tid... Det är kul. Kanske. För någonstans vill man att ens arbete ingår i en större väv av gemensamma insikter, mål och mening.
Och så kommer biblioteksföreningens önskemål om att staten skall bestämma att vi ska fortsätta låna ut böcker, skapa skolbibliotek (fysiska med mycket böcker. Om kompetens att arbeta med dem... nja.) och samla litteratur i lador... Fjärran från den komplicerade informationsverklighet som bibliotekarier har insikt i.
Snälla Kulturrådet sluta inte skicka böcker som skänks bort eller t o m bränns. Ja, låt oss tala ur skägget: Smal litteratur som stödköps kastat i soporna eller tas hem av personalen. Åke jävel säger ju fan. Morfinbekännelser är inget som våra låntagare har intresse av etc etc etc.
Å ena sidan: Nationell bibliotekspolitik.
Men å andra sidan: Beslutsfattare och biblioteksföreträdare som lever i nutid, i den komplicerade informationsverklighet vi befinner oss i. Personer som i likhet med KK-stiftelsen och Medierådet fattar att nätkulturer är väsentliga för dagens och morgondagens lärande och kultur.
Skönlitteratur i fysisk form, skapande språk på bloggar, kulturella uttryck i form av bilder på sociala nätverk... Låna ut böcker. Arbeta med sociala nätverksforum. Men lås inte in oss i ett hörn som har en annan kompetens än 80 poäng barn och ungdomslitteratur. (Ja detta är en viktig aspekt att lyfta gentemot biblioteksföreningens kampanj).
Svensk biblioteksförening och Kulturrådet (m fl) borde ta lärdom av amerikansk biblioteksdebatt och biblioteksverksamhet... Vi bör arbeta utifrån den verklighet vi befinner oss i - mot bestämda mål. Men inte leva i några illusioner om att vi kan försvara vår existens genom att skrika
"Biblioteken behöver kärlek"
Som att vi inte vore personer i världens skarpaste profession med tillgång till makt: Den makt som kunskap om information, debatt och litteratur ger.
Ge mig inte kärlek.
Ge mig schyssta arbetsvillkor. Ge mig datorer, kvällsöppna bibliotek, intresserade politiker och surftid istället för lästid.
Ge mig en biblioteksförening 2.0 som inte bönar för bibliotekens existens utan talar om att vi är viktiga för infrastrukturen i form av information och kultur...
Ge mig en biblioteksförening som inte är total-kåt på det fysiska rummet och aldrig yppar något om bibliotekariers kompetens eller det fria ordets makt.
CH i Expressen
Hermansson skriver:
"Library lovers upplever jag som en gigantisk felsatsning eftersom alla de argument som Britta Lejon på ett oengagerat sätt rabblar upp i Expressen (30/7) redan är kända av målgruppen politikerna."
Oengagerat lika med "copy and paste".
"Varför satsa så mycket pengar på en massa rosa knappar och annat skräp som delas ut till allmänheten? Varför anlitades inte bibliotekarier, forskare, författare och intellektuella för att skriva artiklar och bedriva opinion i biblioteksfrågor? Det hade givit ett bättre och mer effektivt resultat."
Man kan också fråga sig varför en yrkeskår som arbetar med informationsförmedling, yttrandefrihet och möjliggör opinionsbildning inte anstränger sig och öppnar käften om sin egen situation någon gång. Hallå bibliotekarier: Varför är ni så nöjda med att smyga omkring? Kräv vår rätt, utmana etablisemanget, tala om vår professionalitetet, vårt kunnande och vår funktion. Protestera mot okunnighet och fördomar, använd vår kunskap för opinionsbildning i egen sak. Varför kan vi alltid hjälpa andra men inte hjälpa oss själva? Varför är vi förbannat gulliga (rosa), bekväma och alltid möjliga att spara pengar på? Minns Hammarkullen där man ockuperade sin vårdcentral. Kommer vi någonsin få se något liknande på en nedläggningshotad filial? Knappast. För vi är möjligtvis bittra - men aldrig stridbara. Vilka bönfallande kärlekstörstande bibliotek skulle kunna vara det?
"Faktum är att min landsomfattande biblioteksturné ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” som genomfördes i våras har genererat betydligt fler och intressantare debatter på bibliotek, på ledar- och kultursidor, i radio och tv, på bloggar och på olika utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, än vad Svensk biblioteksförening någonsin kommer att lyckas med."
Ja och varför är det så? Jo för svensk biblioteksförening talar inte om
" folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet"
som något avgörande - och icke självklart - för vår demokratiska stat (halleluja, igen).
"Library lovers upplever jag som en gigantisk felsatsning eftersom alla de argument som Britta Lejon på ett oengagerat sätt rabblar upp i Expressen (30/7) redan är kända av målgruppen politikerna."
Oengagerat lika med "copy and paste".
"Varför satsa så mycket pengar på en massa rosa knappar och annat skräp som delas ut till allmänheten? Varför anlitades inte bibliotekarier, forskare, författare och intellektuella för att skriva artiklar och bedriva opinion i biblioteksfrågor? Det hade givit ett bättre och mer effektivt resultat."
Man kan också fråga sig varför en yrkeskår som arbetar med informationsförmedling, yttrandefrihet och möjliggör opinionsbildning inte anstränger sig och öppnar käften om sin egen situation någon gång. Hallå bibliotekarier: Varför är ni så nöjda med att smyga omkring? Kräv vår rätt, utmana etablisemanget, tala om vår professionalitetet, vårt kunnande och vår funktion. Protestera mot okunnighet och fördomar, använd vår kunskap för opinionsbildning i egen sak. Varför kan vi alltid hjälpa andra men inte hjälpa oss själva? Varför är vi förbannat gulliga (rosa), bekväma och alltid möjliga att spara pengar på? Minns Hammarkullen där man ockuperade sin vårdcentral. Kommer vi någonsin få se något liknande på en nedläggningshotad filial? Knappast. För vi är möjligtvis bittra - men aldrig stridbara. Vilka bönfallande kärlekstörstande bibliotek skulle kunna vara det?
"Faktum är att min landsomfattande biblioteksturné ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” som genomfördes i våras har genererat betydligt fler och intressantare debatter på bibliotek, på ledar- och kultursidor, i radio och tv, på bloggar och på olika utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, än vad Svensk biblioteksförening någonsin kommer att lyckas med."
Ja och varför är det så? Jo för svensk biblioteksförening talar inte om
" folkbibliotek, skönlitteraturens betydelse, bildning, folkbildning, demokrati och yttrandefrihet"
som något avgörande - och icke självklart - för vår demokratiska stat (halleluja, igen).
"Suddenly the dust that covers the books becomes visible"
I dagens IDG skrivs om Sydkoreas planer på att reglera Internet:
"- Vi måste skydda oss mot ”infodemics”, där felaktiga och falska uppgifter sprids likt en epidemi, och orsakar social oro, sade Myung-bak till parlamentet i förra månaden, enligt Yahoo! News. "
Och jag tänker; varför inte anställa fler bibliotekarier?
Men... Bibliotekarier jobbar ju i första hand med böcker... Åtminstone om man jobbar med pöbeln snarare än studenter.
"Books acquire an arrogance through their sheer accumulation, that at a point in the development of culture evoked the impression that libraries must contain everything /.../ Suddenly the dust that covers the books becomes visible. /.../ The air in the library is oppressive; to breathe it is a sacrifice, and to pass an entire life there is intolerable..."
(Blumenberg citerad i On the horizon, Sax 2008)
Boria Sax menar att kanske har vi gått varvet runt och nu kan uppskatta lukten och dammet i våra bibliotek framför användningen av anticeptiska skärmar. Artikeln i On the horizon (abstract) handlar om bibliotek och Internet: Han skriver å ena sidan om "teknologisk determinism" och å andra sidan om själva sinnebilden av kunskap som kopplad till den fysiska boken. Sammanfattningsvis menar han att Internet inte hade fått den stora användning det har om det inte rått "exhaustion of literary traditions". Det är således fel att påstå att det är den teknologiska utvecklingen i sig som skapat den verklighet vi lever i nu med ökande digital användning framför tryckt text.
Och visst: Det är skönt att skaka av sig det tänkande som styr oss in i banor av att utvecklingen är "logisk" och ofrånkomlig. Snarare skapar vi den genom våra handlingar och sociala processer. En interaktiv webb med omfattande socialt nätverkande hade inte existerat om "vi" inte valt denna form av socialt samspel och kunskapande.
Samtidigt menar Boria Sax att vi inte sett det förväntade paradigmskiftet i undervisning och utbildning till följd av IT-utvecklingen. Istället har man från skolans sida tagit den traditionella formen av lärande och flyttat ut i Cyberspace.
Ett annat sätt att uttrycka detta vore att fokusera på att 2.0-verktyg inte anammats av utbildningsväsendet (Sax skriver om U S amerikanskt utbildningsväsende men hans text är relevant för svensk utbildningskontext).
Samma sak gäller biblioteken: Vi har flyttat vår uppmärksamhet från Nationalencyklopedin i mörkblått band till NE.se. Men samtidigt är det en bok om ödlor, en biografi om Ingmar Bergman, kvalitetslitteratur (och envägskommunikation) till 2.0- törstande barn som är kärnan i vår verksamhet. Eller?
Ja, luften är tung att andas på våra bibliotek och man kan fråga sig om det vore långsamt självmord att stanna där under sin yrkesverksamma livstid. Men det är inte dammet på böckerna som gör luften tung utan traditionalismen och bristen på intresse för den stora informationsverklighet som vi alla ingår i och där ett enskilt folkbibliotek kan vara ett socialt rum och en plats att finna arbetskraft (i allmänhetens tjänst) som i samspel med "behövande" söker, finner och ställer nya frågor... Men inte en lagerlokal för kvalitetsmärkt kunskap... Och litterär upplevelse.
(Och därför tycker jag det är absurt att slösa sin tid på timmar vid btj-häften för att fortsätta göda idén om den perfekta medieplaneringen i en informationsverklighet med fyra fysiska väggar och mycket damm.)
(Halleluja.)
"- Vi måste skydda oss mot ”infodemics”, där felaktiga och falska uppgifter sprids likt en epidemi, och orsakar social oro, sade Myung-bak till parlamentet i förra månaden, enligt Yahoo! News. "
Och jag tänker; varför inte anställa fler bibliotekarier?
Men... Bibliotekarier jobbar ju i första hand med böcker... Åtminstone om man jobbar med pöbeln snarare än studenter.
"Books acquire an arrogance through their sheer accumulation, that at a point in the development of culture evoked the impression that libraries must contain everything /.../ Suddenly the dust that covers the books becomes visible. /.../ The air in the library is oppressive; to breathe it is a sacrifice, and to pass an entire life there is intolerable..."
(Blumenberg citerad i On the horizon, Sax 2008)
Boria Sax menar att kanske har vi gått varvet runt och nu kan uppskatta lukten och dammet i våra bibliotek framför användningen av anticeptiska skärmar. Artikeln i On the horizon (abstract) handlar om bibliotek och Internet: Han skriver å ena sidan om "teknologisk determinism" och å andra sidan om själva sinnebilden av kunskap som kopplad till den fysiska boken. Sammanfattningsvis menar han att Internet inte hade fått den stora användning det har om det inte rått "exhaustion of literary traditions". Det är således fel att påstå att det är den teknologiska utvecklingen i sig som skapat den verklighet vi lever i nu med ökande digital användning framför tryckt text.
Och visst: Det är skönt att skaka av sig det tänkande som styr oss in i banor av att utvecklingen är "logisk" och ofrånkomlig. Snarare skapar vi den genom våra handlingar och sociala processer. En interaktiv webb med omfattande socialt nätverkande hade inte existerat om "vi" inte valt denna form av socialt samspel och kunskapande.
Samtidigt menar Boria Sax att vi inte sett det förväntade paradigmskiftet i undervisning och utbildning till följd av IT-utvecklingen. Istället har man från skolans sida tagit den traditionella formen av lärande och flyttat ut i Cyberspace.
Ett annat sätt att uttrycka detta vore att fokusera på att 2.0-verktyg inte anammats av utbildningsväsendet (Sax skriver om U S amerikanskt utbildningsväsende men hans text är relevant för svensk utbildningskontext).
Samma sak gäller biblioteken: Vi har flyttat vår uppmärksamhet från Nationalencyklopedin i mörkblått band till NE.se. Men samtidigt är det en bok om ödlor, en biografi om Ingmar Bergman, kvalitetslitteratur (och envägskommunikation) till 2.0- törstande barn som är kärnan i vår verksamhet. Eller?
Ja, luften är tung att andas på våra bibliotek och man kan fråga sig om det vore långsamt självmord att stanna där under sin yrkesverksamma livstid. Men det är inte dammet på böckerna som gör luften tung utan traditionalismen och bristen på intresse för den stora informationsverklighet som vi alla ingår i och där ett enskilt folkbibliotek kan vara ett socialt rum och en plats att finna arbetskraft (i allmänhetens tjänst) som i samspel med "behövande" söker, finner och ställer nya frågor... Men inte en lagerlokal för kvalitetsmärkt kunskap... Och litterär upplevelse.
(Och därför tycker jag det är absurt att slösa sin tid på timmar vid btj-häften för att fortsätta göda idén om den perfekta medieplaneringen i en informationsverklighet med fyra fysiska väggar och mycket damm.)
(Halleluja.)
måndag 4 augusti 2008
Brev till mamma
Jag skulle ha det mycket bättre däruppe hos dig.
Varje kväll ligger jag och väntar på att du ska komma
nerflygande med din pappersdrake i handen och säga
åt mig att dö en gång för alla.
I början av sommaren skrev jag om Kuba och diskussionen om yttrandefrihet och politiska åskådningar som är stor på amerikanska bloggar.
För mig är diskussionen egentligen minst lika infekterad som den är för pro och anti- kubanska bloggare i USA. Att måla situationen i landet i svart eller vitt det är vågar jag påstå alltid syftet med samtal om situationen och USAs embargo. Antingen är det de politiska fångarna man talar om och ett land som kvävs av enparti-politikens rättänkande. Eller så är det mänskliga rättigheter i form av fri sjukvård och utbildning som framhålls för att visa på att "motståndarna" med sina liberala åskådningar är beredda att låta människor svälta samtidigt som man framhåller den intellektuella friheten som guds gåva framför andra.
Varje gång en bit av Kuba "landar i mitt knä" drar en skugga av trötthet över mig eftersom jag själv blivit planterad i mark där man måste vara för eller emot. Jag har haft halmhatt på huvudet och grävt i röd jord, dragit ner klätterväxter ur apelsinträd och slagit högt gräs med machete tillsammans med ungdomar från ett närliggande universitet. Jag har blivit kringforslad i en skramlande buss för att titta på dagis, psykiatriska kliniker och revolutionsmuséet i Havanna. Svarta nätter har jag dansat och alltför varma dagar arbetat i ett land som befinner sig (och än mer har befunnit sig) i skyttekriget för olika världsordningar. Så länge jag trampade Kubas mark och volontärarbetade var varje tanke pro-Kuba. Cigarrfabriker och sockerrör. Nej, det var inte bara romantik utan även värkande rygg och långa arbetsdagar. En gravid kvinna som behövde tvål, ungdomars viskande berättelser när vi pausade. Motsatser som rasade inom en liten femtonårig människa som lärt sig att "riktig" kommunism var fint men att Kuba var en diktatur.
Hem kom jag och placerade mig längst bak i klassrummet. Den obligatoriska rundan om "vad har ni gjort i sommar"... Kort därefter skickades jag runt för att visa diabilder och berätta i parallellklasserna. Fast egentligen fanns det inga ord eftersom jag hade förlorat möjligheten att vara "politisk". För mig var Kuba inte längre ideologi.
Nu är det den fantastiska Brev till mamma av Teresa Cárdenas som tagit luften ur mig. Lukter, känslor, vilja. Boken är i o f s inte ny och jag minns den debatt den orsakade. Men nu finns den översatt till svenska, utgiven av bokförlaget Trasten.
Vi har många stora kubanska författare och debattörer, som Zoe Valdes, vilka målar ett levande Kuba trots att de skriver i exil. Teresa Cárdenas skrev "Brev till mamma" på Kuba och den rasism som hon skildrar genom en ung flickas blick anses inte erkänd på Kuba där var och en ska ha samma värde och rättigheter. Trots detta rönte boken stor uppmärksamhet och fick flera priser på hemmaplan.
Jag kan inte recensera (se GP, SVD, Amazon) Brev till mamma, den gör alltför ont, och just därför ska du läsa den.
söndag 3 augusti 2008
Digital globalism utan neoliberalism
Någon slags kulturell samstämighet om innebörden av ordet globalisering är vi vana vid. Det är ett begrepp som bär på tro om att världens människor kommer närmare varann. Men främst är det kanske ett ekonomiskt hegemoniskt begrepp. Världen blir en jättelik organism där inflation, deflation och arbetslöshet pendlar gemensamt. Ekonomin är en religiös kraft som inte går att resonera med, bara böja sig för. Bli följsam med.
Nej, innebörden av begreppet globalisering ställs på sin spets när vänster möter höger och nord möter syd. Naomi Klein väcker just nu kritiska frågor om hur den ekonomiska retoriken (Chockdoktrinen; nyliberalism, No Logo samt Stängsel och öppningar: Globalisering) överskuggar exploatering.
Även inom informationsvetenskapen varierar användningen av globaliseringsbegreppet. Alltför ofta är globalisering liktydligt med något självklart även inom vår disciplin. Tillgång och kunnande inom IKT växer världen över och kulturell mångfald uppfattas komma i dess spår... En 2.0-värld där detta vore sanning är väl eftersträvansvärd. Men även inom den kollaborativa sektorn ser vi hur U S amerikanifieringen sväller och slukar andra uttryck. Eller?
Innebörden av globalisering blir extremt problematiskt för hackare, företag och nätanvändare som arbetar med global spridning av IT, mjukvara, öppen källkod och "skills". Diserfieringen upplevs ständigt samtidigt som insikten i de digitala orättvisorna är stora. Att berättelserna om hur världen växer samman till ett och fattigdomen skall lösas genom ökad frihandel betraktas av en del som en "grand narrative", en av många dominerande berättelser med sanninganspråk. Men berättelser om motstånd växer också:
"Contemporary forms of globalization are rooted in the historical development of capitalism as a world system shaped by processes of technological change, particulary in the information and communication fields."
- Sara Schoonmaker är en av de namn som "lyser klart" kring globalisering och IT. Hon har forskat om IT-frågor utifrån nord-syd perspektiv och hur marknadskrafter och politik skapat ojämlikheter. I hennes artikel Globalization from below: Free Software and Alternatives to Neoliberalism menar hon att informations och kommunikationsteknologi är avgörande i nuvarande maktordning och i frågor om globalisering och kunskap:
Globalisering, som den ser ut i dag, är neoliberal och en logisk utveckling så som maktrelationerna under hundratals år byggts mellan nord och syd, med sin grund i kolonisationen.
Men vad Schoonmaker tittar på i sin artikel är hur man kan bygga digital globalisering underifrån. Exemplen sträcker sig från 80 och 90-talens tillväxt fram till utsatta länders ifrågasättande av Microsofts totala kontroll av marknaden. Brasiliens motstånd befinner sig i strålkastarljuset då man var tidiga med att arbeta med open source inom statliga myndigheter. Schoonmakers berättelse tar oss fram till Lula da Silvas styre och visar på alternativ till digital utveckling och en innebörd av begreppet Globalisering som inte implicerar neoliberala önskningar.
"Around the globe, the creators of free and open source are thus contributing to the development of a digital commons, where new forms of collectivity and grassroots participation in economic, political, social and cultural life become possible. Brazilian cultural policy offers an imaginative model to pursue the potential benefits of digital literacy and digital inclusion, where the skills and opportunities to use information technology are made available to historically disenfranchised social groups. This is an ambitious plan, and since this policy is relatively new, its effects are largely unknown. Nonetheless, it presents an intrigiouing alternative grounded in a vision of diverse participation in a software-sharing community."
Nej, innebörden av begreppet globalisering ställs på sin spets när vänster möter höger och nord möter syd. Naomi Klein väcker just nu kritiska frågor om hur den ekonomiska retoriken (Chockdoktrinen; nyliberalism, No Logo samt Stängsel och öppningar: Globalisering) överskuggar exploatering.
Även inom informationsvetenskapen varierar användningen av globaliseringsbegreppet. Alltför ofta är globalisering liktydligt med något självklart även inom vår disciplin. Tillgång och kunnande inom IKT växer världen över och kulturell mångfald uppfattas komma i dess spår... En 2.0-värld där detta vore sanning är väl eftersträvansvärd. Men även inom den kollaborativa sektorn ser vi hur U S amerikanifieringen sväller och slukar andra uttryck. Eller?
Innebörden av globalisering blir extremt problematiskt för hackare, företag och nätanvändare som arbetar med global spridning av IT, mjukvara, öppen källkod och "skills". Diserfieringen upplevs ständigt samtidigt som insikten i de digitala orättvisorna är stora. Att berättelserna om hur världen växer samman till ett och fattigdomen skall lösas genom ökad frihandel betraktas av en del som en "grand narrative", en av många dominerande berättelser med sanninganspråk. Men berättelser om motstånd växer också:
"Contemporary forms of globalization are rooted in the historical development of capitalism as a world system shaped by processes of technological change, particulary in the information and communication fields."
- Sara Schoonmaker är en av de namn som "lyser klart" kring globalisering och IT. Hon har forskat om IT-frågor utifrån nord-syd perspektiv och hur marknadskrafter och politik skapat ojämlikheter. I hennes artikel Globalization from below: Free Software and Alternatives to Neoliberalism menar hon att informations och kommunikationsteknologi är avgörande i nuvarande maktordning och i frågor om globalisering och kunskap:
Globalisering, som den ser ut i dag, är neoliberal och en logisk utveckling så som maktrelationerna under hundratals år byggts mellan nord och syd, med sin grund i kolonisationen.
Men vad Schoonmaker tittar på i sin artikel är hur man kan bygga digital globalisering underifrån. Exemplen sträcker sig från 80 och 90-talens tillväxt fram till utsatta länders ifrågasättande av Microsofts totala kontroll av marknaden. Brasiliens motstånd befinner sig i strålkastarljuset då man var tidiga med att arbeta med open source inom statliga myndigheter. Schoonmakers berättelse tar oss fram till Lula da Silvas styre och visar på alternativ till digital utveckling och en innebörd av begreppet Globalisering som inte implicerar neoliberala önskningar.
"Around the globe, the creators of free and open source are thus contributing to the development of a digital commons, where new forms of collectivity and grassroots participation in economic, political, social and cultural life become possible. Brazilian cultural policy offers an imaginative model to pursue the potential benefits of digital literacy and digital inclusion, where the skills and opportunities to use information technology are made available to historically disenfranchised social groups. This is an ambitious plan, and since this policy is relatively new, its effects are largely unknown. Nonetheless, it presents an intrigiouing alternative grounded in a vision of diverse participation in a software-sharing community."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)